Veckans föremål i backspegeln

Vecka 16 2024

Nu blir det hästutrustning! Så märkligt att vi inte berört hästar tidigare, trots att de varit så centrala både vid förflyttning, transport och krigföring genom historien!

Det här är vikingatida betseldetaljer. Det korsformiga bronsbeslaget i mitten är en remdelare som anslutit pannband, nackstycke och käkrem med sidstycket som i sin tur anslutit till munbettet. Det är ståtligt och har säkert inte tillhört var mans ridutrustning. I litteraturen brukar typen beskrivas som anglosaxisk eller anglo-skandinavisk. Den har helt säkert en stark anknytning till Sydskandinavien – danska metalldetektorister finner liknande beslag på löpande band.

Den mindre remdelaren till vänster har anslutit munbettet till tyglarna. Det lustiga är att just det här är av bly som är för vekt för att fungera i ett betsel. Sannolikt är det en modell som hantverkaren använt vid tillverkning av gjutformar till remdelare av brons.

Det är daterat till perioden 1075–1100, och det är hittat bara ett tiotal meter från fyndplatsen för ett drygt kilo rester av gjutformar för sådana. Det är några av dem du ser nedtill. En hantverkare, kanske kringvandrande, har masstillverkat betselbeslag. Kanske till kungens hird? Det skulle vara på beställning av Inge den äldre i så fall, kung mellan 1080 och 1110, eller kanske av Blot-Sven som trädde in en kort period däremellan eftersom Inge drev på kristnandet och vägrade blota i Uppsala.

Nå. Man kan fantisera i alla fall! Du finner en bild av betselarrangemanget här, och massor av bilder av liknande beslag här.

Vecka 15 2024

Sigtunas stiligaste lilla nyckel? Ja, en av de allra finaste i alla fall. Den är ungefär fem och en halv centimeter lång och gjuten i brons, eller ”kopparlegering” på arkeologspråk. Den sitter fint monterad i en enkel ring som förslutits genom att ändarna slagits runt varann, som i en knop.

Den kommer från en utgrävning för fjärrvärme 1992, i ett schakt som drogs från Prästgatan och ned i kvarteret Humlegården. Nyckeln hittades ganska nära botten av schaktet så den tillhör sannolikt 1000-talet.

Nycklar var lika symbolladdade som de var praktiskt fungerande på vikingatiden. De gifta kvinnorna hade ansvar över hus och hem och bar ofta nyckeln som en synlig accessoar för att markera sin ställning, vilket i sin tur drev hantverkarna till att gjuta konstfullt vackra nycklar.

Även under medeltiden hade nycklar och lås starka symbolvärden. Om en tjuv låste in stöldgodset betraktades det som ett allvarligare brott än själva stölden i sig, eftersom tjuven därmed ansågs markera äganderätt till det stulna. Låsen, som säkert kunde dyrkas upp av vem som helst, gavs juridiskt en värdeladdning som ett slags flyttbara sigill. Det garanterade deras säkerhet mer än vad själva mekaniken gjorde det.

Vecka 14 2024

Här är ett måhända litet oväntat avancerat fiskeredskap för sin tid, ungefär 1015–1030. Det är gjutet i metall, troligtvis tenn eller en tennlegering, och är ungefär fem centimeter långt.

I fynddatabasen är det beskrivet som ”odefinierat föremål”, men i dess ask ligger också en lös lapp där någon skrivit ”blänke”. Vi har två sådana här och de kommer båda från området mellan Stora gatan och Mälarstranden, från en utgrävning som gav många fynd knutna just till sjön och till fiske.

Ett blänke är en del av ett fiskedrag, ett bete som används fäst vid en lina vid pilkning från båt eller vid vinterfiske på isen. Blänkena är utformade så att de snurrar då fiskaren drar i pilken. Då blänker de till som små fiskar och lurar de stora fiskarna att nappa. De kan ofta se ut ungefär just så här i sportfiskebutikerna idag.

Från Råsvalssund i Närke finns ett liknande blänke från samma tid, men av brons och med en krok nedtill. Kroken saknas på våra, men brottytor och lödningar avslöjar att det kan ha suttit krokar på dem.

Vecka 13 2024

Veckans föremål är ett helt staket. Flätverksstaket är vanliga fynd då vi kommer ned till 1000-talets nivå, men de är ofta i dåligt tillstånd och så stora att de är alltför dyra att konservera.

Förutom i fallet med staket nr 24 från utgrävningen i kvarteret Professorn 1999. Där kostade vi oss faktiskt på att försiktigt lyfta det ur jorden då det var framgrävt. Det var i så gott skick att det smärtade oss i hjärterötterna att kassera det. Konserveringsbiten kom vi förbi genom att göra ett experiment – om vi packade det i plast med några få små lufthål kunde det kanske få ligga och självtorka jättelångsamt under några år?

Experimentet lyckades alldeles utmärkt. Efter några år öppnades emballaget och det visade sig att det torkat utan att spricka. Sprickbildning är annars det stora problemet vid omhändertagande av medeltidsträ. Det var nog ene i de här stolparna. En är tätvuxet och oljerikt, obenäget att ruttna och drar därför inte till sig alltför mycket vatten.

Så. Nu hade museet ett staket från perioden 1090–1105 i samlingarna! Staketet var så stiligt att det fick ståta i en egen jättestor monter i museets utställning på temat Trä, år 2015.

Vecka 12 2024

Vikingatida gjutformar av keramik för gjutning av smycken och beslag kan vara knepiga att tolka. Färgskiftningarna i materialet gör det ibland jätteknepigt att förstå vad det är man ser.

En metod att komma förbi svårigheterna, och att se detaljer som inte är självklara att upptäcka med blotta ögat, är att 3D-skanna gjutformarna. Det är en väldigt tacksam metod att locka fram detaljer med, i synnerhet som du också virtuellt kan skugga bilderna från olika vinklar i datorns visningsprogram.

I går var forskaren Michael Neiß hos oss och skannade gjutformar från Sigtuna. Michael arbetar i ett projekt under Lunds och Aarhus universitet (UrbNet), ”Handicraft Archaeology based on Intelligent Technology”, ägnat just åt konsten att tyda gjutformar med hjälp av 3D-skanning.

Och vad blev det av vår ganska anonyma gjutform från utgrävningen i kvarteret Professorn 4 år 1996? Det ser misstänkt mycket ut som en vovve eller ett annat djur, eller hur? Den har ett märkligt band över nosen – är det en häst med betsel, eller en ilsken hund med munkorg?

Länk till Michaels projektsida här.

Vecka 11 2024

Om vi kunde berätta om nätflöten i förra veckan, så kan vi väl visa upp ett sänke den här veckan?

Vi tycker nog det, i synnerhet som det här är så stiligt droppformat och med en skåra runtom för att fästa det vid nätet. Det är av bergart och funnet i kvarteret Koppardosan 1974. Ganska rejält, drygt 9 centimeter långt och väger sina modiga 800 gram.

Svårt att datera, dock. Sänken av sten har använts ända sedan stenålder och in i tidigmodern tid. De har använts både till fisknät och längs efter kusterna till nätfångst av säl.

Eftersom arkeologen inte har mycket mera att säga om just det här sänket, kan vi i alla fall rekommendera en titt på ett annat. Ett minst lika stiligt sänke med en g-runa och årtalet 1682 ristat. Funnet i magen på en torsk(!) som fångats nära Island år 1869!

Vecka 10 2024

Här är tre nätflöten från 1100-talets första hälft. De är gjorda av tallbark som flyter bra. Håller sig bra i jorden också, så de är fina och välbevarade.

Fiske var en viktig del av hushållningen för vikingatidens och medeltidens människor. Det ser vi inte minst i Sigtuna där vi har gott om fynd av fiskeredskap – både flöten och rester av nät och flera fiskekrokar.

Och fiskben! Vi har både ben av Östersjöfisk och Mälarfisk, men Mälarfisken dominerar – den fanns ju i vattnen alldeles intill staden. Ben av gädda, abborre och gös hittar vi, men gädda dominerar. Nu har vi nyss haft en arkeolog från York på besök som skall analysera våra gäddben för att se om vissa av dem kan ha kommit långväga ifrån i torkad form. Hennes resultat får vi vänta litet på, men tanken är spännande!

Av Östersjöarterna ser vi främst ben av strömming och torsk, men även litet ål och lax. Ett ben av stör är påträffat i kvarteret Trädgårdsmästaren, och därutöver har vi en uppsjö av kotor från Atlanttorsk. Den har definitivt inte fiskats runt husknuten, utan har kommit som torrfisk från Norge.

Du ser ett par enorma torskkotor på bild i vecka 36 2022.

Vecka 9 2024

Vi gör en tvärvändning från förra veckans flashiga fynd, kung Olofs myntstampsavtryck, och kastar oss brutalt in i modern vardag istället. Eller ”nyssmodern vardag”. En läskkapsyl som vi visat förr, men det var längesedan nu.

Kapsylen är en sån som satt på läskflaskor fram till 1970-talet. Den hade en tunn flärp nedtill som man skulle dra loss runt kapsylen för att öppna den. För små barn var det lögn att göra det. Flärpen gick oftast av utan att flaskan ens blivit öppnad.

Den är ett av de först tillvaratagna föremålen från utgrävningen i kvarteret Professorn 1999. Det hör inte till vanligheterna att så moderna fynd tas tillvara, men sett så här i efterhand känns det ändå logiskt att just den här blev inregistrerad.

Fram till 1999 var platsen mellan Gröna ladan och Stora gatan en öppen plats där det hölls utomhuskafé om somrarna. Många minns säkert Haggan i Backens café. Dessförinnan stod där ett 1700-talshus som brann ned 1951. Resterna efter huset var de näst yngsta lämningarna som undersöktes vid den årslånga utgrävningen. De allra yngsta var kapsylerna från Haggans kafé.

Idag är de också en del av historien!

Vecka 8 2024

Med risk för att bli tjatiga återberättar vi nu en gammal historia. Men den är så spännande, och passar så bra att plocka upp igen nu då Stora gatan skall få brunnslock med Olof Skötkonungs mynt som förlagor.

Förutom att det står ”Sigtuna” i en massa fantasifulla stavningar på flera av Olofs myntutgåvor – SITUN, SIDEI, STENETEI, STUE – hur kan vi vara alldeles säkra på att mynten verkligen tillverkats här?

Det vet vi tack vare en blybit som hittades 1991 i kvarteret Urmakaren, bredvid Stadshotellet. På den har en myntmästare testat en nytillverkad myntstamp innan den användes. En myntstamp är den stämpel av stål som mynt präglas med. Fyndet gjordes i resterna av en byggnad med spår av rikt och exklusivt hantverk, uppenbart kopplad till kungen.

Stampen som testats då? Fanns det mynt från just denna myntupplaga i museisamlingarna? I början kammade forskningen noll, men snart dök ett mynt upp ur en myntskatt från Kose i Estland som visade sig vara en fullträff. Fyndplatsen säger mycket om kontaktnäten med Baltikum och om hur silver färdades över Östersjön på 1000-talet.

Myntupplagan är präglad under perioden 1000/5–1020 och texten är oläslig och brukar kallas ”den förvirrade O-stilen”. Stampavtrycket finns hos Ekonomiska museet i Stockholm och fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 7 2024

Tillåt oss presentera fyndkategorin ”mysko grejer”! Ibland hittar vi föremål som går utanför våra kunskaper. Ibland saknas verkligen referenser till dem, ibland finns kanske referenser i någon smal forskning som vi inte känner till. Då blir det som med den nedre saken på bilden – den registreras kort och gott som ”bränd lera/föremål”.

Men ibland kan en likadan sak dyka upp i en annan utgrävning där sammanhanget ger ledtrådar till vad det kan vara. Då blir det som med det övre föremålet att det åtminstone fått etiketten ”perforerat konstruktionselement”. Hur kul nu det kan låta.

Det hittades i en tidig 1000-talskontext med spår av glashantverk – deglar med smält glas på insidan – och rester av ugnar. Därför drog vi slutsatsen att ”konstruktionselementet” varit mellanvägg mellan eldkammare och smältkammare i en liten glasugn. Hålen är ungefär en centimeter i diameter, och bör ha varit menade att leda hettan från elden till smältkammaren där degeln stått.

Godset i bägge föremålen är blandat med grov sand för att klara höga temperaturer, och de sidor som varit vända nedåt mot elden är påverkade av kraftig värme. Så nu tror vi nog ändå att vi är på rätt väg med tolkningen av de här mysko grejerna.

Mera om Sigtunas vikingatida glashantverk hittar du här.

Vecka 6 2024

För några år sedan visade vi vårt fragment av en amfora med en bident inristad, en symbol som användes som personligt vapen av Kievfursten Svjatoslav I på 900-talet. Här är en bit av ett hushållskärl av mera vardaglig svartgodskeramik som har en trident som bottenmärke. Tridenten, eller treudden, kom i användning som furstesymbol under Svjatoslavs son Vladimir I som regerade 978–1015.

En del debatt har brusat kring de här symbolerna. Några vill hänföra dem till fursteättens grundare, den svealändske fursten Rurik som grundade riket vid 800-talets slut, och att ett samband skall finnas med bilder av dykande rovfåglar på spännen och nycklar från Östersjöområdet. Andra vill hänföra dem till khazariska klanmärken, tamgas, som i många fall visar likheter med furstesymbolerna.

Khazarernas rike låg mellan Svarta och Kaspiska haven och sträckte sig långt upp i nuvarande Ukraina och Ryssland. De var viktiga handelspartners till de skandinaver som drog på vikingatåg längs Volga, fram till 900-talets senare del då deras rike tillintetgjordes av Kievriket och Bysans.

Idag är tridenten upptagen som symbol i Ukrainas statsvapen. Vår skärva är daterad till tidigt 1100-tal och är hittad i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den nämnda bidenten på amforafragmentet hittar du i vecka 19 2020.

Vecka 5 2024

Med det här hänget hamnar vi i gränslandet mellan Sigtuna och ”Sigtuna före Sigtuna”, kanske redan i 900-talets mitt. Det visar ett litet tillbakablickande banddjur och är gjutet i kopparlegering – brons eller mässing – och har spår av förgyllning. Det är ungefär tre centimeter i diameter.

Djuret är närmast utfört i Sydskandinavisk Jellingstil, och hängetypen var vanlig och spridd över hela Skandinavien under 900-talet. Det finns till exempel ett likadant hittat på Norderön i Storsjön i Jämtland.

Vårt är hittat vid ledningsgrävning i kvarteret Humlegården år 1937. Schaktet var upp till två meter djupt men uppgift saknas om hur djupt ned smycket hittats. I hela det centrala stadsområdet svävar ett svagt brus av föremål som är äldre än staden, och de kan ha kommit hit både med Sigtunas första invånare likväl som med dem som rört sig på platsen innan staden anlades.

Hänget är slitet och det är inte så mycket kvar av förgyllningen, så det är väl använt och ser ut att ha varit gammalt redan då det hamnat i jorden.

De tre hängena nedanför är funna på Birka. Bilden finns i Holger Arbmans verk ”Birka, Die Gräber, Tafeln” från 1940.

Vecka 4 2024

Ännu en botten till en näverask? Har vi fastnat alldeles på museet? Ja, det verkar inte bättre, men vi lovar att det här blir den sista på ett tag. Precis som förra veckans svepaskbotten är den här gjord av dubbla lager björknäver. Den är lätt oval och den största diametern är 17 centimeter.

Den är funnen i kvarteret Handelsmannen år 1936 och belyser våra svårigheter vid bedömning av åldern på fynd från äldre utgrävningar. Den arkeologiska metoden såg helt annorlunda ut tidigt på 1900-talet, och metodiken vid den aktuella utgrävningen var alldeles väldigt primitiv. Antikvarien stod som ensam antikvarisk personal vid sidan av schaktet och pekade medan grävskopan arbetade. Idag kallar vi en sådan utgrävning för en schaktövervakning.

Sedan har skett en del under tidens gång med dokumentationen av fyndet, så idag spänner det mellan två alternativa fyndnummer – nummer 1604 och 1651. Tillhör asken fynd 1604 har den hittats på 79 centimeters djup och tillhör då kanske 1400–1500-tal. Tillhör den fynd 1651 är den hittad på två meters djup och då är vi sannolikt nere i 1000-talets senare del.

Närmare än så kan vi inte komma. Men så är det som sagt ibland med våra äldre fynd.

Vecka 3 2024

Det kändes såklart litet trist att inte kunna ge en datering av förra veckans näverask. Men den fick ju ändå vara med i kraft av sitt dramatiska utseende. Den uppgiften klarade den med bravur!

Här är botten till en liknande ask som faktiskt är daterad. Den har varit i ungefär samma storleksordning som den förra, 29 centimeter på längden. Bottnen, som är allt som finns bevarat av asken, är gjord av dubbla lager björknäver. Det finns hål för sömmar runt hela kanten, men inga rester av sömmen är bevarad.

Den är daterad till perioden 1015–1030 och hittades i rester av ett hus mot Stora gatan intill där biografen Gröna ladan ligger idag. Huset hade lergolv och en syllstensram av stora stenar. Av syllstenarna att döma skulle det kunna ha varit timrat, men inget av väggarna fanns bevarat så vi vet inte säkert.

Huset verkar ha varit avsett för blandade hantverk. Där fanns sparsamma spår efter hornsmide, gjutning i brons och silver och spår efter testning av halten i silver. Det har alltså rört sig ädelmetallsmeder i huset vid något tillfälle.

Vecka 2 2024

Här är ett riktigt dramatiskt fågelbo! Ja, det är i alla fall vad det liknar, men det är faktiskt en gammal ask, oregelbundet oval och som mest ungefär 26 centimeter i diameter och 6 cm hög. Den är gjord av tjocka lager näver, så tjocka att det verkar som att även innerbarken har fått följa med.

Vi visar den mest för att den ser så vild ut men vi har dessvärre inga uppgifter om den, mer att den är tillvaratagen vid grävningar i kvarteret Trädgårdsmästaren 1929. Då grävdes för grunden till två nya flyglar till gamla apoteket.

Det verkar som att asken aldrig fick följa med i fyndregistreringen för den finns inte i registret, och den har varken blivit rengjord eller konserverad. Det är delvis därför den ser så vild ut, eftersom det fortfarande sitter tjocka lager intorkad jord på den.

Då vi inte vet hur djupt i jorden den påträffats kan vi inte heller uppskatta dess ålder. Näver är dock ett väldigt tåligt material och vi har mycket bevarad näver både från vikingatid och medeltid – alltifrån flätad korg till taknäver – så rent hypotetiskt skulle den kunna vara så gammal. Men vi kan inget lova.

Vecka 1 2024

Det här dopfuntsfragmentet av sandsten var veckans föremål redan 2019, men den här teckningen av det är så fin att den är ett föremål i sig som är värt att visa. Den är utförd i svart tusch samband med att fragmentet hittades vid utgrävningar i museets trädgård år 1923.

Hantverket är ett mästerstycke i tidigromansk stil och ett av tre liknande fragment av röd sandsten som påträffats i den centrala staden. De tre dopfuntsfagmenten är så lika att vi kan ana att de tillverkats i samma verkstad. Eller i vart fall inom samma konstnärliga tradition.

Bitar av röd sandsten finns i stor koncentration i stadens centrala del och i synnerhet på och kring museets tomt. Vi kan ana att det funnits stenhuggerier här under 1000- och 1100-talen. Det är inte otänkbart att det är precis här, stadens mitt, som dopfuntarna huggits.

Lite mera om Sigtunas tidigmedeltida stenhuggarhytta finns att läsa på sidan 56 i den här skriften.

Vecka 52 2023

Eftersom arkeologen ljög så fult förra veckan, har han lovat att vara djupt allvarlig denna vecka. Här är våra två medeltida chrismatorier. Ett chrismatorium är ett tredelat kärl för förvaring av vigda oljor för liturgiskt bruk inom den katolska kyrkan.

Av det övre chrismatoriet har vi bara locket, och på dess baksida finns bokstäver som berättar vilka oljor som förvarats i det – ”S” står för oleum sanctum, olja att användas vid dop, ”C” står för chrisma, olja för vigning, och ”I” står för oleum infirmorum, olja för sista smörjelsen. Oljorna invigdes av biskopen på skärtorsdagen varje år och hämtades därefter till respektive socknar.

Locket som är av kopparlegering – brons eller mässing – är hittat i kvarteret Handelsmannen. Det undre chrismatoriet är betydligt enklare – det är ganska klumpigt uthugget i sandsten. Var det är funnet vet vi inte exakt men säkert någonstans i staden, det kan vi vara ganska säkra på.

Ett fint komplett chrismatorium av brons hittar du här.

Vecka 51 2023

Här är tomtefars och tomtemors kammar, och de två minsta tillhör alla de tolvhundrafemtio småtomtarna i tomteverkstan. De får dela på dem, det är därför en av dem ser så illa sliten ut. Jo, självklart är kammarna tomtarnas! Vems skulle de annars vara?

Precis som tomtens kåsa, väckarklocka och postväska som vi visat vid tidigare jular, har vi förvärvat kammarna på olika sätt som tomtarna inte tycker är hundra procent OK. Det betyder att vissa jular kommer de klockan fem på julaftonsmorgonen och bankar på fornhemmets dörr. De vill ha tillbaka sina grejor! Grejor eller gröt!

Nu är det ju så finurligt ordnat att museet sällan är bemannat klockan fem på julaftons morgon, så de stackars tomtarna får finna sig i att bli bortschasade av vaktbolaget eftersom de bankar så hårt att tjuvlarmet går. Och museet får behålla alla saker ett år till.

Jaha, då har arkeologen utfört sitt juluppdrag och ljugit ihop en rövarhistoria inför ännu en jul! Man får inte ljuga, men å andra sidan var det ändå ingen som trodde på historien. Eller hur?

God Jul!

Vecka 50 2023

Luciafirande i Märsta Centrum för 57 år sedan. Fyra barn i tomtedräkter rider genom folkmassan. Lucia, med stjärngossar och tärnor, har redan åkt förbi i hästdragen vagn.

Det är intressant att se på alla blickar i bilden. Betraktarens blick vandrar mellan fotografiets blickar: centralt finns den ljushåriga flickan till häst, hon tittar kanske efter sin familj som är där för att se på luciatåget? Pojken med keps närmast kameran har blicken på något helt annat. Ser han på något spännande utanför bilden? En tredje person med tydlig blick är mannen i vit skjorta med kamera, precis bakom den mörkhåriga flickan till vänster. Han tycks just ha vänt sig för att se åt ett annat håll än det hans kamera är riktad mot. Och längst till vänster står ett barn i vit vintermössa och ser rakt på oss. Vilka är personerna? Känner du igen någon? Känner du igen dig själv?

Fotot tillhör Husby-Ärlinghundra Märsta hembygdsförening. En fotograf från UNT kom 1966 för att dokumentera luciafirandet i Märsta Centrum. Då var inte dagens centrum byggt, det invigdes först 1983. Det här är det tillfälliga centrumet som bestod av baracker. Med pompa och ståt hade det invigts i maj 1966; Thore Skogman underhöll och landshövdingen Erik Westerlind anlände med helikopter. ”Alla vägar bär till Märsta” stod det i annonserna om invigningen.

Läs mer om Märstas historia i boken ”De fyra kullarnas stad” av Tomas Stavbom och Ragnar Fornö.

Vecka 49 2023

Här är museets senaste förvärv, vällingklockan från Valsta gård. Gården låg i nuvarande Valstas utkant ned mot Steningedalen, där Kungshörnets vita punkthus står idag. Den försvann i ett par eldsvådor i mitten av 1960-talet.

Klockan har nyligen donerats till museet av lantbrukaren Olle Wallins dotter Ingrid. Olle var den siste bonden på Valsta gård, fram till dess att den såldes 1957.

Dessförinnan har klockan haft en lång och spännande historia. Den göts hos klockgjutare Johan Jacob Mårtensson i Stockholm 1783, av allt att döma som skeppsklocka till brigantinen Concordia, byggd i Gävle för handelsflottan.

1792 hamnade klockan i en klockstapel på Ingarö, där den fick ljuda tillsammans med två andra mindre klockor. 1871 skickades de tre klockorna till klockgjutare Bergholtz i Sigtuna, som smälte ned de två mindre och göt en ny. Den nya klockan fick fara tillbaka till Ingarö, men klockan från Concordia tycks ha stannat kvar hos Bergholtz.

Hur den därefter kom i Valsta gårds ägo känner vi inte till, men det finns ett foto av ladugården med klockstapeln från 1915-17, så klockan kom till gården dessförinnan. En lång och krokig resa!

Vecka 48 2023

Nu har vi glassat runt bland praktföremål av guld i några veckor. Nu sätter vi punkt för guldfebern genom att visa hur guld oftast uppträder vid utgrävningar.

Om man nu hittar något alls. Guld har alltid varit dyrt, så det tappar man inte bort. Metallen har hanterats så strängt att enligt tyska medeltidslagar var det straffbart att inte ta tillvara ens små droppar av silver eller guld som fastnat på deglarnas insidor. Degeln är den lilla keramikkopp som man smälter metaller i.

Guldsmeder är fortfarande ytterst noggranna med att samla upp sitt överskott, ned till minsta filspån.

Den lilla kulan är smält och stelnat guld, en droppe som kanske spillts vid gjutning. Det andra föremålet är en del av ett smycke som kan ha huggits upp för att användas till betalning i något viktigt köp. Eller också var det tänkt att smältas ned av en guldsmed inför gjutning eller något annat arbetsmoment i verkstaden. Troligen är det ett fragment av en fingerring av samma typ som vi visade förra veckan.

Vecka 47 2023

Vi fortsätter att stöka runt i vårt guld. Har man börjat är det svårt att sluta, och har man inte så mycket av det kan man lika gärna visa upp det lilla man har.

Precis som ringen i förra veckan är det här en av de fingerringar som hittades vid utgrävningar i kvarteret Professorn 1995 och 1996. Lite bucklig men fin. Den är lätt segmenterad eller facetterad med prickornamentik på åsarna – samma sorts dekor som på den så kallade ”Ingegerdsringen”, men med tätare åsar och prickar. Och den är säkert ungefär samtida, kanske tillverkad på 900-talet.

En liknande ring – även om den ligger ”Ingegerdsringen” ännu närmre – är funnen i Wales. Den har de hamrade facetterna med skarpa åsar, men saknar prickornamentik. Den tillhör dock samma formtradition som ringarna från Sigtuna.

Ringen från Wales ser du här.

”Ingegerdsringen”, som säkert inte alls är Ingegerds, hittar du du i vecka 22 2020.

Vecka 46 2023

Vi fortsätter med litet guld eftersom förra veckans stora armring blev en sån succé. Här är en ganska liten ring så den kanske inte fångar riktigt lika stort intresse?

Det är en fingerring från Sigtuna, och av vikingatida guldfingerringar har vi bara hittat så många som kan räknas på ena handens fingrar. Den här kommer från utgrävningar i kvarteret Professorn 4 nedanför Lundströmska gården. Grävningarna i Professorn åren 1995 och 1996 gav ovanligt mycket guld – massor av guldfoliepärlor och hela tre fingerringar.

I en slags tradition som blev till då en ring som hittats något år tidigare av misstag fått sitt namn efter Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, kom två av de här ringarna också att få namn efter personer. En stor och tung ring fick heta ”Haraldsringen” efter den norske kungen Harald Hårdråde. Han for förbi Sigtuna på resa från Kiev år 1045 med sin nyblivna hustru, Ingegerds och storfurst Jaroslavs dotter Elisaveta Yaroslavna.

Givetvis fick så den här slanka ringen heta ”Elisabetringen”. Ingen av våra ringar som knutits till personnamn har någon som helst dokumenterad koppling till personerna, men det har blivit så här ändå. Även nya traditioner är svåra att bryta!

En bild av den så kallade ”Haraldsringen” hittar du nedan i vecka 46 2019.

Utgrävningarna i kvarteret Professorn 1995 och 1996 kan du läsa mera om här.

Vecka 45 2023

Här är det fetaste bling som hittats i Sigtuna stad! Eller som en äldre generation nog skulle ha uttryckt det – den största dyrbarheten.

Det är en armring av fyra tjocka sammanflätade guldtrådar, med en diameter av drygt åtta centimeter. Den hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren år 1936, runt två meter under dagens marknivå. Den löstes in från upphittaren, grundläggningsarbetaren Gustav Johansson, mot en ersättning av 435 kronor. Det var rejält mycket pengar på den tiden.

Djupet den hittades på stämmer fint med dateringen av denna typ av ringar, 900-tal till tidigt 1000-tal. Vid den tiden var det vanliga sättet att skapa allianser att skänka dyrbara gåvor. Den som skänkte steg i status i takt med sin generositet, och mottagaren kom dels i tacksamhetsskuld men fick också en anledning att sola sig i den förnäme gåvogivarens glans.

Ringen kan säkert ses i ett sådant sammanhang, och vem hade råd att ge så dyra gåvor om inte kungen, som i de nordiska sagorna kunde kallas ”Den kloke smyckegivaren, den mäktige guldslösaren, den givmilde guldbrytaren”?

Ringen ägs av Statens Historiska Museum, men finns utställd i vår basutställning. Du kan läsa mer om den och Sigtunas guld i en artikel av Sten Tesch.

Vecka 44 2023

Sigtunamyntningen under kungarna Olof Skötkonung och Anund Jakob var en kortlivad historia. Den avslutades på 1030-talet.

I slutet av 1100-talet återupptogs myntningen av kung Knut Eriksson, son till Uppsalahelgonet Erik den helige och för övrigt känd från film och TV, skildrad i filmerna om riddaren Arn som en vänskaplig men hårdhänt figur. Han gjorde personligen slut på sin företrädare Karl Sverkersson.

Knuts myntverkstäder fanns i Lödöse, Uppsala och Sigtuna. Bildens mynt är hittat i en grav i kvarteret Nunnan, mellan S:t Per och Stiftelsen. Provavslaget till vänster, av en myntstamp som mynten präglades med, visar samma typ av mynt. Det är från kvarteret Trädgårdsmästaren mitt i staden där kanske myntverkstaden legat. Provavslag av stampar från Sigtuna finns även för mynt gjorda under 1200-talskungarna Erik Eriksson och Valdemar Birgersson.

Tre klippta sigtunapenningar präglade under Erik Eriksson med texten ”SICT…” har hittats i Medelpad och på Åland. Troligtvis har det stått ”SICTYN” eller ”SICTYNI” på dem från början. Av det vet vi att Sigtunamyntningen bör ha varit obruten från Knut Erikssons tid och avslutats först i slutet av 1200-talet. Efter det myntades det aldrig mer i Sigtuna.

Knuts provavslag finns i museets basutställning. De tre halva mynten kan du läsa mera om här.

Vecka 43 2023

Den här veckan blir det kammar och nålar. Hornkammarna på bilden är trasiga, och det är så vi oftast finner dem vid arkeologiska undersökningar. Nålarna är av ben och hyfsat hela.

I vår fynddatabas hittar vi 3968 fynd av kammar och kamdelar, och 2232 fynd av nålar. Det berättar om hur viktiga de här vardagsföremålen var under vikingatid och medeltid. Man höll sig snygg och städad i håret – och kammade säkert bort ett och annat lusägg – och nålarna användes i olika textilhantverk. Vintrar kräver vantar!

Fynden visar också hur viktiga naturmaterialen ben och horn var. Förutom kammar och nålar användes de till spelbrickor, spelpjäser, tärningar, sländtrissor och andra textilredskap, isläggar att åka skridskor med, skedar och slevar och en väldig massa meddelanden som ristades med runor på revben. Som SMS ungefär, fast analogt.

Här ser du också fyndetiketter från museets tidigaste samlingar. ”Sigtuna fornhem” var namnet på museet från grundandet 1915 och in på 1960-talet. Kvarteret Tryckaren ligger strax bortom museet och just den här utgrävningen skedde år 1928.

Vecka 42 2023

Arkeologi är att lösa rebusar. Gamla föremål har ju aldrig etiketter som talar om vad de varit för något. När man hittar en liten detalj av en större sak sätts kunskapen och fantasin på prov.

Om man hittar en sådan här och utbrister ”titta, jag har hittat ett armborst!” låter det lite märkligt. Men den här lilla saken, som kallas nöt och är ungefär två centimeter bred, talar faktiskt om att vi har med ett armborst att göra trots att resten av vapnet är borta sedan länge.

Armborstet var en effektiviserad pilbåge med stor genomslagskraft, använd i Skandinavien från sen vikingatid och upp till 1500-talet då det successivt började trängas ut av eldvapnen.

Nöten var en del av armborstets mekanik. Den släppte loss den spända bågsträngen då man tryckte av. Bilden med den röda pilen visar nötens placering. Du hittar också ett fotografi här.

Vår nöt är tillverkad av änden av ett ben, möjligen ett mellanfotsben av ett större djur – samma ben som man brukade göra isläggar av, benskridskor. Den ser ganska abstrakt ut, så det fordras god föremålskunskap för att förstå att den varit en del av ett medeltida armborst!

Vecka 41 2023

Ännu en samlarbild i samlarserien ”Valhänt sågade kammar”? Nja, inte riktigt, men den här kammen är så halsbrytande att den var lite svår att bortse från, även om vi visat rörande klumpiga lärlingsarbeten av den här sorten förut.

För det är väl just lärlingsarbeten – sågövningar – vi kan tänka oss att vi ser då vi står inför en kam av den här fasonen. En kam som inte ens med bästa välvilja kan användas till att kamma sig med.

Förr fick man börja gå i lära hos mäster tidigt om det var hantverkare man skulle bli. I det gamla skråsamhället fick du inträda i lära i tidiga tonåren och gå som lärling tills du närmade dig tjugoårsåldern.

Kammen då? Det är en så kallad dubbelhelkam. De började tillverkas i Sigtuna i mitten av 1000-talet. Vanligen hade de en sida med breda tänder för vardagsbruk och en sida med täta tunna tänder för avlägsnande av löss. Inte här dock. Här räcker det nog med att visa upp kammen så springer både lössen och håret sin väg!

En annan liknande kam hittar du om du skrollar ned till vecka 36 2021 här.

Vecka 40 2023

Här är tre hornföremål som är registrerade som vävlunor. Vad är en vävluna? Jo, det är en del av mekaniken i en trampvävstol som gör det möjligt för skaften att höjas och sänkas så att varpen kan skiftas mellan inslagen.

Det där lät kanske som rotvälska, men kort sagt är de block med trissor i som är kopplade till tramporna. De gör att varpen, som är vävens textila ”skelett”, flätas in omlott runt inslaget, själva vävgarnet. Det var kanske inte så mycket klarare uttryckt, men om inte den här funktionen fanns skulle vår väv aldrig bli någon väv eftersom den inte skulle hålla ihop.

De bägge bakre saknar datering, den främre tillhör kanske 1200-tal eller är möjligen tidigare. Det är synd att vi inte har klarare dateringar av dem, men det finns även en fjärde vävluna från Sigtuna, som bedömts tillhöra 1000- eller 1100-talen.

Fynden är viktiga, eftersom de ger en fingervisning om när trampvävstolar började konkurrera med de äldre stående vävstolarna, de som lutades mot en vägg. Trampvävstolarna byggde på samma mekanik som vävstolar gör idag, och verkar alltså ha gjort sin debut i Sigtuna senast under 1100-talet. Med dem följde en dramatiskt effektiviserad textilproduktion.

Här ser du två lunor hängande längst upp i en vävstol.

Vecka 39 2023

Ännu ett skaft av horn med runor på! Det är hittat i kvarteret Professorn vid utgrävning 1996, på en tomt som legat intill sjön Mälarens strand under tidig medeltid. Det är ganska sent daterat efter Sigtunaförhållanden, till runt år 1200.

Till skillnad från förra veckans skaft som hade ett runt hål i änden har det här skaftet ett fyrkantigt. Ja, hålet är fortfarande fyllt med en järnrest med rektangulärt tvärsnitt, så vi kan nog nästan utgå från att det här är ett knivskaft.

Och texten? Den blir vi nog inte så kloka på. Den är svårtydd liksom många andra föremål med runor på från Sigtuna: ”ubak”. Ubak? Men där syns ju bara tre runor! Jo, men ”a” och ”k” är sammanskrivna till en gemensam runa, en bindruna. Ristaren har skrivit in a-runans bistav i k-runans vertikala huvudstav och gjort två runor till en.

Runforskaren Helmer Gustavson skrev: ”Det är också tänkbart att runföljden ubak hör samman med det fornsvenska bang ’buller, dån; oväsen, oro’… …Det skulle i sådana fall vara av samma karaktär som binamn med det negerande prefixet Ó-.”

En negation av ”oljud”? O-oljud, vad blir det? Tystnad? Kan kniven ha tillhört någon som kallats ”den tyste”?

Vecka 38 2023

Förra veckan visade vi ett järnverktyg med en del av träskaftet bevarat. Då nämnde vi att vi har flera skaft av horn där järnverktygen rostat bort. Här är ett av dem, ungefär sju centimeter långt och med runor på, daterat till början av 1100-talet.

Skaftet har faktiskt runinskrifter på tre sidor, alla med litet olika handstilar. Två är futhark-inskrifter, det vill säga att de återger runalfabetet: ”fuþorkhniastbmlR”. På den nedre av dem rymdes inget R i slutet, så där avslutas futharken med ”…tbml”. Litet dålig planering av utrymmet, helt enkelt.

Den tredje inskriften finns inte med på bilden. Den är mycket svagt ristad med stavlösa runor: ”burkaRanaskalþinakuþumutrriti”, och tolkas som ”Borgger(?) äger denna naskal. Gudmund gjorde den rak och slät(?)”. Ordet ”naskal” är litet gåtfullt, men forskarna har dels avlett det till verbet ”naska”, känt från nordiska dialekter: ”tugga, smågnaga, snaska, pyssla, snatta”, dels till det finska ordet ”naskali” som betyder syl eller pryl.

Det senare är intressant, då hålet i änden är runt. Det har inte den form det skulle haft om ett knivblad suttit förankrat där, utan snarare ett redskap med rund profil. Som just en syl.

”Stavlösa runor” då, vad är det? Det är ett yngre runalfabet med väldigt förenklade tecken som fordrar ett väl tränat öga för att läsa. Se här!

Vecka 37 2023

I Sigtuna är vi inte bortskämda med vikingatida järnvertyg med skaftet kvar. Antingen har träskaften ruttnat bort och endast järnet är bevarat. Så är det med alla hundratals knivblad vi hittat. Eller också har järnet rostat bort och bara skaftet finns kvar. Det senare gäller flera fina knivskaft av horn.

Men vi har några kompletta verktyg. Av dem har ett fint skavjärn att gröpa ur skålar med varit veckans föremål förut, samt ett par knivar med träskaft. Utöver dem har vi dessutom den här lilla saken, en järnten med ett kort träskaft. Skaftet är avbrutet så det har varit längre från början.

Järnpartiet har också varit längre från början, vi kan se att det gått av det också. Det är synd. För då fins inte avslutningen kvar så vi kan inte avgöra om verktyget varit en mejsel, en borr eller en vass syl att göra hål med.

Verktyget hittades bortslängt bland massor av andra sopor i en passage mellan två stadsgårdar. Fina sopor, tycker vi nog, eftersom de var så gamla. Dateringen ligger inom perioden 1010–1030.

Det fina skavjärnet vi nämnde hittar du om du skrollar ned till vecka 50 2018.

Vecka 36 2023

Vi tar oss friheten att presentera en repris. Det här spelbrädet har varit veckans föremål tidigare, men är värt att visas igen.

Det är en liten sensation, faktiskt, eftersom det legat oidentifierat i magasin sedan 1990 och blev avslöjat som spelbräde först 2016. En gästande forskare uppmärksammade det inristade rutmönstret.

Och visst – det är ett uppenbart spelbräde med 11 gånger 11 rutor, för det under vikingatid populära strategispelet Hnefatafl. Vi har många fynd av spelpjäser från järnålder och medeltid så vi vet att man spelat mycket spel, men spelbräden finns det betydligt färre av.

Vårt är daterat till ungefär 1050–1075, och det hittades i resterna av ett hus intill den stora gatan i Sigtuna, faktiskt i samma hus som spelpjäsen av glas som är placerat på brädet upptill i bild.

Husen nära gatan var vid den tiden oftast ekonomibyggnader och hantverkshus. Kanske har några hantverkare slagit ihjäl tid med brädspel, eller kanske är det en slump att brädet hamnat i just det huset.

Litet mer om spelpjäser och tärningar från Sigtuna hittar du här.

Vecka 35 2023

Här är ett fjärde föremål från den stora utgrävningen i Norrtil 2018. Den här nyckeln är så stilig att den förtjänar att visas.

Den är en bultlåsnyckel. Bultlåset var vikingatidens och medeltidens hänglås, där nyckeln drogs igenom låset i stället för att vridas som vi är vana vid. Då den drogs genom ett spår i låshuset trycktes ett paket fjädrande stålfjädrar inuti ihop av nyckelns käftar, så att bygeln och fjädermekanismen kunde dras ur. Vips, så var låset öppnat!

Den symmetriska dekoren i nyckelns skaft är ganska unik för nycklar från vikingatidens slut. Den bildar en hjärtform som vi känner igen från orientaliska bältesbeslag från samma tid, så kanske har den en östlig påverkan. Hjärtformen avslutas i mitten upptill med något som ser ut som en upp- och nedvänd fransk lilja. Den formen känner vi igen från annan ornamentik från 1000-talet, till exempel på runstenar och dekorerade bennålar.

Föremålet är utlånat till Historiska museets vikingautställning. Foto: Ola Myrin SHM (CC.BY).

Vecka 34 2023

Här är ännu ett fynd från den vikingatida gården i Norrtil utanför Sigtuna – ett silvermynt som gjorts om till hänge.

Myntet är präglat i Bysans under kejsarna Basileios II och Konstantin VIII under perioden 976–1025. Basileios och Konstantin var bröder och regerade tillsammans, därför är de båda avbildade på myntets framsida.

Bysantinska mynt är inte så vanliga i Sverige. Vi har ett par från Sigtuna också, men de är av koppar. Vi vet dock att de nordiska kontakterna mot Bysans var täta under perioden. Kejsarna i Konstantinopel höll sig med ett garde sammansatt av huvudsakligen svealändska legosoldater, det så kallade väringagardet som instiftades av Basileios II.

Det är säkert soldater ur gardet som klottrat runor på en stenbalustrad i kyrkan Hagia Sofia i Konstantinopel, staden som heter Istanbul idag. Kanske har runslingan på en stor lejonstaty från Pireus i Grekland samma ursprung, och kanske har myntet från Til kommit hit med en återvändande väring som tjänstgjort hos kejsaren.

Myntet är upp-och-nedvänt eftersom öglan nitats fast i ”fel” ände. Det är slitet, men här finns en bild som kan ge en uppfattning om hur det sett ut.

Föremålet är utlånat till Historiska museets vikingautställning. Foto: Ola Myrin SHM (CC.BY).

Vecka 33 2023

Nu går vi från 900-tal till 800-tal, men vi stannar kvar vid den vikingatida storgården i Norrtil utanför Sigtuna där vi var i förra veckan.

Det här är en liten torshammar-amulett, smidd i järn av en flink smed som slagit det tunna skaftet två varv om sig självt för att skapa en ögla. Amuletten är givetvis knuten till kulten av åskguden Tor, som slog med hammaren och for fram över himlen med sin vagn så det dundrade och slog gnistor om ekipaget.

Amuletter som den här var vanliga under 800- och 900-talen, både av järn fästa vid järnringar som ofta lades i gravar, men också av silver för att bäras runt halsen.

Forskningen har föreslagit att bruket ökat som en reaktion mot kristendomens växande närvaro – den gamla asatron gjorde motstånd genom att skapa en egen stark symbol som kunde bäras runt halsen på samma vis som de kristna bar sina kors. Men det finns faktiskt också torshammare med korsmotiv i dekoren, möjligtvis blandsymboler som understryker brytningstiden mellan föreställningsvärldarna.

Vid gården i Til hittades ett flertal föremål knutna till ritual nedlagda: i byggnader, i stolphål och i ett klipparti vid gårdens utkant som använts vid kult och offer.

Foto: Ola Myrin, SHM (CC BY). Amuletten är utlånad till Historiska museets vikingautställning i Stockholm, precis som förra veckans paradisspänne.

Vecka 32 2023

Nu förflyttar vi oss från Sigtuna stad till den vikingatida storgården i Norrtil strax utanför staden, som grävdes ut 2018.

Ett av praktfynden därifrån var ett fint bevarat paradisspänne. Spännetypen har kallats så eftersom de tänkts avbilda två hjortdjur om dricker ur en brunn mellan dem. Tanken är att scenen kan anspela på en vers i Psaltaren: ”Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud”, och att spännet bär en tidigkristen symbolik.

Det finns också magnifika runda paradisspännen av silver där fyra hjortar har sällskap av rovdjurshuvuden placerade bakom dem. Den bilden har antagits spegla bibelordet ”Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida”. En bild av ett fredligt paradis.

Den här sortens accessoarer tillhör en grupp som kallas likarmade spännen, eftersom de är symmetriska. De har använts i kvinnodräkten till att fästa kjortelkragar och sjalar. Det sitter en nål undertill som inte syns på bilden.

Spännet från Norrtil är daterat till 900-talet. Foto: Ola Myrin, SHM (CC BY).

Vecka 31 2023

Nu avslutar vi djupdykningen i föremålspotpurriet som vi visade för några veckor sedan. Det gör vi med ett toiletteset, tre små verktyg till skötsel av hygien och fåfänga. Redskapen är ungefär fem centimeter långa.

Det vanligaste hygienredskapet i Sigtunas jord är pincetter av mässing. I några fall har vi även hittat sådana här små set, sammanhållna med en bronsring. Vi ser en örslev i mitten och vad som brukar tolkas som en tandpetare till höger. Med örsleven avlägsnades öronvax, och hur tandpetaren kan ha använts är vi alla bekanta med.

De här föremålen, tillsammans med alla kammar vi brukar hitta, motsäger bilden av vikingen som smutsig och oborstad. Det finns faktiskt en skriftlig krönika som berättar att engelska kvinnor föredrog invaderande skandinaver framför sina egna män, eftersom främlingarna vårdade sitt yttre bättre. De skall ha badat varje lördag och bytte kläder ofta.

Setet på bilden kommer från kvarteret Professorn och tillhör 1000-talets mitt. En liten gåta för oss är den lilla silen till vänster – vad kan den ha använts till?

Föremålet är fotograferat av Gabriel Hildebrand.

Vecka 30 2023

Här träder tre knivskaft fram ur dunklet. De är mystiska på många vis, mest för att vi har så många just i Sigtuna.

Totalt finns ett femtontal påträffade; från Gästrikland i norr till Öland i söder samt i Finland, Danmark och England. Navet i spridningsbilden är dock Sigtuna, där vi har hela fem stycken. Av dem är två hittade på mynthustomten i kvarteret Urmakaren, där Olof Skötkonung gjorde landets första mynt.

Frågan är vilken verksamhet knivarna kan knytas till. Säger de vackra fågelhuvudena i ringerikestil något om det? Döljer det exklusiva materialvalet några svar? En kniv med skaft av solid brons är ju något väldigt speciellt. Anknytningen till mynthustomten har fått oss att försiktigtvis spekulera i om de kanske varit knutna till kunglig administration. Har de varit skrivares knivar?

Du finner närmare beskrivningar av knivarna i en artikel i Situne Dei 2017.

Vecka 29 2023

I mitten ser du ett träfodral som skyddat eggen på en yxa, ett vackert träarbete från sen vikingatid. Det hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn, bortslängt bland andra sopor i en dagvattenränna.

Det har en enkel ornamentik och en lagning, en järnplatta som är fastnitad med två nitar. Under den sticker nosen av ett rundjur fram, markerat i rött på den infällda bilden nere till höger. Djuret är typiskt för drakhuvuden på runstenar från perioden 1050–1080, och det stämmer fint med föremålets datering.

Föremålet upptill är ett snidat djurhuvud som liknar en simfågels med nacktofs. Det har en utpräglad nosflik som hos senvikingatida runstensdjur. Det har tolkats som en möjlig käppkrycka, handtaget till en käpp.

Den är hittad i lager från sent 1000-tal, men typen placerar den vid 1000-talets mitt enligt runstenskronologin. Nosfliken är av en typ som endast verkar finnas på runstenar som ristats av runstensmästarna Fot och Visäte, bägge verksamma i Sigtunas omgivningar vid denna tid.

Jämför nu käppkryckans rundjur med djurhuvudet på eggskyddet. Visst är de ganska lika varann?

Fotot av eggskyddet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 28 2023

Förra veckan visade vi en liten samling fynd från kvarteret Professorn. Nu ägnar vi resten av semestern åt att bena upp potpurriet litet. Flera av fynden har varit veckans föremål förut, men de är så fina att det inte skadar att visa dem igen.

Här är fyra spännen från det tysk-romerska kejsardömet. Det stora spännet avbildar en örn. Den är litet abstrakt, men de utbredda vingarna är lätta att se. De mindre spännena är korsfibulor, upp till tre centimeter i diameter.

De är gjutna i mässing och har inläggningar av emalj. Tre av dem har registrerats som guldspännen eftersom de ser så gyllene ut. De kan möjligtvis vara förgyllda, men det är inte lätt att avgöra eftersom jordkemin i de kulturlager de låg i fick alla mässingsföremål att se skinande gyllene ut.

På kontinenten har sådana här spännen burits inom de sociala mellanskikten. Kanske har just dessa ägts av handelsmän med anknytning till kontinentalhandeln, och då kan ju det ha varit både tyska handelsmän likväl som lokala. Det tillhör alla årtiondena uppemot år 1050 och tre av spännena hittades på samma stadsgård.

Fotografierna är tagna av Gabriel Hildebrand.

Vecka 27 2023

Nu återgår vi till små behändiga föremål efter de sista veckornas excesser i gator och hus, men vi visar flera saker på en gång. De flesta har var och en för sig varit veckans föremål förut, men de är också väldigt fina tillsammans. Ett föremålspotpurri från utgrävningen vid Gröna ladan 1999.

Uppifrån och ned ser du en kniv av brons med fågelornamentik i skaftet och kort knivblad, ett träkors, ett möjligen förgyllt ottonskt-saliskt gropemaljspänne med fågelornamentik från nuvarande tyskt område, tre korsemaljspännen av brons eller mässing från samma område, ett handtag i djurornamentik – liknar ett fågelhuvud – som möjligen varit kryckan till en käpp, ett tysk-romerskt mynt präglat under kejsar Otto III, ett toiletteset av brons med sil, örslev och tand- eller nagelpetare, samt längst ned ett eggskydd av trä till en yxa. Tittar du riktigt noga under reparationen på det senare ser du delar av ett liknande rundjur som i käppkryckan ovanför.

Alla föremål tillhör 1000-talets första hälft, utom käppkryckan och eggskyddet som stilmässigt kan dateras till 1000-talets senare hälft.

Alla bilder utom käppkryckan är tagna av Gabriel Hildebrand.

Vecka 26 2023

Ännu ett väldigt stort ”föremål”. Ett hus! Och ett av de yngsta hus som undersökts arkeologiskt i Sigtuna, om inte rent av det allra yngsta.

Byggnaden, som var från 1700-talet, låg vid Stora gatan 41. Den brann ned år 1951. Enligt uppgift från sakkunnige Fred Blomberg, som själv som pojke vandrat kring i brandresterna, bodde under de sista decennierna Gröna ladans biografmaskinist i huset.

På den nedre bilden syns huset från gårdssidan. På den övre ser vi husgrunden under utgrävning våren 1999. Det rektangulära stenpartiet i mitten är underlag till murstock och spis och det bruna partiet till höger där de två arkeologerna gräver är vad som fanns kvar av byggnadens trägolv. Gropen till höger blev till vid en arkeologisk undersökning år 1953.

Vid undersökningen 1999 hittades rödgodskeramik, fajans och flintgods, samt hästskosöm, kritpipor, fönsterglas, buteljglas, två ihopkorroderade Karl XI-mynt och ett fragment av en leksaksbil av plast från 1970-talet(!).

Vecka 25 2023

Det var roligt det här med gatubeläggningar, så här kommer en tredje! Fast ”gatubeläggning” är mycket sagt här. I det här fallet ser vi en broläggning av stockar – en kavelbro – i en tvärpassage på en av Sigtunas stadsgårdar söder om Stora gatan.

Eller bättre ändå? Vi vet ju inte riktigt var kavelbron tar vägen under den outgrävda marken till höger, ned mot sjön. Det finns misstankar om att den kan ha varit en del av en stor bryggkonstruktion mot vattnet av en typ som fanns frisiska städer vid Nordsjön under tidig medeltid.

I så fall skulle det kunna vara ett parti av en kanske ganska omfattande kajmiljö för godsmottagning som vi ser i bilden, en miljö som tillhört det senvikingatida Sigtunas fjärrhandel.

Kavelbroläggningen är daterad till slutet av 1020-talet, och som ni kan se är den i ganska gott skick för att vara tusen år gammal. Stenraden är en syllstensrad, grunden till ett timrat hus.

Vecka 24 2023

Förra veckan gjorde vi en stenlagd gata till ett ”föremål”, och den här veckan gör vi det igen. Det här är en medeltida stenlagd gränd som lett från Stora gatan ned mot vattnet där Gröna ladan står idag. Du ser stenläggningen till vänster i den övre bilden. På den nedre bilden ser du hur välvd gränden varit.

Vid slutet av 900-talet var gränden mera en passage mot vattnet mellan två stadstomter. Att döma av en 900-talsbro under Stora gatan tycks den ha blivit ett dräneringsdike när den reglerade stadsplanen kom till – ett vikingatida dagvattendike där massor av avfall samlats.

Den första trälagda kavelbron i gränden byggdes på 1100-talet och det är ovanligt sent. Det var det först då avloppsdiket upphöjdes till gränd eller allmän passage. På 1400-talet fick den en av de finare stenläggningar som grävts fram i Sigtuna.

På stenläggningen hittades tre blyplomber som suttit på balar med importerat ylletyg. Du ser en av dem på den infällda bilden, en klädesplomb från staden Poperinge i Västflandern i nuvarande Belgien. Poperinge har fortfarande en hand som håller en biskopskräkla i sitt stadsvapen.

Vecka 23 2023

Om vi kunde upphöja ett par staket till ”föremål” som vi gjorde i förra veckan, kan vi väl göra likadant med en väg? Ett rejält stort föremål!

Bilden visar utgrävningen i kvarteret Humlegården år 2006 från nordost. Du ser Prästgatan i nedre högra hörnet. Prästgatans föregångare är det fyra meter breda stenskravlet som löper diagonalt i bildens mitt. Hitom vägen är en medeltidskyrkogård och bortom den ligger vikingatida husgrunder.

Vägen stenlades vid 1000-talets slut, och den löpte från öst till väst och knöt samman de många kyrkorna från trakten av S:t Olof och bort mot S:t Per. Den har tolkats som en väg som använts vid medeltida processioner vid kyrkliga högtider.

Under stenläggningen låg en äldre väg som daterats till senast 990-tal, men den kan ha varit äldre. Om den var äldre blir den en utmanare till Stora gatan i att vara landets äldsta stadsgata. Kanske var den från början en gammal landsväg som togs in i stadsplanen då Sigtuna blev till i slutet av 900-talet.

Vecka 22 2023

Förra veckan visade vi en väl bevarad staketstolpe. Vi talade också om hur man gärna satte upp låga staket närmast husväggarna under sen vikingatid, förmodligen för att hålla gatans avfall borta från fasaderna.

Då är det väl passande att visa hur det kan se ut på riktigt under marken i Sigtuna. De här bilderna är tagna sedan en arkeologisk utgrävning nått ned drygt en och en halv meter. Då befinner vi oss på 1000-talets nivå.

På den undre bilden ser du en stenkonstruktion lagd i fyrkant. Det är syllstenarna som ett timmerhus varit uppfört på. Du ser också ett flätverksstaket i den vänstra halvan av bilden, just ett sånt som satts upp alldeles nära inpå husväggen.

Den övre bilden är en stämningsbild från samma tidsskede. Kanske ett lite sunkigt staket, men alla staketstolparna står fortfarande upprätt djupt under marken, de är bara att gräva fram. Det här är det mest fascinerande med sigtunaarkeologin – att man gräver fram så tydliga miljöer.

Vecka 21 2023

Den här trästumpen är inte vilken stump som helst, även om den ser ut så. Den är faktiskt en bit av en staketstolpe från slutet av vikingatiden.

Den kommer från kvarteret Professorn i Sigtuna, och en av hemligheterna med att den är så välbevarad är att den är av en. Eneträ är kompakt tätvuxet, rikt på hartser och har mycket god rötbeständighet.

Står det dessutom nedbäddat i de syrefria kulturlagren två meter ned i marken tycks trät klara sig nästan hur länge som helst. Faktum är att de här stolparna fortfarande sprider en kraftig och angenäm doft av ene om man sågar i dem, trots att de är 1000 år gamla.

Det fanns många staket i det tidiga Sigtuna. Dels som tomtgränsmarkörer, men ofta var de nog till skydd mot röta som kunde uppstå om gatans avfall låg upptryckt mot husväggarna. De flesta hus hade skyddande flätverksstaket längs fasaderna, på någon decimeters avstånd, som höll avfallshögarna borta.

Vecka 20 2023

Här är tre kammar av olika storlekar och tre som aldrig blev färdiga. Vi visar dem mest för att de är fina och för att de så tydligt visar arbetsgången hos en tidigmedeltida kammakare – först hugger och filar du till kammens form, sedan sågar du ut tänderna.

Den här sortens kam brukar kallas ”dubbelhelkam” eftersom den har tänder åt två håll och eftersom den är utsågad ur ett stycke älghorn, till skillnad från sammansatta kammar som gjordes av flera delar som nitades samman. Typen började tillverkas i Sigtuna vid 1000-talets mitt och var vanlig 1100-talet igenom.

Kammarna har en sida med extra tunna tänder, förmodligen att kamma ur löss ur håret med. Notera den minsta kammen nere till vänster – den är bara två centimeter bred! Vem använder en så liten kam?

Vecka 19 2023

Det var länge sedan vi hade en bildgåta här – en bild av något vi själva inte riktigt vet vad det är, men som det kanske finns idéer om ute i cyberrymden.

Den här saken är av horn, hastigt hugget till en form som liknar en pilspets eller en spjutspets med tånge att fästa i ett skaft. Den är helt flat på baksidan och har inte mycket till egg att tala om så den vore ganska slö att använda som pil.

Längden är tio och en halv centimeter och dateringen ganska vid – sent 900-tal och upp i tidigt 1100-tal. I vår databas är den beskriven som ”hantverksspill” men den är så medvetet formad att den är mer än bara spill. Den är definitivt en sak.

Kan det vara spetsen till en leksakspil eller ett leksaksspjut? Vi har få leksaker i våra samlingar, så det vore givetvis jättespännande om det vore så. Men det finns kanske ännu bättre idéer?

Vecka 18 2023

Här ser vi två tuppar av brons i samma storlek. Den mindre tuppen till höger är knappt fem centimeter hög. De är så lika att man kunde tro att de är samtida och att de haft samma funktion.

Men där bedrar vi oss. Formspråk och teman går igen genom tidevarven. Hanen, eller tuppen, har en stark symbolisk laddning alltsedan Matteusevangeliet skrevs. Om ni minns: ”Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig”.

Otaliga är de svenska kyrkor som har en tupp som vindflöjel, en kyrktupp. Och tuppen har i alla tider högljutt gjort sig gällande på varje gård på landet och på varje gård i de äldre städerna.

Föremålet till vänster är en tappkran för en öltunna från 1500-talet, en så kallad ölhane – bildgoogla så kommer det upp flera likadana. Tuppen till höger, som är gängad nedtill istället för att ha ett ihåligt skaft, är faktiskt handtaget till locket på en oljelampa från 1700-talet. Bildgoogla ”oljelampa tupp 1700-tal” så får du se!

Vecka 17 2023

Vi fortsätter med glas, men med litet yngre glas med närmare produktionsorter än det bysantinska glaset vi visade i förra veckan.

Härmed presenterar vi Kålstjälken – eller ”der Krautstrunk” som den kallades på tyska. Det var en vanlig dryckesbägare som producerades från 1400-talet och något århundrade framåt.

Ursprungsländer var Tyskland och Nederländerna, och det besynnerliga namnet fick bägartypen för att den liknade det som blir kvar av ett kålhuvud efter att man noppat av alla bladen.

Glaset är av sämre kvalitet än det bysantinska, som var tillverkat av sand som smälts tillsammans med natronsalt. På medeltiden var tillgången till natron strypt för Europas del, så istället fick glashyttorna använda träaska för att sänka sandens smältpunkt. Därför kallas det här gröna glaset ”skogsglas”.

Vi har ingen hel Krautstrunk i våra samlingar, men vi har i alla fall sex-sju noppor från ett krossat kärl, och det är ju alltid något! Nopporna är hittade vid utgrävningar 1950 i Dominikankonventet, intill Mariakyrkan.

Vecka 16 2023

I det tidigmedeltida Sigtunas enkla byggnader, som för oss nog mest liknade timmerlador, dukades ibland överdådigt med syrisk keramik och bysantinskt glas. Kanske är det vad du dukar med som gör ditt hem till ett slott, inte husets utsida?

Glaset i de här blå skärvorna av skålar och flaskor är av allra högsta kvalitet. De är fint dekorerade i gult och guld och hör till en typ glaskärl kallad ”Paphosgruppen” efter en stad på Cypern.

Till Sigtuna har de troligen kommit från Konstantinopel via Svarta havet och floderna i Kievriket. Kanske med skandinaviska soldater som tjänstgjort i den bysantinske kejsarens väringagarde, och kanske med någon av de norska kungar som passerade Sigtuna på väg hem från öst på 1000-talet?

I en artikel i Situne Dei 2006 av glasforskaren Lars G Henricson, fick de här små men vackra skärvorna dateringar till som tidigast 1100-talets senare del. Sedan dess har ett par viktiga arkeologiska rapporter publicerats som tidigarelägger förekomsten till 1000-talets senare hälft och hundratalet år framåt. Glaskärlens tidigaste ankomst till Sigtuna har plötsligt blivit hundra år äldre!

Henricsons artikel finns här.

Vecka 15 2023

En föremålstyp som vi visat ett par gånger förr är styli, skrivstift att skriva på vaxtavlor med – se veckorna 33 & 34 år 2019 längre ned på sidan.

Nu visar vi ett par stycken till, för de ser lite roliga ut. De är av ben och har vaxglättare i ena änden som ser ut som knivblad. Vaxglättaren användes för att sudda bort text i vaxytan som man skrivit på.

Det roliga är att vaxglättaren på den stora stylusen är utformad som de metallknivar som skrivare använde att skrapa bort text med, att ”sudda” då man skrev med bläck på pergament. Det kan knappast en benkniv användas till, men det är skojigt att skrivarknivarnas formspråk överförts till våra styli. Skrivredskap som skrivredskap!

Dessa två är daterade till strax före och strax efter år 1000. Det har hittats liknande i Lund också, med samma dateringar. Överhuvudtaget tycks flerparten av våra styli vara ganska tidiga. Man kan fundera om det hör ihop med den unga staden Sigtuna som en stad med kunglig, och senare kyrklig, administration.

Administrationen kan också ha varit kopplad till tullväsende och införsel av varor. Sigtuna var bevars en hamnstad!

Skalan till höger visar centimetrar.

Vecka 14 2023

Den oregelbundna, fransiga och bubbliga koppen till vänster i bild är en tidigmedeltida smyckesmeds smältdegel av keramik. Den har säkert varit fin, slät och regelbunden innan användning, men de tusen graderna i smedens ässja har fått keramiken att smälta. Ändå har den hållit ihop. I de här temperaturerna blir keramiken seg, lite som tuggummi, men den brister inte.

Infälld nedtill ser du Erika Åbergs fotografi av hur smält silver hälls ur en liknande degel. Den orangeröda färgen avslöjar hur varmt det är!

Stenföremålet bakom är en silversmeds gjutform att gjuta silverbarrer i, små silvertackor. Att det är just silver som hanterats vet vi eftersom gjutformen har analyserats. Smala tackor av den typ som gjutits i den här formen är återkommande fynd i vikingatida silverskatter.

Silver har blivit högaktuellt i museets basutställning sedan vi öppnade vår utställningsdel om silverskatter i vintras.

Vecka 13 2023

Här är det allra första kartotekskortet i Sigtuna museums samlingar som idag har 160 000 fyndposter – kortet för föremål nummer ”1”, skrivet för hand på 1910-talet. Fyndposten var en koppardosa som troligen innehållit en handelsmans våg och viktsats.

Längs dosans kant fanns en runtext: ”Djärv förvärvade av en man från Samland denna våg i …land. Och Värmund ristade dessa runor” samt den gruvliga besvärjelsen ”En fågel sönderslet den likbleke rövaren, Man såg på asgöken, hur den svällde”. Det senare kan ha skrivits för att skrämma folk från att stjäla dosan.

Föremålet hittades av tapetseraren Haglund i kvarteret Koppardosan i Sigtuna 1911 – jo, kvarteret har fått sitt namn efter föremålet. Upphittaren skall ha öppnat dosan och sett något som mest liknade kaffesump, och bedömt det som så ointressant att han kastat in innehållet i bärbuskarna.

Det är möjligt att vågen och vikterna legat i den bortkastade klumpen. Därför kom tjänstemän från Riksantikvarieämbetet året efteråt och letade igenom jorden under buskarna, men de kunde inte finna någonting.

Dosan köptes in av Statens historiska museum i Stockholm för 50 riksdaler och har idag inventarienumret SHM 14513. Den finns utställd i deras nya vikingautställning.

Vecka 12 2023

Har ni sett vårt stora ankare? Det är så stort att det är svårt att ge det rättvisa i ett foto, och för tungt för att flytta ur hyllan till en bättre fotoplats. En och sjuttio meter långt är det, smitt av tjugofem kilo järn!

Det är hittat vid Hamngatan 1961 och har troligtvis förlorats på 900- eller 1000-talet. Det är ett rejält stort ankare, så det har säkert tappats från en rejält stor båt.

Typen är klassisk, vi känner alla igen det som ett ankare, eller hur? Modellen går igen i andra järnåldersankaren, från Ladby och Ribe i Danmark och från Oseberg i Norge. Vi känner också igen typen i miniatyrankaret från 1200-talet i den infällda bilden nere till höger. Det är bara åtta centimeter långt och vi är osäkra på dess användning – men det har ungefär samma proportioner.

Intressant med fyndplatsen är att den inte varit en djuphamn i en skyddad vik, utan skeppet har snarare legat förtöjt vid en brygga vid en ordinarie stadsgård. Kanske är det så den tidiga stadens relation till vattnet sett ut – att varje strandtomt har haft sin egen brygga, och att någon gemensam ”centralhamn” aldrig har funnits?

Läs mer om ankaret i Situne Dei.

Vecka 11 2023

Våra dragjärn att dra metalltråd med har vi visat förr, men inte tillsammans med vår stora dragtång! Den är viktig, för utan tång kan du inte dra någon tråd.

Dra tråd? Jo, principen för att göra metalltråd är att man drar ett metallämne genom en stålplatta som har en mängd koniska hål av olika storlekar. Genom att dra tråden genom allt mindre och mindre hål gör du den successivt tunnare, tills du gjort en tråd med den tjocklek du vill ha.

Det är ett tungt jobb. Dels bör du smörja in metallämnet så det någorlunda ledigt kan dras genom hålen, men du behöver också en ordentlig tång att dra med. Dragtänger är dessutom försedda med krokar baktill på skänklarna, så att du kan dra med extra kraft då du drar tråd av hårda metaller.

En bra bild av hur arrangemanget kan se ut hittar du hos Wikipedia.

Tången är hittad ganska ytligt i parken Trekanten i Sigtuna, så den kan vara senmedeltida. Dragjärnet i två delar kommer dels från kvarteret Urmakaren, dels från kvarteret Humlegården. Det tillhör perioden 1080 till 1300. Från den senare platsen kommer även koppartrådarna i olika dimensioner.

Vecka 10 2023

Det här är en minnesmedalj från de olympiska sommarspelen i Stockholm 1912.

Medaljen ingår i Borgmästargårdens samling, en del av Sigtuna museum & Arts samlingar, och har förärats en viss Dagmar Lenck (1892-1971) som ingick i den kvinnliga uppvisningstruppen i gymnastik vid spelen.

Olympiaden gick till den svenska historien som Solskensolympiaden, på grund av det ovanligt fina och varma vädret. Och bättre en kvinnlig uppvisningstrupp än inga kvinnor alls! Endast drygt 2 % av de tävlande deltagarna var kvinnor, 57 av 2490.

Medaljen är av tenn och just denna variant gjordes i 6000 exemplar för att delas ut till alla som var med och arrangerade sommarspelen. Den pryds på båda sidor av reliefer i klassisk stil, på ena sidan med utsikt över Norrström, Kungliga slottet och Riksdagshuset i Stockholm. Här finns även den präglade texten ”Till minne af Olympiska Spelen, Stockholm 1912”

1912 var Dagmar Lenck 20 år gammal och ännu under utbildning till gymnastikdirektör vid GCI (Gymnastiska Centralinstitutet, som sedan blev GIH), då känt för att ha utvecklat Ling-gymnastiken. Ett mycket modernt yrkesval för tiden. Dagmar gifte sig Dahl 1920 efter att hon träffat Gustaf Dahl när hon arbetade som sjukgymnast Vattenkuranstalten i Vrigstad, samme Gustav Dahl som blev Sigtunas siste borgmästare.

Vecka 9 2023

Det är inte ofta vi kan visa upp en vikingatida yxa med skaft. Trä ruttnar i jorden, så normalt är det bara det smidda yxbladet av järn vi hittar.

En utmärkt miljö för trä att bevaras i är våta syrefria miljöer, en annan är i lager efter bränder. Om syretillgången i en brand är sparsam förvandlas trä inte till aska som blåser bort i vinden, utan till kol. Och träkol håller hur länge som helst.

Den här yxan hittades vid utgrävningar på museets tomt 1963, vid arkeologen Else Nordahls undersökning inför den planerade utbyggnaden av museet. Else fann spår av en brädlagd gata eller passage som legat mellan två stadsgårdar. Yxan kom från platsens djupare lager ungefär två meter under marken, och bör ha tillhört årtiondena kring år 1000.

Else skriver i fyndförteckningen: ”Eggen har utsvängda hörn, vid skafthålet flikar uppåt och nedåt, kvarsittande del av skaftet är förkolnat. Intill låg ytterligare en del av ett förkolnat träskaft i tre delar, som möjligen hört till yxan.”

1966 blev Else Nordahl Sigtuna museums första anställda museichef.

Vecka 8 2023

Vi visade nyligen en fin fil. Nu gräver vi vidare lite i vår forntida verktygslåda och visar de här hammarhuvudena. De är små, bara knappt sex centimeter långa, så de har nog passat bäst i guldsmeders verkstäder.

Den övre yxan har en bred datering, från ungefär 1180 och ända upp till 1300-talet, och den har ingen känd koppling till någon verksamhet. Det fina med den är att i skafthålet sitter fortfarande den järnkil kvar som en gång slagits ned i skaftets ände för att fästa det stadigt i hammaren. Du kan ana kilen på den översta bilden som visar hammaren uppifrån.

Den undre hammaren kommer däremot från ett fantastiskt fyndrikt utomhuslager från 1000-talets slut. Förutom hela fem runben fanns där både spår efter hornhantverk, glashantverk och smyckegjutning. Där hittades också en infattning av silver eller vitmetall, gjord för att fästa en oval bergkristall i.

Helt säkert har en eller flera silver- eller guldsmeder arbetat på platsen någon gång på 1090-talet. För drygt 930 år sedan. Det är lite svindlande.

Vecka 7 2023

För två veckor sedan talade vi litet om vikingatida låsmakeri i samband med att vi visade en fil från 1000-talet. Därför visar vi nu en liten gruppbild av några vikingatida hänglås.

Det är litet skojigt med de här låsen, eftersom många som inte tidigare sett vikingatida hänglås brukar bli förvånade över att de är så lika våra moderna lås. Därför förtjänar de att visas igen trots att flera av dem visades redan för ett par år sedan. Den stora skillnaden mot nu är att låsbygeln lyftes av helt från de gamla låsen då de öppnades, annars är mycket sig likt.

Idén med små flyttbara lås är faktiskt mycket äldre än vikingatiden. Vikingatida lås lutar sig tillbaka på gammal romersk låsteknik, tusen år tidigare. Varför ändra en idé som fungerar?

Du kan läsa mer om våra gamla lås i Sigtuna om du skrollar ned till vecka 31–34 2020 här på sidan.

Litet om romerska hänglås finner du hos Historical locks.

Vecka 6 2023

Måndagen den 6:e februari är samernas nationaldag. Det var ju alldeles nyss så vi anknyter lite till det.

I vår basutställning har vi några saker vi beskriver som samiska – hornskedar, ett dekorerat lock, ett knivskaft och två klumppilar. Det är dock en vågad slutsats att kalla våra vikingatida hornskedar samiska. Vikingatidens ornamentik och den samiska hade gemensamma rötter och liknade varandra, så uppgiften om skedarnas ursprung kan diskuteras. Du kan läsa om våra hornskedar i fjolårets upplaga av boken Situne Dei.

Flätbandsdekoren var gemensam för norra och södra Sverige i några hundra år. Äldsta säkert daterade exempel på samisk dekor av det här slaget finns på skidor från 700- och 800-talen. När Sydskandinavien närmade sig kristendomen trängde nya dekorstilar snart ut de gamla, men i Sameland levde flätbandsdekoren kvar och det gör den fortfarande efter säkert 1200 år. Det sentida knivskaftet på bilden är ett exempel på det.

De två medeltida hornföremålen nedtill är också säkert samiska. De ser ut som champagnekorkar men är i själva verket pilspetsar! De användes vid jakt på små pälsdjur som ekorre. Istället för att använda vassa pilar som förstörde pälsen, sköt man klumppilar som knockade viltet men lämnade pälsen oskadd.

Du kan läsa mera om flätbandsdekor i Situne dei från 2020.

Vecka 5 2023

Vecka 4 2023

Veckans föremål är två järnföremål med inläggningar i vitmetall. Vi visar dem mest för att de är vackra, och för att det gått flärd även i formgivningen av vardagsföremål.

Eller vardagsföremål och vardagsföremål. Sporren nedtill, som är från perioden 1015–1030, är knappast något vardagsföremål. Med sina vitmetallsinläggningar i fiskbensmönster har den en gång gnistrat som silver. Vem har ägt såna? En kung eller en soldat i kungens hird?

Nyckeln, som är från andra hälften av 1200-talet, kan vi nog räkna till vardagsföremålen. Kanske har den tillhört en skapligt förmögen köpman i det medeltida Sigtuna?

Det blir mest frågor den här veckan. Allt kan vi inte veta, men mycket kan vi ana. Eller i vart fall fantisera om.

Vecka 3 2023

Många tror nog att arkeologer hittar massor av guld jämt och ständigt. Men nej, arkeologer hittar inte massor av guld jämt och ständigt. För folk tappar inte bort sitt guld hur som helst, och undangömda guldskatter är sällsynta.

Men då är det desto roligare då guld dyker upp. Det mesta vi har i den vägen i Sigtuna är guldfoliepärlor, glaspärlor där ultratunt bladguld smälts in i glaset närmast ytan. Ett halsband med såna kan få vem som helst att se stenrik ut, även om mängden guld är ytterst liten.

I anslutning till ett större fynd av guldfoliepärlor i kvarteret Professorn i mitten av 90-talet hittades tre vackra guldfiligranpärlor. Det är två av dem du ser upptill. De är jättesmå, bara fem-sex millimeter i diameter och de är ihåliga, så det är inte mycket guld i dem heller. Men hantverket är av så hög klass att de knappast ägts av vem som helst.

Pärlorna hittades i lager som var sjöbotten på 1000-talet, så de kan ha anlänt med en båttransport österifrån. Tanken har kommit upp att halsbanden kan ha offrats i vattnet i tacksamhet över en avklarad strapatsrik sjöresa.

Du kan läsa lite mer om guldfoliepärlor under vecka 36 2017 nedan här på sidan. Guldfynden i Professorn kan du läsa om under vecka 46 2019 och historien om en samtida sjöresa till Sigtuna hittar du i vecka 12 2022.

Det övre fotot är taget av Gabriel Hildebrand, det undre av oss på museet.

Vecka 2 2023

Det var längesedan vi visade ett riktigt stort föremål här, så stort att det inte kan kallas föremål. Som ett hus eller något annat slags byggnadsverk.

Här är i alla fall ett. Vid gravgrävning 1957 fann man tegelkonstruktioner under marken mellan gamla och nya kyrkogården strax norr om Mariakyrkan i Sigtuna. Det föranledde en arkeologisk undersökning. Ganska snart hade fyra-fem tegelvalv kommit fram, ganska djupt ned under marken.

Man antog att det var rester av ugnarna där teglet bränts vid byggandet av Mariakyrkan och Dominikanerkonventet i början av 1200-talet. Man var inte dummare på den tiden än att man beredde byggnadsmaterialet så nära bygget som möjligt. Leran som teglet gjordes av togs säkert upp ur marken intill eller närmare sjön. Praktiskt och genialt.

Vid en ny undersökning för tre år sedan kunde konstateras att på en djupare nivå, under tegelugnarna, fanns spår efter kalkbränning. Rimligen var det platsen där den kalk brändes som blev kalkbruk till bygget av den ännu äldre S:t Olofs kyrka. Då talar vi sent 1000-tal. Platsen är rik på tidig industriproduktion!

Vecka 1 2023

Vi börjar året med elegans och mystik. Här är sköldmön från Norrtil utanför Sigtuna, som hittades då den vikingatida storgården grävdes ut för ett par år sedan. Den är av förgyllt silver och inte särskilt stor, bara tre centimeter hög.

Valkyrieamuletter är vanliga fynd på vikingatida platser av högre social status. Vi finner dem i Birka och i ett stort antal i Sydskandinavien. Valkyrior var de gudomliga kvinnliga väsen som utsåg vilka krigare som skulle falla på slagfälten, och som välkomnade dem till livet efter detta.

Bland alla de figurer av den här typen som hittats är det dock bara ett tiotal som bär sköld. Skölden och det otydliga långsmala föremålet i figurens högra hand, som kan vara en völvestav, antyder att figuren kan vara en avbildning av gudinnan Freja. Freja tog hand om hälften av de fallna krigarna, de andra hamnade hos Oden i Valhall.

Figuren är från 800- eller 900-talet och är troligen ett beslag som varit fastnitat på något annat föremål. Den är helt unik för Sigtunas omland och säger mycket om statusen hos gården i Norrtil. Den kan beskådas på Historiska museet i Stockholm, där det finns utlånat till vikingautställningen.

Foto: Ola Myrin, Historiska Museet/CC BY

Vecka 52 2022

Vi avslutar året med en peng, men inte vilken peng som helst, utan en riktig fulpeng!

Det här kopparmyntet hittades år 1911 i kvarteret Guldet i västra Sigtuna stad. Det är så slitet att texten knappt syns längre, men det har haft sin förebild i de Pointed Helmet-mynt som kung Knut av England präglade på 1020-talet, och som kung Anund Jakob gjorde likadana i Sigtuna. På de mynten hade kungabilden en spetsig hjälm på huvudet och man kan svagt ana den trekantiga hjälmen strax nedanför korset upptill på myntets framsida.

Men både Knuts och Anunds mynt var av silver. Så vad är det då för fel på det här? Jo, det är givetvis en samtida förfalskning. Myntet är präglat på koppar och har varit försilvrat för att fullborda lurendrejeriet.

Falskmyntning är nog lika gammalt som myntningen själv. Redan från romersk tid finns gott om exempel på falska grekiska mynt som gjutits i brons och försilvrats. Ett sådant hittades för övrigt i Stiklestad i Norge av en metalldetektorist tidigare i år. Man har även hittat gjutformar i Sydeuropa, där dussintals falska mynt kunnat tillverkas i en och samma gjutning.

Så, att försöka göra sig rik för en billig penning är inget nytt.

Vecka 51 2022

Nu är det nästan jul, och lagom till jul varje år brukar arkeologen ta sig rätten att ljuga hej vilt om något föremål. I år blir det dock inget ljug, utan bara sanning.

Av alla de föremål som hittills presenterats vid juletid måste nog den här lilla skeden vara den allra charmigaste, så vi visar den helt sonika igen. För givetvis är det tomtens sked!

Träskedar förknippar vi med julgröt, inte sant? Åtminstone brukar vi köra ned en träsked i grötskålen som vi sätter ut till tomten. För vi sätter väl alla ut gröt till tomten?

Den här skeden är bara 75 millimeter lång med sitt korta skaft. Den är hittad år 1929 i kvarteret Trädgårdsmästaren. Hur gammal den är vet vi inte säkert, men vi vet att allt trä från den platsen tillhör lager som är äldre än 1200-tal. Så den kan säkert vara senvikingatida.

Den person som ägt skeden har försökt dekorera den på ett sätt som var ganska vanligt på små personliga ägodelar som till exempel kammar, lite valhänt ristat med en knivsudd. Det är dock svårt att se vad dekoren skall föreställa. Den liknar mest mystiska tecken, svårtydda och hemliga. Så vad säger ni, har inte denna skeden ganska självklart tillhört en tomte?

Vecka 50 2022

Smart återbruk! Bladet till en ornerad hornsked av vikingatidstyp har återanvänts som vävbricka.

Brickvävning är en mycket gammal teknik att väva band med, till exempel kantband till klädesplagg. Här har en uttjänt sked fått släppa till för att bli en vävbricka, nog den vackraste vävbricka vi har i samlingarna.

Dessutom har två motstående sidor skurits konkava, så det är också möjligt att linda garn runt brickan då den inte används till vävning. Som ett nystan eller en trådrulle.

Den sortens ornerade skedar som här fått en ny funktion, har beskrivits av Inger Zachrisson i en ny artikel i Situne Dei 2022.

Vecka 49 2022

Här är en halv gjutform av kalksten som någon gjutit remändesbeslag av brons i. Remändesbeslag är vad det låter som – tungformiga metallbeslag som suttit i ena änden av livremmar. Du ser ett uppe till vänster på bilden.

Gjutformen är hittad på en tomt daterad till 1000-talets slut, som låg i kvarteret Trädgårdsmästaren under platsen där gymmet och Systembolaget ligger idag.

Beslag av den här typen har ofta dekor av stäppnomad-typ, med urprung kring Svarta havet. Just den här dekoren med sina slingrande växtmönster har en dragning åt Bysans eller från Rus, det gamla Kievriket. Du ser liknande dekor på fragmentet av en glasarmring uppe till höger. Den är bysantinsk, från östra Medelhavet.

Den aktuella tomten i Sigtuna gav väldigt många samtida fynd av bysantinskt och rusiskt ursprung. Glasarmringen kommer till exempel från samma tomt och där har också en degel från Kievriket hittats i en smedja, en degel som någon smält silver i.

Degeln kan du se om du skrollar ned till vecka 9 2016.

Vecka 48 2022

Eftersom vi just öppnat vår fina silverutställning passar vi på att vara lite motvalls. Här är föremålet som gjorde sitt bästa för att se ut som silver, men som inte lyckades särskilt bra.

Det är ett litet myntliknande kopparföremål med spår av försilvring och namnet BURN skrivet i runor – Björn! Det hittades i museets trädgård 1995, och det följer generellt schemat för Olof Skötkonungs mynt med en profilbild med spretig mohikanfrisyr, ett namn och en pärlkrans runt kanten. Under tidig medeltid präglades dock alla mynt på silver, så det här är inget mynt.

Man blir full av frågor. Vem var egentligen Björn? En för oss okänd konkurrent till kung Olof? Är föremålet en provokation mot kungen, ett slags ”medalj” eller något helt annat?

Här ser du två bilder i olika ljus. En bild med belysning som får den tunna försilvringen att glittra, och en bild i ett mera avslöjande ljus som tydligt visar att föremålet egentligen är av koppar.

Eftersom föremålet inte är av silver har det inte fått vara med i silverutställningen, men det ligger utställt i basutställningens övre galleri. Kom gärna förbi och se det på riktigt!

Vecka 47 2022

Det här är här myntet som aldrig blev något mynt, en silverbit som hittades när den tidigkristna gravplatsen i kvarteret Nunnan grävdes ut 1984. Den låg strax väster om centrala Sigtuna.

Föremålet är ett myntämne som stansats runt för att präglas. Det spännande är att just detta aldrig blev präglat. Ändå har det gått ut i cirkulation och handlats med. Det kan vi se av de små ”peck marks” som gjorts med en knivsudd i ytan för att silverkvaliteten skulle kunna bedömas.

Det här var en vanlig rutin bland nordborna som inte räknade mynt i någon större utsträckning, utan hellre betalade efter deras vikt och efter att ha kollat silverhalten. Det var viktigt att inte bli lurad med fulsilver.

Myntämnet är 2 cm stort och väger 1,6 gram. Storleken stämmer ganska väl med den engelske kungen Ethelred II:s Long Cross Pennies från åren 997–1003. Just Ethelred hade oturen att bli pressad på mängder med mynt av belägrande skandinaviska flottor vid den här tiden. De så kallade danagälderna förde mer än 100 ton silver från England till Skandinavien under en trettioårsperiod!

Kanske fick det här myntämnet slinka med i lösensumman en gång då kungen hade slut på färdigpräglade mynt? Det är lätt att råka börja fantisera. Men det kan ju också vara ett ofullbordat sigtunamynt.

Vecka 46 2022

Veckans föremål är en repris, men det är sju år sedan det visades så det kan förtjäna att visas igen. Föremålet är en runsticka.

Vi har bara tre fynd av runor på trä från Sigtuna, trots långt fler än 100 runfynd från staden. Det har säkert funnits flera, men trä är ju ett förgängligt material. Det ena är en runsticka som hittades 1936 i kvarteret Handelsmannen. På det står ”aluumalþ-n -u-st-al”. Forskarna har fortfarande inte kommit överens om en tolkning av texten.

Det andra är runsyllabariet, som var ett redskap för undervisning om runalfabetet och som visas i museets basutställning.

Det tredje fyndet är träpinnen på bilden som hittades i kvarteret Professorn 1999. Till formen liknar den de runstickor med ägarnamn som man stack in i varusäckar i norska hamnstäder på medeltiden. De var namnlappar av trä som säkrade att fraktgods inte skulle komma bort. Vår sticka är äldre än de norska, från tidigt 1000-tal. Den skulle dock kunna haft en liknande funktion eftersom den kommer från en liknande miljö.

Texten är ofullständig så den har inte kunnat tydas. ”…-um  m–…-þan : a–…”.
Mera om den här.

Vecka 45 2022

Vad gör en påvebulla i lilla Sigtuna? Och ett sigill som kanske tillhört Gleb-David, halvbror till storfurst Jaroslav av Kiev?

Det här är två föremål som sigtunaforskaren Rune Edberg berättar om i en artikel i årets upplaga av boken Situne Dei.

Alexander III var påve under 1100-talets senare hälft, och hans tunga blysigill som en gång suttit på ett påvebrev hittades i staden i början av fyrtiotalet. Det andra sigillet har tidigare kopplats till storfurst Jaroslavs sonson David Svjatoslavitj, men Rune öppnar för att det faktiskt skulle kunna vara snäppet äldre och tillhört storfurstens halvbror, som mördades år 1015 och sedermera helgonförklarades.

Om det är Glebs sigill, det som är tecknat på bilden, är detta första gången man påträffar ett sigill efter honom.

Foto: Gabriel Hildebrand

Vecka 44 2022

Här är en mycket liten läderpung som hittades vid utgrävningar i kvarteret Handelsmannen 1935, mitt emot Drakegården i centrala Sigtuna.

Pungen har läderremmar som dragits genom hål i den övre kanten, remmar som den kunde stängas igen med. Som stängd blir den mycket liten, så det faller sig inte orimligt att tro att den använts till att förvara en liten trave mynt i. En medeltida penningpung i så fall.

Det är svårt att exakt datera föremål från utgrävningar från 1930-talet. Pungen är hittad mellan en och två meter under Stora gatans nivå, och vid två meter under gatunivån hittades de yngsta lerklinade flätverkshusen. I andra mera väldokumenterade sigtunaundersökningar förekommer de yngsta flätverkshusen i slutet av 1000-talet, så det är rimligt att tro att vår läderpung är från 1100-talet eller möjligen från 1200-talet.

Fin som snus är den i alla fall.

Vecka 43 2022

Här är ännu ett mynt från utgrävningen i kvarteret Professorn. Det ser lite besynnerligt ut, eller hur? Det är så nedbrutet att det bara är bokstäver kvar runt den runda ramen med kungens bild.

Myntet är präglat i London för kung Ethelred II någon gång mellan åren 985 och 991. Det är hittat i kulturlager från perioden 1000 till 1015. Men vad är det som har hänt med myntet? Det såg såklart inte ut så här då det var nypräglat.

De djupa lagren i kvarteret Professorn är kända för väldigt god bevarandegrad. Bronsföremål, föremål av kopparlegeringar, kan ibland se skinande nytillverkade ut där nere i 1000-talsgödslet. Men som ni ser kan silverföremål istället vara i alldeles bedrövligt skick.

Ett av svaren på gåtan är att koppar reagerar med syre. Syre finns i både luft och vatten. Två meter ned under markytan i Sigtuna är det väldigt syrefritt, så därför kan koppar klara sig utmärkt. Men silver har istället egenheten att det vill reagera med svavel.

Så uppenbarligen är inte de syrefria vikingatidslagren alls fria från svavel. Snarare tvärtom! Det var svaret på den gåtan.

Vecka 42 2022

Så här kan en myntskatt från 1020-talet se ut, eller i alla fall en del av den.

Det är den största skatt vi har från staden, och den hittades i kvarteret Professorn under resterna av ett hus nära Stora gatan. Mynten, som är i dåligt skick, låg i en klump som konservatorn fick stort besvär med att ta isär. Kanske har de kommit hit förpackade som de påträffades och gömts undan redan vid ankomsten till staden?

Klumpen innehöll 156 mynt, de flesta från Tysk-Romerska riket, men också från Böhmen, Italien och England. Det yngsta myntet var italienskt och daterat till 1027.

Huset låg närmast Stora gatan och fynden därifrån var lite extra uppseendeväckande. Förutom skatten påträffades en stor vaxtavla att skriva på och föremål som kan sättas i samband med dyrbar import: en bergkristallpärla, en glättsten av glas och ett fragment av ett gult glaskärl.

Vi ställer ut skatten i den lilla silveravdelning som vi öppnar i vår basutställning före jul. Där kommer vi att berätta om hantering av silver under olika skeden av vikingatiden. Håll ögon och öron öppna!

Vecka 41 2022

Här är ett av snickarens mest oumbärliga verktyg, på medeltiden såväl som idag. Träklubban! Vare sig du bygger hus, möbler eller snidar skålar är klubban din bästa vän. Till exempel om du vill ha god kraft i en mejsel eller ett stämjärn eller om du slår i träplugg och kilar.

Vi har ett knappt tiotal träklubbor i samlingarna, men den här är en av de kraftfullaste. Dels är den tung och stor, 34 centimeter med skaftet, och dels har den ett naturvuxet handtag. Man har utnyttjat att en gren växt rakt ut från stammen och låtit den bli handtag – ett segt och hållbart handtag som inte knäcks av i första taget.

Klubban är hittad vid utgrävningar i parken Trekanten i Sigtunas mitt, 1925 när stadens första vattenledningar lades ned. Den är svår att datera exakt, men eftersom den är hittad nästan två meter under markytan törs vi iallafall slå fast att den bör vara från tidigt 1000-tal. Kanske till och med något tidigare.

Så det kan vara att en vikingatida byggnadssnickare från stadens allra tidigaste period lagt undan sin klubba och glömt bort den.

Vecka 40 2022

Vårt allra fulaste veckoföremål hittills? Ja, vackert är det säkert inte, men ganska spännande.

Det du ser är några bitar taknäver från ett hus från perioden 1075–1090, hus E:C från kvarteret Professorn intill nuvarande Gröna ladan. Björknäver lades som isolerande skikt under torven på torvtak. Torv var ett vanligt takmaterial på de tidigmedeltida Sigtunahusen. Det har lång hållbarhet och god isoleringsförmåga.

Hus E:C var ett fem gånger sju meter stort timrat bostadshus med en rejäl ugn byggd av sten i ena hörnet – den kan du se om du scrollar ned till vecka 40 2017.

Den infällda bilden visar ett ganska typiskt timrat Sigtunahus från perioden. Det vilar på stensyll och har torvtak. Men det har inga fönster utan bara små gluggar. De äldsta fynden av fönsterglas vi har kommer från tidigt 1100-tal. Då var glasfönster en dyr exklusivitet som hörde kyrkorna till.

Bilden av huset är tecknad av Björn Pettersson och finns i kapitlet ”Stadsgården” i boken ”Makt och människor i kungens Sigtuna”. Det hittar du här.

Vecka 39 2022

Vi fortsätter på temat byggnadsteknik eftersom förra veckas muggiga träbit, lite otippat, väckte ett sånt intresse.

På bilden ser du en bit av en syll till ett hus, en del av en träram som legat direkt på marken. I stocken finns regelbundet placerade hål där störar varit placerade. Mellan störarna har vidjor flätats in, nästan som i en gigantisk korg, och till slut har flätverket bestrukits med lera. Vips, så har vi täta och fina väggar till ett flätverkshus!

Den här tekniken var vanlig under 1000-talet, ofta till mindre hus för enklare syften som smedjor och ekonomibyggnader. Då man för första gången fann resterna av ett hus av den här typen, vid grävningar i parken Trekanten 1925, trodde man att det här var det typiska ”Sigtunahuset”. Idag vet vi bättre. Större hus som bostadshus och hallar byggdes istället oftast timrade eller med liggande plank i skiftesverksteknik.

Nedtill ser du delar av syllramar till två flätverkshus liggande på 1000-talets nivå, ungefär en och en halv meter under dagens markyta. Innanför ramarna ligger kompakta lergolv. Bilderna är från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988–1990.

Vecka 38 2022

…och här är ett stycke muggigt trä. Inte så snyggt kanske men litet spännande om man gillar byggnadsteknik. Stocken är en timmerknut från ett sigtunahus från strax före år 1100.

Sigtunas tidigaste knuttimrade hus är från ungefär år 1000, och det är nog så långt tillbaka vi kan spåra tekniken i Sverige. Österut finner vi både slaviska och östersjöfinska traditioner som sträcker sig ända ned till före år 500 efter Kristus. De allra äldsta knuttimrade konstruktioner vi känner är så gamla som från 400-talet före Kristus, från gravkammare i Altai i södra Sibirien. Det är kanske där vi ser ursprunget till byggnadssättet.

De tidiga timmerhusen i Sigtuna hade som regel överliggande långdrag i stockarna. Långdrag är den urholkade längsgående ränna i stocken som fylls med tätande mossa innan nästa stockvarv läggs på. Senare skandinavisk knuttimring har som regel långdragen placerade på stockarnas undersidor – underliggande långdrag.

Våra överliggande långdrag har tydliga paralleller i slavisk knuttimring, till exempel i Novgorod. Det är därför ganska uppenbart att tekniken kommit hit genom stadens täta kontakter över Östersjön och bortom Finska viken.

Vecka 37 2022

Vårt första veckans föremål on line för snart sju år sedan var det här. Det är så spektakulärt att det förtjänar att visas igen.

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn år 2000, vid Gröna ladan, hittades den här trissan av ek med runor på. Det är ett syllabarium, med runalfabetets konsonanter ihopparade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa. Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet.

Syllabariet är ett undervisningsredskap från tidigt 1000-tal, och ett av flera märkliga fynd från denna utgrävning som berättar om det tidiga Sigtuna som en lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas: ”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det senare kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Foto: Gabriel Hildebrand

Vecka 36 2022

Arkeologi innebär i stor utsträckning att gräva i folks gamla sopor. Soporna berättar för oss vad man åt under medeltiden. Matavfallet består främst av massor av djurben, och några av alla dessa är ben från fisk.

Den stora utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren för fyrtio år sedan gav mycket fiskben. Det visade sig att förutom mälarfiskarna gädda, gös och abborre, och östersjöfiskarna strömming och torsk, fanns också atlantfiskarna långa och atlanttorsk representerade. På bilden ser du två torskkotor, magnifikt stora – med sidutskotten är de fem centimeter breda!

Förklaringen till att det åts atlantfisk i Sigtuna under 1100-talet var en långväga handel med torkad fisk från Norge. Medeltiden hade sina handelsnät och det var inte bara råvaror och föremål som färdades långa sträckor, utan även livsmedel.

Den allra mesta fisk som konsumerades var dock lokalt fångad. Under 900- och 1000-talen åt man uteslutande fisk från Mälaren och Östersjön.

Och nålen i förgrunden? Den fick vara med bara för att arkeologen tyckte den var söt. Nog den enda lilla nål av ben med runt huvud som vi har i samlingarna.

Vecka 35 2022

Eftersom sommarens tillfälliga spelutställning i museets entré tas ned nu, knuffar vi lite extra för en spelpjäs som var veckans föremål redan för tre år sedan.

Den är funnen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den är daterad till perioden 1050–75 och består av ett bulligt stycke valben med en dekorerad yta av brons i ena änden. Denna är fastsatt med en genomgående nit som är säkrad med en stor rund nitbricka på undersidan.

Tidigare har vi inte haft en aning vad den var för något. Våra gissningar stod mellan sigillstamp, vikt eller en spelpjäs. Till slut kom vi tipsvägen fram till att det faktiskt är en irisk spelpjäs. Liknande har påträffats i Dublin, och de har en spetsig tagg undertill som passar hålen i spelbräden av en typ som också påträffats på Irland. På vår pjäs är den taggen avbruten.

Den är en irländsk hnefatafl-kung! Hnefatafl var ett populärt spel på vikingatiden.

Vecka 34 2022

Det här lilla hängkorset av kopparlegering, tre gånger tre centimeter stort, är hittat i lager från 1100-talet. Det är av rusiskt ursprung. Det finns flera fynd av liknande kors bland annat från staden Novgorod.

Novgorod var en viktig handelsstad på medeltiden och nämns i skrift redan på 800-talet. Staden låg nedanför Ladogasjön vid floden Volchov nära Ilmensjön, och ligger fortfarande där. Floden Volchov var tidigt en av de viktiga handelslederna från Östersjöområdet och ned mot Svarta havet.

Korset har rest en bra bit för att komma till Sigtuna. Nu är det som bäst på väg ut på en ny långresa. Tillsammans med tiotalet andra föremål från vårt museum skall den vara med i en stor utställning om nordmännens inflytande i Europa på medeltiden, ”Normanderna – en historia om rörlighet, erövringar och innovation”.

Utställningen öppnas i Mannheim i Tyskland den 18e september och flyttar vidare till Rouen i Frankrike i april. I september nästa år får korset komma hem till Sigtuna igen.

En berest liten sak!

Vecka 33 2022

Kammar har vi många av i museets samlingar. 3964 fyndposter kommer upp då vi slår i databasen. De flesta är av älghorn, några få är av valrosstand och ännu färre är av elfenben. Men bara en enda av de nästan fyratusen kammarna och kamfragmenten från Sigtuna är av trä.

Den kammen är 80 gånger 75 millimeter stor och är daterad till mellan åren 1015 och 1030. Den ser skapligt sliten ut. Är man så gammal som 1000 år kan det nog ursäktas om man är lite trasig.

I Novgorod i Ryssland har det hittats gott om träkammar. Till utseende och storlek ansluter vår kam väldigt väl till flera av kammarna därifrån. Det är alltså inte orimligt att den har östligt ursprung. En analys av träet i kammen skulle kanske kunna ge en närmare vink – träkammarna från Novgorod är oftast gjorda av träslaget buxbom. Någon analys av vår kam är inte gjord i dagsläget.

Sigtuna hade goda kontakter med Novgorod under den period som kammen daterats till, inte minst genom kontakterna mellan storfurst Jaroslav den vise och Olof Skötkonungs familj. Olof gifte ju bort sin dotter Ingegerd till storfursten 1019. Tidsintervallet 1015–1030 omfattar den period då Jaroslav tog makten i Kiev från sin halvbror Svjatopolk I, i en långdragen process mellan åren 1016 och 1019

Historien viftar litet med vingarna också i en trasig träkam som inte ser mycket ut för världen. Men vi vet såklart inte alls vem som ägt den en gång.

Vecka 32 2022

I Sigtuna är det tydligt hur viktiga nötter varit i den vikingatida kosten. Nötskal dyker upp i nästan alla utgrävningar, ofta i koncentrationer där någon suttit och öppnat dem eller där någon slängt sopor. Ibland återfinns också koncentrationer av oöppnade nötter, men det vanligaste är att vi bara hittar skal.

Då är det hasselnötter vi talar om. Hasseln är ett vanligt vildväxande träd i Mellansverige. Vår fynddatabas visar 773 fynd av hasselnötter från staden. Fyndens storlekar kan variera från några få skal från en plats, till flera tusen från en annan.

Valnötter, däremot, är en lyx som varit mycket mera sällsynt. Databasen räknar bara tre(!) fynd av valnötsskal, daterade från tidigt 1100-tal och senare. Ett 1100-talsskal ser du på bilden. Det kommer från en nöt som bara varit hälften så stor som de feta valnötter vi importerar i juletid från Kalifornien och Frankrike idag.

Dagens nordgräns för valnötens utbredning går mellan Blekinge och Småland, och utbredningen inkluderar även Öland och Gotland. Det finns enskilda punktvisa förekomster i Mellansverige, men ordentliga förekomster måste vi resa en bit för att finna.

Wikipedia lär oss att namnet ”valnöt” anspelar på fornnordiskans Valland, det vill säga länder som beboddes av ”valer”: walesare eller kelter. Således även Frankrike och Italien – kelterna eller gallerna var ju utbredda folkgrupper – och Belgien, jämför folkgruppen ”Valloner”.

”Nöt från Valland”. Valnöt är ett gammalt ord, ett järnåldersord.

Vecka 31 2022

Det här revbenet hittades när mynthustomten i kvarteret Urmakaren grävdes ut för 25 år sedan. Det är daterat till 1200-talets första hälft.

På ena sidan syns ett stolt tillbakablickande lejon. Det var nog ingen i 1200-talets Sigtuna som sett ett lejon på riktigt, men många hade säkert sett bilder av dem på vapensköldar och sigill. Tecknaren har faktiskt lyckats väldigt fint med bilden. Det är ingen tvekan om att kroppen, tassarna och hakan tillhör ett kattdjur.

Ristningen är skissartad, och kanske är den ristad som en förlaga till någon annan bild – en väggmålning, i ett manuskript eller i något annat sammanhang. Det kommer vi dock aldrig att få veta.

På baksidan ser vi ett svagt men elegant ristat skepp med höga stävar. Att rista bilder av båtar var inte ovanligt. Båten var ju det viktigaste transportmedlet.

Vecka 30 2022

Här är vårt mest kända lejon på museets mest kända kam. Liksom kammen i förra veckan är det en elfenbenskam från östra Medelhavsområdet.

Kammen är av en typ som ansetts ha använts av präster vid symbolisk utkamning av onda tankar ur skägget inför mässan, så den har tolkats som en liturgisk kam av vissa forskare. Andra menar att kamtypen har haft en bredare popularitet än så, och att djuren som är avbildade – lejon och fåglar – varit ett slags profana familjevapen.

Hur det än är med det är det fantastiskt att den seglats genom Bosporen, över Svarta Havet, längs Ukrainas och Rysslands floder, över Östersjön och in i Mälaren där den passerat Almarestäket och till sist rotts över Sigtunafjärden in till Sigtuna stad. En imponerande resa!

Väl framme blev den nedklottrad av Knut, eller kanske GunndiarfR, som skrev ”kunt” på den. Vad det nu står för. Han ägde kanske kammen och stavade sitt namn fel på den. Klåfinger-Knut!

Kammen skall ut och resa igen till hösten. Den skall ställas ut i en utställning om normanderna i Mannheim och Rouen, och kommer sedan tillbaka till museet hösten 2023. Passa på att se den i basutställningen innan den reser iväg!

Vecka 29 2022

Här kommer ett lejon till, och det är en repris! Men det är fint.

Vi har bara sex–sju lejon i museets samlingar, men det är inte illa för en senvikingatida stad så långt från Afrika. Ett av dem visade vi förra veckan: det stora stenlejonet som är tillskrivet S:t Nicolai kyrka. Ett annat var med veckan dessförinnan: den lilla lejonreliefen på den skånska sandstenen. Ännu ett var uppe här för sex år sedan: en fin lejonristning på ett ben från kvarteret Urmakaren. Ett fjärde är lejonet på den stora elfenbenskammen från kvarteret Trädgårdsmästaren, som finns i utställningen på museet.

Och här är så ett femte lejon, också på en bysantinsk elfenbenskam som hittats kvarteret S:ta Gertrud, museitomten. Det har förlorat litet av nosen, så det kanske inte är så lätt att urskilja, men det har baktassen till vänster och nosen vänd mot höger. Några sådana här kammar från östra Medelhavet kom upp till Sigtuna under 1000-talets senare del. Materialet är elefantelfenben.

Vecka 28 2022

Här är Sigtunas största och stoltaste lejon. Ett imponerande exemplar trots att det tappat huvudet. Det är hugget i röd sandsten, i så hög relief att det nästan är en friskulptur.

Likt många andra arkitekturdetaljer av sten från staden vet vi inte alls var det kommer ifrån. Det finns en spekulation om att det kan ha tillhört den sedan sent 1700-tal helt försvunna ruinen av S:t Nicolai kyrka, men vi vet inget säkert.

Intressant i det sammanhanget är att S.t Nicolai ansetts byggd efter 1100-talets mitt, men de upprullade ändarna till pälsknippena i manen antyder en äldre ålder än så. Vi finner frekvent sådana upprullade ändar i den så kallade ringerikestilen, en runstensstil som hör 1000-talet till.

Den röda mälarsandsten som lejonet är hugget i är också intressant. Den användes intensivt i Sigtuna från 1000-talets mitt och minst 100 år framåt. Och den användes praktiskt taget uteslutande till kyrkliga föremål och kyrklig arkitektur: till exempel till gravmonument och dopfuntar.

Och till lejon, uppenbarligen.

Vecka 27 2022

Den här lilla skifferstenen, bara tre och en halv centimeter stor, hittades på femtiotalet i jordmassor från en grävning i Stora Vattugränd. På den ena sidan syns bakdelen av en oxe i grund relief, och på andra sidan ser vi ett nästan komplett lejon med upprullad svans.

Skiffern har konstaterats vara av skånsk härkomst, och djuravbildningarna antas stilistiskt tillhöra 1100-talet.

S:t Nicolai låg vid foten av Klockbacken, vid nuvarande Prästgatan. Den antas ha varit av sandsten och kan ha haft östliga ortodoxa drag. Det finns ännu ett lejon från Sigtuna som knutits till den kyrkan, om det nu stämmer eller ej. Det lejonet får du se nästa vecka.

Hilmar Ødums artikel hittar du här. Teckningen av stenen är gjord av Harald Faith-Ell.

Vecka 26 2022

Nu blir det lejon! Det finns inte så många lejon i Sigtuna, men nu blir det bara lejon i sex veckor ändå – tre som inte varit med tidigare och fyra som visats förr men som är så stiliga att de kan få synas igen.

Vi börjar med två unga lejon, bara 250 år gamla. Det är rytande katter som håller det svenska riksvapnet på ett avbrutet piphuvud från kvarteret Humlegården. ”Riksvapenpipan” var en av de vanligast förekommande kritpiporna i landet på 1700-talet, och just den här bör ha tillverkats vid hovsekreterare Emanuel Eldhs pipbruk i Stockholm under perioden 1761–1766.

Kritpiporna tillverkades av vit lera som brändes till keramik. De var slit-och-slängprodukter eftersom de så lätt bröts av i skaftet, och de såldes ibland med ett färdigt stopp tobak i.

Tobaken kom till Europa med spanska och portugisiska amerikafarare på 1500-talet, och spreds över kontinenten vid seklets slut. I början av 1700-talet uppmanades till allmän odling i Sverige genom ett kungligt dekret. Man ville göra landet självförsörjande.

Idag är det inte så populärt att röka, och det är väl bra det. Vi har insett att det långt ifrån är en sådan hälsokur som det tidvis påståtts. En avig produkt i sammanhanget var astmacigarretter, som visserligen inte innehöll tobak men väl spikklubba och bolmört. Låter det inbjudande?

Den sista produkten av det senare slaget avregistrerades så sent som 1975.

Nedtill i bild en hel kritpipa, foto: Maria Magnusson/SSM (CC BY).

Vecka 25 2022

Innehållet i ett spadtag sigtunajord. Spadtaget togs vid en utgrävning 1928 inför bygget av gamla apoteket i kvarteret Tryckaren, intill Stora gatan.

Vad vi ser på bilden är avbrutna bennålar. Det kom många nålar från den här platsen – fyrtiosju stycken av ben och horn och två av kopparlegering. Dessutom ett nålhus av kopparlegering – en liten behållare för synålar – fem tinblbein som var redskap då man tvinnade snoddar samt några vävtyngder och hela tjugofem sländtrissor som man spunnit tråd med.

Alldeles tydligt spår av en ganska intensiv textilproduktion. Inget ovanligt i sig – vävstolar har funnits i de flesta tidigmedeltida hem i staden – men mängden bennålar och sländtrissor är lite anmärkningsvärd. I synnerhet som grävningen i bästa fall skett som en schaktningsövervakning, där arkeologerna stått under grävskopan och plockat de fynd man noterat. Flertalet fynd lämnades in till museet av schaktarbetarna själva.

En ganska hastig grävning alltså, där man säkert missat många föremål, så de fyrtiosju nålarna är bara toppen av ett isberg.

Om du undrar hur ett tinblbein ser ut, skrolla ned på sidan, till vecka 27 2016.

Vecka 24 2022

Kammen var en viktig accessoar under vikingatid och medeltid. Det tycks som om alla hade en, och det producerades hela tiden nya i hantverksbodar längs Stora gatan där vi hittat massor av avfall från tillverkningen.

En typ av kam är väldigt speciell. Den är inte särskilt tjusig, absolut ingen överdådig skrytkam som många andra kammar, utan mycket enkel och utan dekor. Men den tycks bara finnas i Sigtuna. Den är faktiskt så specifik för staden att den som regel kallas ”sigtunakam” i vår fynddatabas.

Kammen är en enkelhelkam, det vill säga en kam med en rad tänder och som är gjord i ett enda stycke. Själva den speciella grejen med den är att den har ett triangulärt handtag. Oftast, men ibland även trapetsformat – fyrkantigt men med avsmalnande sidor.

Vi har ett knappt trettiotal i Sigtuna, färdiga och som halvfabrikat, och dateringen verkar ligga från allra senaste 1000-tal och 1100-talet igenom. Någon som sett något liknande från någon annanstans?

Vecka 23 2022

Dags för en bildgåta. Eller kanske snarare en efterlysning. Träföremålet upptill och längst ned på bilden var veckans föremål redan för fem år sedan, med kortaste tänkbara text eftersom vi inte alls vet vad det är för något.

Nu visar vi det igen, tillsammans med ett närmast identiskt föremål från Novgorod. Det senare, som du ser i mitten, har en detalj i spetsen som inte syns på vårt föremål. Vårt föremål har en brottyta där istället, så det kan ha haft en likadan detalj i ena änden som novgorodexemplaret.

Manicken är liten och delikat, bara nio centimeter lång. Den är hittad i resterna av ett timmerhus från början av 1100-talet där läderhantverk bedrivits, allt från garvning till tillverkning av skor. Garveriet låg intill Stora gatan. Det senare är lite anmärkningsvärt eftersom skinngarvning är en verksamhet som luktar väldigt illa, så det vanliga har varit att garverier har placerats mera avsides.

Det är inte säkert att föremålet absolut måste vara direkt knutet till skomakeri. Likheten med novgorodföremålet är iallafall slående, eller hur? Men vad är det för någonting? Vi släpper diskussionen fri!

Vecka 22 2022

Här är en smycketyp som dyker upp i Sigtunas jord ibland.

Det är slaviska tinningringar som burits av kvinnor från andra sidan Östersjön, fästa i ett band runt pannan i höjd med tinningen. Ett exempel på hur dräkt- och smyckeskick i många fall är etniskt betingat – skilda folk har haft skilda traditioner och man har kunnat se på främlingar varifrån de kom.

Fast ibland kan man bli lurad också. För trettiotalet år sedan hittades en grav vid Prästgatan i Sigtuna, där en kvinna begravts som arkeologerna kom att kalla ”Slavia”. Hon hade fått sina smycken med sig i graven. Vid tinningen låg två slaviska tinningringar, men armbandet som fortfarande satt runt handleden var av baltisk typ, möjligen kurisk. Kurerna var ett folk som levde i dagens Lettland.

En multietnisk kvinna således, med sin baltiska armring, sina slaviska tinningringar och med sin grav i Sigtuna.

Ringarna på bilden är ett par centimeter stora. Fotot är taget av Gabriel Hildebrand. Mera om tinningringar och deras många varianter hittar du här.

Vecka 21 2022

De här föremålen har alla varit veckans föremål förut, men de är sådana unikum att de nog tål att visas en tredje gång. Ett kristet träkors, en röntgenbild av en ring med flera torshammare på och en liten ensam torshammare. Korset är ungefär sex centimeter långt, och torshammaren ungefär två centimeter.

Att lägga dem tillsammans är egentligen inte så konstigt, eftersom de så väl berättar om den brytningstid som rådde i Sigtuna vid 1000-talets början – dragkampen mellan gammal och ny religion och gamla och nya politiska lojaliteter. Korset är daterat till ungefär år 1015–1030 och torshamrarna är samtida med det. De har alltså använts i staden under samma tidsperiod!

I den isländska Flatöboken berättas om hur biskop Sigurd, som varit hirdbiskop hos den norske kungen Olav Tryggvasson, vistades i Sigtuna under 1000-talets första årtionde på inbjudan av Olof Skötkonung. Efter tre år såg han hur mäktiga män vände honom och den nya religionen ryggen, och han höll en svidande predikan för avfällingarna.

Rune Edberg har översatt historien om biskop Sigurd och hans predikan till svenska. Den finns att läsa här.

Vecka 20 2022

De här två skedskaften har varit veckans föremål förut, var och en för sig, men vi har säkert nya följare som inte sett dem och de är så fantastiska att de nog förtjänar att visas igen.

De är av trä och den längre skeden som har litet av bladet bevarat är 24 cm lång. Den har ett flätmönster som vi känner från andra föremål från Sigtuna. Banden med mittlinje finner också vi i den danska mammenstilen från 900-talets slut och kristusfiguren på Harald Blåtands runsten i Jelling är inflätad i ett liknande ornament.

Det mindre skaftet har ett rytmiskt flätmönster, och vad man inte ser uppifrån ser man från sidan. I änden avslutas det nämligen av ett litet drakhuvud. Det är diskret utfört och saknar ögon, men det har en omisskännligt rytande liten mun. Det finns spår av ett fortsatt flätmönster, mycket litet och delikat, på drakens panna.

Fantastiska träföremål. Och ännu mera fantastiska är de om vi ser till deras ålder. Skedarna har tillhört sigtunabor från stadens allra äldsta tid. De är båda hittade i lager från slutet av 900-talet.

Vecka 19 2022

Vikingatida träföremål är tacksamma att visa. Generellt finns ju inte så mycket trä bevarat. Därför vågar vi visa den här lilla kåsan trots att den ser ganska eländig ut.

Ungefär sju centimeter lång är den och eländig eller ej så är den faktiskt hittad på en utomhusyta från åren 1040–1055, alldeles intill Stora gatan.

Vid utgrävningen av kvarteret Professorn stod det klart för oss att all tomtmark inte stadigt utnyttjats för byggnader, utan ibland kunde en plats ligga obebyggd en tid efter att ett hus brunnit ned eller rivits. Då kunde den ha använts till olika hantverksaktiviteter, eller som i det här fallet till djurhållning. Ytan var ungefär 35 kvadratmeter stor, stor som ett lagom stort hus.

Att det hållits djur på platsen var tydligt eftersom den var duktigt täckt av gödsel. Det hindrade dock inte att det även fanns många fina fynd där. Vi fann både flera fina träföremål, smycken av silver och mässing och ett bysantinskt mynt från 900-talet. Folk tappade fina grejor hos grisarna!

Vecka 18 2022

Vi vet ju att Olof Eriksson Skötkonung var den förste som gjorde svenska mynt. Det gjorde han i Sigtuna mellan år 955 och 1022. Därefter fortsatte myntningen till ungefär 1030. Men hur blev det sedan?

På 1100-talet bestämde påven i Rom att det första svenska ärkestiftet skulle inrättas i Uppsala, inte i Sigtuna. Man skulle kunna tro att det alldeles tog ifrån Sigtuna stadens kyrkliga och politiska symbolvärde. Men så blev det faktiskt inte. Kung Knut Eriksson gjorde mynt på 1170- och 1180-talen i Uppsala, i Lödöse – och i Sigtuna.

På 1200-talet då? Borde inte staden vara riktigt på fallrepet då? Tydligen inte – staden var fortfarande betydelsefull. Dels slog sig Dominikanorden ned här, dels myntade både kung Erik Eriksson och Valdemar Birgersson eller möjligen Magnus Ladulås.

Det vet vi eftersom vi hittat centimeterstora blyavtryck gjorda av gravörer som tillverkat myntstampar, själva stämplarna som mynten präglats med. Blyavtrycken har gravörerna gjort för att kolla om de nytillverkade stamparna såg bra ut innan de började användas. Det är dem ni ser på bilden, och de hittades i kvarteret Professorn 1996.

Stampavtrycken av Knut Erikssons stampar var veckans föremål redan i vecka 19 2016. Scrolla ned här på sidan så finner du den!

Vecka 17 2022

Nu blir det vikingatid på riktigt! Sigtuna är ju inte riktigt en vikingastad eftersom det är stan där vikingatiden tog slut. Därför har vi inte så många typiska vikingafynd härifrån. Men från den vikingatida storgården i Norrtil strax utanför, som grävdes ut 2018, finns såklart massor av dem.

I förra veckan fick vi fynden därifrån till museet, ja utom det värsta bling-blinget som är utställt på Historiska museet i Stockholm. Men bland de föremål som kom till oss finns också några godsaker.

Överst ser du en variant av ett senvikingatida paradisspänne. Bara ett fragment med en liten figur på. Du kan jämföra med det hela paradisspännet från Norrtil längst ned, det som har två hjortar pånitade istället för den lilla nalle-liknande figuren du ser på fragmentet upptill.

I mitten ligger en mittknopp från ett likarmat spänne. De likarmade spännena var vanliga att fästa ihop tunikan med, vid halsgropen ungefär. Paradisspännen är bara en av många varianter av sådana spännen.

Nedanför mittknoppen ligger två fragment av överskal till spännbucklor av typen P51. Spännbucklorna var den burgna vikingakvinnans kanske viktigaste smycken. De satt på bröstet och höll ihop hängslena till hennes kjol. Du kan se hur hela sådana såg ut här.

Alla fynden är av brons och är från 800- och 900-talen. Bilden av paradisspännet är tagen av Ola Myrin/SHM (CC BY).

Vecka 16 2022

Eftersom vi just öppnat vår spelutställning anknyter vi till denna den här veckan.

De äldsta skandinaviska tärningarna, från 600-talet och framåt, var inte kubiska utan rektangulära. De var också rejält stora. De två till vänster på bilden är ungefär tre centimeter långa. Den besynnerliga formen gör att det är något svårare att få utslag med en kortsida uppåt än med en långsida.

Sådana tärningar finns livligt representerade i Birka. I Sigtuna har vi två, samt en av en mindre variant, den som du ser till höger. De två stora tärningarna är båda från början av 1000-talet. Efter den tidsperioden blev tärningarna istället små och liksidigt kubformade, precis som de vi använder idag. På 1100- och 1200-talen gjordes tärningarna ofta av valrosstand.

Den stora tärningen till vänster kan vara tillverkad av valben. Från 500-talet bedrevs en ganska omfattande jakt på rätval i Nordnorge. Bortsett från att valjakten var grym och brutal är det ändå imponerande att man redan vid den tiden gav sig på femton meter långa valar i Nordatlanten, i öppna båtar och med enkla redskap.

Valarna jagades såklart inte i första hand för att tillfredsställa ett behov av spelpjäser och tärningar. Det var köttet och späcket man ville åt. Men benen gav även råmaterial till flera olika hantverksprodukter.

Vecka 15 2022

Nu blir det lite arkeologihistoria. Vid utgrävningar fram till för femton–tjugo år sedan ritades alla lager och anläggningar in för hand på millimeterpapper.

Idag mäts istället alla värden in med några klick i en så kallad totalstation som lagrar all utgrävningsdata digitalt. Därifrån kan du hämta fram digitala utgrävningsplaner utan att själv behöva dra ett enda streck med penna.

Det du ser på bilden är en bit av en plan från kvarteret Professorn, som grävdes ut 1999. Det är byggnadsdetaljer av trä från ett brunnet och nedrivet hus som legat i en passage mellan två senare hus. Husresterna har nog tjänat som underlag för en gångyta av trä, en kavelbro.

Det var ett tidsödande arbete att göra allt arbete för hand på det här viset. Du ser små siffror överallt också. Det är punkter där arkeologerna mätt upp höjder. Just de här anläggningarna har legat ungefär 7,2 till 7,3 meter över havet.

Utgrävningen i Professorn, som var 260 kvadratmeter stor och två och en halv meter djup, gav ungefär 300 handritade ritningar i storleken 42×59 centimeter. Allt noggrant ritat för hand och med tusentals höjdmått noterade. Såklart då att arkeologi tog tid! Så är det fortfarande, även om det går effektivare nuförtiden med de digitala hjälpmedlen.

Vecka 14 2022

Vi har inte många stenåldersfynd från Sigtuna stad. Det kan ju bero på att på den tiden låg marknivån upp till 20–25 meter lägre än idag. Det mesta av vad vi ser av Sigtuna låg under vattnet då.

Dock tycks som att medeltidens människor varit oväntat livliga stensamlare. Vi har funnit ganska många fossil från Gotland och Sydskandinavien i de medeltida stadslagren. Kanske har de använts som amuletter med magiska egenskaper, eller också har man bara tyckt att de varit besynnerliga och fina. I de sammanhangen har också några stenyxor hamnat i kulturlagren, inte många, men en knapp handfull.

Alldeles nyss lämnades den här yxan in till museet av en privatperson. Den är hittad utanför kulturlagren i den dalgång där Uppsalavägen går norrut från staden. Det är en sydskandinavisk tunnackig flintyxa från mellanneolitikum, den tid vi kallar bondestenåldern för ungefär femtusen år sedan. Den har hittats där stranden kan ha gått på den tiden, så man kan misstänka att den kan ha lagts i vattnet som ett offer. Då kan det här faktiskt vara en riktig stenåldersdeposition, och inte något som en medeltida stensamlare slarvat bort.

Det är nog den vackraste stenyxa som påträffats i Sigtuna hittills, även om den är ganska rå. Ytan är inte slätslipad som de här yxorna ofta kan vara. Men vacker är den.

Yxan är ungefär 14 centimeter lång.

Vecka 13 2022

Här är några av de få orientaliska mynt som hittats i Sigtuna. De är inte många, bara något tiotal totalt, eftersom inflödet av silver från islamskt område redan krympt då Sigtuna grundades.

Under 800-talet inleddes en enorm import av silvermynt från områdena söder och öster om Kaspiska havet. Den handel som tidigare skett direkt mellan Mellanöstern och Europa via Medelhavet, tog en nordlig rutt istället. Kanske delvis därför att Karl den Stores kristna rike inte längre ville befatta sig med slavhandel. Det hade dock nordborna inga större problem med.

Under ungefär 150 år kom stora mängder silver av hög kvalitet nordborna till del, och vi har idag hittat ungefär 100 000 av dessa mynt i skandinaviska skattgömmor. Sundvedaskatten från Valsta är en av de skatterna, med sina nära 500 silvermynt från tolv av den islamska världens länder.

I mitten av 900-talet sinade inflödet. Dels av handelspolitiska problem längs volgaleden, men det verkar också som om silvret i de en gång rika gruvorna i dagens Uzbekistan och Afghanistan faktiskt tog slut. Silverkvaliteten i mynten blev sämre och mynten gjordes tunnare.

Du kan tydligt se kvalitetsskillnaden mellan myntet från Koppardosan längst upp, som är från 917, och myntet nere till höger som är från 980 och som hittats vid Stora torget. Det senare ser grått och trist ut och är mycket tunnare än det äldre myntet.

Alla de tre mynten på bilden kommer från al-Shash, nuvarande Tasjkent i Uzbekistan.

Vecka 12 2022

Här är ett av våra finare kors på ett foto av Gabriel Hildebrand. Det är av silver och ser nästan nytt ut, men tittar vi närmare ser vi att Kristusbilden är litet barnslig och arkaisk. Korset är av en typ som förekom i Bysans och i Kievriket på tusentalet.

Det hittades av en gosse i skolträdgården på Malmen 1918, i kvarteret Plantaget, och någon ordentlig datering har vi inte. Vi vet faktiskt inget alls om fyndomständigheterna, inte ens namnet på gossen själv.

Vi törs kanske anta att det kommit hit med annat östligt gods under sen vikingatid. Vi har flera fynd av östliga föremål från den tiden i Sigtuna. Det var säkert en hel del trafik över Östersjön då.

Vi vet till exempel att den norske kungen Harald Hårdråde kom förbi på resa från Kiev på 1040-talet, med skepp som var tungt lastade med rikedomar. Storfurstinnan Elisabeth, dotter till storfursteparet Jaroslav och Ingegerd, var också med på resan som hans nyblivna hustru. Man kan undra hur många gåvor just det paret lämnade efter sig i staden innan de reste vidare till Norge. Så här skrev Sturlasson i de nordiska kungasagorna om deras ankomst:

”Harald, du förde skeppet
Med den vackraste last.
Omtalad förde du guld
Från Gårdar i Öster.
Du styrde tryggt i stormen,
Ståtlige konung.
Skeppet skred i sjögången
Tills du skymtade Sigtuna.”

Vecka 11 2022

Vi nämnde vår parerstång av älghorn i förra veckan. Då slog det oss att den aldrig fått vara veckans föremål och det är faktiskt lite obegripligt, eftersom den är en av museets mest ikoniska inventarier.

Parerstången sitter längst ned på svärdets handtag, hjaltet, och skyddar handen från den vassa klingan. Oftast är sådana av metall, men de förekommer också utförda i organiska material som horn och valrosselfenben.

Vad som är intressant med just denna är den rika dekoren med en ansiktsmask på en sida och ett slingrande djur, med huvudet och ögat strax till vänster om mitten, på den andra. Dekoren är gjord i en mellanform mellan den danska mammenstilen och den något yngre ringerikestilen och dateringen är ungefär 1000–1025.

Mammenstilen är förknippad med den danske kungen Harald Blåtands Jelling. Därför finns funderingar om arbetet utförts av en dansk hovhantverkare, dock möjligtvis i Sigtuna eftersom älghorn är det vanligaste materialet inom hornhantverket här uppe.

Parerstången är verkligen ett praktföremål värdigt en kung, men en närmare studie för ett par år sedan bedömer den faktiskt som oanvänd – det finns inga spår av att den någonsin skulle ha suttit på ett svärd. Det kan du läsa om här.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand. Besök gärna museets basutställning ”Sigtunahistorier” och se föremålet på riktigt!

Vecka 10 2022

Vi har inga vikingasvärd i Sigtuna. Vi har överhuvud taget inte så mycket vapen förutom en del pilspetsar, ett par spjutspetsar och några yxor. Men vi har några delar till svärd, som regel delar av själva handtagen. Den fantastiska parerstången av älghorn i mammenstil är världsberömd. Den kan du se här på sidan 7.

På bilden ser du en svärdsknapp av järn som hittats i kvarteret Kammakaren. Knappen är den dekorativa del som sitter längst upp på handtaget, själva avslutningen upptill. De kunde vara utformade på många olika vis, men de olika formerna var så bundna till sina tidsperioder att man grovt kan datera svärden efter dem.

Just den här typen av knapp var vanlig kring år 1000, och ansluter närmast till Petersens typ Z. Petersen var en norsk arkeolog som klassificerade vikingasvärden på 1910-talet. Hans klassifikationssystem används fortfarande av arkeologer.

Ytan är svårt nedrostad, men där finns några tunna spår av vit metall så den har troligen haft vackra silverinläggningar, helt likt knappen på ett svärd från Sollerön i Dalarna, där sidoknopparna utgörs av fågelhuvuden med rovfågelsnäbbar. Troligen har vår knapp varit utförd på samma vis.

Vecka 9 2022

Nu vältrar vi oss litet i valrosselfenben. Valrossens betar var eftertraktade i Europa under medeltid, bland annat till kyrkliga föremål som bokband, altarskåp och kräklor. Det användes även friskt som material i tärningar och spelpjäser, och ibland även i kammar för den som hade råd med det.

Forskarna James Barrett och Bastiaan Star från Cambridge och Oslo gjorde analyser av valross för ett par år sedan, bland annat av föremål från Sigtuna. Resultaten styrkte att de medeltida skandinaviska bosättningarna på västra Grönland varit mycket viktiga för tillförseln av elfenben till Europa. I vår kommer Barrett tillbaka till museet för att göra nya analyser.

Den minsta av kammarna upptill i bild är från 1100-talet, och troligtvis är de andra av ungefär samma datum – det var den period då elfenbenshantverket blomstrade som starkast i Sigtuna.

Vi kunde inte riktigt låta bli att visa vår biskops valrosskräkla igen, så du får se en detalj av den nedtill. Biskopen kommer snart att få en ny monter i vår utställning, och då kommer vi även att ställa ut den fina kräklan som varit utlånad till Historiska museet i många år.

Vecka 8 2022

Ibland är arkeologen nog mer än lovligt tossig. Talar först om det dåliga skicket hos metallföremål från Sigtunas jord, och ägnar sedan två veckor år att visa upp de finaste ringspännen museet har!

Det är på tok. Här är ännu några av brons eller mässing som är litet mera representativa för skicket hos kopparlegeringar från staden – och det finns de som är i ännu sämre skick efter tusen år i jorden.

De visar samtidigt upp bredden i storlek hos den här föremålsgruppen. Det stora spännet är nio centimeter brett och det minsta är mindre än två. Och det finns de som är både större och mindre!

Sådär ja. Nu släpper vi temat ringspännen för den här gången.

Vecka 7 2022

Ja, men det här ringspännet är ju detsamma som vi visade förra veckan – har museet alldeles tappat fantasin? Eller har vi börjat få slut på föremål efter sex år med Veckans föremål på sociala medier?

Ja och nej kanske. Eller mest nej, faktiskt. Det var bara det att vi ville visa lillebror till förra veckans spänne. Det är så fint och delikat i utförandet. Och om det till vänster är litet med sina 34 millimeter så är det här spännet ännu mindre, bara 24 millimeter brett.

Det är ännu ett exempel på ett sigtunaföremål i väldigt gott skick, nästan som nytt trots sin respektingivande ålder av 900 år eller mera. Men så är det också gjutet i silver, en metall som klarar sig bättre i jorden än kopparlegeringar. Det är möjligt att det större spännet är av silver det också, men utblandat med koppar. Därav den lätt gröna färgen.

Det lilla är funnet vid trädgårdsarbete i kvarteret Guldet 1926. Det lönade sig kanske att odla täppor i Sigtuna förr? Vid inlämning av upphittade föremål kunde man få en slant i inlösen på den tiden. Eller en gratis visning av museet.

Vecka 6 2022

Då vi betraktar samlingarna i museets magasin är det lätt att slås av att Sigtuna har ganska få riktigt väl bevarade föremål av kopparlegering – mässing och brons.

Det knepiga med sådana här legeringar att de är så känsliga för korrosion. De ingående metallerna vill gärna förena sig med syre. Kanske kan Sigtunas generella jordkemi vara en förklaring till att så många föremål är i dåligt skick, inbäddade i tjocka krustor av metalloxid och sand som knappt ens en konservator riktigt rår på.

Det finns en tendens till att föremål som plockats upp ur jorden tidigt på 1900-talet mår bättre än de som tas till vara idag. Det skulle kunna bero på en tilltagande markförsurning under 1900-talets lopp. En miljöpåverkan med andra ord.

Det här ringspännet är ett lysande exempel. Vi vet inte mer om det än att det är inlämnat till museet av en privatperson 1915. Det är i fantastiskt gott skick och ganska litet, ungefär 34 millimeter brett. Ringspännena var populära runt hela Östersjön under vikingatid och in på 1100-talet, och de användes att fästa ihop klädesplagg med – som mantlar och tunikor.

Vecka 5 2022

Brynen, kan det vara något? Det låter ju jättetråkigt, eller inte? Inte i en medeltida värld där folk var beroende av vassa eggverktyg, alltifrån yxor till vardagens bruksknivar. Brynen var en het handelsvara i vikingatida och medeltida fjärrhandel.

De två långa ämnena på bilden kommer från Eidsborg i Norge, men är hittade i Sigtuna. Det längsta som är halvmetern långt kommer från nedanför Gröna ladan, nedanför vikingatidens strandlinje. Det har säkert anlänt med båt tillsammans med en större last, men tappats i vattnet vid lossning. Längre upp i kvarteret har hittats koncentrationer av skärvor. Troligtvis har nyanlända ämnen bearbetats på plats under 1000-talet, strax efter ankomsten.

Skiffern från Eidsborg bröts alltifrån vikingatid och ända upp i modern tid. Redan tidigt exporterades den till hela Skandinavien, ned mot kontinenten och till England. Den här stenen, som anses vara 920 miljoner år gammal, gav utmärkta brynen och var mycket eftertraktad internationellt.

Analyser av brynen från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna har visat att ungefär 18% av dem kom från Eidsborg.

Läs om de norska stenbrotten och se imponerande bilder av dem här.

Vecka 4 2022

Mariakyrkan och dominikankonventet i Sigtuna började byggas på 1230-talet av den då ganska nygrundade dominikanorden.

Konventet revs 1530 i samband med reformationen då allt katolskt skulle bort. Dess grundmurar finns fortfarande kvar under gräset söder om Mariakyrkan. I kyrkans sydvägg finns synliga igenmurade valv efter korsgången, den pelargång som löpte runt konventets innergård.

Rivningen var en brutal och snabb historia. Kung Gustav Vasa fraktade tiotusentals av konventets tegelstenar till sina slottsbyggen. Svartsjö slott skall ha byggts upp med en god del av det återanvända teglet.

1967 till 1971 skedde grundförstärkningsarbeten runt kyrkan. Då hittades den här lilla runda biten fönsterglas mellan kyrkan och Uppsalavägen. Glaset sitter fortfarande kvar i sin blyspröjs. Det kan ha tillhört ett fönster till konventet eller kanske ännu troligare ett äldre fönster till kyrkans kor.

Glaset är ofärgat eller möjligtvis lätt gultonat, en ton som kan vara en rest av bemålning eller en missfärgning av tidens tand. Det är ungefär 45 millimeter i diameter.

Vecka 3 2022

Här är ett litet föremål, ungefär 18 millimeter i diameter. Det består av en glasknapp monterad i en infattning av kopparlegering. Glaset är djupblått med fem vita prickar i.

Tidigare skrev vi att det kommer det från en dekorerad bokpärm, men sedan kom en uppgift in om att det i själva verket är ett spänne från Tysk-Romerska riket.

Föremålet har hittats i ett hus från 1100-talets slut, i nuvarande kvarteret Trädgårdsmästaren, men det var gammalt redan då det hamnade i jorden. Dateringen av de här spännena ligger i stort sett inom 1000-talet.

Huset är intressant, då där fanns spår av hantverk på hög nivå. Ja, vi har berättat lite om det förut – om guldsmidet, den troliga glaspärletillverkningen och bergkristallslipningen, samt produktionen av myntstampar som det slogs mynt med på 1180-talet – mynt för kung Knut Eriksson. Arns kompis i romanerna, om ni läst Arnböckerna eller sett filmerna.

Ett likadant spänne har hittats vid den vikingatida handelsplatsen i Fröjel på Gotland.

Vecka 2 2022

Hur ofta ser du en spatserkäpp från vikingatiden? Inte så ofta, gissar vi, för vi ser dem inte själva särskilt ofta.

Men här är faktiskt en. Den stack ut ur profilväggen mot Stora gatan vid grävningen i kvarteret Professorn. Egentligen tillhörde den lager som inte grävdes ut, eftersom den till största del var inbäddad i jorden utanför utgrävningsytan. Men självklart togs den tillvara ändå. Den är ju så unik.

Dateringen är ungefär 1030–1040. Kanske en tid då vi inte föreställer oss att det promenerade eleganta sprättar gatan fram och lyfte på hatten åt mötande sällskap – om de nu bar hatt, det vet vi inget om, men uppenbarligen fanns iallafall käppen med som accessoar i stadslivet.

Den är dryga metern lång och väldigt enkel. Ägaren har hastigt dekorerat den med en knivspets. På den lilla kryckan upptill finns en tunt ristad spiral, en liten volut, och mitt på käppen finns en lika tunt ristad valknopsdekor.

I Lund finns en samtida käpp, som dessutom bär ägarens namn ristat i runor; Ulfkil – kanske identiskt med namnet Ulfkettil. Myntmästarnamnet Ulfkil/Ulfcil/Ulfkettil förekommer på mynt både från London, Lund och Sigtuna. Vem som ägt vår käpp vet vi inte, men vi är lika glada att den finns ändå.

Vecka 1 2022

Här är ett av museets större arkeologiska föremål. Det är en del av en träbro från 900-talets slut, som hittades under Stora gatan vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999.

Det visade sig då att tätorten Sigtuna nog uppstod ungefär år 970, men att regleringen av stadsplanen och anläggandet av den stora gatan inte skedde förrän ungefär 990. Fram tills dess fanns ingen gata, utan bebyggelsen orienterade sig mot stranden istället. På platsen för utgrävningen stod ett treskeppigt långhus av ålderdomlig järnålderstyp som vände gaveln mot sjön.

Då staden reglerades och den stora gatan anlades såg man också till att anlägga ett rejält dagvattensystem. Platsen, som vilade på tät lera, var säkert blöt och osund under årets regniga årstider, så från de inre tomterna och ned mot stranden löpte dräneringsdiken.

Den här bron i gatan gick över ett sådant dike. Konstruktionen var rejäl och kunnigt utförd och den var stadig – stolpen är nära 25 centimeter grov. Stödreglarna för broläggningen var fästa i stolparna med dymlingar, träpluggar. Bron var faktiskt så stabil att det fortfarande fanns ett luftfyllt utrymme under den, trots att den tyngts av drygt två meter tjocka kulturlager i hundratals år!

Det här utmanar vår uppfattning om Stora gatan som landets äldsta gata. Möjligtvis kan istället Prästgatans föregångare ha varit snäppet äldre. Kanske var den en del av en landsväg som funnits redan före själva staden.

Vecka 52 2021

Det här är tomtens snusdosa… Nej, arkeologen ljög färdigt för den här julen redan i förra veckan. Det här är inte alls tomtens snusdosa.

Det är någon annans, men vi vet inte vems. Den är inregistrerad i fyndregistret, men de enda uppgifter vi har om den är att den är nio centimeter lång och 4,8 centimeter bred och att den är av näver med pressade ornament.

När museet var ungt, på 1910- och 1920-talen då det fortfarande hette ”Sigtuna fornhem”, lämnade sigtunabor in allsköns föremål som museet tacksamt tog emot för att samlingarna skulle växa. Oftast fick den som lämnade in föremål en slant för det, eller en fribiljett och gratis visning av museet. Därför har vi en del sådana här anonyma saker i samlingarna som vi inte vet så mycket om.

Men dosan är fin. Och inuti ligger faktiskt litet snus kvar. Hundra år gammalt. Kanske tomtens snus, ändå?…

Vecka 51 2021

Den här besynnerliga trämojängen, ungefär 70 centimeter hög, är faktiskt jultomtens väckarklocka. Vi har haft den i samlingarna sedan början av 1900-talet, så om någon reagerat på att tomten kommit litet sent om jularna de senaste hundra åren förstår ni varför.

Vi har gång efter annan försökt begripa hur den fungerar, för den har inget urverk. Många forskare har kliat skäggen över frågan, och en gång var den nära att resultera i en avhandling. Den underkändes dock av betygsnämnden med motiveringen att frågeställningen inte var tillräckligt seriös. Litet snål inställning, kan man tycka.

Troligen fås den att gå med hjälp av små alvers trollkraft. Vi har dock inga alver på museet, så det är väl därför vi aldrig fått igång den.

Det är ju ganska värdelöst att ha en klocka som inte går, så egentligen skulle vi nog kunna lämna tillbaka den till tomten. Vi kommer att diskutera saken internt efter nyår.

Sådär ja. Då har arkeologen fått fabulera fritt den här julen med. Vi har faktiskt inte några uppgifter alls om det här föremålet, men sant är nog att det stått i museets magasin i närmare hundra år.

Vecka 50 2021

Vikingatida glashantverk i Sigtuna, hur var det med det egentligen? Spåren är både tydliga och otydliga. De är lite motsägelsefulla.

Vi fann tydliga spår i kvarteret Humlegården 2006. Där fanns både rester av ugnar och deglar som glas smälts i. Ugnarna var av lera och var såklart kraschade så det låg skärvor av ugnsvägg överallt. Degelskärvorna såg ut som på bilden. De var av en rödbrännande glacial lera med låg kalkhalt och naturligt innehåll av små kvartskorn som gjorde dem extra värmetåliga. De liknar deglar som hittats i Lincoln och Gloucester i England.

Den vita avlagringen på skärvan är rester av blyglas som smälts i degeln. Det var ursprungligen grönt men har förlorat färgen på ytan. Det knepiga var att vi inte alls hittade något avfall som berättade om själva produkterna – vad hade glashantverkarna egentligen tillverkat för något? Vi fann inget spill efter glaspärlor, sådant brukar vanligtvis hittas på tillverkningsplatser. Därför undrade vi om det faktiskt var själva glaset i sig som var produkten, glas av sand och bly som smälts samman i deglarna.

Platsen där ugnarna stått var förknippad med vikttillverkning under Olof Skötkonung i början av 1000-talet. Kanske tillverkade hantverkarna glas på uppdrag av kungen? Glas var en lyxvara med stort värde. Under en period stod för övrigt en glasugn i självaste mynthuset med.

Vecka 49 2021

Fram till 1920-talet hade Sigtuna ganska fantasilösa kvartersnamn, kan man tycka. Stadens kärna hette Stadskvarteret, västerut låg Västra kvarteret och i öster låg Malmkvarteret. För att skilja alla de olika gårdarna åt användes siffror. ”Västra kvarteret No 3”, ”Stadskvarteret No 11”, ”Malmkvarteret No 8”, till exempel.

Då kvarteren skulle ges litet mera målande namn, tog man fantasifullt dessa från företeelser som var typiska för dem. Kvarteret Professorn fick heta så för där bodde professor Lundström och kvarteret Ödåker fick heta så för där låg den lokala dryckesbutiken. Ja, det fanns nämligen en akvavit vid den tiden som hette Ödåkra.

Kvarteret Trädgårdsmästaren fick heta så eftersom trädgårdsmästare Hahne bodde där och kvarteret mitt emot, före detta Stadskvarteret No 14 och 15, fick heta Kammakaren. Där hade nämligen hittats mycket medeltida kammakeriavfall.

Bilden visar en fin parad med nio dubbelhelkammar därifrån. Den här typen av kammar dök upp i staden vid mitten av 1000-talet och användes in i 1200-tal. Dessa hittades 1923.

Vecka 48 2021

Ibland gillar man en ägodel så mycket att man bryr sig litet extra. Så var det med den här lilla kammen från åren mellan 1050 och 1070. Den var så viktig att ägaren gjorde ett enkelt men fint fodral av skinn till den.

Kammen är en dubbelhelkam. Den har tänder åt bägge håll, en rad med litet glesa tänder och en med delikat tunna och täta tänder.

Tyvärr blev den aldrig konserverad vid utgrävningen. Konservering är dyrt och kontot begränsat så den blev inte prioriterad. Därför har den fortfarande varit smutsig, haft litet mögel på sig och sett ganska trist ut. Men nu har konservatorspraktikanten Anna C gjort den ren under mikroskopet så att den kan ståta i all sin glans.

Man skulle vilja öppna fodralet och se hur kammen ser ut, men det går inte för lädret är sprött eftersom det inte togs om hand genast efter utgrävningen. Det gör inte så mycket. Det är en jättefin liten combo med kam och läderfodral som inte är vanlig att finna.

Vecka 47 2021

Den tidiga medeltidens stormannamiljöer och hov, och även kyrkan, hade smak för lyxföremål av exotiska material; guld, silver, silke och elfenben. Sigtuna var givetvis inget undantag.

På flera platser i staden har vi funnit spelpjäser av valrosstand. Spår av bearbetning av materialet har bland annat hittats i den guldsmedja som kallats ”Kung Olofs mynthus” där man också påträffade spår efter Olof Skötkonungs mynttillverkning.

Valrossens elfenben kommer från dess betar som egentligen är förvuxna tänder. Valrossarna är havsdäggdjur på upp till nära två ton. Närmast Sverige finns de på Grönland, Kolahalvön och längs den Sibiriska ishavskusten. Materialet var således en långväga importvara.

Vid utgrävningar i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90 påträffades den här biten av ett valrosskranium med borttagna betar i tidiga 1200-talslager. Det är nosen du ser i det hjärtformade hålet. Framför ligger en spelpjäs av valrosselfenben.

Ett forskningsprojekt i Cambridge gjorde en aDNA-undersökning av kraniet för ett par år sedan, och konstaterade att det har sitt ursprung i en population valrossar från Baffin Bay, väster om Grönland.

Vecka 46 2021

Målade runstenar? Javisst, ursprungligen var runstenarna målade i starka färger, framförallt med lättillgängliga pigment som röd järnockra, svart utvunnet ur sot och blyföreningar som kan ge både vit, gul och orange färg. Men analyser har också visat användning av exotiska importerade pigment, som röd cinnober och blå azurit.

De färgerna är som regel borta sedan länge. Den röda färg du idag ser på runstenar ute i landskapet är moderna förbättringar som gjorts för att de skall bli tydligare.

Men om en sten ligger i jorden i 900 år då, kan inte färgen bevaras bättre då? Jo, de här fragmenten från kvarteret Professorn i Sigtuna har faktiskt färgrester på sig. Riksantikvarieämbetets analys visar tydlig förekomst av bly. Runorna har alltså varit vita, gula eller orange. Du kan ana en blek skorpa i t-runan på den ena stenen, den som är förstorad nedtill.

I Köpings kyrka på Öland finns flera stenar med unikt bevarad bemålning, som kan ge en god vink om hur runstenar sett ut en gång

Vecka 45 2021

Här är ett klassiskt vikingaföremål, delar av en handelsmans våg – en trasig vågskål med vågarmarna liggande ihopfällda. På den lilla bilden ser du hur en sådan våg såg ut då vågarmarna var utfällda, med skålarna hängande i dem.

Betalning med mynt slog inte igenom ordentligt i Sverige förrän under 1200- och 1300-talen. Dessförinnan betalade man mest med silver som man vägde. Även om man betalade med mynt kunde man ofta väga dem istället för att räkna dem.

Tidigare under vikingatiden kom stora mängder orientaliska mynt till Skandinavien. I slutet av vikingatiden kom tyska och engelska mynt istället. De första svenska mynten började tillverkas så sent som 995, i Sigtuna faktiskt, under kung Olof Skötkonung och senare av hans son Anund Jakob.

Det gick nog inte så bra att vänja av folk att betala med utländskt silver, så myntningen upphörde runt 1030. Därefter tog det 150 år innan en svensk kung försökte sig på att producera mynt igen.

Vågen kommer från kvarteret Ödåker i Sigtuna och hittades 2004. Det lilla fotot är taget av signaturen Berig, och beskuret (CC BY-SA 3.0)

Vecka 44 2021

En skojig sak med vårt föremålsmagasin är att det aldrig verkar sluta att släppa ifrån sig nya upptäckter. Våra blå rektangulära ”lådformade” glaspärlor med gul rombdekor, som den längst bak i bilden, har varit veckans föremål tidigare. De finns beskrivna från Minino nära Novgorod, från vikingagravar på Långön nära Hoting i Ångermanland, från den stora vikingagården i Norrtil och vi har flertalet fynd av dem inifrån Sigtuna.

I går uppmärksammade vi att ”lådformen” inte är den enda varianten av de här pärlorna. Vid sökning efter helt andra föremål snubblade vi över minst tre stycken bikoniska pärlor och en som var rund, hoptryckt och litet slarvigt utförd men med exakt samma dekor.

Utöver dem fann vi också en kort tunnformig pärla i samma djupblå glas men med den blekgula dekoren utförd som en bred ring runt hela pärlan istället för en romb. Det är pärlan längst fram och rimligen är den tillverkad i samma verkstad som de andra.

Flera av pärlorna kommer från samma gård, tomt fem i kvarteret Trädgårdsmästaren, från tidsperioden 1020–1050. Att de hittats på samma plats bör betyda att de kommit till Sigtuna med en och samma transport – från Bysans där de anses ha tillverkats, via Konstantinopel över Svarta havet och troligen förbi Kiev. Vilka perspektiv!

Vecka 43 2021

Då man bor i en stad som Sigtuna med kanske både föräldrar, far- och morföräldrar som bott här innan, kan det lätt växa samlingar av upphittade saker i skrivbordslådan. Det inte alltid är så lätt att rota i rabatterna här utan att det kommer upp föremål ur jorden.

Fornsaker skall lämnas in till Länsstyrelsen, men så har man inte alltid gjort. Ofta har man inte känt till regelverken, och så har skrivbordslådorna med tiden blivit som små museer.

Ibland hör folk av sig och vill lämna in sådana samlingar. Föremålen har ofta förlorat sitt arkeologiska värde, men de är ändå intressantare som inventarier i en museisamling än hemma i en låda. Så vi brukar gärna välkomna sådana erbjudanden, förutom då det gäller föremål av ädelmetall eller brons som skall lämnas in till Länsstyrelsen.

Samlingen på bilden kom in i våras, med föremål från olika platser i Sigtuna. Kammar, en bennål, ett nätflöte, en islägg, ett lod, ett skospänne, kritpipor, bestick, ett äldre exemplar av årsboken Situne Dei och ett årskort till Sigtuna fornhem. De flesta föremål är från de senaste århundradena, men kammarna, flötet och bennålen är tidigmedeltida. Liksom hornkilarna nedtill, som kommer från kammakarverkstäder.

Årskortet från 1945 har faktiskt tillhört författaren Sven Stolpe. Det är också historia!

Vecka 42 2021

Som arkeolog får jag jätteofta frågan ”vad är det häftigaste du hittat?”. Frågan ligger längst upp i topp 10-listan av frågor och är ofta den första som ställs. Förväntningen hos den som frågar är nog som regel att få höra spektakulära berättelser om guld och vackra värdesaker. Men mitt svar brukar bli annorlunda.

Det häftigaste ögonblicket var då jag lyfte på en stor sten i ett 1100-talslager och hittade en platt samling vass under den. Vass som fortfarande delvis var grön, och som luktade. Någon sa att doften mest påminde om dynga, men jag tyckte ändå den var fantastisk. Det var ju 850-årig dynga som luktade!

Det näst häftigaste var då jag för första gången rensade fram en hyfsat bevarad träkavelbro av ungefär samma datum. Det är den som ni ser på bilden. Den ser inte mycket ut för världen, men efter framrensning kunde man bli den första som gick på just den gatstumpen sedan år 1130. Det smällde ganska högt!

/Anders Söderberg, arkeolog med rätt att rata guld

Vecka 41 2021

Här är ett mynt som vi hittade vid utgrävningar i kvarteret Humlegården i Sigtuna 2006. Det är präglat i Dublin under kung Sigtrygg Silkesskägg.

Det är inte ovanligt att vi finner utländska mynt i staden. Oftast brukar de vara tyska eller engelska, och de engelska brukar vara präglade för kung Ethelred II. Skandinaviska vikingar pressade ut en väldig massa myntat silver av honom vid slutet av 900-talet och vid 1000-talets början, på riktigt skurkaktigt vis. Irländska mynt är betydligt mera sällsynta hos oss.

Sigtrygg Silkesskägg var kung i Dublin mellan åren 989 och 1036. Han var av norsk härkomst. Alla vet säkert inte att det faktiskt var norrmän som grundade Dublin, på 800-talet. Vikingarna pressades tillbaka från Irland på 1000-talet, men i Dublin höll sig norrmännen kvar ända upp till århundradet därefter.

Vecka 40 2021

Det är något alldeles vackert med ett par gamla galoscher som stått orörda i mer än 30 år och blivit ett med sitt underlag. De är mycket sköra saker i krackelerat och uttorkat gummi. Inuti har ägaren ritat ett stort ”D” i tusch. Förmodligen har galoscherna en gång haft sällskap av andra snarlika skodon.

Numera står de i källartrappan på Borgmästargården, ett av de historiska hus Sigtuna Museum tar hand om. Ägaren var utan tvivel någon av makarna Dagmar och Gustaf Dahl som bodde i här innan huset blev en del av museet.  Just nu pågår en inventering av alla föremål på Borgmästargården och galoscherna är nu formellt en del av museets samlingar.

Vecka 39 2021

Är det här vår finaste sko? Nja, vi har många fina skor i Sigtuna, men det här är ändå en av de finare. Den är visserligen jätteplatt, men den är komplett med både sula och ovanläder.

Skon låg slängd i en utomhuspassage tillsammans med ungefär 10 kilo skomakarspill – små skurna skinnbitar – och den är daterad till ungefär 1055–1075. Det gjordes mycket skor och kastades mycket läder i staden. Till exempel i kvarteret Professorn, där skon kommer ifrån, hittade vi totalt över 100 kilo läder.

Det mesta var skomakarspill, men bland spillet låg också många skor, flera av dem med hål i sulan på stortåns plats. Det är lätt att tänka sig hur sigtunabor har fått nya skor hos skomakaren och slängt sina gamla utslitna bland det övriga avfallet ute på gatan. Och sedan förnöjt spatserat hem i sina nya fina dojjor.

Vecka 38 2021

Sådana här flätbandsdekorerade hornskedar finns både från Birka och från Sigtuna. Vi har ett knappt fyrtiotal i museets samlingar, både hela och fragment.

De brukar ibland omnämnas som samiska eller eventuellt samiska. Frågan om etniska uttryck hos olika folkgrupper i forntid är dock ingen enkel fråga. Dekoren är också en vikingatidsdekor, som var vanlig både på kammar och andra föremål i hela Skandinavien.

Klart är dock att vi känner dekoren från samisk brukskonst både från idag, från 1600-talet och även så tidigt som från ca 700–800-tal på bevarade skidor från Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Skidor från den tiden är tveklöst samiska.

Den intressanta frågan är dock när den skandinaviska dekortraditionen egentligen lämnar flätbanden bakom sig medan den samiska traditionen istället behåller den och gör den till sin. Fram till den tidpunkten har flätbandsdekoren varit en allskandinavisk ornamentik.

Forskaren och arkeologen Inger Zachrisson har skrivit en intressant artikel om ämnet i förra årets Situne Dei. Den boken finns i museets butik och snart kommer den även att finnas tillgänglig digitalt på https://arkiv.sigtunamuseum.se/publikationer/situne-dei/

Vecka 37 2021

2015 flyttade museets ”Veckans föremål” från en analog monter på Sigtuna bibliotek och ut i sociala medier. Ett av de första föremålen som presenterades digitalt var det här arkeologiska fyndet från kvarteret Professorn.

Det är en trissa av ek med ristade runor och det är ett syllabarium, ett undervisningsredskap med runalfabetets konsonanter parade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa.

Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet. Syllabariet har troligtvis använts på 1010- och 1020-talen, och är ett av många märkliga fynd som berättar om det tidiga Sigtuna som en ganska lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas:
”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det sista kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Syllabariet är 12 cm i diameter. Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 36 2021

”Gå till kammakaren? Varför då – jag gjorde min kam själv, jag!”

”…men AJ, vad den luggas….!”

Ibland är det kanske inte så dumt att låta en yrkesman göra jobbet. Alla är ju inte välsignade med gåvan att såga spikrakt.

Den här kammen var veckans föremål redan för fyra år sedan, men den är så charmig att den tål att visas igen. Vi har några kammar av den här kvaliteten i Sigtuna. Vi vet inte säkert varför de ser ut så här.

Det kan dock mycket väl vara fråga om lärlingsarbeten – unga lärlingar som gjort sågövningar på sina första dubbelhelkammar. Det skall böjas i tid. Och det tar nog sin tid att lära sig såga bättre än så här.

Med litet fantasi kan man kanske läsa in att minst två personers händer hållit i sågen. Klantigheterna har lite olika karaktär till höger och till vänster på kammen, som är från 1000- eller 1100-talen.

Vecka 35 2021

Vad som kan fixas med lite silvertejp är inte trasigt, eller? Nå, det var lite tillspetsat. Men vad en konservator kan fixa till är inte ohjälpligt förlorat, även om det kan kännas så då man hittar grejorna i jorden.

Det här är åtta vikter som hittades 1982 i kvarteret Guldet, strax väster om Sigtunas stadskärna. Ja, det är faktiskt samma vikter upptill och nedtill, före och efter konservering!

Vikingatida vikter är knepiga eftersom de ofta består av en kärna av järn och ett tunt ytterskal av mässing. Man kan tycka att mässingen borde skydda järnet, men istället är det tvärt om. I jordens fukt uppstår en galvanisk ström mellan metallerna, där mässingens kopparinnehåll skyndar på järnets korrosion. Järnet rostar och rosten expanderar och spränger vikterna. De blir lite som popcorn.

Men skickliga konservatorshänder kan ändå preparera bort klumparna av rost och jord, och det kan visa sig att föremålen inuti klumparna faktiskt är i bättre skick än de ser ut vid första anblicken. Som i det här fallet.

Foto före och efter konservering av Bengt A Lundberg, RAÄ 1985

Vecka 34 2021

För ett par år sedan skrevs en uppsats om föremål från det äldsta Sigtuna, med fokus på föremål som kunde antyda verksamhet på platsen före grundandet av själva staden på 970- eller 980-talet.

Det här är ett sådant föremål. Ett rundspänne, ett finskt ”ormspänne”. Just den här typen är daterad till 900-talets mitt. Om spännet kommit hit då det var relativt nytt, skulle det ha kommit före stadens tillkomst.

Spännet hittades i kvarteret Dansen på Malmen i östra Sigtuna på 1970-talet. Ett identiskt spänne hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren i slutet av 1980-talet. Det finns utställt på Historiska museet i Stockholm ifall du har lust att se det på riktigt. Ännu ett identiskt spänne finns från grav nummer 104 på gravfältet Hemlanden i Birka.

Spännena berättar både om vikingatida aktivitet i Sigtuna och om det starka kulturutbyte som rådde mellan Mälardalen och områdena runt Finska viken vid den tiden.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand.’

Vecka 33 2021

Åter till Sigtunas fingerringar. Letar vi ordentligt i magasinet inser vi att vi nog har några stycken, men flest finns ändå i fynd nummer 17452 från kvarteret Trädgårdsmästaren.

Det är en liten ringskatt bestående av 51 ringar som någon gömt undan i en ekonomibyggnad någon gång mellan år 1020 och 1050. Den blev kvar där. Ägaren kanske glömde bort den eller också blev den svår att hitta efter att huset brunnit ned. De flesta hus i Sigtuna slutade sina dagar så vid den här tiden.

Ringarna är rimligen importringar av utseendet att döma. De ser väldigt dyrbara ut, värsta bling-blinget, men synar man dem närmare ser man att de egentligen är ganska billiga historier. Metallen är inte silver även om den försöker se ut som det, utan en legering av tenn och bly. Infattningarna är små tunna skärvor från krossade glasbägare.

Lite som fejk-rolexen du (nog inte) köper på stranden på charterresan. Intet nytt under solen!

Vecka 32 2021

Förra veckan visade vi ett vikingatida staket som bäddats ned i Sigtunas kulturlager. Hur ser de då ut, själva kulturlagren? Här är en bild från intill Gröna ladan. Där är lagren ungefär två och en halv meter tjocka och alldeles randiga, som en tårta. Olika lager har olika färg, och en standardsekvens i Sigtunas huslager är grå–brun–orange.

Grå lager är lergolv. De flesta hus hade golv av lera som torkar till en hård och tålig yta, men som är förvånande mjuk och skonsam mot bara fötter. Ovanpå det lagras sedan all den dynga som dras in i huset – smutsen som fastnar under skorna under årets blöta månader. Det lagret är brunt. På det kommer resterna av torvtaket som rasar in då huset brinner ned. Torv innehåller mycket järnrik sand och jord som oxiderar till bjärt orange i eldsvådan. Du ser några såna lager längst upp i tårtbiten på bilden.

Sedan kan det gå en tid mellan att ett hus brinner ned och ett nytt byggs upp. Då hålls kanske en gris eller andra djur på utomhusytan. Då bildas ett tjockt brunaktigt lager av de utskottprodukter som djuren släpper från sej.

De lagren luktar kraftigt av dynga än idag! Det blir så med lager som är instängda djupt under jord, i en miljö som är syrefri och fuktig.

Vecka 31 2021

Här är ett stort föremål, ett flätverksstaket från det senvikingatida Sigtuna. Det ligger kvar där det bröts ned för 960 år sedan och blev överlagrat av avfall och nedbrunna hus. Då vi fann det låg det ungefär två meter under dagens markyta. Det här är inget ovanligt i sigtunaarkeologin. Ibland har vi till och med funnit staket som fortfarande stått upprätt, djupt nere i kulturlagren.

Man kan tycka ”bevara, gör som i Pompeji och spara miljöerna”. Skillnaden är att i Pompeji består lagren av sten, bruk, aska och pimpsten. Det är tåliga material som inte förändrar sig. Sigtunas kulturlager består övervägande av organiska material: hushållsavfall, djurgödsel, läderspill, hornspill och genomblött trä.

Staketet ser ut som friskt trä på bilden. Men det är för att det varit luftfritt nedbäddat i 960 år. När stabiliteten rubbas och syre kommer till ruttnar lagren jättesnabbt, torkar och sjunker ihop. Det gäller staketet med. Det skulle ha varit igenkännligt i högst några dagar om det fått ligga kvar som på bilden.

Vad som kan bevaras efter en utgrävning är god dokumentation, ögonblicksbilder och föremålssamlingar, om vi vill hålla kvar lite av allt det unika som finns i Sigtunas jord.

Vecka 30 2021

En ring till! En klassisk vikingaring den här gången, av silver med dekor av punsade punkter, cirklar och ett kors med cirklar där korsarmarna möts. Det senare är ett motiv som skulle kunna gå tillbaka till den sena vikingatidens tyska, engelska och skandinaviska mynt.

Liksom ringar från de föregående veckorna kommer den här från utgrävningen i kvarteret Humlegården 2006, en utgrävning som vi kanske visar föremål från litet för sällan.

Ringen är hittad i utomhusmiljö i en passage mellan två hus, från ungefär år 1010–1020. På den platsen hade dessförinnan legat en smedja där det tillverkats väldigt mycket vikter, en tillverkning som troligtvis var knuten till Olof Skötkonungs administration. Så det var nog tjusigt folk som rörde sig på den här tomten!

Vecka 29 2021

I förra veckan var temat ”hur man gör en fingerring på enklaste vis”. Vi fortsätter på det temat.

Den här ringen är litet mera komplicerad än ringarna från förra veckan, men ändå enkel. Här har någon gjort en ring genom att vira tre bitar mässingstråd av olika dimensioner kring varann. Enkelt men effektfullt. Skarven i ringen har slutits genom att den tunnare mässingstråden virats femton varv runt denna.

Ringen kommer från den stenlagda processionsväg som var Prästgatans föregångare. Den gick troligtvis hela vägen från trakten av S:t Olofs kyrka och ända bort mot S:t Per, och anlades kring 1080. Ett 35 meters stycke av stenläggningen grävdes ut år 2006.

Någon har tappat ringen på vägen vid något tillfälle mellan år 1080 och 1300, och aldrig hittat igen den.

Vecka 28 2021

Litet enkel vikingagrannlåt! Två fingerringar, en av silver och en av guld.

Ringarna är gjorda på enklaste vis. Du tager en metalltråd, slår om den i en ring som du sluter genom att vira metalltrådens ändar ett par varv kring sig själv. Elegant i all sin enkelhet, och ett mycket vanligt sätt att sluta ringar för alla tänkbara syften under vikingatid.

Silverringen är litet mera påkostad i utförandet än guldringen, med ändarna slagna runt flera varv. Den som gjorde guldringen bemödade sig inte lika mycket om den saken. Det behövdes kanske inte – den var ju ändå av guld och därmed dyr och elegant i sig.

Guldringen är från kvarteret Professorn och daterad till perioden 1000–1015. Silverringen kommer ur fyllningen till en grav i kvarteret Humlegården, en grav som kanske grävdes på 1100-talet. Eftersom den tillhörde fyllningen har den redan legat i jorden innan graven grävdes och åter hamnat i gropen då graven grävts igen, så den är sannolikt från vikingatiden den med.

Vecka 27 2021

Är det här Sigtunas stiligaste viking? Kanske vår klassiska sigtunaviking av horn bör få dela förstaplatsen med den här blott 23 millimeter stora maskbilden av brons eller mässing? Den hittades i sena 1000-talslager vid en utgrävning 2014, vid före detta Götes bensinmack strax öster om busstationen.

Sådana maskbilder var vanliga i Sydskandinavien under vikingatid, och har beskrivits som ”vändmasker”, det vill säga att man kan vända dem upp och ned men att de då fortfarande avbildar ett ansikte. Vår sena mask har förlorat litet av den effekten, även om man i bästa fall kan se en viking med spetsig hjälm om man vänder på den.

Maskbilderna anses ha varit knutna till högreståndsmiljöer och hednisk kult, ofta med koppling till Oden. I tidigkristen tid ser vi möjligen en betydelseförskjutning och finner istället Kristus ansikte i maskerna. Vår mask avbildar inte Oden. Oden hade bara ett öga, medan denna figur nog ser hur bra som helst med sina bägge stora glosögon.

För en vikingatida maskbild är den ovanligt plastisk och skulptural. Den är funnen i en hantverkarmiljö där smyckegjutning förekommit, så den skulle kunna vara tillverkad i Sigtuna.

Vecka 26 2021

Om förra veckans runben med besvärjelsen nästan var övertydligt konkret i sin tydning, är detta istället svävande gåtfullt

Det hittades 2015 vid grävningar runt Drakegården vid Stora gatan i Sigtuna. En spännande liten grävning som gav husrester, en slipad bergkristall och ett fragment av ett uppståndelseägg. Samt det här runbenet med texten Skiftum skīðu ūt som möjligen kan tolkas ”Vi byter/bytte ut stången/spjälan”.

Det låter mystiskt, men texten kanske kan förklaras av att benet satt nedkört i jorden precis i en tomtgräns. Ett litet trivialt meddelande om att man lagat staketet, eller att man gjort en ägouppgörelse grannar emellan?

På andra sidan blir det dock riktigt märkligt. Lyst Kāta ā bæin! ”Slå Kåte på benet!”. Mansnamnet Kåte förekommer på andra runinskrifter. Men varför skulle man slå den stackars Kåte på benet?

Runforskaren Magnus Källström konstaterar att ”Meddelandet är något oväntat i en tidigmedeltida runinskrift, men det verkar vara den enklaste lösningen rent språkligt”. Vi lämnar resten av tolkningen till våra läsares fantasi.

Fotot är taget av Arkeologikonsult. Du kan läsa lite mer om benet här.

Vecka 25 2021

Så här inför midsommar kunde det sitta fint att smälla till med något lite primitivt och hedniskt. Vi tar fram det gruveliga sårfeberbenet igen, som var veckans föremål för fem år sedan. Även om det inte alls har med midsommar att göra.

Somliga av den tidiga medeltidens runföremål har besvärjelser avsedda att jaga bort sjukdomar och troll. De är ofta ristade på bleck av bly och koppar, och ibland på ben. Så är det med det här benet från kvarteret Professorn, som hittades vid utgrävningar 1996. Besvärjelsen är skriven med fornsvenskans kärva och mustiga språk:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”

Härligt snaskigt! Man undrar om kuren fungerade?

Vecka 24 2021

En riktigt förnäm persons stövel? Vi vet inte riktigt, men läderfragmenten är funna i lager från mitten av 1000-talet där det fanns väldigt mycket spillbitar från läderhantverk och även en hel del gamla skor.

Men det är svårt att se en sko i de här bitarna – de vi finner från den här tiden brukar som regel vara låga skor som gått upp till ankeln, men de här fragmenten har en annan form. De skulle dock kunna passas in i formen av ett stövelskaft. Eller för all del i en väska eller ett pilkoger eller något annat. Vi vet faktiskt inte riktigt. Läderstycket är ungefär 25 centimeter långt.

Fragmenten kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan. Så klart, den är ju internt vår mest omhuldade utgrävning just nu eftersom vi skrivit på utgrävningsrapporten i drygt ett år! Snart är den klar och den går i tryck i höst. Det blir en fet bok, ca 400 sidor, späckad med nyheter om det äldsta Sigtuna.

Vecka 23 2021

Nu händer det spännande saker. I Norge. Men det påverkar kanske vår tolkning av ett sigtunafynd som varit veckans föremål tidigare.

I glaciären Lendbreen hittar norska arkeologer ständigt fantastiska ting som smält fram ur isen. Deras senaste rön är resultatet av en analys av innehållet i en fin ask med skjutlock därifrån. Asken innehåller rester av ett vaxljus – den är en ljusask!

En sådan funktion skulle kanske förklara att vårt fina skjutlock är så avlångt, smalt och drygt 30 centimeter långt. Nog ett ganska perfekt format för förvaring av känsliga vaxljus. Vårt lock kommer från ett sammanhang från 1000-talets mitt där vi dessutom har en del kyrkliga anknytningar, bland annat Sigtunas äldsta träkors som är funnet i lager från strax dessförinnan. Dyra vaxljus kan ha använts i mässan.

Om vårt lock tillhört en ljusask skulle det vara ett mycket tidigt exempel på en sådan. Asken från den norska glaciären är från perioden 1400–1600-tal.

Länk till den norska asken här.

Vecka 22 2021

Här är en riktigt stor skoläst, en modell som skomakaren använt vid tillverkning av skor. Den är 28 centimeter lång, så den är för folk med stora fötter!

Den är hittad vid utgrävningar i Stora gatan 2002, och vad som är spännande är att den har fyra bomärken på sig. Du kan se två av dem på bilden, vid hålfoten och baktill vid hälen.

Man funderar över vad de syftar på. Representerar de fyra generationer skomakare? Eller tillhör de fyra stamkunder som haft precis den här skostorleken, så att de enkelt kunde beställa nya skor då de gamla slitits ut?

Lästen är från 1320-talet. Vid den tiden hade ett marknadsmässigt hantverk med köp-och-sälj-tänk hunnit utveckla sig. Hantverkarna hade börjat organisera sig i skrån, hantverksorganisationer som reglerade och såg till deras intressen. De äldsta bevarade svenska skråstadgarna är från 1356.

Penningaekonomin hade dessutom slagit rot då – det hade varit en långdragen process – och Stora gatans hantverkare var till sist affärsidkare i en mera modern bemärkelse.

Vecka 21 2021

Så var det detta med luft, ljus och hälsosam inomhusmiljö. Medeltidsmänniskorna hade lite annorlunda måttstockar för sånt.

Bostadshusen på 1000- och 1100-talen var mörka miljöer med i bästa fall en glugg i väggen eller i taket som kunde stängas med en lucka. Insläppet av dagsljus måste ju ställas i relation till att behålla värmen i huset. Fönsterglas var inte att tänka på.

I Sigtuna är det litet ketchupeffekt med fönsterglaset. Först kommer inget och sedan kommer inget, men så plötsligt i början av 1100-talet rasslar det in fynd. Glasbitarna till vänster är såna bitar. De ser inte mycket ut för världen och det var längesedan de var genomskinliga.

På den tiden var planglas exklusivt och möjligen har destinationen för det här glaset varit någon av stenkyrkorna som byggdes då.

Den målade skärvan till höger är senare, från mitten av 1200-talet. Kanske har det glaset inte nödvändigtvis hört till en kyrklig miljö, utan kanske har det suttit i ett litet blyspröjsat fönster hemma hos någon riktigt välbeställd sigtunabo vid Stora gatan.

Vecka 20 2021

Vi har visat en medeltida pincett här förut, för ett par år sedan. Men den här vill vi visa ändå eftersom Gabriel Hildebrands bild är så fin. Det är en liten pincett, bara ett par–tre centimeter lång.

Pincetten var ett viktigt redskap på medeltiden. Inte bara för att noppa ögonbryn med, utan även i kirurgi. Det fanns pincetter utformade för att hålla undan hudflikar vid sårbehandling likväl som för att hålla ihop dem då såren skulle sys ihop.

Det som är fint med just den här är att den skiner som guld. Nu är det inte guld, utan mässing. Men då vi grävt i den sena vikingatidens små djurhägn inne i Sigtuna stad, där man hållit grisar, har vi upptäckt att gödsellagren ofta bevarat metaller väldigt fint. Vi har hittat metalltråd som varit så skinande blank, att vi ibland undrat om det gått en elektriker förbi och tappat kabel i utgrävningsschaktet.

Så är det ju inte. Det är bara så att dynga tydligen kan ha en ädel inverkan ibland!

Vecka 19 2021

Vad tror ni om våra besynnerliga ”näverfodral”? Vi har hittat såna på flera ställen i Sigtuna, daterade till 1000–1100-tal. De ser ut som små platta fodral av björknäver, ihopsydda med rötter eller bark. Oftast är de ungefär fyra till sex centimeter breda.

Vi fann massor av dem vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan för tjugo år sedan. De gav oss verkligen myror i huvudet. Ett tag tänkte vi att de kunde vara eggskydd för verktyg, till exempel stämjärn. Men snart insåg vi att det gick ju inte. Många var ihopsydda hela vägen runt om, så det skulle inte gå att stoppa in något i dem.

För ett par år sedan hittade arkeologen Rune Edberg liknande föremål från 1900-talets början, från Rågö i Estland. Där användes de som flöten till nät som man fångade flundra med.

Det verkar inte alls orimligt, men frågan står fortfarande öppen!

Vecka 18 2021

Hur ordnar man växeln när det bara finns en myntsort? Hos vikingatidens mynt, både i Tyskland, England och i Skandinavien, fanns bara en enhet – penningen. Alla mynt var penningar och varje mynt var en penning. Inte två och inte en halv, utan en penning kort och gott.

Då är det inte så lätt att få växel tillbaka, eller hur? Inte om ett ekorrskinn skulle kosta en kvarts penning i alla fall.

I Skandinavien var man dock rätt så fiffiga. Här räknade man ändå inte pengarna i någon större utsträckning utan vägde hellre mynten som vilket silver som helst. Då var det ju lätt att ordna växelpengarna genom att helt enkelt dela på slantarna.

De här penningarna, en kvarts och en halv, är båda hittade i Sigtuna. Kvartsmyntet är ett engelskt Knut den Store-mynt och det halva till höger och nedtill är ett Olof Skötkonungs-mynt.

Vecka 17 2021

Mynt är jätteviktiga hjälpmedel vid arkeologisk datering. En bra sak med medeltida mynt är att vi har god kunskap om vilka perioder olika typer tillverkades. Ibland kunde perioderna vara jättekorta, bara 5–10 år, innan det gjordes nya utgåvor. Då kunde de gamla slantarna bli värdelösa och måste växlas in mot nya.

Vi kan alltså få ett ganska exakt tidigaste-datum för en utgrävd konstruktion med hjälp av mynt – men pengen kan ju ha varit hur gammal som helst när den tappades på marken, eller hur? Det är sant, men de ibland korta giltighets- och omloppstiderna ger en viss säkerhet.

Även om myntet inte längre gick att handla med hade det dock fortfarande kvar sitt silvervärde, så det här är aldrig bombsäkert. Då måste myntdateringen kombineras med andra tekniker. Kol 14 eller årsringsdatering av trä till exempel.

Det här lilla myntet är präglat i Deventer i nuvarande Holland under den tysk-romerske kejsaren Henrik II, någon gång mellan 1014 och 1024. Det hittades i en liten klump halvsmälta silverbitar. Tydligen var det meningen att smältas ned av en silversmed i Sigtuna på 1040-talet. Men smeden kom nog av sig, för myntet har vi kvar.

Vecka 16 2021

Här är tre små blysigill som hittats på en stenlagd 1300-talsgata i Sigtuna. De har suttit på balar av importerat ylletyg som ankommit till staden via hamnen. Varje ylleproducerande stad nere på kontinenten hade sitt eget sigill, så då kan ni ana hur många varianter det finns av dem.

Mängden olika sigill med olika symboler gör det till en knivig uppgift att identifiera dem. Vi har nog försökt men inte landat i någon bestämning ännu. De mindre sigillen är ganska otydliga, möjligen anar vi ett lejon på ett av dem.

Men det stora sigillet är så tydligt att det är lättare att knäcka. En dolk och en hand. Eller – ve och fasa – en dolk genom en hand?

(De här plomberna blev en bildgåta i sociala medier, kanske vår knepigaste hittills. Snart fick vi veta att den stora plomben, som avbildar en handske och en kräkla, inte en dolk, kommer från staden Poperinge i västra Flandern, som exporterade ylle på medeltiden. De två mindre är ännu oidentifierade.)

Vecka 15 2021

Här är ett stiligt spänne. Nå, det försöker så gott det kan, men det är inte lätt att vara stilig efter ett millennium i jorden. Emaljinläggningarna har förlorat både glans, färg och transparens. Vad som försöker se ut som guld lyckas litet sidådär. Men bilden är vacker.

Spännet är en korsemaljfibula, ungefär tre centimeter i diameter, gjuten i mässing som möjligen är förgylld och med gropemaljinläggningar i korsets mitt och i korsarmarna. Den var säkert väldigt stilig innan den hamnade i en avfallshög i kvarteret Professorn för tusen år sedan.

Det kommer från det Tysk-Romerska riket, och vi har hittat en handfull liknande i Sigtuna. Kanske har det kommit hit med utländska besökare.

Spännetypen är väldigt vanlig i Sydskandinavien, och det kommer stadigt rapporter om att danska metalldetektorister hittat nya. Dateringen är 1000-talets första decennier.

Fotografiet togs av Gabriel Hildebrand

Vecka 14 2021

Här är en rackarns fet krok, runt sju centimeter lång! Bra om man vill fånga gädda, kantänka. Och den är ganska högteknologisk eftersom den har en inbyggd lekare upptill, en anordning som gör att fisken kan snurra runt hur mycket som helst utan att trassla till fiskelinan.

Den kommer från kvarteret Urmakaren intill Sigtuna stadshotell. Tyvärr har vi ingen datering på den. Men vi har en liknande från kvarteret Professorn vid Gröna ladan, och den är daterad till 1200-talet.

Mälarfisket var en viktig näring i det medeltida Sigtuna. Vi har flera fynd av både metkrokar av mer ordinär storlek, nätflöten av trä och bark, nätsänken av sten och keramik och faktiskt hela nät också, från ett medeltidshus som brunnit och förkolnat näten så att de mest liknar trassliga svarta härvor.

Självklart, kan man tycka. Fisk har alltid varit viktig på människans middagsbord, och ett av de allra tidigaste sigtunafynd vi har är faktiskt en mjärde, en flätad fångstbur för fiske. Den kan till och med vara äldre än själva staden.

Kroken är fotograferad av Gabriel Hildebrand.

Vecka 13 2021

Här ser du två skaft eller handtag, ungefär 25 centimeter långa. Vad de är skaft till har vi på museet nog inte funderat så mycket över tidigare, men de skulle faktiskt kunna vara skaft till fiberfästen. Ett fiberfäste är en lång stav där ullen eller linet fästs medan det spunnits till tråd eller garn.

Det finns ett par kompletta sådana från Norge, daterade till 800-talet. En av dem kommer från vikingaskeppet från Oseberg, som finns i museet Vikingskipshuset i Oslo, och det andra är nyligen hittat framsmält ur glaciären Lendbreen i Oppland.

Våra avbrutna skaft är väldigt lika dem. De kommer båda från kvarteret Professorn och är framgrävda 1967 och 2000. Det du ser upptil kommer från ett 1000-talshus som brunnit ned, så det är helt förvandlat till träkol.

En bild av hur fiberfästet hållits när man spann finner du här.

Fiberfästet från Lendbreen hittar du om du rullar ner en bit på den här sidan, den är engelskspråkig och fiberfäste heter ”distaff” på engelska.

Vecka 12 2021

Den här veckan är vi lite abstrakta och lägger upp de här två runföremålen fast vi inte vet vad som står på dem. Bilderna är så dramatiska att de ändå bör få vara med en stund.

Överst ligger en liten bit ben eller horn med runor som inte alls är tydda ännu, men det är snyggt! Undertill ligger ett runbleck av koppar eller kopparlegering som inte är mycket bättre det. Forskarna har ännu bara fått ut ”–u–hr-o” ur det.

Det är inte så mycket. Men då är också blecket, som hittades 1927, ganska illa medfaret. Det har hittats flera runbleck av koppar i Sigtuna, och ett par av dem har gruvliga besvärjelser och hemliga lönnrunor på sej. Det har kanske varit detsamma med det här?

Vecka 11 2021

Den här järngrejen, 10 centimeter lång, registrerades som en del av ett svärd då den ännu bara var en rostklump. Då såg det nog ut som en avbruten svärdsklinga med en del av parerstången kvar. Men efter konservering visade den sig vara något helt annat.

Föremålet består av en tät kam av järntaggar och nedtill ser du två järnbeslag med rester av trä emellan. Där har kammen suttit fast i en bräda. Vi har antagit att det är en frörepa som använts vid linberedning.

Linberedning är en komplicerad process med många steg. Röta, bräka, skäkta och häckla är bara några av dem, och dessförinnan skall fröna repas av linstjälkarna. Då drar man knippen av lin genom kammen så att fröna lossnar. Fröna kan man sedan pressa olja ur eller ha till att odla nytt lin.

Att finna redskap från linberedning så tidiga som det här, från slutet av 1000-talet, är mycket speciellt för vår del av Skandinavien. Efter att föremålet låg ute som Veckans föremål i sociala medier uppstod dock en debatt om huruvida den är en ullkam istället, som använts vid kamning av ull innan man spinner.

Så, tolkningen är litet tvetydig nu, men vill du se hur en frörepa kunnat se ut, hittar du en bild av en sådan från 1700-talet hos Torekällbergets museum.

Vecka 10 2021

De här trämanickerna har varit uppe i sociala media förut, som bildgåta. Nu får de bli veckans föremål igen. De är fortfarande en bildgåta för ingen har ännu lyckats lista ut vad de är för något.

De är skurna i ett mycket tätväxt träslag, kanske en, och är upp till tio centimeter breda och sex–sju millimeter tjocka. De har elegant utskurna hak i mitten och är perfekt planhyvlade på undersidan, som om de skulle fästas mot ett plant underlag.

Vi var ett tjugotal av dem, daterade till tusentalets början, och alla är hittade på samma ställe. Kanske i närheten av verkstaden där de tillverkats.

Men vad har man dem till? Inte ens vi vet. Återigen släpper vi fantasin fri!

Vecka 9 2021

De här föremålen har alla varit veckans föremål förut, men nu gör vi det måhända provocerande draget att placera dem tillsammans. En röntgenbild av en ring med flera torshammare på, en liten ensam torshammare och ett kristet träkors.

Att lägga dem tillsammans är egentligen inte så konstigt, eftersom de så väl berättar om den brytningstid som rådde i Sigtuna vid 1000-talets början – dragkampen mellan gammal och ny religion och gamla och nya politiska lojaliteter. Faktum är att de tre föremålen funnits i Sigtuna ungefär samtidigt, sida vid sida.

I den isländska Flatöboken berättas om hur biskop Sigurd, som varit hirdbiskop hos den norske kungen, vistades i Sigtuna under 1000-talets första årtionde på inbjudan av Olof Skötkonung. Efter tre år såg han hur mäktiga män vände honom och den nya religionen ryggen, och han höll en svidande predikan för sigtunaborna.

Rune Edberg har översatt historien om biskop Sigurd och hans predikan till svenska. Översättningen finns i fjolårets Situne Dei, som kommer att finnas i museets butik den dag vi åter har museet öppet.

Vecka 8 2021

De här glosögda figurerna brukar kallas ”munkansikten”. Inte för att de nödvändigtvis är munkar, utan nog mest för att de tidigaste svenska forskarna som beskrev dem tyckte att de liknade sådana.

De har suttit på halsen till en drejad rödgodskanna. Rödgods kallas keramiken därför att den är bränd så att den blivit röd. På våra figurer stämmer det inte riktigt – godset är närmast grått. Det är för att kannan fått en låg syretillförsel i ugnen. Det kan man se på den färglösa blyglasyren också, som närmast ser grön ut. På röda rödgodskannor av den här typen rodnar ”munkarna” röda istället.

Kannorna finns spridda i flera svenska medeltidsstäder, bland annat i Lödöse, Kalmar och Lund. Vi har några sigtunafynd från kvarteret Handelsmannen och från Stora gatan. De har importerats från Nordvästeuropa, kanske från Danmark eller Nordsjökusten nedöver mot Holland. Dateringen är 1200-tal.

Foto: Gabriel Hildebrand

Vecka 7 2021

Silversaker visar vi ganska sällan här, förutom de gånger vi visat mynt. Det beror kanske på att vi inte har så många fina såna vid sidan av mynten. Men här är i alla fall ett klockrent senvikingatida silversmycke.

Det är ett litet spänne, bara uppemot två och en halv centimeter brett, med ett slingrande djur som ansluter till 1000-talets runstensornamentik.

Djuret snor sig runt kring sig självt som i en åtta, nästan som en evighetssymbol. Ornamentik med djur som slingrar sig i åtta-form fanns redan i vendeltid, på 500- och 600-talen, så formtraditionen är gammal. Men så gammalt är inte det här spännet.

Det hittades vid utgrävningar för fjärrvärme i Sigtuna stad i början av 1990-talet.

Vecka 6 2021

Vem var han, vår självmedvetne kung som så stolt höjer svärdet? Han är litet svår att se men han visas i högerprofil till vänster, med kronan käckt i nacken och manteln draperad över axlarna. På hängets baksida tronar Kristus. Han ser du till höger.

Hänget, som är gjutet i vitmetall – tenn eller kanske en bly-tennlegering – kommer från lager som troligtvis tillhör 1100-talets mitt. Och vi har inte bara ett, utan vi har två stycken likadana, funna inte långt ifrån varandra.

Det här är en av de mystiska godbitar som kommer att kunna kopplas till sina sammanhang då rapporten från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn 1999 publiceras till sommaren eller hösten. Vi slutför precis grovarbetet, därefter skall den redigeras.

Och vi lovar – från denna fantastiska utgrävning är det här hänget bara en aptitretare ur fyndbyffén!

Vecka 5 2021

Ibland är det skoj att se hur saker ser ut inuti. Det är inte så ofta man kan det, men föremålet nedtill i bilden ger oss faktiskt en sådan möjlighet.

Bilden upptill visar det fina uppståndelseägget som var veckans föremål redan i påskas. Små keramikägg som detta kommer från det rusiska riket, ”Gammalryssland”, det som är Ukraina idag. Det kom flera sådana till Sigtuna på 1100-talet. Dekoren är utförd i en delikat glättad engobeteknik, en slags glasyr av olikfärgade leror. Vad som är skojigt är att äggen är ihåliga och har små lerkulor inuti. De skallrar då man skakar på dem.

Nedtill ser du ett ägg som hittades uppsprucket då fastigheten Professorn 4 grävdes ut 1996. Och lerkulan ligger kvar för allom att titta på!

Vecka 4 2021

Förra veckan visade vi en sits till en vikingatida pall. Den här veckan spinner vi vidare på temat möbler.

Det här stycket trä är ungefär trettio centimeter långt. Det har en tapp nedtill som förmodligen passat in i något, och ett hål upptill som ger känslan att där varit fäst en rundstav eller liknande. Eller en grov rund tapp. Man kunde också tänka sig det som en stiliserad drakhuvudavslutning med ett jättelikt runt öga.

Föremålet är daterat till 1000-talets mitt och kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan i Sigtuna, precis som pallen i förra veckan. Det är registrerat som ”möbeldetalj”, varken mer eller mindre. För vi vet faktiskt inte exakt vad det är, eller vilken del av vad slags möbel vi kan ha att göra med. Om den nu ens tillhört en möbel.

Har du idéer om saken?

Vecka 3 2021

Vikingatida möbler, finns dom? Ja, men inte så många eftersom trä sällan klarar 1000 år i jorden.

Vi har fantastiska exempel på sängar och förvaringskistor ur de norska båtgravarna från Gokstad och Oseberg, och på museet Jamtli i Östersund finns ett tunnlock från Lillhärdal i Härjedalen som är dekorerat med djurslingor. Båtgravarnas möbler är praktmöbler, men hur har vanligt folks vardagsmöbler kunnat se ut?

Det enklaste slaget av möbel är nog pallen. En liten plankbit med tre eller fyra korta ben. Den här halvmeters plankan har fyra hål i sig, sannolikt för ben. Allra troligast är den en sits till en pall.

Vad som är spännande med den är att om den är så här enkel och utan ornamentik kan en vikingatida möbel likna möbler som fortfarande är i bruk. Sådana här pallar kunde vi nog finna som mjölkpallar på 1900-talets gårdar eller som en pall att sitta på framför brasan i sommarstugan idag.

Pallen hittades tillsammans med en vaxtavla som man använt att skriva på, i ett hus från 1000-talets tidigaste del i kvarteret Professorn i Sigtuna.

Vecka 2 2021

Att kalla lämningar efter en människa ”föremål” vore ostädat, men kräklan och korset som följt vår biskop i graven är i alla fall föremål.

Kräklan är av valrosselfenben, ett vanligt material i kyrkokonst i hela Nord- och Centraleuropa under de första århundradena efter år 1000 innan elefantelfenbenet tog över marknaden. Troligen var det denna efterfrågan som fick de skandinaviska grönlandskolonierna att blomstra under 1100-talet och ett par århundraden framåt. Det tunna posamentkorset som syns nedtill på bilden är av silver och har förmodligen suttit fastsytt på biskopens gravklädnad.

Och biskopen själv då, som undersöktes vid en utgrävning i museets trädgård 1993, vad vet vi om honom? Strängt taget ingenting, förutom att hans grav är ett unikum. Kräklan är försiktigtvis daterad till 1100-tal, men det är en osäker datering.

Vad vi vet är att Sigtuna var väl besökt av kyrkans män under både 1000-tal och 1100-tal. Från 1000-talets början finns en berättelse om den norske kungen Olav Tryggvassons hirdbiskop, Sigurd, och hans besök i staden. Därefter skall den engelske biskopen Osmund ha verkat här på 1050-talet – ”Osmund utan huvud” som han kallats för att han inte vigts till biskop under påven utan av den ortodoxa kyrkan – och den tyske biskopen Adalvard den yngre vigdes i Sigtuna ungefär år 1060. Han planerade för övrigt att förstöra hednatemplet i Uppsala, men det är en annan historia.

Ingen av dessa kyrkans herrar anses begravna i Sigtuna. Sigurds grav vet vi nog inget om, Osmund begravdes i England och Adalvards grav finns i Bremen. Så man kan undra vem vår biskop egentligen var?

Vecka 1 2021

I dessa tider förlitar oss helt fantastiskt mycket på raffinerat avancerad elektronik, i alla sammanhang. Hur många vågade till exempel på fullt allvar tro för fyrtio år sedan att många av oss skulle sitta hemma vid skrivbordet och arbeta i år? Endast uppkopplade mot arbetet via en liten TV-skärm, en så kallad datamaskin?

Går vi ännu längre tillbaka i tiden var det en utopi att överhuvudtaget tänka sig att det skulle gå att sända bilder trådlöst genom luften.

På den tiden var den här manicken top notch super hi-tec, det yppersta av nya tekniska framsteg och ett löfte inför framtiden. Trådlöst ljud genom luften – en radio!

Radion är av märket Telefunken Marconi och är licenstillverkad i Sverige. Den har inga högtalare så man fick koppla in ett par hörlurar för att lyssna.

Det senare är vi ju inte alldeles obekanta med idag heller, där halva befolkningen går som halvblinda spöken i gatan och lyssnar på något ur sin mobiltelefon. Men försök få ned den här klumpen i jackfickan!

Vecka 53 2020

Eftersom arkeologen ljög så friskt om tomtens postväska förra veckan, får han nog göra avbön och presentera något lite mera snällt och fromt den här veckan.

Då passar en julängel på en liten julgranskaramell bra.

Karamellen har varit veckans föremål förut, tillsammans med andra julgotter, men nu får den ståta i eget majestät i närbild. Enligt uppgift skall den ha kommit till Sigtuna med fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren runt 1930.

På baksidan står två årtal, 1897 och 1912. Den är alltså skapligt mycket äldre än 100 år gammal.

Och kolan inuti? Den tänker vi inte smaka på. Den är stenhård och karameller mognar inte med tiden. De skall ätas med en gång.

Vecka 52 2020

Det här är jultomtens postväska.

För du visste väl att då tomten far genom de nordligaste och glesast bebyggda delarna av världen, där det bor en inuit per tio kvadratmil och två vättar och en trollpacka var tusende kilometer, då passar han på att dela ut posten också. För annars är det ingen annan som gör det.

Nackdelen med det är givetvis att dessa olyckliga enslingar som bosatt sig så långt från närmsta pressbyråkiosk och paketuthämtningsställe, bara får sin post en gång om året. Men bättre det än ingen alls!

Nu undrar du väl hur ett års post till om inte jättemånga så iallafall en ansenlig mängd inuiter, trollpackor och vättar kan rymmas i en så liten väska? Jo, inuiterna får sin post ändå, trollpackorna får aldrig någon eftersom ingen gillar dem särskilt mycket och di små vättarnas brev är så små att väskan nog rymmer uppemot femhundra vättebrev.

Då går det hela ihop, eller hur?

Sådärja. Nu har arkeologen ljugit bort sin chans att få julklappar den här julen med. Väskan tillhör familjen Hållenius och har deras namnplåt på framsidan. Det är allt vi vet om den. Då var historien om tomtens postväska bättre.

Vecka 51 2020

Här vilar ett litet träskaft i sin ask i museets föremålsmagasin. Kanske är det ett skaft till en sked eller till en liten slev. Det är ungefär sju centimeter långt och har en enkel flätbandsdekor ristat på sig. Dekoren är ganska typisk för vikingatida vardagskonst – inte helt säker på handen, litet kantig och svajig, men ändå väldigt charmig.

Det är ingen van hantverkare som gjort dekoren utan kanske skedens ägare själv, som kanske var en person som vanligtvis sysslade med helt andra saker än att dekorera träföremål.

Skaftet är funnet på golvet till ett hus från 1010–1030 ungefär, från platsen mellan Gröna ladan och Stora gatan i Sigtuna. Detta är i alla fall den datering vi kan ge för dagen. Rapportarbetet om utgrävningen i kvarteret Professorn 1999 är inne i sin slutfas nu, och dateringarna börjar försiktigtvis lägga sig på plats.

Vecka 50 2020

Här är en rejäl björntand, nära åtta centimeter lång! Den har ett hål borrat genom roten eftersom den har använts som amulett.

Vi har drygt fem amuletter av rovdjurstand från Sigtuna, samt en av bäver och några av vildsvin. Rovdjurständerna är av björn i två eller tre fall och kanske varg eller hund i de andra. Dessutom har vi ett par björnkloamuletter och en klo av rovfågel som använts på samma vis.

Bruket att bära amuletter av rovdjurständer har en lång historia, från stenålder och ända upp till 1800-talets Norrland. En tanke bakom kunde vara att ”rovdjur angriper inte det som är som dem – har jag en tand runt halsen låter djuren mig vara ifred”. En vargtand runt vallpigans hals kunde skydda henne från ulven. I andra fall kunde det vara ett medel att vinna rovdjurets kraft över till sig.

Arkeologen Roger Wikell skrev en artikel i Situne Dei 2015 om en av Sigtunas björntandsamuletter.

Det vackra fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 49 2020

Här är en liten knapp av brons som kan ha suttit som beslag på ett bälte eller en väska. Det är ungefär 14 millimeter i diameter och har en svart avlagring på baksidan som kan vara gammalt läder. Den är hittad i kvarteret Professorn vid Gröna Ladan i Sigtuna, i lager som förmodligen är från 1100-talet.

Det tredelade ornamentet kallas triskele. Triskelen är en urgammal symbol som dyker upp redan i femtusenåriga stenåldersgravar som till exempel Newgrange på Irland. Men den är spridd över hela Europa, från antikens Grekland över Sicilien till de keltiska kulturerna på de Brittiska öarna. I den keltiska tappningen har symbolen spiralformade avslutningar, precis som i vårt lilla beslag.

Vidare har den, enligt Wikipedia, använts i en episod av Star Trek, i den tecknade serien The Ultimates, i kortspelet Magic: The Gathering, och i den brittiska tv-serien Merlin där den användes som symbol för druiderna. Det är en väl använd symbol.

Det vållade stor uppståndelse då beslaget dök upp i utgrävningen 1999, och det såldes länge i replik som manschettknappar av silver i museets butik. Men det är inte ensamt. Vi har åtminstone ytterligare två stycken identiska beslag i samlingarna.

Vecka 48 2020

För två veckor sedan visade vi en keramikskärva av orientaliskt vitgods. ”Frit ware”. var en medeltida teknik att tillverka porslinsliknande keramikföremål, genom att blanda leran med krossat glas och kvarts och bränna de färdiga kärlen med en halvtransparant tennglasyr. Det här var det enda sättet man kunde framställa porslinsliknande kärl vid den tiden, ännu var det bara kineserna som kunde göra riktigt porslin.

Skärvan som vi visade då var så tråkig att vi måste få visa hur praktfull den här keramiken kan vara, med ett par skärvor som har litet roligare glasyr. De här bitarna är hittade i lager från 1050–1075 respektive 1100–1125. De skulle kunna komma från samma kärl, så importen från Mellanöstern till Sigtuna kan ha skett vid 1000-talets mitt.

Mönstret i glasyren saknar motstycke i referensmaterialen. De två skärvorna är faktiskt små gåtor.

Vecka 47 2020

Här står några små hästar i rampljuset i en monter på museet. Den kaxiga hästen till vänster var veckans föremål redan i vecka 22 2017. Den är baltisk och från vikingatid, och kanske snarast en amulett. Skymd bakom den står en som mer ser ut som en våt hund. Det är kanske det den är? En våt hund av brons?

Till höger ser du buken på den häst som var veckans föremål i vecka 31 i somras. Den är egentligen ett hänglås, troligen från Bysans eller Mellanöstern. Men den stora hästen bakom då? Den fina med sadel, den som ser så skeptisk ut i ögonen?

Det är en 1200- eller 1300-talshäst som hittats vid utgrävningar av Dominikanerkonventet vid Mariakyrkan, och den är en vikt. Vikter i hästskepnad var vanliga på medeltiden, i synnerhet har det hittats många sådana i Norge. De kan ha använts vid vägning av silver. Intressant nog väger den här 105 gram, och det skulle kunna motsvara en halv mark. Marken var en viktenhet som användes just vid vägning av ädelmetaller.

De två hästarna som varit veckans föremål tidigare hittar du om du scrollar ned här på sidan.

Bilden är tagen av Mikael Agaton.

Vecka 46 2020

Här är en illa åtgången keramikskärva som inte ser så mycket ut för världen. Men den är intressant. Den är ett fragment av ett kärl av orientaliskt vitgods, eller ”frit ware” på fackspråk.

Förenklat kan godset beskrivas som keramik av en ljus lera som blandats ut med krossat glas och kvarts. Receptet uppkom troligtvis i 800-talets Irak. Man ville göra bränningstemperaturen lägre och uppnå porslinets egenskap att skina ljust genom en transparent glasyr. Porslin var man bekanta med genom Sidenvägen, karavanleden från Kina till Medelhavet, men det var bara kineserna som kunde tillverka riktigt porslin vid den tiden.

Nå, vad har det med Sigtuna att göra? Jo, i Sigtuna har vi något tjugotal skärvor av godset, skärvor av kärl som har importerats från Mellanöstern i slutet av 1000-talet eller på 1100-talet. Det här är en av bitarna, och den är funnen vid utgrävningen där man fann spår efter Olof Skötkonungs mynttillverkning.

Vecka 45 2020

Här är en liten glasskärva som hittats i lager från början av 1200-talet i kvarteret Trädgårdsmästaren. Glaset är turkost, delikat tunt och av mycket hög kvalitet. Det har en gyllene fågel inbränd i ytan.

Glaset har kommit långt bort ifrån. Just denna kategori bysantinska glas brukar kallas Paphos-gruppen, efter en fyndplats i Saranda Kolones vid Paphos på Cypern i östra Medelhavet, ett medeltida slott som förstördes vid en jordbävning 1222.

Sigtunas skärvor av paphosglas är alla blå i olika nyanser och målade med guld och emalj. Den här skärvan är vår elegantaste med sin fågel som är typisk för bysantinskt hantverk. Vi har ett drygt tjugotal liknande skärvor som hittats spridda över den centrala staden, motsvarande något femtontal hela kärl. Flera av dem har varit små öppna skålar. De skulle kunna ha levererats i en och samma frakt någon gång kring år 1200, kanske via Kievriket.

Vecka 44 2020

Förra veckans föremål blev så populärt att vi kör vidare i samma spår. Till vänster ser du en fin örslev av silver och till höger ett liknande toiletteset av kopparlegering som förra veckan, men med en lite stukad miniatyrsil. Det är så likt det från förra veckan att de kunde varit gjorda av samma hantverkare.

Bilden i förra veckan väckte en del funderingar kring den besynnerliga miniatyrsilen, men en referens till en möjlig förklaring levererades i en kommentar i en av de delningar som gjordes.

Den kan ha haft en rent symbolisk funktion, en miniatyr av en vinsil som markerat statusen hos kvinnor ur en social elit som haft makt över mjödet eller till och med det dyrbara vinet i förkristna dryckesritualer.

Miniatyrsilar från Gotland, med litet annorlunda mera smyckeslika utseenden, har tolkats så. Här är referensen.

Vi är dock fortfarande öppna för en praktisk funktion. Våra silar sitter ju tillsammans med föremål som antas ha använts praktiskt i hygienskötsel och kanske i läkekonst – om nu inte de också haft symboliska funktioner. Vad tror du?

Föremålen är fotograferade av Gabriel Hildebrand.

Vecka 43 2020

Här är en föremålskombination som var vanlig under vikingatiden. Det är ett litet toiletteset, det vill säga några små föremål till skötsel av både hygien och fåfänga.

Det vanligaste toiletteredskapet i Sigtunas jord är nog pincetten, som kunde användas både till att noppa ögonbryn och att dra ut stickor med. Samt till att hålla samman sårkanter med om ett djupare sår måste sys ihop. I några fall har vi även hittat sådana här kompletta små set, sammanhållna med en bronsring. Vi ser en örslev i mitten och vad som brukar tolkas som en tandpetare till höger.

Med örsleven avlägsnades öronvax, och hur tandpetaren använts är vi alla bekanta med. De här föremålen, tillsammans med alla kammar vi brukar hitta, motsäger bilden av den smutsige och oborstade vikingen. Det finns en skriftlig urkund som berättar hur engelska kvinnor föredrog invaderande skandinaver framför sina egna män, eftersom främlingarna vårdade sitt yttre bättre. De badade varje lördag och bytte kläder ofta, enligt krönikan.

Setet på bilden kommer från kvarteret Professorn och tillhör troligen 1000-talets första hälft. Men den lilla silen till vänster – vad kan den ha använts till?

Vecka 42 2020

Den här vackra guldringen med en liten infattad blå sten i, kanske en safir, är funnen i lager som troligtvis är från 1200-talet.

Ringtypen, som ser förvånansvärt modern ut, är inte ovanlig i Europa vid den tiden. Den finns bland annat funnen på Brittiska öarna, i många fall beskriven som biskopsring, och i Norge.

Vår ring är hittad i kvarteret Professorn vid Gröna ladan, vid den utgrävning från 1999 som vi just håller på att författa rapporten till. Platsen visade antydningar om lärd kyrkoanknuten miljö alltsedan 1000-tal. Troligtvis platsar ringen som handen i handsken i det sammanhanget.

Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 41 2020

Här är två vikingatida vikter att väga silver med, en liten och en stor. Det tog lång tid innan vi betalade med mynt här i Skandinavien. Istället vägdes betalningssilvret och värdet beräknades efter vikt.

Vikterna är av järn med ett tunt skal av mässing eller annan kopparlegering. Men hur fick man det att fästa mot järnet? Att löda fast kopparlegering på järn är svårt. Det krävs en helt syrefri miljö för att inte järnet ska bilda järnoxid på ytan i de 800 till 1000 grader som lödningen kräver. Blir det oxid på järnet fäster inte kopparlegeringen alls.

Idag använder vi vad som kallas flussmedel för att skydda ytorna vid lödning. På vikingatiden användes det som ligger bakom i bild. En smältkula. Smältkulan är egentligen ett skal av sandblandad lera som smetats runt vikten och mässingslodet. Då leran torkat lades det hela i ässjan och hettades upp. Lerskalet skapade ett lufttätt rum – den syrefria miljö som krävdes för att lödningen skulle lyckas. Mässingen smälte och rann ut runt järnet. Och fäste alldeles utmärkt.

I Sigtuna har vi hittat tiotals kilo smältkulor, motsvarande lödningen av över tusen vikter som dem på bilden.

Vecka 40 2020

Här är ännu ett av museets få guldföremål. Det är ett litet pressbleck, tre centimeter långt och bara någon tiondedels millimeter tjockt, som tillverkats för ett stort rundspänne av tidigmedeltida typ.

Arkeologen Ingmar Jansson har kallat föremålstypen ”fågeldrakar” med tanke på den flikiga stjärten åt höger i bild. Kanske är de påfåglar som kämpar mot ormar, i anspelning på det godas kamp mot ondskan.

På ett rundspänne, som kunnat vara upp till nära tio centimeter i diameter, kan ha rymts tre till sex fastlödda fågeldrakar. Spännena har dessutom varit rikt smyckade i filigranteknik, mönster uppbyggda av minimala guldkulor.

Den här fågeldraken har aldrig lötts fast vid något spänne eller smyckats med filigran, utan den är ofärdig. Det antyder att det funnits en guldsmedja i Sigtuna som tillverkat rundspännen vid tusentalets slut. Det är spännande, eftersom de få fynd som finns av spännetypen är koncentrerade till danskt område.

Jansson har skrivit om spännena, och visar vackra färgbilder av dem, i artikeln ”Danskt guldsmide i Sigtuna” .

Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 39 2020

Så här ser 900 år gamla golvbjälkar ut, om någon undrat. Vi berättade i förra veckan om årsringsdateringen av bjälklaget till den översta tornvåningen i S:t Pers ruin. Här är de bjälkar som daterades.

För att vara nio sekler gamla får man säga att de ser oväntat fräscha ut, även om röta och larvangrepp satt sina spår. Men miljön sexton meter upp i luften är väl ventilerad och en god förutsättning för trä att klara sig länge. Träet har rötskador såklart, och inte oväntat har rötan grott på undersidorna där stockarna legat an mot den tidvis fuktiga muren.

Faktum är att en av bjälkarna visade sig vara så hård att såga i då vi skulle dela den inför förpackning och sändning till laboratoriet, att vi nästan trodde att det satt ett ankarjärn inslaget i den. Men det var kärnveden som fortfarande var stenhård.

Ek är tufft. Och nu har den tuffa eken fått berätta för oss att träden till golvet fällts någon gång mellan 1090 och 1130, och att tornet därmed rimligtvis började uppföras under 1000-talets slut. Tidigare forskning har gissat runt 1080 under kung Inge den äldre, och analysresultaten går helt i linje med det antagandet.

Vecka 38 2020

Det här är en av våra konstigare tärningar, daterad till 1020–1050 och ungefär tre centimeter lång. Redan i materialet är den konstig, den är registrerad som ”sten” men har en organisk struktur som ben fast den är påtagligt tung. Ett tips är att det eventuellt kunde vara valben, som har en strimmig struktur och är kompaktare än annat ben. Men vi är inte helt säkra.

Sedan har det blivit knas på distributionen av prickar: 0-4 3-6 4-5, dvs. den har ingen etta eller tvåa men två fyror. Dessutom gör den avlånga formen att det är lättast att slå 3, 4, 5 eller 6, men svårare att slå 0 eller den andra fyran som sitter på kortsidorna.

Vecka 37 2020

I Sigtuna museums arkiv, i en arkivmapp märkt ”Sigtuna Fornhem, Äldre handlingar” finns detta telegram avsänt den 5 december 1916 till licentiat Olof Palme i Stockholm från Lundström som meddelade: ”Köp för all del kistan”.

Mottagaren var ingen mindre än den Olof Palme som grundat Sigtuna Fornhem samma år och avsändaren sannolikt Wilhelm Lundström, Professor i Latinska språk vid Göteborgs universitet. Professorn växte upp i Sigtuna och var mycket engagerad av allt som rörde staden hela livet ut. Olof Palme, historiker och arkeolog, hade några år tidigare genomfört en arkeologisk utgrävning på tomten till det som senare skulle bli dagens museum. Palme var farbror till sin yngre namne som sedermera skulle bli Sveriges statsminister.

Tyvärr vet vi inget mer om kistan. Blev den aldrig inköpt? Kanske hade telegrammet föranletts av en försiktig fråga om finansiell hjälp inför möjligheten att köpa en antikvitet, antingen för att tillföra museets växande samlingar eller att möblera Fornhemmet ståndsmässigt med. Gick tillfället dem ur händerna?

Telegrammet som kommunikationsform var i alla fall mycket utbrett innan alla fick telefon. Det kom fram ganska snabbt, levererat med så kallade telegrambud, och eftersom man betalade per ord blev de ofta väldigt kortfattade. Inte helt olikt dagens SMS.

Vecka 36 2020

Bland fynd av ben och horn från vikingatid och tidig medeltid är nålar i olika utföranden de vanligaste. Här ser du två av Sigtunas mest uppkäftiga bennålar. De är 13 respektive 10 cm långa och bär elegant snidade djurhuvuden. Den övre är så långt driven i sin snirklande 1000-talsornamentik att toppen nästan är svår att identifiera som ett djurhuvud, i synnerhet som ögat rationaliserats bort. Den undre har ett grymt grinande varghuvud i änden.

Beträffande funktionen brukar nålar ofta ses som dräktnålar, men verkligheten är mer komplicerad. Många nåltyper har använts i textilhantverket, både till att nålbinda vantar med men även i vävning. Där finns mycket riktigt dräktnålar, men där finns också den ganska outredda fyndgruppen styli, skrivstift att skriva på vaxtavlor med.

Kategorin nålar med djurhuvudavslutningar, och även avslutningar med mänskliga huvuden, kan säkert sortera in som dräktnålar. Eller är det så helt säkert? I europeisk medeltid finns också exempel på skrivstift med djurhuvuden i änden. I arkeologin är inte allt så självklart. Det finns alltid nya saker att utreda. Och för forskarna att stöta och blöta.

Bägge nålarna ligger utställda i museets basutställning.

Vecka 35 2020

Här är två nycklar av horn från kvarteret Kammakaren i Sigtuna. För att vara nycklar ser de ganska veka ut – även om horn är ganska hårt är det ju inte det vanliga materialet att använda till nycklar. Vi bör kanske tänka oss en symbolisk funktion istället?

Två korslagda nycklar till himmelriket är S:t Pers symbol, och även helgonet S:t Hubertus är knuten till S:t Pers nycklar. Han är bland annat jägarnas skyddshelgon i den katolska kyrkan, och det berättas att han fick en gyllene nyckel från himmelriket då han utnämndes till biskop. Genom den skall han ha fått kraften att bota rabies.

Är det kanske här vi finner funktionen hos de bägge hornnycklarna? Har de varit amuletter till skydd och bot?

Mannen till höger är S:t Per, Sankte Per själv, avbildad i ett 1200-talsarbete från Limoges i Frankrike. Tittar du noga ser du att han håller himmelrikets nycklar i sin högra hand. Passande nog är den lilla helgonbilden funnen i S:t Pers kyrkoruin!

Vecka 34 2020

Här är de sista hänglås vi visar upp för den här gången. Vi har kommit upp i 1500-tal och vridlåsen har blivit vanliga.

Till vänster ser du ett trevligt litet triangulärt hänglås, hittat på museitomten, och bredvid ser du två ”halvt hjärtformade” hänglås. Sedda från sidan har de formen av halva hjärtan. Bägge låstyperna finns representerade över hela Europa.

Vridlåsen var dock inte något nytt för 1500-talet. De hade hängt med ända sedan vikingatid, och omvänt hängde vikingatidens skjutlåsteknologi med ända upp i 1800-tal på sina håll.

Vill du veta mer om låsen och om hur de fungerade finns mycket att hitta på hos Historical Locks.

Vecka 33 2020

Förra veckan visade vi ett vikingatida lås av den trapetsoida – fyrkantiga – typen. Här är den ”nya” låstypen som slog ut de trapetsoida på 1000-talet, det cylindriska bultlåset. Vi har en hel del spår efter tillverkning av sådana i Sigtuna, i synnerhet från 1100-talet. Det översta låset på bilden är bara halvt men det har bygeln kvar så det är därför det fått vara med i bild.

Ett lås är ett kraftfullt uttryck för ägandeanspråk. Det fanns bestämmelser i medeltida landskapslagar som sa att en tjuv skulle straffas hårdare om han efter stölden förvarade stöldgodset i ett låst utrymme. Genom att låsa hade tjuven inte bara haft fräckheten att stjäla, utan också hävdat äganderätt till det stulna genom handlingen att låsa in sakerna.

Cylindriska lås var i likhet med de trapetsoida låsen skjutlås som man sköt eller tryckte nyckeln igenom. Du ser nycklar längst fram och till höger på bilden. Låstypen blev långlivad. På sina håll hängde den med ända upp i 1700- och 1800-talen.

Vecka 32 2020

Då vi ändå visade ett lås i förra veckan, visar vi några till nu. Här är vikingatidens vanligaste typ av bultlås. Visst känner man igen hänglåsidén? Den har varit med länge!

Skillnaden mot ett modernt hänglås är att de gamla bultlåsen var skjutlås – man sköt nyckeln genom en slits i låshuset, och tryckte på så vis ihop ett antal fjädrande metallbleck inuti så att bygeln kunde dras ut. Du ser en sådan lös bygel med metallfjädrar längst fram till höger – hela mekanismen drogs ut då låset öppnades.

Låsen var som regel gjorda i järn, men ihoplödda med mässingslod. Därför skiner de som guld ibland, eftersom lodet har runnit ut och täckt hela låshuset.

De här fyrkantiga låsen var vanliga fram till 1000-talet då de trängdes undan av cylindriska lås.

Låsens idé är gammal. Romarna var duktiga på finmekanik, och rimligen lutade sig tidigmedeltida låsteknik tillbaka på romerskt kunnande.

Vecka 31 2020

Den här lilla hästen, bara några centimeter lång och med busig man över ögat, är faktiskt ett hänglås. Den är funnen vid sållning av jord från utgrävningen i kvarteret Professorn 4, och dessvärre har vi ingen närmare datering av den. Vi törs dock gissa på 1100-tal till 1300-tal.

Hästen är ihålig och innehåller en fjädermekanism som öppnas genom att en nyckel skjuts in i ett hål i bringan, varvid låsets bygel kan dras ut. Nyckeln och bygeln är försvunna. Låstypen kallas bultlås och de var vanliga under järnålder och medeltid.

Pållen är förmodligen en exotisk pålle. Troligen står vi återigen inför ett föremål från Bysans eller kanske från Mellanöstern. Små bultlås av mässing formade som djur tillverkas fortfarande i Kina. En modern produktion som vilar på tusenåriga traditioner!

Hästen finns utställd i museets basutställning. Du finner flera liknande lås här.

Vecka 30 2020

Vi har tidigare visat vår fina bysantinska elfenbenskam med runor, den som ligger i basutställningen. Vi har också visat ett fragment av en annan med ett minimalt men träffsäkert utskuret lejon på.

Men vi har flera. Den här vackra med fågelornamentik är också gjord av elfenben och har samma ursprung, Bysans vid östra Medelhavet. Den är hittad i lager från 1100-talets mitt.

Det gick en väl frekventerad farled mellan Skandinavien och Bysans under 1000- och 1100-talen, längs ryska floder och Svarta havet. Den här kammen är ett av många uttryck för de kontakterna.

Faktiskt hade de bysantinska kejsarna ett särskilt garde, Väringagardet, som huvudsakligen var sammansatt av skandinaver. Den kändaste legosoldaten var den norske kungen Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i kejsarens flotta. Han var så framgångsrik att han blev utnämnd till livvaktsofficer.

Han lämnade Konstantinopel i smyg på 1040-talet eftersom kejsaren inte ville släppa iväg honom. Då han reste hem för att göra anspråk på den norska tronen 1045, skall han enligt kungasagorna ha passerat Sigtuna med skepp fulla av rikedomar. En och annan elfenbenskam också, kanske?

Kammen är utlånad till Historiska museet i Stockholm och utställd där. Fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 29 2020

Nu står du ansikte mot ansikte med medeltiden! För visst är det medeltid i gubben, med ett bistert uttryck som har rötter långt ned i järnålderns kärva bilder av ansikten.

Bekymret med denna lilla praktpjäs, som vi antar är en schackpjäs, är att vi inte har någon ordentlig datering på den. De enda uppgifter vi har är att den är ”funnen i en avstjälpningshög nära Stadshotellet, inköpt från plåtslagare Pettersson för 10 kr” år 1923.

Den bistre figuren är sex centimeter hög, gjord av älghorn och kan beskådas i vår basutställning ”Sigtunahistorier”.

Vecka 28 2020

Man måste hålla reda på sina grejor, även de små. Förr var det vanligt att måla nummer på varje litet museiföremål. Vissa museer gör det fortfarande. Det är ett bra sätt att veta var en sak hör hemma om den skulle hamna på avvägar.

Om föremålet är för litet att måla på går det alltid att sätta etikett på det. Som här, där etiketten blivit nästan lika vacker som föremålet självt, prydligt fastknuten med svart björntråd. Etiketten är jätteliten, inte ens tre millimeter bred, och siffrorna är knappt två millimeter höga.

Pärlan är en guldfoliepärla, en ofärgad glaspärla med tunt bladguld insmält nära ytan. De finns med i svenska fynd sedan äldre järnålder, men riktigt populära började de bli i Sigtuna ungefär från 1020–1030. Därefter var de vanliga upp emot 1200-talet.

De har troligtvis kommit hit från Bysans via Svarta havet och de ryska floderna. Guldfoliepärlor har tillverkats inom ett område från östra Medelhavet och ända bort mot Indien.

Vecka 27 2020

På det här runbenet från 1080- eller 1090-talet står det ”hera nikala…” Benet är avbrutet, så kanske har det stått något mer.

Hera Nikala. Det skulle kort och gott bli ”Herr Niklas” på nutidssvenska, och namnet är märkligt på två vis. Dels har vi herretiteln hærra. Den återger den latinska herretiteln dominus, som i Sverige som äldst endast tycks ha använts för kung Knut Eriksson och för ärkebiskopen och biskopen i Skara på 1100-talet.

Dels är namnet Nikala/Nigulas/Nikulas inte alls ett skandinaviskt namn, utan det går tillbaka till helgonet S:t Nikolaus, som var biskop i Myra i nuvarande Turkiet på 300-talet. En god man som blivit förebilden till vår tids västeuropeiska jultomte, Santa Claus.

Så vem syftar namnet på? Runologen Helmer Gustavson föreslog: ”Möjligen återspeglar skrivningen på revbenet ett muntligt uttal av namnet på den äldsta kända prästen i Sigtuna”. Men det är inget vi säkert kan veta. Kanske syftar det istället på självaste biskopen från Myra vars kvarlevor förts till Bari i Italien 1087, varefter helgonet snabbt blev ett av Västeuropas mest folkkära.

Egentligen är nog bägge tolkningarna lika spännande.

Läs mera om benet här.

Vecka 26 2020

Denna veckas föremål är en bildgåta. Ett träföremål från decennierna kring år 1000, som är registrerat som ett ”klappträ”.

Det är dock väl kort för att vara ett sånt, och handtaget är också för kort för att ge den kraft och schwung som man vill ha vid klappning av byk. Handtagets längd av endast 7 centimeter passar nog bättre till mindre rörelser och finlir.

Brännmärkena är intressanta. De ser ut som droppar av ett hett material droppat på ytan. Så här ser det ut då man droppar smält brons eller silver på trä, och det finns också anknytning till metallhantverk i miljön som saken kommer ifrån.

Men låt inte det styra er! Hjärnstorma allt ni kan, alla förslag är av intresse. Vi vet inte själva vad det är för något, men är tacksamma för alla upptänkliga uppslag.

Vecka 25 2020

Här är något som en metallhantverkare aldrig gjorde färdigt. Det är ett prövostycke, det viss säga ett slags mönsterprov, eller kanske en ansats till att tillverka en gjutmodell – en förlaga att använda vid gjutning.

Vi ser ett upprepat mönster med tre runda medaljonger med inflätade band, entrelac. Mellan dem ser vi vad som liknar en korsform och en mjukare vegetativ form som kanske skvallrar om en påverkan österifrån. Korsformen går igen i entrelacmedaljongerna och den i högra medaljongen avslutas flätorna med något som ser ut som fågelhuvuden.

Mönstret är skuret i bly, och eftersom bly inte fungerar särskilt bra till bruksföremål förstår vi att detta inte var menat att bli en slutprodukt. Bly är mjukt och håller dåligt i längden. Dessutom är metallen giftig.

Den högra halvan är skuren i djup relief medan den vänstra ännu bara är en skiss. Det har funderats mycket vad slags föremål modellen var menad att bli förlaga till. Kanske en dekorpanel till ett praktfullt skrin?

Föremålet är drygt nio centimeter brett och väger 100 gram – bly är tungt! – och daterat till perioden 1050–1075.

Vecka 24 2020

Ren vikingatid, ca 750–1000, är inte så vanlig i Sigtunas föremålsvärld. Det är väldigt tydligt i föremålskulturen att i staden sker tidigt förändringar som förebådar skiftet mellan vikingatid och medeltid.

En del karakteristiska vikingaföremål finns dock, främst i de äldsta lagren. Där finns till och med några föremål som är betydligt äldre än vikingatiden. Det har ganska nyss skrivits en uppsats vid Stockholms universitet om detta, och en artikel på temat är på gång till höstens utgåva av Situne Dei.

Det här föremålet är ett vikingatida hänge i Borrestil. Stilen har sitt namn efter ett norskt gravfynd och dateras till 800-talets mitt och upp till sent 900-tal. Den karakteriseras av bandformiga djur som slingrar in sig i sig själva och som griper sig fast med tassarna i inramningarna. Djurens ansikten visas ofta rakt framifrån. Här ser du det längst upp på hänget.

Det kommer från sena 900-talslager och det passar ganska bra. Det är väldigt likt ett hänge i en silverskatt från Vårby nära Stockholm som antas vara nedgrävd på 900-talet. Sigtunahänget är dock litet förenklat och plattare i utförandet, och materialet är brons.

Vecka 23 2020

Här är en främmande fågel, ett smycke som är ungefär 55 millimeter brett. Det är ett gravfynd från den tidigkristna gravgården i kvarteret Nunnan strax väster om Sigtunas stadskärna. Den grävdes ut på 1980-talet innan platsen bebyggdes. Sammanlagt undersöktes 117 gravar.

Gravgården var uppdelad i tre större gravgrupper som kanske representerat särskilda befolkningsgrupper eller familjer. Den användes under sent 900-tal och in i 1000-tal. Det är alltså de första generationerna sigtunabor vi finner här.

Fågelhänget låg i en grav som gravgåva. Det är ovanligt med gåvor i kristna gravar men de förekommer sporadiskt under tidig kristen tid. Det spännande med just det här hänget är att det inte alls är skandinaviskt utan att det kommer från östersjöfinskt område; Finland, Karelen och östra Baltikum.

Det här är inte det enda föremålet från Sigtuna som kommer från det hållet. Kontakterna med östra Östersjön var starka under vikingatiden, och kanske kom den gravlagde därifrån.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand

Vecka 22 2020

Ett fynd som ännu inte fått vara Veckans föremål är den så kallade ”Ingegerdsringen”. Nu råder vi bot på det.

Ringen är en liten guldring, liten nog att passa en ung flickas finger. Den har en facettstruktur som är  vanlig på hamrade råämnen av silver och guld i vikingatida skattfynd, samt en punsad prickdekor i anslutning till facetternas åsar.

Att den kom att kallas ”Ingegerdsringen” är ett misstag från en visning av fynd från utgrävningen på museets tomt 1995. Museichefen Sten Tesch föreslog för en flicka som fick prova ringen att ”den kanske en gång tillhört en liten prinsessa – kanske rentav prinsessan Ingegerd”.

Därmed var det klippt. En journalist från Uppsala Nya råkade höra konversationen och nästa dag var nyheten såld till TT: ”Prinsessan Ingegerds ring hittad i Sigtuna!”. Ett rent misstag såklart. Ingen har en aning om vem ringen tillhört, men ”Ingegerdsringen” kommer den nog att få kallas till tidernas ände.

Läs Sten Teschs berättelse om händelsen här.

Och se en liknande ring här, funnen i Wales.

Vecka 21 2020

Urnesstilen var vikingatidens sista djurstil, den sista i en lång rad av nordiska stilar som dominerat Skandinavisk dekor i 700 år. 1100-talet markerar slutet för de nordiska ornamenten, då kontinental romansk kyrkoornamentik konkurrerade ut djurstilarna.

Sitt namn har stilen fått efter de subtila djurslingorna i portalen till Urnes 1100-talsstavkyrka i Sogn och Fjordarne fylke i Norge, och den dominerade runstensornamentiken och smyckeornamentiken från 1000-talets sista decennier. Ett spänne som tillverkades och spreds över hela Skandinavien var urnesspännet med ett slankt djur på, insnärjt i böljande slingor.

I Sigtuna finner vi stilen på runstenar, på ett par gjutna beslag samt på en gjutform som någon gjutit ett stort urnesspänne i. Gjutformen hittades nedanför Gröna ladan och representerar ett drivet hantverk. Vi finner inga rester av utbrett gjuterihantverk i Sigtuna vare sig under 1000- eller 1100-talen, mer än smärre nedslag på olika platser där det tycks som om professionella guldsmeder gjort kortare besök i staden.

Nedtill ser du ett litet parti av portalen till Urnes stavkyrka samt ett spänne i urnesstil från Särestad socken i Västergötland. Fotografierna är tagna av Gabriel Hildebrand/SHM (CC BY-2.5 SE) och bilden av stavkyrkoportalen av Bjørn Erik Pedersen (CC BY-SA 4.0).

Vecka 20 2020

Här är en liten samling mynt med anknytning till Sigtuna. De är alla daterade till 900-talets slut och 1000-talets början.

De två fyrkantiga mynten med obegriplig text är ett par av de få Olof Skötkonungspenningar som hittats i Sigtuna. De kommer från samma plats, kvarteret Ödåker. Även myntet längst upp är ett Olofsmynt. På det står OLOF REX SWEVO, Olof svearnas konung.

Vecka 19 2020

Vi har gott om fynd av amforakeramik från Medelhavet i Sigtuna. Det är vi ganska unika för i Skandinavien. Amfororna tillverkades en gång i keramikverkstäder på öar i Egeiska havet och vid Marmarasjön.

Men hur kom de till Sigtuna? Vi kan anta att de fraktats fyllda med vin eller olja med båt över Svarta havet och upp över floden Dnjepr förbi Kiev, som Sigtuna hade goda kontakter med på 1000-talet. Därefter har de skeppats ut genom Finska viken och in i Östersjön.

Vecka 18 2020

Nu blir det kemilektion! Den här fula keramikplattan, fem centimeter bred, är faktiskt använd i vad som anses vara mänsklighetens äldsta kända kemiska analysmetod.

Metoden kallas ”kupellation” och kom till redan långt före vår tideräknings början, när man utvann silver ur blymalm. Silver finns ofta i blyförekomster och för att frigöra det utnyttjades metallernas olika egenskaper. De flesta metaller reagerar med syre, till exempel bly och koppar som då blir bly- och kopparoxid. Ädelmetallerna silver, guld och platina reagerar däremot inte alls så. De förblir rena hur mycket syre de än utsätts för.

Genom att smälta blymalm och blåsa syre över upptäckte man att blyet blev till smält blyoxid som flöt åt sidorna, medan silvret separerades ut och kunde tas tillvara. Samma metod används vid analys av utblandat silver – silver i mynt och smycken är ju oftast blandat med koppar. Man vägde ett litet prov av det orena silvret, kupellerade med bly så att kopparn försvann, och vägde den renade silverbiten igen efteråt. Då fick man reda på silverhalten.

I Sigtuna är de här keramikplattorna vanligast runt år 1000 – en tid då det fanns mycket silver i Skandinavien efter plundringar i England. Det var då kung Olof gjorde mynt i Sigtuna. Sedan finns ännu en period då de var vanliga, i en silversmedja från slutet av 1100-talet. Den smedjan var troligen knuten till kung Knut Erikssons myntning.

Vecka 17 2020

Kärleken till sitt hem. Detta är en husmodell av Drakegården på Stora gatan 33 i Sigtuna. Modellen är gjord av Arvid Drake(född 1876) och uppvuxen i Drakegården. Som 25-åring fick Arvid arbete vid Kungliga järnvägsstyrelsen i Stockholm och flyttade till storstaden. Men han kom ständigt tillbaka till sitt barndomshem och sin hemstad. Arvid var en ihärdig amatörfotograf på sin fritid. Tack vare honom finns en otrolig dokumentation av Drakegården och Sigtuna med omnejd. Sigtuna museum har många av Arvids fotografier i sina samlingar. Arvid satte själv ihop en hel bok om gården som han gav namnet Hemmaboken, den tillhör nu hans ättlingar. I den finns en skriftlig kärleksförklaring till huset på sju sidor, många fotografier och teckningar av huset i stort och i detaljnivå.

Arvids kärlek till sitt hem ses också i denna modell som han tillverkade 1910. Modellen är en skattkista. Huset går att lyfta av och i sockeln finns Arvids ritningar till modellen, en brandstege samt tapetrester från det riktiga huset.

Modellen och mer om det som hänt i huset finns att titta på och läsa om i Sigtunahistorier Drakegården.

Vecka 16 2020

Här är ett fruset ögonblick från 1200-talet. Bilden föreställer en halv degel där den sista droppen smält brons stelnat vid mynningen när smeden sist tömde den. Den lilla bilden, fotograferad av Erika Åberg, visar hur det ser ut när smält silver hälls från en degel till en gjutform.

En degel är alltså en liten kopp av keramik att smälta metall eller glas i. Deglar kan vara stora också. Gjuter du kyrkklockor eller turbiner till jetmotorer behöver du rejäla deglar som rymmer tiotals liter. Men de medeltida guldsmedernas deglar var oftast gjorda för mindre än en deciliter metall.

Smyckegjutningen i det tidigmedeltida Sigtuna var knappast intensiv, i alla fall om vi jämför med föregångaren Birka där man massproducerade smycken på 800-talet. I Sigtuna göts det litet då och då på 1000-talet. Den enda specialiserade silversmedja vi känner till fanns vid Stora gatan i kvarteret Trädgårdsmästaren vid århundradets mitt. Men någon massproduktion som i Birka har vi inte funnit spår efter. Olika tider har olika seder.

Det är spännande med föremål som tiden frusit i. Det är charmen med arkeologi.

Vecka 15 2020

Sigtuna museum & Art önskar alla en Glad Påsk med detta så kallade uppståndelseägg tillverkat i glaserad keramik.

Det tillverkades i Kievtrakten i nuvarande Ukraina och flera liknande har hittats vid arkeologiska utgrävningar på svenska fyndorter med kulturlager daterade till sen vikingatid och medeltid. Sigtuna är en av dessa platser och här har hittats flera. Just det här ägget är daterat till 1100-talet och visas i Sigtuna museums utställning.

Uppståndelseäggen är i håliga och har en liten kula i mitten som rasslar när man skakar på det. Kulan symboliserar livets frö, återfödelse och Jesu återuppståndelse. Ägget har fortfarande ett starkt symbolvärde i den kristna traditionen.

Men dekorerade ägg är en förkristen företeelse som har funnits till exempel i både det antika Rom och i Persien. Och i Kievtrakten kan traditionen att dekorera ägg härledas till dyrkan av den förkristna givmilda solguden Dažbog. När kristendomen spreds överfördes traditionen på den återuppståndne Kristus.

Än idag är man speciellt duktig på att dekorera påskägg i Ukraina, och traditionen kallas ”pysanka”.

Vecka 14 2020

Vikingatiden var färggrann, det vet vi. Men det finns inte så mycket kvar av allt det granna på föremålen från den tiden. I Köpingsviks kyrka på Öland finns runstenar som har originalfärg bevarad eftersom de legat inomhus sedan medeltiden. De är målade i rött, vitt och svart.

De mest lättillgängliga färgerna var röd järnockra, rödorange blymönja, blyvitt och lampsvart som framställts av sot. Det finns också spår av dyra importerade färger, som röd cinnober på en runsten från Spånga kyrka och gul arseniksulfid på en trädetalj från en stavkyrka från Hørning i Danmark, daterad till ungefär 1060.

Vi har inget bevarat måleri från Sigtuna, men den här träpanelen antyder indirekt att den kan ha varit målad. Den har en mönsterslinga som är inristad med en knivspets, så svagt att den inte kan vara annat än en skiss – rimligen en skiss för bemålning. Rekonstruktionen till höger ger en vink om vad som kan hända med vikingatiden om vi leker lite med tidevarvets vanligaste färger.

Vad panelen varit för något vet vi inte. Kanske en möbeldetalj eller en inredningsdetalj? Den kommer från utgrävningen vid Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999.

Vecka 13 2020

Den största myntskatten från Sigtuna stad hittades i kvarteret Professorn 1999. I ett hus från tidigt 1000-tal fanns en klump mynt som konservatorn fick stort besvär med att ta isär. Troligen hade skatten legat förpackad. Emballaget var borta sedan länge men mynten låg fortfarande snyggt staplade.

Klumpen innehöll 156 mynt. De kom från Tyskland, Böhmen, Italien och England, men de allra flesta var tyska. Det yngsta myntet var italienskt och daterat till 1027.

Trots att skatten är samtida med Anund Jakobs myntningsperiod fanns inte ett enda sigtunamynt, och det förbryllade forskarna litet. Kanske har mynten kommit hit förpackade som de påträffades och genast gömts undan vid ankomsten?

På bilden ser du klumpen som den såg ut då den hittades och ett tyskt mynt präglat under kejsarna Otto II/Otto III eller den senares förmyndare kejsarinnan Adelheid, samt ett engelskt präglat under Knut den Store – notera den spetsiga hjälmen på kungaporträttet. Bilderna är tagna av Arkeologiska forskninglaboratoriet.

Du kan läsa mer om skatten här om du vill.

Vecka 12 2020

Eftersom vi börjat bearbeta 1999 års utgrävning i kvarteret Professorn, har vi fått skäl att åter se lite extra på fynden. Det händer saker i snabb takt nu, när fräscha ögon ser på fynd som ingen detaljstuderat de sista femton åren.

I ett fyndrikt hus från sent 900-tal dök ett engelskt ethelredmynt och den här lilla kollektionen upp. Det du ser på bilden togs in som en enda fyndpost som blev katalogiserad som ”föremål”, men nu har vi blivit varse vad föremålen faktiskt är för något!

Det är en amulettring med minst åtta små torshammare av järn, troligen finns rester av en järnring inne i rostklumpen, samt en kedja och ett löst eldstålshänge av mässing. Till det kommer ett fragment av en ringbrynja som du ser upptill i bilden.

Amulettringen är ett ovanligt fynd för att vara från en boplats, som regel brukar de hittas i gravar. Fyndet är en spännande spegling av brytningstiden mellan hedniskt och kristet i det äldsta Sigtuna, och det mångdubblar i ett slag antalet torshammare som vi funnit i staden.

Håll utkik! Det kommer säkert att komma flera överraskningar från den här utgrävningen, som till och med förbluffar oss här på museet!

Vecka 11 2020

Arbetet med att sammanställa rapporten från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn år 1999 har nu sparkat igång. Sedan månadens början arbetar tre projektanställda arkeologer året ut, tack vare fondmedel från Berit Wallenbergs Stiftelse.

Här är ett första ”aha!” som dök upp redan under den första veckans arbete – vi tror det är ett litet fragment av en stående varptyngd vävstol från 900-talets slut! Stycket bör vara en liten del av den stående konstruktionen, med jämnt placerade genomgående hål.

Stolpen kan nog tyckas vek, men den har också krympt rejält då huset med vävstolen brunnit ned. Fragmentet består helt och hållet av skört träkol. Denna vävstol har dock knappast varit lika stadig som den på teckningen, som är uppbyggd av två stadiga trädstammar.

I resterna av huset fanns två små gropar med ungefär 80 centimeters mellanrum som vi tolkar som spår där stolparna stått mot golvet. Som ni ser är fragmentet både smuligt och smutsigt. Det valdes aldrig ut till konservering, rimligen på grund av det dåliga skicket. Konservering är dyrt, och det var många föremål som skulle trängas inom budgeten.

Vecka 10 2020

Den här veckan fortsätter vi på temat vikingatida vardagsgraffiti. Det här är ett av våra mest spännande ristade ben, som hittades vid utgrävningen ovanför Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999-2000.

På den ena sidan tronar ett präktigt långskepp i all sin glans, med litet svajig form men vi känner ändå genast igen det som en klinkbyggd båt. Stävarna är litet besynnerliga med sin V-form. De liknar inte stävarna på andra skeppsristningar.

På den andra sidan finner vi inte mindre än fyra skeppsstävar. Två av dem är skissartade och dolda bakom bilder som vi inte vet hur vi skall tolka. Djuret i mitten – är det en fågel, fisk eller mittemellan? En bäver eller en delfin eller en haj?

Och den besynnerliga julgranslika figuren till höger – den kan tolkas på tusen olika sätt. Är det en mast med ett segel eller en skeppsstäv med åror? Om den är det senare skulle bilden med sitt frontperspektiv vara ganska revolutionerande, i en tid då det mesta – både folk och fä och annat – tecknades från sidan, i profil.

Benet är daterat till 1000-talets början. Teckningarna är gjorda av Uaininn O’Meadhra, och du kan läsa mera om ristningarna i Situne Dei.

Vecka 9 2020

All dekor är inte mästerlig, somlig dekor är naiv men personlig. Vi har många småföremål med enkla ristningar på i Sigtuna: kammar, sländtrissor och många bennålar.

Långt ifrån alla var lika drivna som hantverkarna i verkstäderna, och alla var inte heller lika drivna som den person som hastigt skissade ett djur i urnesstil på den stora dräktnålen till höger. Det är det djuret du ser renritat på teckningen upptill i bilden.

Nej, de flesta var nog som folk är mest när det gäller att rita. De små ornamenten som ristats med knivspets är ofta både kantiga och barnsliga. Men det är inte det viktiga. Det viktiga har varit att göra föremålet till sitt, och att markera detta.

Av alla sådana personliga skisser är kanske den finaste vår vikingatida kam med Kristusfigur på, med utsträckta armar och gloria. Även om den ser barnslig och beskedlig ut, nästan som ett lindebarn, är den inte bara en enkel ägarmarkering. Den är också ett kraftfullt statement i den brytningstid som det tidiga Sigtuna befann sig mitt i.

Renritningen av urnesdjuret är gjord av Uaininn O’Meadhra.

Vecka 8 2020

Eftersom vi visade guldfiligranhänget från kvarteret Tryckaren för några veckor sedan, passar vi också på att visa patrisen från samma plats. Den skvallrar om samma danska högreståndsursprung som hänget.

En patris är ett underlag för tillverkning av smycken av tunt guld eller silver. Den är en form som anger dekoren i stora drag, och när dekorskissen är överförd till föremålet kan guldsmeden gå vidare och utveckla mönstret med filigranteknik och göra det strängt taget hur elegant som helst. Ett av de elegantare exemplen på sådana runda spännen finns i den danska Hiddenseeskatten: https://en.wikipedia.org/wiki/Hiddensee_treasure

Patriser av samma typ har hittats på ett par ställen i Uppland, men framför allt i Sydskandinavien. Det största fyndet består av 42 stycken(!) som en gång tappats i vattnet i hamnen i vikingastaden Hedeby. I Borgeby i Skåne har man funnit en gjutform för en likande patris. Dateringarna ligger generellt i sent 900-tal.

Våra fynds starka anknytning till den danske kungen Harald Blåtand, både guldfiligranhänget och patrisen, är kittlande. Vad den egentligen berättar i detalj kommer forskningen att fortsätta att diskutera länge än.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand

Vecka 7 2020

Det var ett tag sedan vi visade något av trä här, så det är nog dags. Här är ett av våra finaste små träföremål. Det är ett skaft, troligen till en sked, med en vackert skuren flätornamentik.

Vad man inte ser uppifrån, det ser man från sidan. I änden avslutas skaftet nämligen av ett litet drakhuvud. Diskret utfört och utan ögon, men med ornament över pannan och med en omisskännligt rytande liten mun.

Skaftet är hittat i Sigtunas allra djupaste lager, från den äldsta sigtunatiden vid slutet av 900-talet. Äkta vikingahantverk således, och fört till staden av dess tidigaste inbyggare. Eller också är det tillverkat på plats.

Vecka 6 2020

Hur gjorde egentligen runstensmästarna? Högg de på fri hand, eller gjorde de en skiss först?

Det verkar ju rimligt att de skissade upp vad som skulle huggas först, för överblickens och helhetens skull. Som vilken konstnär som helst skulle ha gjort. Det här fragmentet visar att åtminstone en Sigtunamästare har gjort så, vid 1000-talets mitt.

Stenen är ett litet fragment, troligen av ett gravmonument som aldrig blev färdigt, och den har en grund ristning – ett övertygande spår av runristarens arbetsmetod. Fragmentet kommer från ett hus som avlöste Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. I närheten tycks ha funnits en stenhuggarhytta under 1000-talets slut, knuten till kyrkomiljön på museets tomt.

Just den här röda sandstenen, som brutits på holmarna nere i Södra Björkfjärden i Mälaren, användes ofta i Sigtuna till gravmonument och kyrkliga inventarier. Det finns en artikel av forskaren Cecilia Ljung om det, för den som är nyfiken.

Vecka 5 2020

De här föremålen är isläggar, mellanfotsben av häst som bearbetats så att de kan sättas under skorna och åka på isen med. Det finns även små isläggar av fårben som passar barnstorlekar, och mellanstora av koben.

Traditionen att åka islägg sträcker sig ned i sen stenålder och ända upp i modern tid. Isläggsåkandet var till exempel fortfarande vid liv bland estlandssvenskar på Stora och Lilla Rågö på 1920-talet.

Att åka islägg är litet knepigt, de vet de som försökt. Man kan inte göra skär som när man åker vanliga skridskor, utan man får hålla fötterna stilla och staka sig fram med en eller två stavar istället, som när man åker skidor.

Den här vintern verkar bli ganska isfattig här i Mellansverige, så det blir nog inte aktuellt med något isläggsåkande i år.

Vill du läsa mer om isläggar i Birka och i Sigtuna, finns en forskningsrapport som kan laddas ned här.

Vecka 4 2020

Får vi presentera det läckraste bling-bling som hittats i Sigtuna? Det här kommer från kvarteret Tryckaren i centrala staden. Det är ett litet guldhänge, ett par centimeter brett, med ett stiliserat djurhuvud i filigranteknik. Vi kan se dess glosögda blick nedtill.

Vad som är intressantast med hänget, förutom det påkostade utförandet, är själva stilen. Den går ihop med stilen i en berömd tysk vikingaskatt, Hiddenseeskatten, som bestod av ett knappt tjugotal hängen och spännen om sammantaget 600 gram guld. Allt i samma stil som i vårt smycke.

Skatten är daterad till sent 900-tal, och skatt såväl som stil brukar knytas till den danske kungen Harald Blåtand. Från kvarteret Tryckaren har vi också en patris i snarlik stil, ett redskap att tillverka runda spännen med, som också är knuten till Danmark och Harald Blåtands tid. Så, vad är det vi har här? Spår efter besök av danska hovguldsmeder i det allra tidigaste Sigtuna?

Hänget finns hos Historiska museet i Stockholm. Fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 3 2020

Och vad är det här då? En låda chips? Nej inte riktigt, men nästan. Det är en talande bild av intensiteten i kammakeriet i Sigtuna under 1100-talet. Sådana här huggspån av älghorn kan man skotta med spade ur decimetertjocka lager längs Stora gatan, åtminstone vid kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn.

Spånen är avfall som blivit till då hantverkarna huggit till älghornen till passande bitar att göra kammar av, bitar som sedan sågats till den form som önskats. Bara från kvarteret Professorn 1, vid Gröna Ladan, har vi tagit tillvara närmare ett och ett halvt ton hantverksavfall från horn- och benhantverk. Då kan var och en förstå omfånget av kamproduktionen!

Kammar har tillverkats alltifrån stadens grundläggande, men vi ser en markant ökning under 1100-talet, då tillverkningen i hög utsträckning skett i små hantverksbodar nära gatan. Det verkar som om var och varannan tomtägare hade kammakare i sin tjänst då, åtminstone under intensiva perioder.

Det är också under denna tid ett merkantilt tänkande så smått börjar få fäste. Sigtuna omtalas ofta som en handelsstad, men var knappast grundad som en sådan. Det tycks vara först under 1100-talet som ett medeltida marknadstänkande börjar växa fram, med hantverksproduktion för avsalu.

Vecka 2 2020

Denna veckas föremål är ett enkelt ting, men ändå ståtligt i allt det enkla och vardagliga. Det är ett handtag av järn till ett större kärl, troligen till en laggad hink eller till en gryta som hängt över elden.

Att en hink är ”laggad” innebär att den är tillverkad på samma vis som tunnor, det vill säga att ett flertal stående bräder – stavar – bundits ihop med ett antal tunnband av metall eller trä.

Vårt handtag är elegant smitt och ämnet böjts till krokar vid sidorna. Det har också vridits i spiral för den dekorativa effektens skull, förutom på mitten där det är slätt för att det skulle ligga bekvämt i handen. Man har funnit ett flertal sådana här på Birka, ett av dem sitter fortfarande monterat vid sin gryta av täljsten.

Handtaget, som är 34 centimeter brett, kommer från en tidig fas i Sigtunas historia, troligen från slutet av 900-talet eller strax därefter.

Vecka 1 2020

Träbiten på bilden ser inte mycket ut för världen, men det är inte lätt att se snygg ut när man suttit 900 år i ett bjälkhål i en stenmur högt uppe i ett torn. Trots sitt luggslitna yttre är det en bit ädelt trä – det är en rest av bjälklaget till den översta tornvåningen i S:t Pers ruin i Sigtuna. Den plockades ut under höstens renovering.

Två prover har nyss skickats till Lunds universitet för årsringsdatering. Årsringsdatering stödjer sig på att år med olika väder ger olika tillväxt i trädens årsringar. Med tillräckligt många ringar bevarade, kan sekvensen av oliktjocka ringar jämföras mot tidigare upprättade kurvor med känd ålder, och det går i många fall att bestämma på året när ett träd huggits ned även om det hände för 1000 år sedan eller mer.

Det här kan bli värdefullt, eftersom vi inte har några absoluta uppgifter om hur gammal kyrkan egentligen är. Den är hittills endast daterad utifrån arkitekturhistoriska jämförelser. Ibland har den daterats till efter år 1100, ibland före.

Har vi nu tur har vi en exaktare datering av slutförandet av det mäktiga tornet innan det nya året är slut. Om årsringarna på proverna nu räcker till för det. Det lär visa sig.

Vecka 52 2019

Förra året visade vi upp tomtens grötsked i mellandagarna. Här är tomtens kåsa, som han förlorade i Sigtuna någon gång mellan år 980 och 1030.

Med den drack han vatten ur bäckar på sina resor, använde till att vattna sina renar och smånissar, och det var säkert den han tog fram när det vankades glögg i gårdarna. Eller mjöd i alla fall, som var mera vanligt på den tiden.

Vi har haft den i våra samlingar sedan vi hittade den i kvarteret Professorn för 20 år sedan. Vid juletid brukar tomten komma förbi och banka på museets dörrar för att få den tillbaka. Då brukar vi släcka lyset och låtsas att vi inte är hemma, för vad skall en tomte med en trasig kåsa till? Då är den mera värd i våra samlingar, tänker vi.

Se där, nu fick arkeologen chansen att ljuga litet den här julen med. Vi vet väl inte sjutton vems kåsa det här har varit. Men att den är 1000 år gammal, det är dagsens sanning!

Vecka 51 2019

Så här veckan före jul brukar arkeologen ljuga ihop en riktigt fet skröna om tomtar och troll, men så blir det inte i år. Vi får se om det kanske blir några härliga överdrifter i mellandagarna istället, men vi lovar inget.

Nej, istället visar vi upp litet historiskt julpynt ur samlingarna. Det här är några julgransprydnader av sockermassa från åren runt 1900. De har tillhört fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren kring år 1930, där hon bodde fram till 1950-talet.

Vi ser en tupp, ett får, en lyra och en rosa lilja. Lyran är märkt med årtalet 1911 och den lilla karamellen med änglabokmärket är märkt med året 1897 på baksidan.

Vecka 50 2019

Året kryper mot sitt slut och vi avslutar det försiktigtvis med att hitta ett nytt runben. Det är ganska typiskt för våra gäckande Sigtunasamlingar!

Eller ben och ben – det är väl snarast ett ”runhorn” detta – en bortkastad bit älghorn från 1000- eller 1100-talets kamverkstäder, i det här fallet från kvarteret Tryckaren strax väster om museet. Det är hittat redan 1928 då man grävde för att bygga apoteket, men det har visst lyckats gömma sig ända sedan dess.

Den här veckan satt vi och redigerade bilder som togs för ett par år sedan för att lägga in dem i databasen (http://emuseum.sigtuna.se) och där, i bildbehandlingsprogrammet, uppenbarar sig plötsligt runorna O och T. Präktigt stora.

Man kan undra vad OT står för. Det betyder nog varken Oliver Twist eller ”oxidationstal”, så mycket är vi säkra på. Vi får se om runexpertisen kan leverera en tolkning, och avgöra om texten är äkta. Det händer att folk är klåfingriga och ritar egna ristningar. Det har vi sett exempel på förr.

Vecka 49 2019

Det här halsbandet är ihopsatt av glaspärlor från en mängd olika platser i Sigtuna, för att ingå i museets basutställning för 40 år sedan. Normalt då man gör så här gör man en liten karta över föremålen och deras fyndnummer, så att det skall vara lätt att lägga dem tillbaka på sina platser när de tas ut ur utställningen igen.

Till de här pärlorna gjordes ingen karta. Så hur bär vi oss då åt för att hitta rätt? Jo förr i tiden, för hundra år sedan och faktiskt ända in på 1970-talet, tog man sig tid att måla nummer på alla föremål. Precis som på de tre små glasföremål du ser i förstoring upptill. Minsta lilla fragment fick otroligt små siffror målade på sig med fin pensel, ibland bara någon millimeter höga.

Vecka 48 2019

Denna veckas föremål är en repris. Vi visade ett liknande 2016, men de här sakerna är så spännande att de förtjänar att synas litet extra. Det är ett litet fragment av en slipad platta av grekisk porfyrit.

Grekisk porfyrit är en grön vulkanisk sten som var populär i pelare och golvplattor i romerska palats. De tyska städerna Köln och Trier grundades av romarna och många av dess palats och badinrättningar smyckades med stenen. Då talar vi om det första århundradet, för 2000 år sedan.

Under tidig medeltid, när palatsen varit övergivna i århundraden, började stenarna spridas som altarstenar i Nordeuropa. De sattes i bärbara altaren att ställa kalk och oblattallrik på vid mässan. Kompletta sådana finns i Tyskland och vi har också en enkel variant funnen i Hedareds stavkyrka i Västergötland, där stenen ligger infälld i ett rektangulärt trästycke.

I Sigtuna har vi funnit ett tiotal stenar som kan ha fungerat som hemaltaren när mässan firades i 1000-talets hemmiljöer, innan det fanns någon organiserad kyrka i staden.

Det är en lång väg för en sten att färdas från ett stenbrott på Peloponnesos till ett golv i ett badhus i Köln och sedan vidare till hallen på en stadsgård i Sigtuna. Den resan tog nära 1000 år!

Vecka 47 2019

Vi hade nyligen arkeologen Inger Zachrisson och etnologen Katarina Ågren på besök i magasinet. De spanade efter föremål som kan härledas till samisk tradition.

Det visade sig att inget är självklart. Vi har ju ett drygt tjugotal flätverksornerade hornskedar eller spatlar i samlingarna, av en typ som också finns på Birka och som ibland försiktigtvis knutits till samisk hantverkstradition. Vi har till exempel gjort så i vår utställning.

Utan tvekan kan senvikingatida mönsterslingor ibland se ”samiska” ut för våra ögon, men det är svårt att sätta fingret på när egentligen den samiska traditionen gjort de här ornamenten till sina. Det tycks osäkert att det skulle ha skett så tidigt som under 900–1100-tal.

Några saker höjde dock ögonbrynen på våra gästande forskare – skeden nedtill på bilden där dekoren avviker i stil, och våra unikt tidiga flätade korgarbeten från slutet av 900-talet. De senare bedömdes vara av finskt ursprung.

Vecka 46 2019

Hösten 1995 gjordes ett spännande fynd i kvarteret Professorn. Vid Sigtunas vikingatida strandzon på vad som en gång varit två till tre meters vattendjup hittades ett hundratal pärlor av karneol, glas med guldfolie och guldfiligran, samt ett par stora fingerringar av guld.

Små skatter helt enkelt. Pärlorna låg i små samlingar inte långt ifrån varandra, som om de en gång varit uppträdda på halsband, och ringarna låg alldeles i närheten.

Vecka 45 2019

De bästa utgrävningarna görs i museernas magasin. Arkeologen Olof Heimer, som hjälpt oss att fotografera föremål en tid, uppmärksammade än en gång denna sanning i förra veckan.

Vid en större utgrävning 1976 för utvidgning av vårdhemmet Humlegården hittades detta föremål och registrerades som ett kopparbleck. Dock skrevs texten ”mynt?” in som en anmärkning, men sedan tycks ingen ha fäst så mycket avseende vid det.

Idag står dock klart att det verkligen är ett mynt, och ganska fint fast det är slitet. Det är ett bysantinskt ”kristusmynt” från perioden sent 900-tal till tidigt 1100-tal. På den hårt slitna framsidan anas en bröstbild av Kristus med en svag gloria runt huvudet, och på baksidan finns texten +IhSЧS / XPISTЧS / bASILЄЧ / bASILЄ – Jesus Kristus, Konungars Konung.

Så, vi fick oss ännu ett bysantinskt mynt till vår kännedom, som letat sig från Konstantinopel via Svarta havet och de ryska floderna ända till Sigtuna. Ordentligt slitet men fint ändå!

Vecka 44 2019

Vi har visat en del mynt under hösten. För några veckor sedan visade vi ett par med probermärken, som man hackat med kniv för att bedöma silvrets kvalitet utifrån färgen. Nu fortsätter vi ett steg till på det spåret.

Ett av järnålderns vanligaste fynd är hängbrynen – små brynen av skiffer. För ett par år sedan presenterade den tjeckiske forskaren Martin Ježek en ny tolkning av dessa. De skulle snarare vara proberstenar, som man skrapat ädelmetall mot och bedömt kvaliteten utifrån färgen på skrapmärket.

Ježek har analyserat brynen från Birkas gravar, och funnit att överväldigande många verkligen har rester efter lätta skrapmärken som innehåller guld och silver. Det fanns en lång europeisk tradition, ända sedan bronsåldern, att lägga ned proberstenar i gravar. I Skandinavien levde den kvar ända in i vikingatid, enligt forskaren.

Om detta stämmer måste vi omvärdera många av våra brynen, och förstå att de berättar en helt annan historia än vi trott. Anknytningen till forntidens värdering av ädelmetaller är en spännande tolkning som vidgar våra vyer en hel del.

Vecka 43 2019

Här är ett mynt från Orienten igen, ett av ett tiotal som vi har från Sigtuna.

Just det här är intressant eftersom det sätter fokus på hur länge föremål kunde vara i bruk innan de kasserades eller slarvades bort.

Myntet är slaget i Samarkand under emiren Isma’il ibn Ahmad under perioden 295–301 efter hijra, det vill säga mellan 912 och 919 enligt västerländsk tideräkning. Sedan har det färdats till Skandinavien där det förgyllts och förvandlats till smycke någon gång under vikingatidens lopp. Som smycke har det använts ända in i medeltid innan det hamnat i jorden, så sent som mellan 1200 och 1230, då redan 300 år gammalt.

Det ger litet perspektiv på problematiken med datering av kulturlager och forntida gravar efter föremålen som finns i dem. Vi måste ha i beräkningen att vissa föremål kan ha varit använda lång tid. Ett enda ensamt föremål ger ingen säker datering.

Vecka 42 2019

Den här veckan presenterar vi en vild spekulation. Eller inte så vild när allt kommer omkring, kanske, men likväl en spekulation.

Här har vi två delar av horn till ett svärdsfäste. Svärdsknappen är funnen i sållmassor från grävningar inför bygget av Humlegårdens vårdhem 1960. Parerstången är funnen vid utgrävningar i anslutning till en utvidgning av samma vårdhem år 1976.

Vi har inte exakt koll på var i schakten de båda är funna, men de kommer från platser mycket nära varandra. Och faktum är att vi har väldigt få delar av vikingatida svärd från Sigtuna. Detta gör sannolikheten att just de här två kommer från samma svärd hyfsat trovärdig.

Den enkla odekorerade och lätt rundade formgivningen är densamma, både på knapp och parerstång.

Vecka 41 2019

Veckans föremål började som en bildgåta i sociala medier. Vi hade ingen aning vad detta var för något.

Föremålet består av ett kort skaft av horn, eller möjligen valben, med en dekorerad yta av brons i ena änden. Denna är fastsatt i skaftet med en genomgående nit som är säkrad med en stor rund nitbricka på motstående sida.

För sin storlek, 27 millimeter hög och lika stor i diameter, är föremålet förhållandevis tungt – 25 gram. Kanske är det valben i föremålet. Valben har en högre täthet och tyngd än annat benmaterial.

Våra gissningar stod mellan en sigillstamp, en vikt, eller en spelpjäs. Till slut kom vi tipsvägen fram till att det är en irisk spelpjäs från vikingatid. Liknande har påträffats i Dublin, och de har en spetsig peg nedtill som passar i hålen i hnefatafl-spelbräden av en typ som också påträffats på Irland. På vår pjäs är peggen avbruten. Det är en irisk hnefatafl-kung!

Den är funnen i kvarteret Trädgårdsmästaren och daterat till perioden 1050–75.

Vecka 40 2019

Sigtuna var från början en kristen stad där kristen gravsed iakttogs. Det kristna begravningsskicket skilde sig från det tidigare hedniska i att man inte längre kremerade de döda och att de inte längre fick med sig några gåvor. Till himlen får man ju ändå inte ta något med sig.

Dock fanns det övergångsvariationer under 1000-talets första hälft. Den döde kanske fick med sig en kniv eller ett mynt. Men inte mer än så.

En grav skiljer sig dock från alla andra gravar vi grävt ut, och det är en kvinnograv som fick namnet ”Slavias grav” vid utgrävningen. ”Slavia” fick faktiskt med sig sina smycken på vandringen till den andra sidan. Det beror på att hon nog var inflyttad till staden. Hennes seder blev respekterade vid begravningen.

De smycken hon fick med sig var de två tinningringarna, som slaviska kvinnor bar vid tinningen i sina huvudkläden, samt sitt kuriska armband. Kurland ligger i nuvarande Lettland, så det är inte helt klart om ”Slavia” var av slaviskt ursprung eller baltiskt.

Bilden är tagen av Gabriel Hildebrand.

Vecka 39 2019

Både smyckesilver och myntsilver blandas som regel ut med koppar, som gör silvret hårt och tåligt. En klassisk smyckestandard med tusenåriga anor är sterlingsilver, med 92,5% silverhalt.

I myntningens idé ingick att myntherren kunde tjäna en hacka för egen del, genom att göra nya myntupplagor med jämna mellanrum och dra in tidigare upplagor från marknaden. De gamla mynten fick växlas in mot den nya upplagan, penning för penning, med skillnaden att det var lite mindre silver i de nya mynten. Silveröverskottet från inväxlingen tog myntherren hand om. Den norske kung Harald Hårdråde (1045–1066) är känd för att ha dragit ned silverhalten i sina mynt ända till 33%.

På vikingatiden hade både hantverkare och affärsmän god koll på silverkvalitéerna. Man skilde på brennt eller skírt silfr – raffinerat silver; finsilver – samt bleikr silfr, blá silfr och grá silfr – blekt, blått och grått silver. Allteftersom det blandas ut försvinner finsilvrets varma färgton och övergår till blå- och gråaktigt. För att avgöra kvaliteten vid affärer var det vanligt att göra små hack med en knivsudd på mynten och bedöma silvrets färg med tränade ögon. Bilden visar ett tyskt 1000-talsmynt och ett opräglat myntämne med sådana så kallade ”peck marks”, funna på gravgården i kvarteret Nunnan.

Vecka 38 2019

Under 800- och 900-talen flödade Östersjöområdet över av orientaliskt silver. Vikingafärder längs den ryska floden Volga till marknader vid Kaspiska havet tog hit så mycket mynt att vi fortfarande kan finna skatter med östligt silver i svensk jord. Särskilt Gotland är rikt på skattgömmor.

Från mitten av 900-talet avtog införseln. Det finns flera förklaringar, bland annat politiska. Skandinaver kunde inte längre handla med folken vid Volgas mynning. Vi ser också att silvret i mynten blev sämre än tidigare och den försämringen kan också ha spelat roll. Från att ha varit nästan rent silver började det blandas ut med allt mera koppar.

Det här är ett av de yngre islamska mynten vi har, en dirhem slagen i nuvarande Tasjkent i Uzbekistan mellan åren 978 och 982. Man ser på färgen att silverhalten är låg. Jämför med lystern hos det äldre myntet av finsilver uppe till höger. Det är också mycket tunnare i godset än tidigare mynt. Det märks att det snålats med silver vid tillverkningen.

Myntet hittades på 1930-talet vid en utgrävning som sträckte sig från Stora torget till S:t Lars ruin. Det är ett av ett tiotal islamska mynt som hittats i Sigtuna.

Vecka 37 2019

Vi vädrar nog vårt lull-lull alldeles för sällan. Ni vet, guld och sånt. Delvis beror det nog på att vi har så litet att vi nästan glömmer att vi överhuvudtaget har något.

Sedan är ju inte allt det som glimmar guld, heller. Det är det här lilla emaljcloisonnéarbetet ett bra exempel på. Det är jättelitet guld i det. Det fina är istället kombinationen med glaset och den lilla fyrklöverformade blomman mot den smaragdgröna bakgrunden. Och att den är så liten. Bara 6–7 millimeter i diameter.

Smyckedetaljen hittades i ett hus från 1175–1200 i kvarteret Trädgårdsmästaren, på en tomt som huserade en rik juvelerarverksamhet i hundratalet år, och kanske tillverkning av myntstampar för kung Knut Eriksson.

Men den är knappast gjord där. Den kommer från medelhavsområdet och representerar en högt driven bysantinsk eller italiensk juvelerarkonst.

Vecka 36 2019

Trä är ju väldigt trevligt, så vi tar fram ett träföremål den här veckan med. Ett ordentligt fat den här gången, eller en skål. Halv visserligen, men fin.

Det är inte så vanligt att finna 1000- och 1100-talens husgeråd av trä så intakta, och vi är kanske inte alltid beredda på att de skall vara så här delikata i formen heller? Formgivningen skulle lika gärna kunna passa en designad skål fylld med äpplen och bananer på ett vardagsrumsbord i Märsta år 2019!

Men nu är den här skålen faktiskt senvikingatida eller tidigmedeltida. Diametern är 42 centimeter och tjockleken ungefär 2 till 2,5 centimeter. Som så många andra av våra unika träföremål kommer kärlet från utgrävningen i kvarteret Professorn 1999–2000.

Vecka 35 2019

Här är något ganska ordentligt fint, fast det kanske inte ser så ut vid första anblicken. Det är två väskbyglar av trä från 1000-talet. Väskan har varit ganska stor, nästan 50 cm bred, och byglarna har suttit upptill på ömse sidor om öppningen.

Liknande väskbyglar har hittats på Birka och i Hedeby, den stora vikingastaden i nordligaste Tyskland. Birkabyglarna är något mindre medan de från Hedeby närmar sig våra storleksmässigt.

I några av hålen sitter fortfarande rester av väskan kvar. Den verkar ha varit vävd av ganska grovt växtfiber. Byglarna kommer från kvarteret Professorn, vid Gröna ladan, där de hittades 2000.

Vecka 34 2019

Förra veckan visade vi en stylus att skriva på vaxtavlor med, från kung Olofs mynthus. Den här veckan visar vi en till.

Den är litet speciell, på två sätt. Dels för att det finns en nästan likadan som är av samma storleksordning och med djurhuvud i änden precis som denna. Dels för att den har varit skild från sitt fyndnummer i nära trettio år, och på så sätt förlorat uppgifterna om exakt var den hittats.

En av arbetsuppgifterna i ett museimagasin är just att klura ut sådana här problem, och föra hemlösa föremål tillbaka till sina sammanhang. I synnerhet i samband med magasinsflytten 2014 har vi haft många sådana ärenden att ta hand om, eftersom flytten åtföljdes av ett väldigt uppordningsarbete.

Och den här är ett av de senaste ärendena. Sedan förra veckan vet vi att den hittats i kvarteret Trädgårdsmästaren, i resterna av ett bostadshus från perioden 985–1000, den allra tidigaste fasen i Sigtunas historia. Och den har äntligen fått sitt fyndnummer tillbaka.

Vecka 33 2019

Här är litet lull-lull från Kung Olofs mynthus från början av 1000-talet.

I mitten ligger en vacker stylus, ett skrivstift att skriva på vaxtavlor med. Ett praktiskt sätt att föra anteckningar på. När anteckningen var inaktuell suddades texten enkelt ut och tavlan var klar för nya noteringar. Vaxtavlor har använts på det viset sedan antiken.

Det är inte konstigt att en stylus dyker upp just i myntverkstaden, som bör ha varit en lärd miljö där man både kunde skriva och räkna. Men det är inte bara där de finns i Sigtuna. Vår föremålsdatabas har ett sjuttiotal registrerade och de dyker upp på flera platser. De allra flesta finns dock i den centrala staden som kanske varit litet mera gräddhylla än utkantskvarteren.

I Ryssland och på de brittiska öarna finns tavlor som fortfarande har bevarat vax med nära tusenårig skrift i.

Vecka 32 2019

Är det här en bit av en mast till ett vikingaskepp? Stocken på bilden hittades 1923 nedanför vikingatidens vattenlinje i kvarteret Kammakaren, men det finns väldigt lite dokumentation om den. Fyndet hanterades inte särskilt väl utan fick självtorka utan att ha tvättats av först. Det är därför det spruckit och har en grå färg av intorkad lera.

Stocken antogs vara ett mastfragment vid påträffandet, kanske på grund av det avlånga hålet upptill. Det skulle kunnat ha varit en så kallad húnbora, hålet upptill på masten där fallet löpte, det rep som rå och segel hissades med.

Den lilla trissan intill är associerad till det antagna mastfragmentet, och beskrivs som en del av ett block. Den registrerades under samma fyndnummer, men vi vet inte alls i vilken position sakerna låg i förhållande till varann då de hittades.

Många frågetecken, men spännande! Vad tror du?

Vecka 31 2019

Här är ett av de finaste träföremål vi har. Det är ett snidat djurhuvud som liknar en simfågels med nacktofs, litet som en vigg, men den har också en utpräglad nosflik som hos senvikingatida runstensdjur.

Det har tolkats som en möjlig käppkrycka, det vill säga själva handtaget till en käpp. En väldigt elegant käpp att spatsera Stora gatan fram med, i så fall.

Den är försiktigtvis daterad till sent 1000-tal eller 1100-tal, men huvudets typ placerar den vid 1000-talets mitt enligt runstenskronologin. Det har noterats att nosfliken är av en typ som endast verkar finnas på runstenar som ristats av runstensmästarna Fot och Visäte, bägge verksamma i Sigtunas omgivningar vid denna tid.

Fick man fantisera tänkte man nog att ”tänk om det är någon av de två mästarnas käpp vi hittat!” Och fantisera får man så klart.

Vecka 30 2019

Här kommer sommarens sista mussla från oss. Den kallas målarmussla och finns bland annat i Mälaren.

Den äkta målarmusslan, Unio pictorum, heter så därför att den har använts till att blanda färg i. Det kan man förstå – musselskal är ju alldeles utmärkta färgkoppar.

Just de här, som nog är av arten spetsig målarmussla och från slutet av 1000-talet, kommer från utgrävningarna i kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn där det gjordes flera fynd med anknytning till skrivkunnighet och kyrklig bildning.

Kan vi tänka oss en grupp skrivare i det tidigmedeltida Sigtuna? Och kanske till och med bokmålare, illuminatörer, noggranna hantverkare som målade vackra bilder, anfanger och vinjetter i kyrkliga manuskript på pergament?

Det är lätt att se inre bilder då fantasin drar iväg med en, men det här känns inte som en alltigenom otänkbar fantasi. Inte i Sigtuna.

Vecka 29 2019

Ännu en mussla! Ett ostronskal! Vi har ett par sådana från Sigtunas kulturlager, och man kan undra över vilka omständigheter de kommit hit.

Det är ju knepigt detta med musslor som livsmedel. När de dör blir de snabbt dåliga och orsakar riktigt elaka matförgiftningar. Om de här ostronen kommit till östra Svealand för att ätas, skulle de således ha behövt hållas vid liv ända från västkusten, några veckors resa till sjöss, hela vägen via Öresund och in i Östersjön.

Inte omöjligt, så klart, men då pratar vi om medeltida lyxkonsumtion av den mera avancerade sorten. Och kunde man på 1600-talet så kunde man nog på 1100-talet.

Vecka 28 2019

Vi spinner vidare på temat exotiska mollusker. Det här är snäckskal av den stora kammusslan. Den förekommer i Atlanten, från den Norska kusten och hela vägen ned till Kanarieöarna.

Underarten pilgrimsmussla kallas så därför att den symboliserade aposteln Jakob och därför blev ett pilgrimsmärke som togs hem av de som vallfärdade till hans grav i Santiago de Compostela i Spanien, en av Europas viktigaste vallfartsorter.

Att några skal av musslan faktiskt funnit vägen ända till Sigtuna, hänger sannolikt samman med att medeltida sigtunabor vallfärdat till Santiago och därefter återvänt hem. En fantastisk bedrift, det är ju en lång väg att gå. Wikipedia berättar:

”Man fick ett pilgrimspass med sig från den lokale prästen, ungefär som en identitetshandling för att bevisa att man var en äkta pilgrim och inte en allmän lösdrivare. Mot uppvisande av pilgrimspass kunde pilgrimen få mat och härbärge på olika pilgrimshärbärgen som snart uppstod längs de viktigaste pilgrimslederna. Att ge husrum åt en pilgrim var en kristen plikt.”

Vecka 27 2019

Det här är en kaurisnäcka från kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna, daterad till perioden 1030–1050. Snäckan är ett exotiskt fynd som inte är unikt för Sigtuna, de finns i Birka och på Gotland också, men den tillför ett spännande perspektiv till vikingatidens långväga kontaktnät. Myntkabinettet skriver:

”En av världens viktigaste och vanligaste valutor var kaurisnäckan. Den har använts i Kina, Indien, Sydostasien, Oceanien och Afrika. Namnet kauri kommer från språken hindi och urdu. Snäckorna användes både som prydnad och valuta. De träddes ofta på snören för att enklare kunna räknas och transporteras. Kaurisnäckan finns omtalad som valuta i Kina mer än tusen år f. Kr. Små kaurisnäckor av brons var bland de första kinesiska mynten. Tecknet för kaurisnäcka kom att beteckna pengar i det kinesiska skriftspråket.”

Du kan läsa mera om kaurisnäckor här.

Vecka 26 2019

Här är ett stycke blyinfattat glas. Det är inköpt ”på auktion efter Haglund”, året obekant, och skall ”enligt påskrift” komma från Mariakyrkan i Sigtuna.

Dominikankonventet och dess kyrka anlades på 1230-talet. Kyrkan invigdes 1247 men stod inte färdig förrän kring 1255. Om ungefär 15 år kommer vi således att kunna fira 800-årsminnet av konventets och kyrkans grundande.

Vid Gustav Vasas reformation kom Mariakyrkan att få stå kvar som församlingskyrka. Dominikanernas konvent, däremot, gick ett brutalt öde till mötes. Det revs ned till grunden och14 000 tegelstenar skall ha skeppats från staden för att återanvändas i Venngarns och Svartsjö slott.

Idag finns en läspulpet från konventet bevarad på Historiska i Stockholm, samt ett antal böcker hos Universitetsbiblioteket i Uppsala.

Vecka 25 2019

Så var det midsommartid igen, och det är lätt att halka in på tanken att vilja visa ett föremål som anknyter till årstiden.

Midsommar, blomning, prunkande växtlighet, fruktbarhet, fruktsamhet… Lite ägg kanske? Uppståndelseägg? Nej, de tillhör nog mera påsken och den tredje dagen.

Vad kan vi då erbjuda? Några äggskal? Just de här skalen kommer från kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn, och de hålls fortfarande ihop av skalmembranen, hinnorna på insidan av skalet. Utgrävningarna har visst brakat rakt in i hönshusen!

Så, årets midsomriga fynd blev nog ganska fula föremål. Även om vi måhända bör skänka mer vördnad än att kalla dem fula, åt äggskalen från slutet av 900-talet.

Vecka 24 2019

Det här keramikkärlet, som nästan ser ut som ett modernt designat kärl med sin dramatiskt feta glasyr, visades analogt på biblioteket som veckans föremål för fem år sedan. Nu får det göra en digital vända också.

Kärlet är en degel för smältning av glas. Vi vet ännu inte så mycket om hur glashantverket gestaltat sig i Sigtuna. Vi har länge förstått att det funnits, men först på senare år har vi kunnat identifiera rester av ugnar och deglar som man smält glaset i.

De typer av glas som användes smälte vid 800-900 grader och uppåt. Man kan ha tillverkat pärlor och kanske sländtrissor och spelpjäser. Glas var ett dyrt material, och troligen lika statusladdat som ädelmetaller.

Degeln är 950 år gammal och helt komplett. Den innehåller tjocka skikt av glas som runnit som stearin nedför degelns utsidor. Inuti kan man se hur man hällt ur den sista slatten hett glas den sista gången degeln användes. Det har runnit ungefär som seg knäck innan det stelnat.

Vecka 23 2019

Den här lilla båten har inte fått vara Veckans föremål förrän nu. Man kan undra litet varför, eftersom den är ett så fint fynd i all sin skraltighet.

Den är en liten leksaksbåt, täljd ur ett trästycke, ungefär 16 centimeter lång. Den har tillverkats av någon som var väl förtrogen med båtars konstruktion och funktion. Skrovformen är delikat och undertill löper en väl markerad köl.

Leksaker från vikingatid är inte så vanliga. I Sigtuna har vi en möjlig leksaksyxa av horn, som var veckans föremål i vecka 45 2016. Dessutom har vi ungefär 200 vinare eller ”snurreben” från staden – ben som snurrades uppträdda på tråd så att det brummade om dem.

Från Birka finns en fin leksaksanka av horn, och från Trondheim finns leksakssvärd och andra träleksaker bevarade. Ungar har alltid lekt, också i tidevarv då de förväntades vara vuxna tidigt.

Bilderna är tagna av Gabriel Hildebrand, som tagit många fina fotografier av våra föremål.

Vecka 22 2019

Före 1920-talet hade Sigtunas kvarter inga namn, förutom de tre storkvarteren Västra kvarteret, Stadskvarteret och Malmkvarteret. Därunder fanns en nummerindelning av fastigheterna – Stadskvarteret 1, Stadskvarteret 2 och så vidare.

Då kvarteren skulle få egna namn satte sig stadens kloka och slog samman sina huvuden. Man tog fasta på sådant som utmärkte kvarteren, ofta med avstamp i tidens Sigtunaarkeologi. Ett exempel är kvarteret Kammakaren som fick sitt namn för att man hittat mycket kammakeriavfall där.

Man tog också fasta på utmärkande personer som ägde fastigheterna. Trädgårdsmästare Hahnes tomt fick till exempel sätta namn på kvarteret Trädgårdsmästaren.

Ibland tröt fantasin, eller också fick herrarna i sig litet för mycket punsch och blev på skämthumör. Som med kvarteret där vinbutiken låg – vad skulle man döpa det till? Jo, det fick helt enkelt namn efter Ödåkra akvavit!

Buteljerna på bilden togs tillvara vid en utgrävning just i kvarteret Ödåker, 2004.

Vecka 21 2019

Det brann ofta i de medeltida trästäderna. I Sigtuna blev husen i genomsnitt inte mera än 20–30 år gamla. De flesta hus tycks ha avslutat sina existenser i bränder.

Öppna eldar i spisarna och brännbara byggnadsmaterial som trä och vass, samt bebyggelsens täthet, bäddade för ständigt återkommande katastrofer. Brann ett hus tog det gärna med sig granntomten i elden också.

Att det här lilla svarvade locket bevarats beror faktiskt på en eldsvåda. Det är helt förvandlat till kol eftersom det legat i en del av branden där tillgången på syre varit snål. Locket har kolats på samma vis som kol tillverkas i kolmilor.

Hade det inte hänt hade locket ruttnat bort med tiden, men träkol ruttnar inte. Att tacka en brandkatastrof för att vi har det kvar är kanske magstarkt, men det är i alla fall ett nästan rörande vackert litet lock från perioden 1030–1050.

Vecka 20 2019

Hur är det med båtfynd i Sigtuna. Båten var ju ändå medeltidens effektivaste transportmedel, så vi måste väl ha massor av lämningar?

Nja, inte riktigt. Vi kan varken presentera något Osebergsskepp eller ens peka ut var någon centralhamn legat. Det kanske inte fanns någon? Alla tomter som vände bakänden mot stranden avslutades med en brygga, och det kanske räckte? Det har hittats ett par vaga antydningar till stenskoningar som kan ha varit kajer, men de är funna i så små titthål i marken att det är svårt att få en helhetsbild.

Däremot finns massor av små båtfragment uppe på tomterna. Båtnitar av järn finner vi överallt, liksom små stumpar av bordläggning, årtullar och även ett par fragment av åror. Möjligen kan gamla uttjänta båtar ha huggits upp till bränsle att värma husen med. Virke var en bristvara i det avskogade omlandet.

Den här bottenstocken som suttit på tvärs inuti en båt vet vi inte varifrån i staden den kommer, men den är ett av de finaste båtfragment vi har. Den har fortfarande kvar en träplugg, en dymling, som fäst den vid bordläggningen.

Vecka 19 2019

Vi har en knapp handfull runben från Sigtuna där gamla seder möter kristendomen. Ett par har varit uppe här tidigare, och här är ännu ett.

På den sida som syns på bilden är skrivet med kvistrunor, krypterade lönnrunor; ”Tyd du runorna” – en inte alldeles ovanlig uppmaning på runben. På den andra sidan står: ”Crux(?), Jesus, Jesus, Jesus! Kalkens väktare(?), Jesus, Jesus, Jesus!(?)”.

Texten skall kanske inte ses som en bön utan mera som en besvärjelse, med uppradandet av laddade religiösa motiv – korset; crux; och kalken; nattvardskalken. Kort sagt en traditionell besvärjelse, men uppbyggd med kristna motiv istället för hedniska.

Benet är funnet i kvarteret Guldet 1982, och är daterat till 1100- eller 1200-talet. Man undrar hur tidens präster såg på utövandet av den här sortens folktro.

Vecka 18 2019

Och vad är detta för en charmlös brun klump? Ja, för att vara en charmlös brun klump är den faktiskt ganska ädel. Klumpen är nämligen ett och ett halvt kilo bivax från slutet av 1000-talet eller 1100-talet.

Den hittades vid den stora utgrävningen mellan Gröna Ladan och Stora gatan 1999, och väckte hela grävteamets förundran. Nu visade det sig snart att fynd av detta slag inte är så unika som vi genast trodde, de finns påde på Gotland och i Lund. Vax är en fettprodukt som är väldigt beständig över tid. Se på den övre bilden – materialet har fortfarande en ”vaxig” struktur och är vackert gult under den smutsbruna ytan.

Vax var en användbar produkt, både i flera hantverk och vid tillverkning av vaxljus. Det senare kan ha varit viktigt i den tidigt kristna staden Sigtuna med alla sina kyrkor. Nordiskt bivax var internationellt eftertraktat redan under vikingatågens tid på 800- och 900-talen, och var en av de produkter som såldes i österled.

Vecka 17 2019

Vi visade nyligen en fin gjutform för ett hängsmycke här. Nu visar vi två gjutformar till. Om den förra var en gjutformarnas eleganta sportbil är de här dock mera som ett par mullrande traktorer.

De här enkla sandstensformarna hör nämligen till silversmidets grovgöra. De är till för att gjuta metalltackor med. Inte särskilt stora, upp till någon centimeter breda bara.

Det är en dimension som är ganska vanlig hos silvertackor i vikingatida skattfynd. Analyser har också visat att bägge formarna använts just vid gjutning av silvertackor. Det skedde i en smedja i kvarteret Humlegården strax före år 1000.

Antingen har man smält om större mängder silver till standardiserade enheter, eller också har man använt formarna till att hälla av smält metall som blivit kvar i degeln efter att man gjutit silversmycken. Än idag använder silversmeder liknande formar i ungefär samma storlek, men av järn.

Vecka 16 2019

Varför finns det romerska bronsmynt i västra delen av Sigtuna stad? Här är ännu en fråga som ger myror i huvudet.

Dessa är funna vid grävning 1924. De är daterade till århundradeskiftet 200–300 och de är alla präglade i Alexandria, under kejsarna Diocletianus, Maximianus Herculius och Licinius I.

De borde inte alls finnas här. Sigtuna är inte så gammalt. Eller pågick det något för oss okänt i grannskapet redan vid den tiden?

Två forskningsprojekt berör just nu frågorna med grejor som egentligen är för tidiga för Sigtuna – ett projekt finansierat av Statens Forskningsråd och en masteruppsats vid Stockholms universitet.

Vi kanske får se en lösning på knepigheterna snart?

Vecka 15 2019

Här är en gjutform av kalksten. Den ena halvan är funnen ”utanför Hahnes staket” på Stora gatan vid nuvarande kvarteret Trädgårdsmästaren, den andra är funnen vid ”Brobergs skoaffär”, möjligen vid Stora gatan 46.

De är hittade i anslutning till en stor vattenledningsgrävning 1925, men inköpta från privatpersoner. En mängd fynd inlöstes av museet i anslutning till den här utgrävningen. Folk hittade saker i sållhögarna på kvällarna och gick till museet dagen efter och fick en slant för dem. Också ett slags arkeologi!

Gjutformen har använts vid tillverkning av ett hängsmycke med en bild av en stor kyrkokupol på ena sidan och tre korsprydda kyrktorn på den andra. Man kan undra vad symbolerna stått för.

Motivet med kyrkorna går igen på en blyplomb från 1200-talet som hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988. Den ligger till vänster på bilden. Var de tre kyrkorna en symbol för staden Sigtuna?

Vi vet inte, men motivet är så spännande att det fick bli symbol för museet i många år.

Vecka 14 2019

Många av våra föremål har lämnats in av privatpersoner, saker som kommit fram vid trädgårdsarbete. I synnerhet under museets första decennier lämnades en väldig massa saker in på det viset.

Här är en inlämning som fått ligga kvar i det kuvert där de lades 1969 i väntan på registrering. Det är spännande, eftersom emballaget i sig nästan är intressantare än själva mynten, som kanske inte ens är mynt utan runda brickor av järn.

Kuvertet är ett gammalt officiellt kuvert för Sigtuna Fornhem, som museet hette fram till 1970-talet. Det är ett ganska vackert stycke historia.

”Else” på anteckningsbladet, det är Else Nordahl som var museets intendent mellan 1966 och 1974. Hon gjorde flera viktiga arkeologiska undersökningar i staden. Till exempel utgrävningen inför utvidgningen av museet 1963.

Precis som på Strindbergs halva ark papper, finns en del historia i ett gammalt kuvert och en minnesanteckning som i vanliga fall skulle ha slängts bort.

Vecka 13 2019

Vecka 12 2019

Ibland hittar saker till museet som legat glömda i byrålådor i långa tider, föremål som kan ha hittats vid trädgårdsarbete i Sigtunas rabatter.

Den här veckan kom en sådan liten samling in till oss, förvarad i en ask för en flygplansbyggsats från 1960- eller 1970-talet. På asken står prydligt präntat ”RÖR EJ” och ”STENÅLDER”. Arkiveringen röjer att det är en mycket ung person som förvaltat fynden.

Innehållet är typiska sigtunaföremål: några bitar svartgodskeramik från 1000- eller 1100-talen, en fin bennål och ett kamfragment från samma tidsperiod samt en medeltida stengodsskärva och ett skospänne av senare datum.

Vi är glada att sådana här små samlingar kommer in till oss. De kan inte sorteras in i samlingen på samma vis som utgrävningsfynd, men de blir väldigt bra referensföremål, både i forskning och i pedagogik.

Föremålen kommer nog att få ligga kvar i sin fina ask ett tag. Den är liksom en del av historien kring just den här samlingen.

Vecka 11 2019

När man börjar en utgrävning börjar man givetvis vid ytan. Allt annat vore jättekonstigt.

Ett problem med de ytliga jordlagren är att de ofta påverkats av sentida aktiviteter, till exempel odling. Då hamnar föremål från olika tider i oordning. Vi brukar kalla sådana lager omrörda. Omrörda lager kan inte dateras eftersom både kulturjord och föremål hamnat huller om buller.

Vecka 10 2019

Eftersom det nyss var fettisdag, tycker vi att det passar fint att visa en konditorimatta den här veckan.

Mattan ligger numera i salongen på Borgmästargården köptes av Sigtuna stads siste borgmästare Gustaf Dahl. Den har enligt uppgift kommit från ett konditori som drevs i det hus som kallades Palmegården och som låg vid Stora torget.

Huset brann ner i januari 1939, en händelse som följdes av en omtalad rättslig prövning om anlagd mordbrand och förskingring. Ingen mindre än borgmästare Dahl själv agerade åklagare vid rättegången. Idag står tegelhuset med banken och folktandvården på platsen.

Tyvärr vet vi inte vem som formgett mattan men den kan möjligen ha varit specialbeställd för konditoriet, med tanke på det giffelliknande mönstret i väven.

Vecka 9 2019

Här är ännu ett litet under från Sigtuna, ett stycke fruset ögonblick. Det är ett ryskt-bysantinskt kors som fortfarande ligger inlindat i sin kedja. Möjligen har det legat på det viset omslutet ett tyg eller instoppat i en pung av skinn då det gått förlorat.

Det är ett skapligt stort kors, 6 centimeter högt, och den grova kedjan går inte heller går av för hackor. Möjligen är den senare av silver. Den slingrar sig som en orm runt korset.

Ofta brukar vi ju tala om kvarteret Professorn, där Gröna Ladan ligger, som ett tidigt kyrkligt center eftersom där hittats så många föremål som anknyter till lärdom och prästerskap. Men det är i kvarteret Trädgårdsmästaren som de flesta av stadens kors är funna. Som regel är de importerade österifrån.

Precis som det här, som tappades bort någon gång vid 1000-talets slut.

 

Vecka 8 2019

Här är återigen en sådan sak som inte borde finnas i Sigtuna. Det är det övre skalet till en oval spännbuckla av 900-talstyp, ett spänne som var hopplöst ute under Sigtunatid. Det var ett traditionellt spänne som kvinnorna använde till att fästa hängslena i sina hängselkjolar.

Vadå? Syns inte det? Nej, såklart inte, den är fortfarande inbäddad i en smaskig skorpa av kulturlagermaterial som hålls samman av kopparoxid, så som den var då den togs upp ur jorden vid parken Trekanten 1925. Till höger syns i alla fall en ändknopp tränga fram genom skruttet.

Det skulle vara riktigt gott att göra en konserveringsinsats på den, och avlägsna skorpan så det ståtliga smycket får skina i all sin glans med sin vackra ornamentik. Vi vet dock inte hur metallen mår innanför skorpan efter nära hundra år i magasin, så vi är inte så säkra på vad vi skulle få ut av den.

Nedtill syns två liknande spännen från Birka, fotograferade av Gabriel Hildebrand/SHM/CC-BY-2.5 SE

Vecka 7 2019

Den här modellen är inte på långt när så gammal som de föremål brukar vara som visas här i vanliga fall. Den föreställer vattentornet i Valsta nära Märsta. På basplattan står ”Märsta vattentorn 1965”, modellen är troligen en minnesaskkopp från invigningen.

Vattentornet i Valsta är – vad törs vi kalla det? En skulpturalt utformad byggnad? Eller rent av en jättelik skulptur?…

Tornet är formgivet av skulptören Göran Strååt. Av den djärva arkitekturen med de smäckra valvbågarna anar vi kanske att det är en aktiv konstnär som stått för formgivningen.

Formen är tidlös. Vi känner igen drag ända från bondestenålderns stendösar och i rummet undertill bildar pelarna ett kryssvalv likt i en medeltida kyrka.

Kommunens största konstobjekt!

Vecka 6 2019

Vid utgrävningen 1996 i kvarteret Professorn nedanför Lundströmska gården hittades två blysigill från 1000-talet. Det ena var bysantinskt med Johannes döparen på ena sidan och en text på den andra: ”Gud bevare Kosmas, din tjänare”. Det sigillet ligger utställt på museet.

Det andra var gammalryskt och skulle kunna föreställa David Svjatoslavitj, sonson till storfurst Jaroslav av Kiev och prinsessan Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter. Det är ganska ankommet och inte alls lika tydligt som Kosmas sigill. Därför visar vi det tillsammans med en lite tydligare teckning.

Men varför hittar man två långväga blysigill på en sigtunatomt nära den vikingatida strandlinjen? Det har spekulerats om de båda är vad som finns kvar av ett gammalt arkiv, där skrifterna gått förlorade och bara ett par av sigillen finns kvar. Tanken kunde gå bra ihop med att utgrävningen 1999 på tomten intill gav många fynd som skvallrade om prästerskap och lärdom. Det är en tilltalande hypotes, men vi vet inte.

Kosmas sigill finner du här.

Vecka 5 2019

De här sirliga rankorna finns på en bit av en dopfunt som är funnen på museets tomt mitt i Sigtuna.

Hantverket är ett mästerstycke i tidigromansk stil med kvardröjande element från de gamla nordiska djurstilarna, som övergavs vid 1100-talets början till förmån för den romanska kyrkokonsten.

Det är ett av tre liknande fragment av röd sandsten som påträffats i den centrala staden. De tre bitarna kommer inte från samma dopfunt, men är ändå så lika att vi kan ana att de tillverkats i samma verkstad. Eller i vart fall i samma tradition

Röd sandsten – gravmonument, större huggna stycken och små avslag – finns koncentrerat till stadens centrala del kring museets tomt. Vi kan ana att det funnits stenhuggerier här under 1000- och 1100-talen. Det är inte otänkbart att det är här dopfuntarna huggits.

Vecka 4 2019

Förra veckan visade vi vad som kunde vara ett skäktsvärd av valben från 1000-talets senare hälft. Den här veckan visar vi ett föremål som länge tolkats som ett vävsvärd av trä från samma tid. Det är ungefär samtida med skäktsvärdet och kommer från utgrävningen vid Gröna ladan 1999.

Föremålet är 36 centimeter långt. Vi har tidigare antagit att det använts vid vävning, då man slagit ihop inslagen i varpen. Varpen är de lodräta trådarna som sitter i vävstolen, och inslagen är det garn man för in i varpen från sidan. Inslag för inslag blir väven långsamt längre, och för att tyget skall bli tätt och fint fordras att man slår ihop det inslagna garnet med jämna mellanrum.

Men efter att föremålet diskuterats på sociala medier har funktionstolkningen ifrågasatts. Slutligen blev det uppenbart för oss vad det egentligen är för något, efter ett spektakulärt glaciärfynd i Norge sommaren 2019 då man fann en fantastiskt väl bevarad ask med skjutlock, gjord enligt samma princip som äldre tiders maskburkar och pennskrin. Vårt ”vävsvärd” är helt enkelt ett lock till en rejält stor vikingatida ask!

Vecka 3 2019

Det här 22 centimeter långa fragmentet hittades i schaktmassor vid en mindre grävning i kvarteret Urmakaren 2007.

Det är registrerat som ett skäktsvärd. Skäktning är ett led i beredningen av lin, då de vedartade ytlagren av linväxterna separeras från de inre fibrerna, de som sedan spinns till tråd.

Föremålet har rester av en vacker ornamentik i sen runstensstil, som daterar det till decennierna före eller kring 1100. På det viset är det intressant eftersom det kan ge en antydan om linberedning i det senvikingatida Sigtuna. Intressant är också att det verkar vara gjort av valben, och bör därför vara importerat från Norge.

Det skulle också kunna vara ett vävsvärd som använts för att slå ihop inslagen i en väv. Korta vävsvärd av trä med liknande form, använda vid bandvävning, finns från det tidigmedeltida Bergen.

Vecka 2 2019

Olof Skötkonungs myntning mellan 995 och 1022, den tidigaste på Svealändskt område, är förknippad med en hel del gåtor.

Till exempel var texten ofta obegriplig, bara slumpvisa krumelurer. Mynten höll heller ingen noggrant avvägd vikt. Ibland brydde man sig inte ens om att göra slantarna runda, utan klippte slarviga fyrkanter ur utvalsade silverband. Det gick fortare så, men det gjorde det ännu svårare att hålla en jämn vikt.

De här är funna på samma ställe, i kvarteret Ödåker en bit väster om museet. De är två mynt slagna med samma över- och understampar. Detta är en sällsynthet att finna eftersom det tillverkades väldigt många stampar under den tid myntningen varade.

På platsen hittades också flera andra mynt av olika nationaliteter, bland annat ett mynt slaget i London för kung Ethelred. Man kan undra vad fynden berättar för oss, med två ocirkulerade Olofsmynt från samma plats. Låg det en myntmästares verkstad eller bostad här?

De två fyrkantiga mynten och Ethelredmyntet finns utställda i vår basutställning.

 

Vecka 1 2019

Vi börjar det nya året med något riktigt fint – en vikingatida skinnväska med enkel geometrisk dekor.

Den är liten, bara 11 centimeter bred, och tillverkad av delikat tunt läder som tack vare konservatorns behandling fortfarande är mjukt. Kanske har den suttit fäst vid midjan i någons bälte?

Det fina med den är givetvis att den är så gammal. Den tillhör perioden 1030–1050 och är, precis som träsleven i förra veckan, hittad i kvarteret Trädgårdsmästaren mitt i Sigtuna stad.

Vecka 52 2018

Träskedar förknippar vi med julgröt, inte sant? Åtminstone brukar vi köra ned en träsked i grötskålen som vi sätter ut till tomten. För vi sätter väl alla ut gröt till tomten?

Den här lilla är bara 75 millimeter lång med sitt korta skaft. Den är hittad år 1929 i kvarteret Trädgårdsmästaren, där Sigtuna Läkarhus ligger idag. Hur gammal den är vet vi inte säkert, men vi vet att allt trä från den platsen tillhör lager som är äldre än 1200-tal. Den kan säkert vara senvikingatida.

Den person som ägt den har försökt dekorera den lite. Det är svårt att se vad dekoren skall föreställa. Den är valhänt och liknar mest mystiska tecken, svårtydda och hemliga. Vem vet, skeden kanske faktiskt har tillhört en tomte?

Vecka 51 2018

Det här är tomtens omaka skor.

Då menar vi inte den välnärde moderne jultomten i röd dräkt, S:t Nicoalus som anses bo vid Nordpolen men som i själva verket var ärkebiskop i Myra på 300-talet. Nej, vi syftar på de riktiga tomtarna, dem man satte ut gröt åt förr, så de inte skulle ställa till ofog utan fortsätta att se till att djuren hade det bra.

Wikipedia beskriver dem som ”en del av den fornnordiska religionen som kvarlevt synkretiskt med kristendomen” och noterar att S:ta Birgitta varnar för att hedra tomtegudar (tompta gudhi) i sina uppenbarelser.

De riktiga tomtarna är nästan bortglömda idag och det är väl ingen som egentligen vet om de finns längre. Ända sedan tjugotalet finns i alla fall den sist kände Sigtunatomtens stövlar i museets samlingar. Den ena med rejäl träsula och klack, den andra så reparerad att den nästan bara består av lagningar. Di var små, di gamle nissarne, så stövlarna är bara i storlek 19 ½.

Nehej. Nu ljög vi litegrann, igen, men ibland gör nog lite ljug en historia bättre.

Vecka 50 2018

Det här verktyget är så fantastiskt att det är ett under att det inte har fått vara veckans föremål förrän nu.

Nå. Verktyget i sig är kanske inte fantastiskt. Det är ett skavjärn som kan ha använts till urholkning av skålar och tråg, och sådana ser likadana ut än idag. Det fantastiska i det här fallet är dateringen och skicket. Det hör inte till vanligheterna att finna vikingatida eggverktyg som fortfarande har sitt skaft bevarat.

Men detta är just ett sådant – det är funnet i lager från 1000-talet i kvarteret Professorn intill Gröna ladan. Skaftet, gjort av en naturvuxen grenklyka, ser litet vekt ut. Träslaget är oklart. Jämför med föremålet i länken nedan, från tidigt i förra seklet. Likheten är klockren, inte sant?

https://digitaltmuseum.se/011023861470/skavjarn

Vecka 49 2018

Fram till i våras var det här bara en klump jord med gröna stänk i och små gula prickar som skvallrade om eventuell förgyllning. Det var först under konservatorns verktyg som det avslöjades vad som fanns inuti klumpen: en liturgisk – kyrklig – fingerring av förgylld mässing eller brons.

Den är lite åtgången så det är inte lätt att se direkt, men tänk att knoppen längst upp är Jungfru Marias huvud och den lilla knoppen strax nedan till höger, ovanför Marias vänsterarm, är Jesusbarnets. Då ser du att ringen är prydd med en komplett liten Mariabild! Till och med Marias fötter sticker fram längst ned. Hon bärs fram av två änglar vid sidorna. Du kan ana deras huvuden och händer.

Ringen, som är medeltida, är påträffad 1997 vid utgrävning av gravar vid S:t Lars kyrkogård under Prästgatan. Nu får den bli vår krubba inför julen.

Vecka 48 2018

Sigtuna museums har tagit emot en ny donation! En stilig uniformshatt, en svart bicorne eller en så kallad ”båthatt” med en rund sidenkokard i blågult med dekorativa guldbuljoner. Den har ingått i den länsmansuniform som tillhört Sigtunaborgmästaren Karl Hugo Hallerström. Han var enligt en uppgift borgmästare i Sigtuna i nära 30 år, från 1892 till1916.

En borgmästare hade ofta många uppgifter, bland annat var han både polismästare och åklagare. I museets arkiv finns en bild på Borgmästare Hallerström tillsammans med sina rådmän i rådsalen i Sigtuna Rådhus vid förra seklets början.

I donationen ingick även ett fotografi av den sittande borgmästare Hallerström iförd paraduniformen med dräktvärja och bicornen i knät. Donationen kommer från Hallerströms släktingar.

Vecka 47 2018

Att kalla någons framtänder ”föremål” är kanske magstarkt. Liksom att visa tandsten i superförstoring. Men de här tänderna är så spännande att de får lite dispens. De tillhör en reslig man som begravdes för 1000 år sedan på gravgården vid Götes Mack. Alla tre tänder är modifierade, men den i mitten är tydligast förändrad. Det ser ut som om den är filad.

Fenomenet är känt från andra gravar i staden och från andra platser i Skandinavien och England. Det har spekulerats i om det är sociala markeringar hos grupper av krigare, men faktum är att vi inte alls säkert vet vad det är för något. Märkena skulle också kunna vara slitspår uppkomna av någon speciell hantverkssyssla som upprepats under en följd av år.

Arkeologen Daniel Sahlén och osteologen Anna Kjellström har gjort analyser av sådana tänder med svepelektronmikroskop. En kort rapport om de analyserna finns i Situne Dei 2018.

Vecka 46 2018

Veckans föremål är tre ringspännen, relativt små och i ganska enkelt utförande.

Ringspännet var en av järnålderns och den tidiga medeltidens absolut vanligaste accessoarer. Det kunde vara gjutet i silver eller mässing eller smitt i järn. Det användes till att fästa ihop större tygstycken i klädedräkten, som till exempel en mantel som fästes samman i axelhöjd.

Vecka 45 2018

En spelpjäs, nu igen? Ja, vi visar den för att berätta litet om nyheter som svävar i luften just nu.

Efter de nya rön kring medeltida valrossjakt som beskrevs i en vetenskaplig artikel i höstas, har vi fått bättre och bättre ögon för vilka föremål som är valross och vilka som är något annat. Nästan varje gång vi drar i lådor med ben och horn dyker det upp nya föremål av valrosstand som vi inte känt till förut. Vi hittar spelpjäser, tärningar, kammar och halvfabrikat.

Det finns fortfarande frågor kring råmaterialet, och dr James Barrett från Cambridge som leder forskningsprojektet vill gärna gå vidare med analyser av våra föremål eftersom han ser en potential i Sigtunamaterialet. Det går fortfarande att tränga djupare i frågorna kring västligt och östligt ursprung. Vad kommer från Grönland och vad kommer från den europeiska ishavskusten.

Spelpjäsen, nyss identifierad som trolig valross, kommer från kvarteret St:a Gertrud, museets egen tomt. Det skojiga med den är att den ser helt nysvarvad och opolerad ut.

Vecka 44 2018

Veckans föremål är än en gång den prominenta sigtunavikingen, med sin toppiga hjälm med nässkydd. Den lilla skulpturen av älghorn hittades 1937. För att vara en ansiktsavbildning från 1000- eller 1100-talet är den ovanligt naturalistisk och levande, med utförligt framställd frisyr, tvinnad mustasch och en synnerligen självmedveten min.

Porträttet är så känsligt utfört att det skulle kunna föreställa en specifik person. Vem det skulle vara vet vi inte, men vissa forskare tror att det kan vara ett kungaporträtt. Uaininn O’Meadhra är en av dem. Hon snuddar försiktigt vid en möjlig identifiering efter att ha gjort en djupanalys av föremålet i en artikel i Situne Dei 2018.

Vecka 43 2018

Våra rusiska, eller gammalryska, miniatyryxor har varit uppe här förut. Men vi flaggar litet extra för dem eftersom Rune Edberg och Anders Söderberg berättar om dem i årets utgåva av Situne Dei.

Vi har sexton fynd av dem från Sigtuna, hela och som fragment, daterade i ett spann över 1000- och 1100-talen. En sådan koncentration funna på en enda ort är en hög siffra även internationellt.

De är alla gjutna i kopparlegering, olika varianter av brons, och aldrig större än ungefär 55 mm. Men vad har de varit för något? Amuletter? Tjänstetecken knutna till Kievfurstens hird?

Vecka 42 2018

Det här är sländtrissor av volhynisk skiffer. Sländtrissor användes på sländor som man spann tråd och garn med. Trissan, fäst på sländtenen, tyngde och gav ett jämnt och bra snurr till sländan. De är mycket vanliga fynd i medeltida stadsgårdsmiljöer.

Trissor av just den här röda skifferstenen importerades från stenbrott i Ovruch, strax nordväst om Kiev i nuvarande Ukraina. De finns ett fåtal av dem från Birka och de finns också på andra platser i landet. Till Sigtuna kom de framförallt under loppet av 1000- och 1100-talen.

Vecka 41 2018

Här är litet nyidentifierad exotism som nyss gett sig till känna vid genomgång av gamla fynd. Föremålet är en kindtand av valross. Den spetsiga änden är roten som suttit fast i käken, och den flata åt höger är den väl slitna tuggytan.

Det var inte bara elfenbenet i valrossens betar som togs tillvara på medeltiden när skallarna levererades till Nordeuropa från jaktmarkerna kring Grönland. Även tänderna erbjöd ett vackert material, som med fördel kunde förvandlas till tärningar. Vi vet inte om tärningarna på bilden är gjorda av valrosstand, för de har aldrig analyserats. De fick vara med här för att de är fina exempel.

Tanden kommer från utgrävningen 1996 i kvarteret Professorn 4 och tärningarna från undersökningen i Professorn 2 året dessförinnan.

Vecka 40 2018

Hur tillverkade smeder metalltråd för tusen år sedan, och hur gör de idag? Upptill ser du två tråddragningsplattor. Det är plattor med koniska hål i, som är olika stora. Hålen i den gamla järnplattan till vänster är fulla av rost, så de syns nästan inte.

När en silversmed ville göra tråd tog han eller hon en avlång bit silver som var lite tjockare än det största hålet. Den filades spetsig så ena änden kunde träs igenom. Sedan tog smeden tag i änden med en rejäl tång, och drog silverämnet genom det trånga koniska hålet. Då blev ämnet lite smalare, och flyttades till nästa hål som var lite mindre. På det viset drogs tråden successivt tunnare och tunnare tills den var så tunn som önskat.

Dragplattan till höger är av ben. Ben är mjukare än järn och duger inte att dra silvertråd med. Däremot är tenn mjukt nog. Dragplattor av ben eller horn är en tradition känd från samiskt tennsmide, så det här kan vara ett tecken på samisk närvaro i det gamla Sigtuna.

Och hur gör man idag då? Precis likadant faktiskt, inte mycket är nytt under solen! Nedtill ser du två moderna dragplattor av stål, fotograferade av Skatebiker/public domain.

Vecka 39 2018

Här är vårt senaste runben, ett av våra allra minsta.

Det hittades faktiskt redan för tjugo år sedan när jord från en utgrävning sållades av allmänheten på Arkeologidagen, under handledning av arkeologer. Det uppmärksammades säkert redan då, men undgick ändå att registreras och föll i glömska.

Det blev bortglömt ända fram till i vintras då en praktikant hjälpte oss med oregistrerade fynd. Vår praktikant var dock en lågmäld och strukturerad person, så han ropade inte ut ett överlyckligt: ”kolla – ett runben!” som de flesta andra arkeologer skulle ha gjort. Han registrerade det bara i all tysthet, sakligt och ordentligt med anmärkningen ”runinskrift, knappt läslig”, och jobbade sedan vidare. Heder åt dej, för att du såg de svaga runorna!

Så glömdes benet bort ännu en gång, fram tills igår då vi studsade till vid informationen ”runinskrift” vid genomgång av listor som skall överföras till vår databas. Nu väntar vi bara på att runexperten Magnus Källström kommer över och reder ut runorna åt oss.

Under tiden brister vi ut i ett exalterat: ”kolla – ett runben!”.

Vecka 38 2018

Här är en typ av vikingatida hornsked som vi har hittat ganska många av i Sigtuna. De finns från andra platser runt om i landet med, bland annat från Birka.

Den översta visar hur skedarna ser ut med komplett skedblad, men den i mitten visar hur de ofta ser ut istället. Bladet ser alldeles nedskavt ut. Hade vikingarna sandpapper i gommen, eller har de skrapat skeden mot botten av grötgrytan gång på gång under många års användning?

Tittar vi närmare på bladet ser vi dock att det inte är skavt, utan att det faktiskt är tillskuret till sin nya form med kniv. Titta på närbilderna längst ned.

Så, vad berättar det här om? Har folk jämnat till gamla uttjänta grötslevar med kniv för att kunna använda dem lite till innan de kasserades, eller har de återanvänt dem när de kommit ur bruk och anpassat dem för någon sorts hantverk istället? Vi vet inte. Vet du?

Vecka 37 2018

Nu har vi visat fåglar två veckor i rad, och här kommer en tredje!

Det här är en väldigt enkel pippi av horn, funnen vid en större utgrävning inför fjärrvärmeinstallation som gjordes åren 1991 och 1992. Lika diskret och enkelt utformad som den är, lika undanglidande anonym ter den sig för oss. Den är inte stor, bara drygt fyra centimeter från bakkant till näbbspets, och alldeles blanksliten. Den har hållits av många nävar och fingrar..

Men den är fin. Lite rörande fin. Amulett eller leksak? Vad tror du?

Vecka 36 2018

Vi fortsätter på temat fåglar med en liten påfågel av bly. Den hittades vid den stora Sigtunautgrävningen 1988–90, och är daterad till perioden 1230–1260.

Arkeologiska påfåglar är inget nytt för 1200-talet. Redan i den norska båtgraven i Gokstad, från ungefär år 900, begravdes en påfågel tillsammans med sin ägare. Rimligen är den halsbrytande förekomsten av en påfågel i Norge ett uttryck för den begravdes breda kontaktnät utomlands.

Vecka 35 2018

Sigtuna grundades tidigast på 970-talet, ändå hittas fynd av äldre datum ibland.

Detta fågelspänne dateras till sen vendeltid, kanske uppemot 700-tal, och borde inte finnas i Sigtuna. Typen förekom på båtgravfältet i Vendel, där för övrigt en tvilling till vårt spänne hittades. De har även dykt upp på flera andra platser runt om i Skandinavien och fågelsymboliken förekommer också på föremål från den rika 600-talsbåtgraven vid Sutton Hoo i England. Inom arkeologin brukar vi lite informellt kalla typen för ”Vendelkråka”.

Vårt spänne är påträffat vid trädgårdsarbete i kvarteret Borgaren 1933, och vi vet inte hur djupt ned i lagren det kröp fram. Ofta brukar sådana ”alltför tidiga” avvikelser förklaras med att det är gamla föremål som kanske kommit hit i någon hantverkares metallförråd under sigtunatid.

Det kan dock finnas anledning att fundera litet extra kring dem. Om det funnits en viss aktivitet på platsen före 970 – vilket inte är helt orimligt med tanke på det strategiska läget vid farleden mot Uppsala – kan spåren ha sopats bort av senare aktiviteter och vara svåra att fånga.

Vecka 34 2018

Våra föremåls identiteter förändras lite ibland, beroende på vilka forskare som råkar få syn på dem. I tisdags hade vi besök av professor Joanita Vroom vid Leidens universitet i Holland. Joanita är expert på medelhavskeramik och hon ville se vår keramik från Medelhavet och Orienten.

Efter det besöket har våra fynd av amforakeramik – vars mängd förvånade henne – fått lite tydligare identiteter. De kommer från ön Ganos i Marmarasjön i Bysans själva hjärta i nuvarande Turkiet, och från den grekiska staden Chalkis på ön Euboia/Evia i Egeiska havet.

Joanita kunde till och med referera till de verkstäder på Euboia som tillverkat dem, eftersom hon själv grävt ut dessa, och hon var lite paff att plötsligt sitta uppe i Skandinavien med krukskärvor från samma verkstäder i handen!

Marmara-amfororna, som till exempel handtaget på bilden, är daterade till 1000-tal och de Egeiska, det stora ljusare stycket, till 1100- och 1200-talen. De har förts hit över Svarta havet via de ryska floderna till Östersjön och Mälaren. En skaplig resa!

Vecka 33 2018

Veckans föremål är en hel kollektion lull-lull, det mesta från en märkvärdig juvelerarverkstad som låg vid nuvarande Nicolai gränd i hundra år, på 1100- och 1200-talet. Ni ser en keramikdegel för smältning av ädelmetaller, oslipad bergkristall och en jätteliten slipad sådan, samt slipade gula och gröna stenar som dock inte har säker anknytning till just den här verkstaden.

På platsen utfördes avancerat hantverk, som raffinering av ädelmetaller för att göra dem så rena som möjligt, slipning av kristall, kanske glashantverk samt tillverkning av myntstampar till kung Knut Erikssons myntning. Det var vanligt att det var just guldsmeder som fick sådana uppdrag, och som rekryterades som myntmästare till mynthusen.

Det var också i den här miljön som det berömda ”kungabenet” hittades – runbenet där någon lovprisar kungens generositet.

En fantasikittlande miljö, inte sant? Och väldigt lik 1000-talsmiljön i kung Olofs mynthus, där högstatushantverk blandades med myntstampstillverkning. Den här något yngre hantverksgården råkar bara vara lite mindre känd.

Vecka 32 2018

Nu har vi ägnat oss åt konstiga föremål i några veckor. Får vi sticka emellan med ett par fula föremål också? Som ser så tråkiga ut att man undrar varför man ens plockar upp dem ur jorden?

Det här är bottenskållor av slagg. De bildas i botten av ässjan, härden där järnet hettas upp när man smider. Slaggen består av överskottsämnen, bland annat kiseloxid som kommer från malmen som järnet gjorts av. Den välvda underdelen av skållorna har fått sin form av själva ässjans botten.

Vi kan faktiskt få reda på en del om medeltidens smide genom att studera de här smälta klumparna. Vi ser skillnad mellan primärsmide – utsmidning av nytillverkat ämnesjärn – och sekundärsmide, lokalt föremålssmide. Primärskållorna är ofta kompakta och stora, upp till ett par decimeter, medan sekundärskållorna ibland bara är några centimeter stora.

I Sigtuna var smidet ganska lågintensivt under 1000- och 1100-talen. Det var nog mest husbehovssmide man ägnade sig åt. Under 1200-talet ökade det dramatiskt, bland annat i en smedja nära nuvarande Lilla Torget där bottenskållorna var så stora att där nog skett en intensiv bearbetning av färsk järnråvara. Mitt inne i stan!

Vecka 31 2018

De konstiga föremålens museum 5.

Älghorn, femton centimeter långt, registrerat som ”halvfabrikat”. Det kan man nog hålla med om, för grejen är inte färdig på långa vägar.

Men vad var det någon tänkt att göra, en dag i början av 1100-talet? Och varför gav någon upp efter att ha karvat sig så djupt ned i det hårda hornet?

Vecka 30 2018

De konstiga föremålens museum 4.

Här är ett av de knäppare föremålen vi har registrerade. Någon har skjutit fast två kotor över ett revben. Det ser ganska groteskt ut.

En illustration till uttrycket ”Man skall inte leka med maten”? Är det vad som hänt, att någon har lekt med maten en kväll på 1000-talet?

Vecka 29 2018

De konstiga föremålens museum 3.

Veckans föremål är konstigt men utan att för den skull vara knasigt. Istället är det en liten delikat historia. Det är en liten nål av ben, bara 3 centimeter lång. Fint utförd och med profilerat huvud.

Men vad har man använt den till?

Vecka 28 2018

De konstiga föremålens museum 2.

I föremålsdatabasen är den här beskriven som ”Föremål av keramik, ihåligt i form av tillbucklad hög hatt med utvikt kant upptill”. Den är ungefär fem centimeter hög.

Men vad sjutton är det för något? Är det Skalmans hatt, från serien om Bamse?

Goda uppslag mottages tacksamt.

Vecka 27 2018

De konstiga föremålens museum 1.

Nu i semestertider tar vi vår folkbildande uppgift litet lättsammare och konstaterar att man inte behöver veta vad en grej är bara för att den finns i en museisamling.

De här stenarna dyker upp ibland i Sigtuna. Huggna till hyfsat rund form och sex till åtta centimeter i diameter. De kan vara gjorda i olika sorters sten. På bilden är den ena av röd sandsten och den andra av skiffer.

På utgrävningar har de ibland gått under arbetsnamnet ”bullstenar”, därför att ingen vetat vad de är för något men att de skulle vara lagom stora att grädda en vetebulle på.

”Bullstenar”? Nja. Har du en bättre idé?

Vecka 26 2018

Nu har vi varit så upptagna med paradisspännen, eftersom vi fick låna in det fina från Norrtil, att vi nog börjar bli lite småtrötta på vargar och hjortar.

Då är det mera fart i lejon! Vi har bara fyra–fem i samlingarna, men det är inte illa för en senvikingatida stad så långt från Afrika. Ett av dem visade vi här för några veckor sedan: det stora stenlejonet som är tillskrivet S:t Nicolai kyrka. Ett annat var uppe för två år sedan: lejonristningen på ett ben från kvarteret Urmakaren. Ett tredje är lejonet på den stora elfenbenskammen från kvarteret Trädgårdsmästaren, som finns i utställningen på museet.

Och här är ett fjärde, också på en bysantinsk elfenbenskam. Från kvarteret S:ta Gertrud, museitomten. Det har förlorat nosen, så det kanske inte är så lätt att urskilja, men det har baktassen till vänster och nosen vänd mot höger. Sådana här kammar från östra Medelhavet kom upp till Sigtuna under 1000-talets senare del.

Vecka 25 2018

Eftersom vi lånat det fina paradisspännet från Norrtil till vår gästmonter på museet, kan det passa fint att visa vad som finns i samlingarna i den vägen sedan tidigare.

Det är inte mycket, bara två fragment. Den avbrutna biten till vänster har ett varghuvud fastnitat. Ett vanligt motiv på dessa spännen är två vargar och två hjortar kring en brunn i spännets mitt. Så länge hjortarna dricker ur paradisets brunn är de säkra från hotande rovdjur. Det skulle kunna vara en tolkning av den tidigkristna symboliken.

Den gröna figuren till höger är just en hjort som suttit fastnitad på ett längesedan försvunnet paradisspänne. Den har varit fetare från början och haft längre ben, men den är kraftigt korroderad så den har blivit ganska tunn.

Den stora biten är också väldigt korroderad. Den är hittad i lager från 1100-talets mitt så den var över 150 år gammal när den hamnade i jorden och säkert ur mode sedan länge. Kanske har den huggits sönder för att smältas ned. Bägge fragmenten kan ha ingått i smyckesmeders metallförråd.

Vecka 24 2018

Här är ett glättbräde av valben. Det är ett ”strykbräde” som användes vid strykning av linne med hjälp av ett kompakt och slätt glasstycke, en glättsten.

Upptill kan ha funnits två motställda hästhuvuden, och någon gång har brädet brustit itu på mitten så vi har bara hälften kvar. Var den andra hälften tagit vägen har ingen haft en aning om, tills i våras då vi faktiskt hittade en liten bit i magasinet.

En dag råkade vi se ett fragment registrerat som ”hantverksspill”, av samma slags material och med likadan dekor av stora punktcirklar. Biten kommer ett par kvarter från Långgatan där brädet hittades. Någon har sågat till den, antagligen för att tillverka något, och det är uppenbart att det är en bit av den försvunna halvan.

Vecka 23 2018

I dag passar några glaspärlor bra. Den här typen har vi en dryg handfull av från Sigtuna. De är påträffade på flera ställen i staden, bland annat i mynthuset. Alla är daterade till 1000-talet.

De anses av expertisen vara av bysantinskt ursprung.

Vecka 22 2018

Här är ett spännande exempel på kontakter mellan Sigtuna och folken vid södra Östersjökusten, och på en sammansmältning av seder från vitt skilda håll.

Att förvara salt i behållare av urholkat horn är en slavisk tradition. Behållarna finns spridda över Centraleuropa, men möjligen var ett traditionsbärande område delar av nuvarande Holstein och Mecklenburg.

Som regel tillverkades de av kronhjortshorn. Men inte den här. Den är tillverkad av älghorn och ornamentiken visar en starkt skandinavisk påverkan, så troligen är den tillverkad i Skandinavien. Kanske i Sigtuna, rent av?

Olof Skötkonungs hustru Estrid kom från just det område i nuvarande Nordtyskland som angetts som saltbehållarnas ursprungsområde.

Litet löst har gjorts kopplingar mellan den här behållaren och henne, ett tankeexperiment som är lika bedrägligt som att knyta en guldring till prinsessan Ingegerd. Det är lösa antaganden som ingen kan bevisa. Men likväl svindlande fantasier.

Vecka 21 2018

Lejon har vi inte så många av i Sigtuna. Men vi har några, och det här är det största. Ett imponerande exemplar, trots att det saknar huvud.

Det är hugget i hög relief i röd sandsten, så hög relief att det nästan är en friskulptur.

Likt många andra arkitekturdetaljer av sten från staden vet vi inte var det kommer ifrån. Det finns en spekulation om att det kan ha tillhört den sedan sent 1700-tal helt försvunna ruinen av S:t Nicolai kyrka, men vi vet inget säkert.

Den röda mälarsandsten som lejonet är hugget i är intressant. Den användes intensivt i Sigtuna från 1000-talets mitt och minst 100 år framåt. Och den användes praktiskt taget uteslutande till kyrkliga föremål och kyrklig arkitektur: till exempel till gravmonument och dopfuntar.

Och till lejon, uppenbarligen.

Vecka 20 2018

Veckans föremål är en teaser, en förhandsvink om kommande storslagenheter.

Den kräkla, eller biskopsstav, av valrosselfenben som hittades 1993 i en grav i museets trädgård, kommer tillbaka till museet till vintern. Den har varit utlånad till Historiska museet i Stockholm en lång tid.

Efter en översyn vid leveransen lär vi få svårt att avhålla oss från att ställa ut den. Det känns som om den hör hemma i utställningen, bland de andra kyrkliga föremålen.

Om biskopen i graven vet vi inget, förutom att han var i 40-årsåldern och hade dålig hälsa. Om kräklan vet vi att typen kan peka mot de Brittiska öarna. Om gravens ålder vet vi inget säkert, men vi tror att den tillhör 1100-talets första hälft.

Vecka 19 2018

Den här kammen är stor som ett hus, 23 centimeter bred. En riktig skrytkam från 1000-talets första hälft. Men det är egentligen inte storleken som är spännande med den. Skrytkammar har vi många av.

Det roliga är den lilla figuren som är inristad på kammens ändplatta. Den är naiv och liknar nästan ett lindebarn. Tittar vi noga inser vi att formen runt huvudet är en gloria och att armarna är utsträckta åt sidorna. Det är en Kristusfigur!

Vecka 18 2018

Här är en förkolnad bit av ett nätflöte som fortfarande sitter fastbunden vid en rest av nätets överteln, den grövre lina som löpt längs överkanten av fisknätet. Den andra bilden visar den orediga härva som är själva nätet – flera bitar snodd lina som hör till över- respektive underteln, och finare tråd som tillhör själva nätet. Dateringen är tidigt 1100-tal.

Det ser inte mycket ut för världen med en sådan här fragil förkolnad härva, men vi kan ändå vara glada att det hus som nätet förvarades i brann ned. Annars hade nätet fortsatt att användas, slängts bort en dag och ruttnat bort. Då hade vi aldrig fått se det. Kol, däremot, ruttnar inte.

Vecka 17 2018

Den här veckans föremål är ett stort föremål – en hel plats! Vi besökte nyss Rävstagravfältet mellan Märsta och Sigtuna tillsammans med stadsbyggnadskontoret och landskapsarkeologen Gerhard Flink. Platsen är en av kommunens vackraste fornlämningar med hundratalet gravar och inhägnader, så kallade stensträngar, samt en väg från historisk tid som senast syns på 1912 års karta.

Den äldsta graven är från före vår tideräknings början och de yngsta är vikingatida. Gravfältet har använts i närmare 1500 år. Och ännu bättre – vi fann att där finns flera små åkerlyckor, en rejäl långhusplatå samt husgrunder till ytterligare två hus. Platsen är med andra ord en helt komplett järnåldersmiljö med bevarat gårdsläge, odlingsfält, hägnader och förfädernas gravar. Troligen har de sankängar som fanns där det nu är moderna åkrar gett gott bete åt djuren.

Vecka 16 2018

Den här grejen är vilse i tiden. Det finns ett bakgrundsbrus bland Sigtunas fynd, med föremål som egentligen är alldeles för gamla för att finnas här. De kan ha kommit hit som arvegods eller tillhört någon smyckesmeds förråd av skrotmetall, ämnat att smältas ned till nya smycken.

Det här är just en sådan sak. Ett likarmat spänne av 800-talstyp. Bara knappt hälften är bevarat, ursprungligen har det varit 12 cm brett, och det har suttit vid halsgropen som spänne för en kjortelkrage eller en sjal. Det är funnet vid gravgården Nunnan nedanför S:t Per, men det hittades inte i en grav utan bland bebyggelse.

Ett helt identiskt spänne finns från grav 657 på Birka, en skelettgrav som grävdes ut av arkeologen Hjalmar Stolpe på 1800-talet. Birka var inte långt borta från Sigtuna. Ändå helt annorlunda och en annan, förfluten, tid.

Vecka 15 2018

Den här veckan har vi en bildgåta igen, utan något givet svar. För två veckor sedan var den här plankan vår enda dass-sits från 1000-talets mitt. I alla fall i några dagar tills vi kom på bättre tankar.

I sagorna från den tiden finns ganska bra beskrivningar av hur gårdarnas utedass var inrättade, men vi har inte funnit något i Sigtuna som står i samklang med berättelserna, inte ens den minsta latringrop. Folk kanske gick undan, långt ifrån bebyggelsen?

Vecka 14 2018

Den här veckan är veckans föremål två. Vi har nyligen fått in fynden från utgrävningen vid Götes mack 2014, och detta ett par av de finaste.

Överst ser vi ett halvt svärdshjalt av brons, parerstången till ett svärd. Det har ett stort hål i ytan som är ett gjutfel. Det har dock inte hindrat att hjaltet använts, eftersom man verkar ha lagt niello i mönstret trots att gjutningen misslyckats. Niello en svart pasta av silversulfid som bränns fast i ornamenten och poleras blank. Hjaltet har troligen, på sin ålders höst, hamnat i en hantverkares förråd av metallskrot för nedsmältning.

Vecka 13 2018

Här är tre saker som är en gåta för oss alla. Vi känner till dem från Sigtuna, Novgorod och platser längs Volga, samt från den marinarkeologiska undersökningen i Birkas hamn för ett par år sedan.

Dateringen är 900-tal. De två hela föremålen på bilden är 69 och 73 millimeter i diameter. De är svarvade och det är också centrumhålen och de mindre fördjupningarna som ofta finns runt centrumhålet. Den undre har en krok av järn upptill.

I Novgorod tenderar de att vara gjorda av buxbom från Kaukasus flera hundra mil därifrån, men träslaget i våra exemplar är möjligen lokalt.

Någon som har idéer om vad det kan vara? Föremålen har en tendens att dyka upp i sammanhang knutna till sjöfart och fiske, men låt inte det begränsa fantasin.

Vecka 12 2018

Tillåt oss presentera en liten sensation. Ett bräde för strategispelet Hnefatafl. Tidigare har det varit registrerat som ett oidentifierat föremål, men doktoranden Andrej Grinev från Moskva gjorde oss uppmärksamma på rutmönstret som är inristat. Och visst – det är ju ett uppenbart spelbräde med 11 gånger 11 rutor!

Det finns massor av fynd av spelpjäser från järnålder och medeltid så vi vet att man spelade mycket spel. Spelbräden finns det dock betydligt färre av, från till exempel Norge och de Brittiska öarna. Nu fick vi ett till, daterat till ungefär 1050–1075.

Det är inte bara forskare som får ut resultat av att besöka vårt magasin. Vi på museet har också glädje av deras specialkunskaper. De ser saker med andra ögon, saker som vi inte kan identifiera eller sådant som vi helt enkelt har missat. Som i det här fallet. En riktigt trevlig överraskning!

Vecka 11 2018

Här är ännu en lovsång till vårt museimagasin som ständigt bjuder på nya överraskningar.

Den här lilla saken av kopparlegering hittades på 1920-talet och är bara registrerad som ”en knapp?” utan ytterligare kommentarer. Men både vi och ni ser ju att det är ett ansikte på ”knappen”, eller hur? En flinande figur med långa uppåtvridna mustascher. Det såg inte arkeologerna 1925.

”Knappen”, eller om det är ett bältesbeslag eller något som suttit fast på ett annat större föremål, är bara en centimeter i diameter.

Ansiktsdekorer av den här typen var inte helt ovanliga i slutet av 900-talet och på 1000-talet. Och mustascher har de nästan alla.

Vecka 10 2018

Här är ett viktigt redskap från det tidiga Sigtuna. I lagren från stadens första århundraden har vi funnit mängder av pincetter av kopparlegering.

De var inte bara till för att dra ut skäggstrån och plocka fästing med, utan användes även i kirurgi. Det finns flera varianter, bland annat de som är utformade för att hålla undan hudflikar vid sårbehandling och för avlägsnande av främmande föremål ur sår, likväl som för att hålla ihop hudkanterna då såren skulle sys ihop.

Medeltida kirurgi var på många vis mera avancerad än vi kanske tror, och detta gäller även tidens kirurgiska instrument. Den här pincetten är den enda vi har som är utformad som ett kors. Man kan tänka att den säger mycket om kyrkans och klosterväsendets roll i behandlingen av sjuka.

Den är jätteliten, bara tre centimeter lång.

Vecka 9 2018

Här är ett exempel på smått krafs med väldigt stor betydelse. Fragmentet, som bara är 15 millimeter brett, är funnet i Olof Skötkonungs mynthus bredvid Stadshotellet.

Materialet är en kypertväv av silke, med en invävd guldtråd som vridits i spiral ungefär 50 varv per centimeter. Bredvid fragmentet ligger några lösa guldtrådar som är otroligt tunna.

Vecka 8 2018

Knivar är vi riktigt bortskämda med i Sigtuna. De var ju medeltidens viktigaste verktyg, så vi har massor av dem.

Men vi är inte bortskämda med knivar med skaftet kvar. Av dem har vi bara en knapp handfull. Om skaftet är av trä ruttnar det bort i jorden med tiden. Men om kniven hamnar i djupa fuktiga jordlager där inget syre kommer åt, då trivs inte de mikroorganismer som bryter ned trä.

En kniv fick du nog redan som litet barn, vare sig du var flicka eller pojke. Du kunde använda den till allt från att äta med till att tälja i trä med och själv tillverka saker du behövde.

Gå till Historiska museet någon gång och titta på rekonstruktionen av Birkaflickan, som bara var sex-sju år gammal då hon gick bort. Hon hade sin kniv med sig i graven.

Vecka 7 2018

Du sökte ett hjärta och fann ett…? Det är inte lätt att hitta ett bra hjärta i våra samlingar. Vår välkända hjärtsymbol kom inte att representera människohjärtat förrän tidigast på 1300-talet. Men det fanns föregångare.

Under antiken skattades en växt som kallades Silphium högt, en växt som skall ha använts till allt från afrodisiakum till att bota kärlekens dårskap – lite motsägelsefulla funktioner. Plinius noterade dessutom att ”getter nyser och får somnar av den”. På mynt från nordafrikanska Kyrene finns hjärtformade symboler som kan representera frön av växten.

Sedan finns orientaliska palmetter på beslag för bälten och väskor från trakterna kring Svarta och Kaspiska haven. Vi hittar dem också i Birka, hos samefolken och i Sigtuna. Bland dem finns hjärtliknande symboler, och de palmetterna kan ha gift sig med romansk ornamentik via Bysans och sedermera utvecklats till vår välkända symbol för livets viktigaste muskel.

Hur det än är med de här små beslagen är de ändå ganska lika hjärtan. Och hyfsat fina.

Vecka 6 2018

Under den tidiga medeltiden sträckte sig samernas intresseområde längre söderut än idag. Kontakterna med svealänningarna var säkert täta och nära. Den vikingatida handeln österut vilade delvis på fina skinn och medeltidens enorma kamproduktion var beroende av en stadig tillförsel av älghorn.

Vilka var leverantörerna? Vilka kunde skogen, vidderna och viltet bäst?

Vi har några föremål i samlingarna som pekar mot samiskt ursprung, som det här knivskaftet och den besynnerliga klumppilen – en svarvad pilspets av horn, fast utan spets så att den inte förstörde pälsen hos småviltet. De finns båda utställda i museet.

Vecka 5 2018

Här är ett ben. Det syns med tydlighet på de snygga ledytorna upptill.

Det roliga är att det är ett knivskaft också, eller möjligen ett nålhus som man förvarat nålar i. Benet har fasats så att det nästan har ett fyrkantigt tvärsnitt och framtill är ett hål borrat. Där kan knivens tånge ha suttit, eller också stoppades nålarna in där och hålet hölls tillstängt.

Hur det än är med den saken, är det extra roligt att man sparat leden upptill. Det ger föremålet en lite brutal framtoning. Det är lite heavy metal över det. Eller familjen Flinta, för oss som minns dem.

Benet är från 1100- eller 1200-talet.

Vecka 4 2018

Som arkeolog får man ofta frågan ”hittar ni mycket guld?”. Svaret är som regel ”Nej, vi hittar pyttelitet guld, nästan aldrig”.

Guld är dyrt. Lika noggranna som vi är med att inte slarva bort guld, lika noggranna var man på vikingatiden. Lika noggrann med att återvinna minsta lilla filspån, som guldsmeder gör idag, lika noggrann var man förr. På medeltiden kunde du anklagas för stöld och till och med förlora handen om du slarvade med ädelmetallrester.

Fast vi så sällan hittar guld, kan vi göra en hel verkstad av så små korn som på bilden. Eftersom guld är sällsynt betyder varje droppe väldigt mycket. Och ser vi till kontexten kring fyndet, det sammantagna sammanhanget, kan det ge nyckeln till svaret på varför gulddropparna finns i jorden just där.

De här kornen är funna på tomten bredvid Stadshotellet, där Olof Skötkonungs mynthus låg i början av 1000-talet. Tillsammans med andra hantverksfynd i grannskapet bekräftar dropparna att tomten fortsatt att vara en viktig verkstadsmiljö också ett femtiotal år efter att mynthuset upphört.

Vecka 3 2018

Bennålar tillhör de vanligaste fynden från järnålder och medeltid. De är som regel knutna till textilhantverk men kan också ha använts som dräktnålar och som skrivstift, allt beroende på utformning.

Nålar som använts i textilhantverket kunde användas i nålbindning, en teknik som liknar stickning eller virkning. Den lämpade sig utmärkt till att göra vantar, mössor och sockor med, viktiga plagg i den bistra nordiska vintern. Bennålar kunde också användas istället för skyttel vid mönstervävning med inslag i flera färger. Då användes flera nålar, en för varje färg.

Vecka 2 2018

Det här är två sisare, saxar. Den stora, som är 21 cm lång, är elegant dekorerad med mässingsinläggningar och en räfflad dekor längs sidorna som inte syns på bilden. Den lilla, 13 centimeter lång, är enklare utförd.

Saxar av den här typen har använts till fårklippning långt upp i historisk tid. Under medeltiden användes de mera mångsidigt, och den elegant smyckade större saxen har kanske snarare använts i hantverksmiljö än ute i fårhagen, till exempel till att klippa textilier med. Den lilla kan ha använts i hemmiljö.

Under medeltiden var sisaren standardsax. Vår moderna skänkelsax är dock inte så ny som man kunde tro. Den uppträdde faktiskt redan under 800-talet, men blev rejält vanlig först framemot 1500-talet.

Den lilla sisaren är funnen i kvarteret Koppardosan och den stora i Lilla Nygatan.

Vecka 1 2018

Vi välkomnar det nya året med ännu ett runben med namn på. ”Sigurðr” – Sigurd. Till skillnad från namnet Niklas som var uppe här förra veckan, är Sigurd ett nordiskt namn.

Den mest kände Sigurd är nog Sigurd Fafnesbane från Völsungasagan. Sigurd dödade draken Fafner med svärdet Gram, Fafner som vaktade en skatt som Sigurd därmed kunde knipa åt sig. Efter dråpet grillade han Fafners hjärta och brände sig på fingret. Genast stoppade han fingret i munnen och fick särskilda förmågor och kunde förstå fåglarnas språk. Fåglarna avslöjade hans brors, smeden Regins, mordkomplott mot honom.

På en stor runristning på Ramsundsberget nära Eskilstuna, den så kallade Sigurdsristningen, finns sagan skildrad i bilder – Sigurd som ränner svärdet i draken, elden där han grillar hjärtat med fingret i munnen och trädet där fåglarna sitter och talar. Betecknande nog tycks de lurigt lika papegojor.

Vem Sigurd i Sigtuna var har vi dock inte en aning om. Benet är daterat till ca 1070–1090.

Vecka 52 2017

Det här runbenet är nog det närmaste jultomten vi kommer i Sigtuna. Där står ristat ”hera nikala”; ”Herr Niklas”.

Niklas är inte ett nordiskt namn. Det går tillbaka till det betydligt mera sydliga ”Nikolaus”, tillsammans med formerna Nikolaj, Nikolás, Nicholas, Claus och Klas. S:t Nikolaus känner vi som den moderne jultomtens prototyp, den vänlige ärkebiskopen från 300-talets Myra i nuvarande Turkiet.

Att namnet finns på ett runben från slutet av 1000-talet skulle dels kunna förklaras som ett omnämnande av en tidig prästman i Sigtuna. I så fall är det ett av de äldsta namnen vi känner på en kyrklig person från staden. Men det skulle också kunna anspela på en vid den tiden vida omtalad händelse; då sjöfarare rövade bort S:t Nikolaus reliker undan saracenernas härjningar och tog dem till Bari i Italien år 1087.

Just nu meddelar arkeologer att de funnit helgonets grav i lämningar av en äldre kyrka under Nikolauskyrkan i staden Demre nära Antalya. De hävdar bestämt att benen ligger kvar där, så man kan nog undra vad det egentligen var de djärva sjöbusarna fick med sig hem.

Så – från ett litet runben i Sigtuna till dagsfärska nyheter från Turkiet. Det är en skaplig tidsresa!

Vecka 51 2017

Det sägs att den förste museichefens hustru, Ola Palme, år 1917 avtalade med jultomten att han fick förvara reservnyckeln till tomteverkstan på Fornhemmets vind.

Efter ett tag glömde alla bort vems nyckeln var, och den registrerades in som ett vanligt samlingsföremål. Det hela höll såklart på att sluta i katastrof julen 1953 då tomten, som förlagt sin ordinarie nyckel, gick till museet för att hämta reservnyckeln och museipersonalen inte alls begrep vad den lille lustige herrn talade om. De försökte blidka honom med en gratisbiljett till utställningen istället.

Arg som ett bi stegade tomten hemåt, fast besluten att bryta upp verkstan och skylla inbrottet på museet. Dörren var visserligen stadig, men med litet välriktad julilska skulle det säkert gå. Väl hemma möttes han av en glad och solig tomtemor, som skrattande undrade varför i all sin dar tomtegubben gömt nyckeln till verkstan längst ned i julgröten.

Nej, nu ljög arkeologen så det stänkte om det. Det var i alla fall ett försök till en bra historia. Nyckeln, som nog inte är så väldigt gammal, hittades av lantbrukaren Hjalmar Johansson i Killinge, Håtuna, vid schaktning för en ny loge. Den skänktes av honom till museet i juni 1925.

God jul!

Vecka 50 2017

För två veckor sedan hade vi besök av forskaren Ivan Goryachev från Moskvas statliga universitet. Ivan forskar om vikter, med inriktning på frågor om var de tillverkats och var de använts. Hos oss fann han en märklig vikt.

Normalt har vikingatida vikter punktmarkeringar som talar om var i viktsatsen de hör hemma. De största kan dessutom ha graverade symboler inspirerade av text från islamska mynt. Men just den här vikten, troligtvis från 1000-talets mitt eller senare del, har faktiskt en skandinavisk djurornamentik inristad. Ganska enkel men omisskännlig.

Det här är mycket speciellt. Vi får se vad Ivan kommer fram till då han bearbetat resultaten. Vi har halvt löfte från honom om en artikel i nästa års utgåva av Situne Dei.

Vecka 49 2017

Igår hade vi magasinsbesök av Linda Qviström från Stockholms universitet. Linda forskar om medeltidsmänniskans förhållande till ljus och ljussättning.

Hon tittade på medeltida glas i våra samlingar, och gjorde oss uppmärksamma på vad som kan dölja sig på åtgånget glas som inte ser mycket ut för världen vid första anblicken.

Den här skärvan ser mest brun, tråkig och murrig ut betraktad rakt uppifrån, men med rätt ljus ser vi att den faktiskt varit målad med en akantusslinga, ett sirligt växtornament.

Skärvan, som varit del av ett blyinfattat fönster från 1200-talet, är märkligt nog inte hittad i en kyrklig miljö utan på en vanlig stadsgård i kvarteret Trädgårdsmästaren. Vad nu det kan betyda. Glasfönster var en dyr lyx som blev vanligt först sent i historien.

Vecka 48 2017

Här är en vanlig tegelsten. Inte alls speciell, men det är litet trevligt att någon ristat en båt med mast på den innan den torkats och bränts. Den är väldigt enkel, mera ett tecken för en båt än en avbildning av en båt.

Det är inte ovanligt att tegelbruksarbetare genom tiderna ristat bilder i obränt tegel. Man kan tänka sig att den obändiga klotterlusten, som är tidlös och mänsklig, varit drivkraft bakom. Och om ingen ristade bilder kunde det traska en hund över de nyformade tegelämnena och då blev det tassmärken på teglet istället. Men det går ju lika bra att bygga med det, som med tegel utan tassar.

Tegelstenen kommer från utgrävningen bredvid Stadshotellet, där Kung Olofs mynthus påträffades. Från 1300-talet och framåt fanns tegelbyggnader på den platsen, och ett av husen hade en hypocaust, ett uppvärmningssystem med en ugn av tegel i bottenvåningen.

Vecka 47 2017

Det var väldigt roligt att lägga upp föremål som vi inte vet vad de är. Det gav väldigt spännande diskussioner på vår facebooksida. Därför gör vi det igen denna vecka.

De här är funna tillsammans i kvarteret Trädgårdsmästaren där Systembolaget ligger idag. Sammanlagt är de femton stycken, daterade till sent 900-tal. De är nästan identiska men storleken varierar något, mellan 8,5 och 11,5 centimeter. Undersidorna är helt släta, så det är tydligt att de är menade att fästas mot plana underlag. De är gjorda i ett mycket tätvuxet träslag, möjligen ene.

Det är faktiskt allt vi vet, resten är gåtor. Någon som har förslag till gåtornas lösning?

Vecka 46 2017

Det här föremålet har vi inte en aning om vad det är. Men du får gärna gissa.

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan för 17 år sedan hittade vi stora mängder bevarat trä från 1000- och 1100-talen. Det här ett av de föremålen. Litet, bara knappt 90 millimeter långt, med ett kort skaft och en ornamenterad del som är så delikat tunn att den nästan bryts om man blåser på den. En slags rustik elegans.

Men vi vet absolut inte vad det är för något.

Vecka 45 2017

Här är Sigtuna Fornhems gamla lappkatalog, ett kartotek med uppgifter om drygt 15 000 föremål som registrerats under 1900-talet. ”Sigtuna Fornhem” var Sigtuna museums gamla namn.

Det första föremålet i katalogen är den koppardosa med runor på som hittades vid trädgårdsgrävning för över 100 år sedan, den som fick ge namn åt kvarteret Koppardosan. Den tillhör Historiska museet nu, men katalogkortet från 1911 har vi kvar.

De 15 000 uppgifterna har under det sista året förts över för hand till digital form. De skall läggas in i museets stora samlade föremålsdatabas. Men lappkatalogen har vi såklart kvar ändå. Förutom att den innehåller uppgifter som ännu inte hunnit digitaliseras, är den i sig ett viktigt historiskt dokument. Så här sköttes museer före dataåldern!

Vecka 44 2017

Veckans föremål är mest för ögonfägnads skull. En svag men vacker djurristning i urnesstil på en bennål. Du ser huvudet med det överdrivet stora mandelformade ögat till vänster.

Motivet hör till den senare hälften av 1000-talet och bennålen är hittad vid den forntida mälarstranden i kvarteret Professorn, nedanför Lundströmska gårdens tomt.

Vill du läsa mera om nålen och om liknande ristningar i Sigtuna kan du läsa Uainnin O’Meadhras artikel ”Skisser i urnes-/runstensstil på horn och ben” i Situne Dei 2010.

Vecka 43 2017

Det här är en halv malsten till en vridkvarn. Sådana drevs för hand och fanns i de flesta tidigmedeltida hem. Brödet var viktigt i kosthållet och man malde själv sitt mjöl.

Detta är överliggaren som man snurrade runt över en annan sten, underliggaren, med säden emellan. Stenen är lite speciell, en sandstensskiffer från Dalarna som vi brukar kalla malungssten. Vi hittar sönderslagna bitar av den nästan överallt i Sigtuna, och den dyker också upp i andra medeltidsstäder och på gårdsplatser på landet. Den var en viktig handelsvara.

Om man studerar kindtänderna på gamla skelett kan man ofta se att de är mycket nedslitna. De är platta i tuggytan och tandbenet är blottat för att emaljen är borta. Det visar nackdelen med stenmalet mjöl. Det följde alltid med litet stendamm från kvarnarna i mjölet, så när man åt bröd varje dag malde man också långsamt ned sina tänder.

Vecka 42 2017

På 1100-talet sändes ett påvligt brev till Sigtuna. Brevet är borta så vi vet inte vad som stod i det men vi har kvar sigillet, eller bullan. Den bär Alexander III:s namn. Alexander var påve mellan 1159 och 1181.

Det var mycket trafik mellan påvestolen och Sverige vid den här tiden. Ärkesätet i Uppsala inrättades 1164 då ärkebiskop Stefan invigdes, av just påve Alexander. Samme Stefan undertecknade för övrigt det så kallade Vibybrevet samma år, det äldsta brev vi har bevarat i landet.

Då ärkesätet bildades förlorade Sigtuna formellt sin status som stiftsstad. I praktiken hade det då inte suttit någon biskop här på länge. Från början av 1200-talet finns dock ett påvligt beslut om att ärkesätet skulle flyttas från Uppsala till Sigtuna. Det skedde aldrig, oklart varför.

Läs mera om bullan här, på sid 81.

Vecka 41 2017

Vad är det här då? Två gula klumpar? Både ja och nej. Gula klumpar, jovisst, men inte vilka klumpar som helst. Materialet är ett exotiskt målarpigment, så kallat auripigment eller kungsgult. Under medeltiden användes det främst i bokmåleri och i kyrkokonst, både i väggmålningar och på helgonbilder.

Pigmentet förekommer naturligt i Anatolien och Kurdistan, så vi får anta att det inhandlats på nordbornas Svarta havsresor innan det hittat vägen hit. För det användes i Sigtuna så klart, på flera ställen, bland annat i grannhuset till kung Olofs mynthus. Vad för nipper som användes nere i Bysans på 1000-talet användes inte av Sigtunaborna?

Pigmentet används sällan idag. Numera föredrar målare giftfria färger, så många gamla pigment har kommit ur bruk.

Vecka 40 2017

Vi fortsätter på temat hus och stora fynd. Här är en ugn från ett 1000-talshus som brunnit ned. De flesta hus slutade sina dagar på det viset i medeltidens Sigtuna. Den här ugnen är från kvarteret Professorn, ovanför Gröna ladan.

Ugnen stod i hörnet i ett bostadshus och hade funktioner som värmekälla och spis för matlagning och bak. På natten var det vanligt att man sparade litet glöd i ett keramikkärl, en glödkruka. Då fanns alltid levande glöd kvar på morgonen då man skulle tända spisen i det kanske utkylda huset. Rationellt och bra.

Glödkrukor är vanliga fynd i Sigtuna och påträffas ofta som på bilden, kvar på sin givna plats där den stått då huset brunnit ned. Krukan står nere i bildens högra hörn. En situationsbild från ett ögonblick för 900 år sedan.

Vecka 39 2017

Veckans föremål är ett hus. Det ser inte mycket ut för världen. Det brukar inte medeltidshus göra då man gräver ut dem. Men husgrunden på bilden är faktiskt resterna av Olof Skötkonungs myntverkstad.

Innan museet grävde på den här platsen hade man funnit ett avtryck på bly av en myntstamp som visade att Knut Eriksson, kung 1167-96, gjort mynt i Sigtuna. Blybiten hade blivit till då en myntmästare provat en nytillverkad stamp innan den härdades och användes till att slå mynt med.

Drömmen blev givetvis att också hitta ett blyavtryck som bekräftade Kung Olofs sigtunamyntning i början av 1000-talet. En omöjlig dröm så klart. Som att söka en hypotetisk nål i en höstack. Men hösten 1990 poppade den omöjliga blybiten upp ur jorden iallafall. I den här husgrunden.

Några år senare hittades liknande bevis för att även kungarna Valdemar och Magnus Ladulås slagit mynt i staden under 1200-talets andra hälft. Det fanns visst många nålar i höstacken!

Från utgrävningen av Olof Skötkonungs mynthus i Sigtuna 1990.

Vecka 38 2017

Nu har vi hittat ett ”nytt” föremål i magasinet igen, ett som inte identifierats tidigare. Våra knivskaft med fågelhuvud har ju varit uppe här förr, och ett ligger dessutom i utställningen. De är mystiska på många vis, mest för att vi har så många just i Sigtuna. Vi har fem stycken och det är mer än någon annanstans i Skandinavien.

Nu dök det upp ett knivskaft till, det som är nedtill på fotot. Inte med någon fågel på, men tillverkat i samma exklusiva teknik: ett vackert skaft av brons har gjutits fast på knivbladet av järn. Bladet är dock bortrostat sedan länge.

Knivarna är väldigt speciella, och vi vet inte vad de använts till. I Situne Dei 2017 finns dock en artikel som ger ett förslag på deras funktion.

Vecka 37 2017

Ibland är att gräva i vikingatiden litet som att gå på Skansen eller Nordiska museet, men bara när bevaringsförhållandena är extremt goda. De är de ofta i Sigtuna. I synnerhet är det fascinerande att så mycket organiskt material finns bevarat – som trä, näver, textil, läder och bivax.

Skansenkänslan får man när man grävt fram plankbeläggningar på gator och gårdar. Ibland gräver vi dessutom fram hela staket som fortfarande står upprätt, fast två meter under dagens markyta. Då står man plötsligt i en förbluffande tydlig tusenårig miljö.

Vecka 36 2017

Vi hittar sällan guld i Sigtuna. Guld har alltid varit dyrt, det har funnits litet av det och folk har låtit bli att tappa bort det. De vanligaste gyllene föremål vi hittar är guldfoliepärlor, glaspärlor där bladguld lagts på ytan och täckts av ett genomskinligt glasskikt.

Betraktar vi en sådan pärla ser det ut att vara mycket guld i den, men det är bara lur. Guld är en seg metall som kan valsas otroligt tunt, ända ned till 0,0001 mm. Det blir vi varse när vi finner pärlor av låg kvalitet, där glaset nästan är förstört som dem baktill på bilden. Då är det bara guldfolien som är ordentligt bevarad, och den är jättetunn och väger knappast någonting.

Det betyder inte att guldfoliepärlor var lågt skattade. Glas i sig värderades högt, i synnerhet om det var importerat. Guldfoliepärlor har tillverkats i ett bälte från östra Medelhavet och österut ända bort till Indien. Även om vi hittar pärlor av skruttigt glas ibland är glaset för det mesta av utmärkt kvalitet, fortfarande fullt genomskinligt och med högglans i ytan trots 1000 år i jorden.

Tre hela guldfoliepärlor, två av dåligt nedbrutet glas och litet löst bladguld. Sigtuna 1000-1100-tal.

Vecka 35 2017

Vi har undrat litet över en glaspärla som hittades tillsammans med ungefär 120 andra vid utgrävningen av Olof Skötkonungs mynthus. Pärlan är djupblå med blekgula romber insmälta i ytan och glaset är av mycket hög kvalitet.

Vid en översiktlig sökning dröjde det inte länge förrän vi funnit tre till av samma typ. En är rund i tvärsnittet och kommer från museets trädgård, medan två har fyrkantigt tvärsnitt och är funna i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den från mynthuset är daterad till tidigt 1000-tal. Efter att vi hört med andra arkeologer vet vi nu att pärlorna är av bysantinskt ursprung, det vill säga att de hämtats hit från östra medelhavsområdet.

Om vi skulle ge oss in på en litet noggrannare sökning i magasinet skulle det knappast förvåna någon om det dök upp fler. Det här är så typiskt Sigtuna museums samlingar – om man letar hittar man ofta mer av det man söker. Sigtuna levererar, helt enkelt!

Blå bysantinska glaspärlor från 1000-talets Sigtuna. Efter att vi publicerat den här bilden har dock ifrågasatts om typen verkligen är bysantinsk. Rysk forskning känner inte till dem från färdvägarna från Bysans, vid Svarta havet och Kiev. Det här är typiskt för arkeologisk forskning. Den ifrågasätts och ändrar sig hela tiden. Kanske är det vad som gör arkeologi så spännande. Vi får alltid ha några gåtor kvar!

Vecka 34 2017

…veckans huvudbry. Hur hamnade ett mynt från Rhodos i östra Medelhavet uppe i Eriksund norr om Sigtuna? En didrachm från ca 400–335 f Kr med en sliten bild av solguden Helios på ena sidan och en ros på den andra? Knepigt. Vi har bara uppgiften om att myntet är ”funnet vid Eriksund”.

1. En gammal grek åkte fel med sin båt på 300-talet före Kristus och hamnade där solen knappast skiner. Ja, jämfört med hur solen skiner över Medelhavet, då.

2. Pengen har hittat hit via handel och silverimport. Före vår tideräknings början eller efter.

3. En myntsamlare har gått över gräsmattan med fickan full och tappat det. Kunde ha hänt vilken söndagseftermiddag som helst mellan 1620 och 1920. Grovt uppskattat.

Vi har inga säkra jordfynd av så gamla antika mynt i Sverige. Hittills. Men inget är omöjligt. Farleden upp mot Uppsala har länge varit viktig och frekventerad. Vi lär dock aldrig få veta vilket av de tre alternativen som är det rätta.

Vecka 33 2017

Det här är ingen jakttrofé från sommarstugan, utan avfall från Sigtunas hornverkstäder. Hantverket nådde sin höjdpunkt under 1100-talet, och det märks på avfallsmängderna vid Stora gatan. Där kan man skotta horn med spade om man vill. Lagren är tjocka.

Som ni ser har man slösat på råvaran – det här är ett halvt älghorn som man kunnat göra många kammar av. Det har man inte gjort, utan det har åkt ut på avfallshögen tillsammans med massor av horn i samma kompletta skick. Man har med andra ord inte varit särskilt ekonomisk. Det är litet gåtfullt.

Forskningen antar att att hantverkarna inte försett sig med råvara själva, utan att de har arbetat för rika huvudmän som kunnat förse dem med hur mycket råvara som helst. Det kanske till och med var en skrytgrej att visa att man kunde ge sina kammakare mera råmaterial än de egentligen behövde.

Vecka 32 2017

Här är en främmande gäst i den uppländska myllan – ett romerskt guldmynt från Viggeby i Rosersberg! Myntet är präglat i Östrom för kejsar Arcadius någon gång mellan åren 395 och 408. Gott så långt – men hur sjutton har det hittat hit?

Vi vet att nordiska äventyrare tog värvning i den romerska armén under de första århundradena av vår tideräkning. Vanligtvis hade de med sig lönen då de återvände hem. Den betalades ut i ett sorts guldmynt som kallades solidus. Därav det gamla ordet för soldatlön – sold – och själva ursprunget till ordet soldat.

Det kom upp mycket guld till Norden, så trafiken söderut och kontakten med romarriket var nog tätare än vi kanske tror. Myntet har säkert kommit hit på det här viset, med någon från trakten som tjänat som soldat vid Medelhavet.

Bilden är tagen av Ola Myrin, Kungliga myntkabinettet.

Vecka 31 2017

Den här knivtypen från 1000-talets början är full av gåtor.

Totalt finns ett drygt tiotal av dem påträffade; från Gästrikland i norr till Öland i söder samt exemplar i Finland, Danmark och England. Navet i spridningsbilden är dock Sigtuna, där vi har fem stycken. Just den här kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan.

Det är ingen vanlig snickarkniv, det här. Frågan är vilken verksamhet den kan knytas till. Säger ringerikeornamentiken med sitt vackra fågelhuvud något om dess sammanhang? Döljer det exklusiva materialvalet några svar? En kniv med skaft av solid brons är ju något väldigt speciellt. Och vad betyder det att så många är funna just i Sigtuna?

Du finner en artikel om knivtypen här.

Vecka 30 2017

Här är ett fragment av en bysantinsk armring av glas. Det bysantinska glashantverket vilade på grekisk, romersk och egyptisk tradition. Glasarmband av den här typen hade tillverkats sedan antiken.

Det fina i kråksången med de här armbanden var att de var målade i vackra mönster med en silverlösning som brändes in i glaset. Det här var en arabisk teknik som togs in i bysantinskt glashantverk under 800-talet.

Det ännu finare i kråksången var att just den här armringen av nästan svart glas hittade ända upp till Sigtuna vid 1000-talets slut. Ganska typiskt Sigtuna, vars kontakter mot Svarta Havet intensifierats vid den här tiden. Kanske har hela armbandet tagits hit, eller också bara det lilla fragmentet för återanvändning i lokalt glashantverk.

Vecka 29 2017

Att medeltidens Sigtuna var en kyrklig stad blir vi ständigt påminda om vid utgrävningar. Införandet av kristendomen gick hand i hand med skiftet till en central kungamakt av den typ som redan fanns i England, på den Europeiska kontinenten, i Kiev och vid östra Medelhavet. Alla de här områdena var nog inspirationskällor till den förändring av styrelseskicket som tog sin början med Olof Skötkonung på 1000-talet.

Skiftet av religion innebar att knyta Svealand närmare kontinentala seder och det var även en stark symbol för själva styrelsesskiftet i sig.

Den här gjutformen för ett litet korshänge är bara en av många liknande gjutformar från staden, och degeln har använts att smälta silver eller brons att gjuta med. De kristna symbolerna ersatte de gamla hedniska praktiskt taget redan från första början efter stadens anläggande.

Vecka 28 2017

Medeltida textilhantverk har vi berättat om förr. Det skall inte orda så mycket om den här gången. De här sländtrissorna av glas visar vi främst för att de är så rackarns snygga!

Sländtrissor fanns i många material – sten, ben, keramik och horn, men de snyggaste är nog de av glas. De fanns både i genomskinligt glas och ogenomskinligt. I vissa fall är glaset av så hög kvalitet att det knappast förändrats. Dåligt glas faller sönder till grus med tiden, men trissan till vänster är lika fräsch och klar som den var en gång för 900 år sedan.

De var nog dyra, och i de flesta fall troligen importerade från andra sidan Östersjön. De satt på snurrande sländor som man spann tråd och garn med.

Vecka 27 2017

Sigtunas medeltida fossilsamlare har figurerat ett par gånger förr här, representerade av både trilobitfossil och ortoceratitfossil, kräftdjur och bläckfiskar som levde för 400 miljoner år sedan.

Vid sökning efter något annat i magasinet förra veckan hoppade plötsligt de här fram, och de är så fina att de bara måste få vara med. De är fossil av sjöborrar, bara några centimeter stora, och de är delikat detaljerade.

Hur de hamnat i Sigtuna kan man ju undra. De måste ha importerats hit. Närmast hittar man sådana här fossil på Gotland och vid södra Östersjökusten. Några som bott vid den stora gatan på 1100-talet verkar ha samlat på dem. Varför vet vi inte. Kanske för att de var fina och exotiska, eller kanske användes de som amuletter.

Vecka 26 2017

Veckans föremål är en av våra mest prominenta sigtunasymboler – sigtunavikingen, med sin toppiga hjälm med nässkydd. Den lilla skulpturen av älghorn hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren 1937.

För att vara en ansiktsavbildning från 1000- eller 1100-talet är han ovanligt naturalistisk och levande, med utförligt framställd frisyr, flätad eller tvinnad mustasch och en självmedveten uppsyn. Han ser ganska nöjd ut.

Porträttet är så känsligt utfört att det skulle kunna föreställa en specifik person. Vem det skulle vara vet vi inte, men vissa forskare tror att det kan vara ett kungaporträtt.

Vecka 25 2017

”Gå till kammakaren? Varför då – jag gjorde allt min kam själv, jag!”

”…men AJ, vad den luggas….!”

Ibland är det kanske inte så dumt att låta en yrkesman göra jobbet. Alla är ju inte välsignade med gåvan att såga spikrakt.

Vi har några kammar av den här kvaliteten i Sigtuna. Vi vet inte alls varför de ser ut så här. Om de är hemmagjorda är de iallafall gjorda av folk med tillgång till lika finbladiga sågar som kammakarna hade.

Det kan också vara fråga om lärlingsarbeten – unga lärlingar som gjort sågövningar på sina första dubbelhelkammar. Det skall böjas i tid. Och det tar nog sin tid att lära sig såga bättre än så här.

Dubbelhelkam, troligen 1100-tal, från Sigtuna. En lärlings sågövning?

Vecka 24 2017

Ibland görs nyfynd i museets magasin, ofta av en ren slump. Nyss ökade våra fynd av vikingatida miniatyryxor av brons med ännu en yxa. Ett fragment visserligen, men om fjorton fynd plötsligt blir femton är ju det ändå trevligt. Dessutom är yxbladet, som endast registrerats som ”föremål” vid den stora Sigtunautgrävningen 1988-90, av den ovanliga bredeggade typen. Av dem hade vi bara ett exemplar tidigare.

Yxorna har sitt ursprung i Kievriket i nuvarande Ukraina och Ryssland. Möjligen var de krigaramuletter som gavs till yrkessoldater i Kievfurstarnas arméer. Antingen är våra femton yxor spår efter svear som tjänstgjort österut, eller också är de spår efter besök av östslavisk nobless.

De vanligaste miniatyryxorna är skäggyxor, som ser ut som klassiska stridsyxor av vikingatidstyp. Den har vi tretton stycken av. Men sedan i tisdags har vi plötsligt två bredyxor i stället för en!

Två yxamuletter av kopparlegering, funna i Sigtuna.

Vecka 23 2017

Och nu över till bling-blinget. Vi har inte jättemycket guld i Sigtuna, men vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan 1999 hittades några spännen med emaljinläggningar och de ser iallafall ut som guld. De har kommit hit från det tysk-romerska kejsardömet. Spännet på bilden, som är det största av dem, bär en bild av en örn. Den är litet abstrakt, men de utbredda vingarna är lätta att se.

På kontinenten har spännen av den här kvaliteten burits av personer ur det sociala mellanskiktet. Om detsamma varit fallet i Sigtuna vet vi inte.

Intressant är att tre av spännena, inklusive det på bilden, påträffades på samma stadsgård och kan dateras till samma tidsperiod; årtiondena uppemot år 1050. Man undrar vilka som bott just på den tomten. Kvarteret Professorn ruvar på många sådana spännande hemligheter.

Är spännet av guld, då? Nej, det är nog gjutet i mässing. Möjligen kan det vara förgyllt.

Ottonskt guldspänne med emaljinläggningar. 1000-talets första hälft. Sigtuna.

Vecka 22 2017

Vår vikthäst igen. Vi har just fått veta att föremålstypen är så pass vanlig runt Rigabukten, i Estland och Lettland, att den rimligen har sitt ursprung där. Den är ett ganska vanligt gravfynd och minst 16 liknande hästar finns påträffade. Vissa tolkar dem som vikter, medan en forskare istället betraktar dem som hundar som vaktar dödsriket.

Det är inte konstigt att vi inte kunnat finna motsvarigheter eftersom vi hittills bara letat västerut och dessutom i helt fel tidsperiod. De skandinaviska vikthästarna är som regel från 12- och 1300-talen, medan de här baltiska krumelurerna är flera hundra år äldre – från 700-talet och framåt in i vikingatid.

Så. Vår kuse blev invandrare och några hundra år äldre. Typiskt Sigtuna. Föremålet ansluter på så vis till förra veckans föremål, kvinnan ”Slavias” baltiska och slaviska smycken. Stan var i mångt och mycket en invandrarstad.

Vår lilla bronshäst från kvarteret Humlegården, med ursprung i Baltikum.

Vecka 21 2017

Gravgods är ovanligt i Sigtunas medeltidsgravar. Staden var tidigt kristen och därför fanns inte bruket att lägga gåvor i gravarna. Enstaka personer har dock fått med sig en kniv eller ibland ett mynt att betala färjkarlen till andra sidan med.

Men från en 1100-talsgrav vid en försvunnen kyrka mellan St Per och St Nicolai har vi en hel liten smyckeuppsättning. Den gravlagda kvinnan bar fortfarande sitt armband och vid huvudet låg två ringar. De är så kallade tinningringar som suttit fästa vid huvudklädet. Det är en slavisk sedvänja, och även armbygeln kommer från andra sidan Östersjön. Kvinnan hade kommit över havet och vi kan tänka oss att det var viktigt för hennes efterkommande att hon fick sin identitet med sig in i döden.

Baltiska och slaviska smycken från en kvinnograv funnen vid Prästgatan i Sigtuna.

Vecka 20 2017

Här är ett hittills anonymt fynd som nyss blivit identifierat tack vare kollegor på sociala medier. Ett av våra fetare metallfynd, en klump av 1,87 kilo kompakt järn.

Med all sannolikhet är det motvikten till en pyndare, en äldre sorts våg som liknade ett besman med skillnaden att motvikten var flyttbar längs vågens arm. På besmanet satt motvikten fast i armens ände istället. Ett bra exempel på en komplett pyndare från vikingatiden finns från Mästermyr på Gotland: http://historiska.se/upptack-historien/object/107096-vag-pyndare-av-jarn-brons/

Kronan beslöt förbjuda pyndare och besman 1638, då man höjde kontrollkraven på vägandet. Förbudet efterlevdes dåligt, så nya dekret gick ut både senare under 1600-talet och under 1700-talet.

Vår pyndare är påträffad i grannhuset till kung Olofs mynthus från 1000-talets första hälft. Det är väldigt spännande att det är just där den dyker upp, i ett sammanhang av värdemätning och tidig kunglig administration.

Motvikt till en pyndare, en våg, funnen i miljön vid kung Olofs mynthus i Sigtuna. Tidigt 1000-tal.

Vecka 19 2017

Det här är ett fodral att skydda eggen till en yxa med, ett vackert träarbete från sen vikingatid. Det hittades vid utgrävningen vid Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999, bortslängt bland andra sopor på gatan.

Det har en enkel men smakfull ornamentik och ett hål vid mitten så man kunde knyta fast det med en rem runt yxans nacke. Det har blivit lagat en gång vid en spricka i kanten, med en järnplatta som är nitad med två nitar. Under järnplattan sticker nosen av ett rundjur fram, typisk för drakhuvuden på runstenar från perioden 1050–1080.

Det finns liknande fynd från andra platser, särskilt från vikingastaden Hedeby vid Schleswig i nordligaste Tyskland som har ett drygt tiotal. Ett par av dem liknar vårt eggskydd till formen, men inget av deras är riktigt lika elegant som vårt.

Eggskydd av trä till yxa. Sigtuna, 1000-talets senare hälft.

Vecka 18 2017

Bruket att fläta föremål av näver – skor, korgar och eggskydd till liar – har ansetts kommit hit med finsk immigration under 14- och 1500-talen. Folklivsforskningen har traditionellt uppmärksammat sådana föremål i områden där så kallade skogsfinnar slog sig ned, finnmarkerna i södra Norrland, Dalarna och Värmland.

Men hur ser det ut arkeologiskt? En ny studie från Mittuniversitetet visar att näverflätning funnits här betydligt tidigare än man trott. Ett av de tidigare fynden står faktiskt Sigtuna för, den tillplattade korgen från slutet av 900-talet som syns på bilden.

Mellansverige hade tät kontakt med södra Finland under vikingatiden och där finns också platser med stora gravfält av mellansvensk typ. Sigtuna hade dessutom kontakt med Kievriket och säkert också med samer norrifrån som kan ha försett staden med horn och pälsverk. Med detta inte sagt att traditionen nödvändigtvis är östlig, den kan också uppstått oberoende på flera platser.

Ett tillplattat korgarbete av näver. Sigtuna, ca 980 – 1000.

Vecka 17 2017

Armborstet har en 2000-årig historia, men hur länge det använts i Skandinavien är osäkert. Det kan ha varit representerat redan under vikingatid, men blev vanligt i militärt bruk under medeltiden.

Ibland hittas spetsar till armborstpilar vid utgrävningar, men sällan andra delar till vapnet. Här är dock ett undantag från kvarteret Handelsmannen i Sigtuna. Föremålet uppmärksammades nyligen av arkeolog Olle Heimer som jobbat med digitaliseringen av museets äldre fynd under vintern.

Det är en krihake, eller en armborstspännare. Det var tungt att spänna det kraftiga vapnet så det behövdes specialredskap till det. Haken var kopplad med en kraftig snodd till ett bälte som satt på skytten. De bägge krokarna framtill grep om armorststrängen då den spändes.

En krihake, en del av mekanismen som använts då man spände armborst under medeltiden.

Vecka 16 2017

Vi visar ett stort föremål den här veckan; Sigtunas kanske mest okända ruin. Dess murar ligger helt under mark i museets trädgård, förutom lite av den södra korsarmen som sticker upp ur gräset vid staketet mot Stora Nygatan.

Bilden är från utgrävningar som museets skapare Olof Palme den äldre gjorde 1915. Först spekulerades i om det var en medeltida borg som påträffats, men snart stod det klart att det var en kyrka. Då fick kyrkan namnet ”S:ta Gertrud” men idag är det enda vi vet, att vi faktiskt inte alls vet dess namn. Forskarna kallar den helt enkelt ”kyrka 1” och är ganska säkra på att den rivits redan under 1200-talet.

När byggdes den då? Det finns tre linjer – en som hävdar att den grundlagts runt år 1100 eller tidigare, en som tänker sig 1100-talets mitt och en som vill hävda runt år 1200. Den ligger i alla fall där i museiträdgården, markerad med stenplattor i gräset. Kom över en sväng och titta!

”Kyrka 1” i museets trädgård, Sigtunas mest väl dolda ruin?

Vecka 15 2017

Det här är en vävtyngd som sträckt varpen i en stående vävstol. Oftast hittar vi sådana tyngder söndersprängda till småsmulor. Då kan de vara så svåra att bestämma att de bara förs in i registren som ”bränd lera”.

Vävtyngderna gjordes av lera som ligger så ytligt att den lätt kan hämtas upp med en bra spade. Sådana leror är oftast täta och klarar inte av snabba värmechocker från eldsvådor, utan sprängs till bitar redan vid 400–500 grader. Om man inte blandar sand i leran, men det brydde man sig inte om. Tyngderna användes ändå som regel obrända. De blev inte brända förrän huset brann ned.

Vecka 14 2017

Det finns stora kammar och det finns små kammar. Man undrar vad som avgör storleken. Hur stort huvud man har? Eller behovet av att skryta?

Den största kammen på bilden är 23 centimeter lång. 1000-talet var en guldålder för de här jättestora kammarna, i synnerhet i Sigtuna där det bodde mycket tjusigt folk med skrytbehov. Att ha fått en ståtlig kam i gåva av en viktig person, eller till och med av kungen, gjorde såklart att kammens ägare kunde få känna sig extra viktig.

De andra kammarna kallas dubbelhelkammar. Sådana blev rejält vanliga under 1100-talet och framåt. Det finns de mest skilda storlekar. Den minsta på bilden är bara knappt 2 centimeter bred. Man undrar vem som kan ha haft ett så litet huvud? Eller liten plånbok?

Kammar, 1000- och 1100-tal. Sigtuna.

Vecka 13 2017

1925 kom vattnet till Sigtuna. Ett utbrett ledningsnät lades ned i de viktigare gatorna. Det gav anledning till den dittills största arkeologiska utgrävningen i staden. Ansvariga blev birkaarkeologen Holger Arbman och sigtunaforskaren Erik Floderus.

Utgrävningens resultat blev så uppseendeväckande att till och med stockholmstidningarna slog på stort. Här är en helsida ur DN i november samma år. Ett riktigt bildreportage!

Rubrikerna lyder ”Kulturlager till över fyra meters djup” – en mild överdrift, vet vi idag – ”Vackra prov på medeltida hantverk” och ”Det märkligaste fyndet – ett vikingahus”. Den sista rubriken rör fyndet av ett lerklinat flätverkshus i kvarteret Trekanten. Det var det första huset som grävts ut i sin helhet i staden. Hur man visste att det varit just ”en gammal viking” som bott i det kan man förstås fundera över.

Dagens Nyheter den 8 november 1925.

Vecka 12 2017

Fanns det läkare och rent av kirurger på vikingatiden? Vi finner iallafall föremål knutna till läkekonst och kirurgi vid utgrävningar på vikingatida och tidigmedeltida platser. Vi hittar till exempel pincetter, spatlar och skalpeller i en massa olika varianter.

Den här skalpellen kommer från Sigtuna och användes i slutet av 1000-talet. Den är tiotalet centimeter lång och själva bladet är drygt ett par centimeter. Stålet är otroligt tunt, inte bara själva eggen utan hela bladet. Med det kunde man säkert göra delikat fina snitt vid till exempel öppning av bölder.

Läkekonstens historia går djupt ned i antiken, och det gör även läkekonstens redskap. Av våra tidigmedeltida fynd förstår vi att traditionen inte varit bruten, inte ens i den medeltid som vi ibland lite slarvigt brukar döma som ”mörk”.

En senvikingatida skalpell från Sigtuna.

Vecka 11 2017

Här är en hå från mitten av 1000-talet, en årtull till en båt. Den har varit fastknuten vid relingen, på samma sätt som i båtbyggare Lennart Widerbergs rekonstruktion på den nedre bilden. Den här sortens årtullar förekom i hela Skandinavien under järnåldern.

Årtullen kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren där Sigtunas systembolag ligger idag. Man kan undra hur en bit av en båt hamnat så långt uppe på land, men uttjänta båtar återanvändes gärna eftersom de innehöll mycket användbart trä. Ibland har uppfläkta båtsidor lagts på marken som kavelbroläggning att gå på, ibland fick de bli bottnar i kistor vid begravningar och säkert högg man gärna upp dem till ved om vintrarna. Man kan göra mycket med en gammal båt.

Den naturvuxna klykan liknar nästan en hajfena. Det är inte för inte som den kallas för hå. Uttrycket har hämtats från benämningen på en variant av pigghaj, håkäringen.

Vikingatida årtull från kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna, och en modern rekonstruktion.

Vecka 10 2017

Vi fortsätter på temat textilier. Det här är rester av en hantverksmiljö från ett hus från 1100-talets början, nedpackade i fem fyndlådor. Troligen representerar den ganska fantastiska röran vad som är kvar av en stående vävstol och dess varp.

Fyndet består av bränt trä som kan vara rester av vävstolen, vävtyngder av lera som sträckt varpen, samt massor av bränd textil i olika kvaliteter. Här finns tråd, snoddar, knutna nät och små vävda textilstycken av ytterst fin kvalitet.

Husets torvtak hade rasat in då det brann ned och skapat en syrefri miljö, som i en kolmila. Det gjorde att organiskt material förvandlades till kol istället för att brinna upp fullständigt. Det är därför all textil klarat sig så bra. Den är såklart värdelös som textil då den är helt förkolnad, men vi kan tydligt se vilka kvaliteter av tyg man arbetat med. Och det är vad en arkeolog skulle kalla att ”klara sig bra”.

En härva av förkolnad textil, resterna av en textilhantverkares arbetsplats i ett 1100-talshus i Sigtuna.

Vecka 9 2017

Här är en vikingatida trådrulle, tillplattad och sönderbränd. Förr spann man tråd med handhållen slända. Den bestod av en sländten, en lång pinne, med en rund sländtrissa påträdd som gjorde att tenen lätt kunde fås att snurra. Den snabbt snurrande sländan tvinnade ihop ullen till tråd som samlades upp runt tenen.

När sländan var full med tråd drog man av trissan och tenen fick fungera som trådrulle. Det är en bit av den förkolande sländtenen som sticker ut framtill ur trådhärvan på bilden.

Vår vikingatida tråd är funnen i resterna av ett hus som låg under nuvarande Nicolai gränd, ett hus som brann ned runt år 1050. Tack vare branden förkolnade många saker av trä och textil, och kol ruttnar ju inte. Det är därför den här unika trådrullen klarat sig fram till vår tid. Ett litet under.

En bränd slända med förkolnad tråd från 1000-talets mitt. Kvarteret Trädgårdsmästaren, Sigtuna.

Vecka 8 2017 – samtidsarkeologi

Här är resterna av en kapsyl, en sådan som satt på läskflaskor fram till 1970-talets början. Den hade en tunn flärp nedtill som man skulle dra runt kapsylen för att öppna den. För små barn var det lögn att göra det. Flärpen gick ofta av utan att flaskan ens blivit öppnad.

Kapsylen är ett av de först tillvaratagna föremålen från utgrävningen i kvarteret Professorn ovanför Gröna ladan. Fram till 1999 var där en öppen plats med gräsmatta där det hölls utomhuskafé om somrarna. Många minns säkert Haggan i Backens café. Nu har fiket blivit arkeologi!

Bakom ligger vad som är kvar av en kam, ett av de föremål som först togs tillvara vid grävningen i kvarteret Humlegården 2006. Den är helt korrekt registrerad som en enkelhelkam av röd plast. ”Enkelhelkam” är torr arkeologiterminologi. Och i det här sammanhanget lite arkeologhumor.

Rester av en röd plastkam och en läskkapsyl, en så kallad alkakork. 1930-tal till 1970-tal.

Vecka 7 2017

2008 hittades den största vikingatida silverskatt som påträffats i Mälardalen sedan 1827. Det hände vid arkeologiska undersökningar då bostadsområdet Steningehöjden byggdes. Skatten hade grävts ned vid mitten av 800-talet i en tusen år äldre grav.

Sundvedaskatten består av 481 mynt från hela den dåtida islamska världen och ett mynt från det Karolingiska riket. De orientaliska mynten representerar 25 myntorter i tolv av det islamska områdets moderna länder: Uzbekistan, Afghanistan, Turkmenistan, Iran, Irak, Azerbajdzjan, Armenien, Turkiet, Syrien, Tunisien, Marocko och Spanien.

Skatten finns hos Myntkabinettet i Stockholm, men elva av mynten finns med i vår utställning Sigtunahistorier. Bilden är en detalj ur ett foto av skatten före konservering.

Sundvedaskatten, funnen nära Valsta i Märsta 2008. Foto: Gabriel Hildebrand/Historiska museet.

Vecka 6 2017 – ett litet städ

Ibland då vi inventerar fynd i magasinet kikar de mest poetiska små föremål fram ur mörkret. Som då en medeltida hornsmeds eller guldsmeds lilla städ hoppade ut framför ögonen på oss. Städet är gjort av den hårda rosenkransen av ett älghorn och har en blanksliten yta med ett par grunda borrhål och en del repor i. Det är väl använt under lång tid.

Vänder man på det ser man att en rostig bit järn sticker ut ur undersidan – såklart: städet har varit försett med en tånge som förankrat det i en arbetsbänk! Bänken är ju väck sedan 8-900 år, men nu då vi förstår att det funnits en bänk är det lätt att börja möblera upp lokalen i fantasin. Verkstaden får lite liv igen.

En medeltida guldsmeds städ, gjort av ett stycke älghorn. Sigtuna.

Vecka 5 2017

Det här är faktiskt en pilspets, vad man än kan tro. Nyttan med klumpiga pilspetsar var att de slog ut småvilt utan att förstöra pälsen. En annan fördel var att pilen inte fastnade högt uppe i trädet om man missade bytet. De här klumppilarna, som de kallas, var ofta av horn och de förekommer i ett bälte från Nordnorge till Sibirien. Svenska exempel är ett samiskt fynd från Tärna i Västerbotten och ett annat från Ås i Jämtland.

Färsk forskning visar att samer kan ha levererat horn till Sigtunas kammakerier på 1100-talet. Att döma av våra två klumppilar i samlingarna kan vi tänka oss att även pälsverk levererats från samma håll. På medeltiden sträckte sig samernas områden längre söderut än idag.

Klumppil för ekorrjakt. Närmare datering okänd.

Vecka 4 2017

Veckans föremål är två. En gotisk fönsterbåge från 1200-talet från Vidbo kyrka och en korstolsgavel från 1500-talet från Odensala kyrka. Bägge i trä, men med helt olika uttryck. Fönsterbågen är nästan rörande enkelt tillyxad medan korstolsgaveln är mera storslagen i utförandet.

Det har inte suttit något glas i fönsterbågen utan nubbhål på baksidan antyder att det suttit pergament i den, skinn som beretts så det blivit tunt nog att släppa igenom ett milt ljus. Det förstärker föremålets enkla utförande ännu mera.

Bägge är utlånade av Historiska museet till vår utställning Sigtunahistorier.

Gotisk förnterbåge från Vidbo kyrka och en korstolsgavel från Odensala kyrka.

Vecka 3 2017

Det här är en av våra vikthästar. Vikthästar var vikter som troligen användes då man vägde silver. De var vanliga på 1300-talet, speciellt i Norge där man hittat många. Men vi har några i Sigtuna också, som den här som kommer från kvarteret Humlegården.

Den ser litet speciell ut. Vi har faktiskt inte hittat någon vikthäst från andra platser som ser ut som den här. Den har lång hals och ett väldigt speciellt ansikte. Ser glad ut. Ibland kallar vi den ”krokodilhästen” för den ser faktiskt ganska krokodilaktig ut med de stora ögonen placerade ovanpå huvudet.

Vikthäst, eller hästvikt, från kvarteret Humlegården, Sigtuna.

Vecka 2 2017

Vår St Per är en liten bronsfigur med emaljdekor och rester av förgyllning. Den anses vara tillverkad i Limoges i Frankrike på 1200-talet. Petrus, lärjungen och aposteln Simon Petrus – Simon klippan, anses ha varit Roms förste biskop och brukar avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Sigtunas lille St Per är faktiskt funnen i St Pers kyrkoruin, vilket naturligtvis passar bra.

St Per från Limoges. St Per från St Per i Sigtuna.

Vecka 1 2017

I början av 1000-talet grävde någon ned en näve glaspärlor i lergolvet i guldsmedjan vi brukar kalla ”Kung Olofs Mynthus”. Eller om det var så att någon tappade dem en stressig dag och trampade ned dem i golvet. Vi vet inte. Totalt har vi iallafall 120 pärlor som hittats inom en väldigt liten yta.

En liten skatt, helt enkelt. Särskilt som den arabiske krönikören Ibn Fadlan berättat att vikingarna gärna betalade ett silvermynt per glaspärla borta vid Kaspiska havet. Några av pärlorna är guldfoliepärlor, med bladguld insmält i glaset. Femtio av dem är gröna pärlor som bara är två till tre millimeter stora. Kan de ha använts till en tidig variant av pärlstickning? Vi vet att också textilhantverk utövades i mynthuset.

En liten glaspärleskatt från mynthuset i kvarteret Urmakaren, Sigtuna.

Vecka 52 2016

Så här i mellandagarna får det bli en favorit i repris. Benet där någon började skriva ”fríðr”, men fick det ryckt ur näven redan efter två runor av någon som tyckte det lät bättre med latin. Om det nu var på det viset det gick till när vi fick vårt tvåspråkiga runben år 1073. Eller om det kan ha varit 1093.

PAXTEC blev det iallafall. Du kan se benet med egna ögon i museets basutställning.

Vecka 51 2016

Tre små grisar?

Nja, inte riktigt. Vi har inga grisar på museet som är photogenique nog att bli julkort. Men de här tre bennålarna från vikingatid går inte av för hackor de heller.

Djurhuvudet i mitten ser så suspekt ut att den nålen faktiskt kallades ”grishunden” av en av kollegorna som flyttade museimagasinet för ett par år sedan. Det har tänder och bakåtstrukna öron som en hund eller varg i försvarsställning, men framtill har det ett riktigt stiligt gristryne.

Grishunden duger bra för ändamålet. God Jul!

Tre vikingatida bennålar från Sigtuna.

Vecka 50 2016

Ibland är runor så diskreta att de nästan inte syns. De är bara lätt ristade med en knivsudd och syns bara i ordentligt släpljus.

Det behövs bra ögon vid utgrävningar, särskilt i Sigtuna där det finns så många runben. Och utgrävningar görs under tidspress, så ekvationen går inte alltid så bra ihop. Ändå lyckas arkeologerna vara noggranna nog för att även se sånt som knappast syns. Ibland kan det vara ett väldigt vridande och vändande på små benbitar i schakten.

Den här lilla tvåcentimeters stumpen, från Långgränd, säger inte så mycket. ”…tmlR”, de sista tecknen i runraden. De syns knappt, men arkeologerna missade den iallafall inte.

Litet runben från Långgränd i Sigtuna. ”…tmlR”.

Vecka 49 2016

Här är tolv glaspärlor från vikingatiden. De ser egentligen inte så speciella ut. Faktum är att man gärna omgav sig med betydligt snyggare glaspärlor än så här på den tiden. Men de lite skruttiga pärlorna kommer från en spännande plats.

I Märsta, där kommunhuset ligger idag, låg en stor gård på järnåldern. När huset skulle byggas 1916 grävdes delar av gårdens gravfält ut, och andra delar undersöktes på 1960-talet. Gravarna daterades till 400–500-talet och långt upp i vikingatid. Den yngsta var en obränd kistgrav enligt kristen sed, så gravfältet användes fortfarande på 1000-talet och kanske ända in i 1100-talet när kristendomen bredde ut sig.

Glaspärlor från vikingagården Sätuna i Märsta.

Vecka 48 2016

Varför skrev Knut ”kunt” med runor på den bysantinska kammen? Eller var det GunndiarfR som gjorde det?

Det är en fråga man kan bråka länge med. Om man inte tycker det är förunderligt nog att en elfenbenskam från östra medelhavsområdet har hittat ända upp hit på 1000-talet.

Kammen är av en typ som ansetts har använts av präster vid symbolisk utkamning av onda tankar ur skägget inför mässan. Från sitt ursprungsområde har den seglats genom Bosporen, via Svarta Havet, längs ryska och estniska floder, över Östersjön och in i Mälaren där den passerat Almarestäket och till sist rotts över fjärden Skarven in till Sigtuna. En imponerande resa!

Väl framme blev den nedklottrad av Knut, eller kanske GunndiarfR, som skrev ”kunt” på den. Han ägde väl kammen och tyckte han hade rätt att skriva sitt namn. Klåfinger-Knut!

Knuts bysantinska elfenbenskam med felstavning? Kvarteret Trädgårdsmästare, Sigtuna.

Vecka 47 2016

Det här myntet hittades i kvarteret Ödåker år 1924. Det är slaget av myntmästare Godwine i London för den engelske kungen Ethelred II, någon gång runt år 1000. Åtsidestexten säger EDELRED REX ANGLO och frånsidan säger +GODPINE MOO LVND – Godwine i London.

Förutom att nordmännen var över rätt ofta och pressade ur den stackars Ethelred silver, bortemot 100 ton till sist, blev hans penningar också modell för de första mynten i Sverige, Norge och Danmark. Troligen kom engelska myntmästare till Sigtuna för att lära lokala hantverkare konsten att slå mynt.

Det lustiga är att just Godwines namn också dyker upp på vissa av Olof Skötkonungs mynt. Så antingen har han faktiskt varit här personligen eller också har sigtunamyntarna kopierat texten från de engelska mynten, eller också fanns det fler än en engelsk myntmästare som hette så.

Anglosaxiskt mynt, kung Ethelred II, funnen i kvarteret Ödåker i Sigtuna.

Vecka 46 2016

Här är ett hemlighetsfullt runbleck av koppar som kanske är ristat av en senvikingatida trollkarl. Det hittades på okänd plats i Sigtuna 1927 och har just blivit beskrivet i en artikel av runforskarna Helmer Gustavson och Magnus Källström.

De skriver: ”Att de snarlika tecknen är just nio till antalet och är fördelade på tre grupper med tre i varje talar för någon form av magi. Förmodligen rör det sig här om en tankevärld som vi inte längre kommer åt”. Det är ju jättespännande även om vi inte förstår det!

Artikeln finns i årets upplaga av museets årsskrift Situne Dei.

Ett runbleck med en trollkarls besvärjelse?

Vecka 45 2016 – Barn i medeltidsstan!

Det här är en yxa som hittades vid utgrävningar i kvarteret Ödåker 1922-23. På katalogkortet är den bara beskriven som ett ”yxblad av älghorn till symbolisk yxa”.

Symbolisk är yxan utan tvekan, eftersom eggen är alldeles platt och trubbig. I värsta fall kan man kanske ge någon en bula i pannan med den. Men man undrar varför arkeologen som registrerade den inte gick ännu ett steg och beskrev den som en leksaksyxa? För att vi vuxna människor ofta är lite småtråkiga och har glömt hur det var att leka?

En leksaksyxa är den nog ändå ganska säkert och den har litet osäkra mönster på ytan som mycket väl kunde vara ristade av ett barns hand. Med det kan vi lägga den till de ytterst få fynd av barns leksaker som vi har i samlingarna. Tack till gamle sigtunaarkeologen Olle Heimer som fick upp ögonen för yxan och levererade tolkningsförslaget!

Leksaksyxa av horn från Sigtuna.

Vecka 44 2016 – Lönnrunor som inte ens ger dig en puss!

Ni minns benet med hemliga runor som säger ”kyss mig” om man tyder dem rätt? Här är ett ben till med samma kodsystem av korta och långa streck. Runalfabetet är ju uppdelat i tre grupper, ätter, med fem-sex runor i varje. Tre korta och fem långa streck betyder att man skall kolla femte runan i tredje ätten. Det blir ett ”r” – om man bara räknar ätterna baklänges så att den första ätten blir den tredje. Riktigt krångligt skall det vara.

När man så har trasslat sig igenom alla streck får man inte alls fram något trevligt ”kyss mig”-budskap, utan bara ”r a þ u” – ”tyd du”. Jamen tack. Det var ju det jag just gjorde! Och inte ger baksidan värst mycket klarhet heller, för där står ”isiiiuuii” och man inser att man nog aldrig kommer att förstå det här benet.

Krångelnissar! Kyss mig-benet var faktiskt roligare.

Runben med lönnrunor från Sigtuna. Sent 1000-tal.

Vecka 43 2016

Det vanligaste fyndet från medeltida städer är keramik. Keramik har använts till förvaring och matlagning genom hela historien. Krukor håller dock inte i evighet utan går sönder till sist, så då måste man ordna nya. Då gick man knappast till en keramiker och handlade, utan det fanns säkert folk på varje gård som kunde göra dem.

Så var det förstås i Sigtuna med. Från våra digitalt registrerade utgrävningar från 1985 och framåt har vi ungefär 930 kilo skärvor tillvaratagna. Räknar vi in museets äldre grävningar har vi mellan ett och ett halvt och två ton keramik i magasinet. Och alla krukor är trasiga. Utom en. En enda.

Och det är den här, som grävdes fram av arkeologen Else Nordahl då hon undersökte museets tomt inför bygget av den nya utställningshallen 1963. Kärlet är så kallad östersjökeramik, en kärltyp med slaviska influenser, och troligen lokalt tillverkat i Sigtuna under 1000-talets senare del.

Östersjökeramik. Ett komplett kärl från Sigtuna.

Vecka 42 2016

Har vi funnit en ny sak med runor på? Nu när museets äldre fynd katalogiseras digitalt, stöter vi ofta på sånt vi inte sett förut. Den här sländtrissan till exempel, som är gjord av en kompakt och kalkrik lera, fick vi upp ögonen för i måndags.

Det gamla katalogkortet från 1920-talet berättar om mönstret som löper i en bård runt kanten, men säger ingenting om runor. Ändå tycks det finnas en och annan misstänkt runa där. Närmast i bild, vid ”klockan 6” syns något som liknar en f-runa. Där finns också former som väldigt mycket liknar ett och annat a.

Så här är det i Sigtuna – här finns alltid nya saker att upptäcka! Men vi skall inte ropa hej förrän runforskarna varit här och nagelfarit föremålet. Det kanske inte alls är några runor. Fortsättning följer!

En sländtrissa från Sigtuna. Är det runor på den?

Vecka 41 2016

Det här är nog en av de tidigaste Kristusbilder som gjorts i Sigtuna. Du ser originalet upptill i bild och en gipsavgjutning nedtill.

Den lite rörande naiva figuren är ristad i en bit sten eller lera. Ansiktet är skuret i relief medan resten av kroppen bara är skissad. Troligen hade tillverkaren tänkt göra en gjutform, men kom av sig efter att ansiktet var färdigt.

Gestalten har gloria, fotsid klädnad, fem fingrar spretande på varje hand med tummarna vända uppåt och ett elegant hakskägg. Katalogkortet beskriver honom som en ”Kristusfigur av primitiv romansk typ”.

Gjutformen hittades 1927 i kvarteret Humlegården. Tyvärr grävde man inte lika noggrant på den tiden som vi gör i dag så vi har ingen klar datering. Men den kan nog uppskattas tillhöra perioden mellan 1000-talets mitt och uppemot 1200.

Tidig kristusbild från Sigtuna, ristad på en gjutform.

Vecka 40 2016

Alla föräldrar har kanske inte samma finstämt delikata smak när de döper sina barn.

För ett par veckor sedan visade vi runbenet med texten eller namnet fuma, som kanske kan läsas som ”den tokiga, galna; eller darrhänta”. Veckans runben bär texten bofe, ”Bove”.

Databasen Sigtunas lösföremål berättar: ”Mansnamnet Bófi förekommer i ett femtontal runinskrifter från södra Sverige och Danmark.. ..De medeltida beläggen på namnet har en orientering mot Götalandskapen och Skåne, framför allt Lund, när de förekommer före 1300-talet.. .. Det är enligt Lena Peterson..  ..snarast ett binamn bildat till ett appellativ *bófi ’tjockis’, jfr nyisländskans bófi ’skurk, lymmel’.”

Det hade inte varit någon höjdare att vara döpt till Skurk. Och Lymmel vore knappast bättre.

Runben med texten ”bofe”, kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 39 2016

Sigtunas medeltidsorkester växer – nu har vi hittat ännu en stämnyckel till ett stränginstrument!

Eftersom fyndlistorna från det tidiga 1900-talets utgrävningar håller på att digitaliseras, går vi igenom många fynd som inte studerats så noga på länge. Och se vad som kom fram! En släkting till de två stämnycklar vi redan har – musikanten Erres stämnyckel med runor på och den vackra med ornamentik i runstensstil från 1000-talet.

Den ”nya” nyckeln är mycket enklare i utformningen är de två andra. Den är bara hastigt tillskuren och saknar ornament, men den har vad som behövs för att den skall passa till en fyrkantig stämskruv – ett fyrkantigt hål i ena kortänden.

Fornhemmets skapare Olof Palme den äldre fann redskapet när han undersökte museiträdgården 1915. Materialet är horn. Bilden visar den ”nyfunna” nyckeln närmast, och den vackra med ornamentik i bakgrunden.

Två av Sigtuna museums stämnycklar till tidigmedeltida stränginstrument.

Vecka 38 2016

Det här runbenet är funnet vid en utgrävning i kvarteret Professorn 1996. Det är väldigt kortfattat, och säger bara fuma, skrivet med ett bakvänt f.

”Sigtunas lösföremål”* skriver: ”Om läsningen fuma är riktig med en u-runa kan runorna tolkas som ett kvinnligt binamn ’Fumma’, bildat till ’fumm’ n. ’dårskap, dumhet’ eller verbet ’fumma’ ’vara tokig, galen; vara darrhänt’, jämför svenskans imitativa ’fumla’. Båda orden är kända från svenska och norska dialekter och i nyisländskan.”

Så. Då vet vi att folk var både tokiga och fumliga också för 1000 år sedan. Då som nu. Vi har väl inte förändrats så mycket kan man tro.

* Sigtunas lösföremål som nämns i texten beskriver de flesta av stadens mindre runföremål.

Vecka 37 2016

På 1200-talet byggde dominikanermunkarna konventet och Mariakyrkan i Sigtuna. De byggde i tegel, som var ett helt nytt byggnadsmaterial i Mellansverige då.

Vid utgrävningar norr om kyrkan på 1950-talet hittades anläggningar under marken som kan vara resterna av ugnarna där teglet brändes. Vi kan också tänka oss att själva leran som teglet gjorts av hämtats i närheten, på bekvämt avstånd från byggarbetsplatsen.

När leran blandats med sand och trampats mjuk och följsam tillverkade man tegelstenarna i fyrkantiga träformar, ungefär på samma sätt som man gör sandkakor på stranden när man är barn. Sedan fick de ligga utomhus och torka innan de brändes i ugnarna.

Det var då det hände! En natt kom en stor hund förbi och gick över de våta mjuka obrända tegelstenarna. Och så fick vi den här fina tegelstenen med ett 8 centimeter långt tassavtryck i!

Profiltegel med tassavtryck av stor hund. 1200-tal, Dominikanerkonventet i Sigtuna.

Vecka 36 2016

Ibland ville man göra det krångligt för sig. Av ren lekfullhet. Runtexten uppe till vänster är skriven med runor som får en annan betydelse om de vänds upp och ned. Vips står det något annat istället. raþ betyder ”tyd”, men vänder man det upp och ned står det þat, ”detta”. raþ þat – tyd detta!

Sådana här upptåg kan man ju tänka sig har passat fint vid glada fester, och ett annat ben bekräftar faktiskt festsammanhanget. Där står aul – öl – men vänder man på det får man den utvidgade betydelsen aul kut – gott öl!

Benet, som är daterat till perioden 1055-1075, är vårt tidigaste belägg för ordet öl på vikingatidsskandinaviska. Nu behöver det inte vara så att det bara var ölet som var gott, utan hela festen. Att ”hålla öl” kan också ha stått för att ”hålla en fest”. Jämför de sentida uttrycken ”taklagsöl” som byggare firar då taket lagts på en ny byggnad, och ”gravöl” som står för begravningsmiddag.

Bägge runtexterna kommer från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn 1999, intill Gröna ladan.

Runben med lönnrunor från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna.

Vecka 35 2016

Det här lilla träkorset är ett unikum. Vi fann det vid den stora grävningen intill Gröna ladan 1999-2000, en grävning som gav otroligt mycket bevarat trä och flera föremål knutna till prästerskap, lärdom, skrivkunnighet och undervisning.

Korset är jättelitet, bara några centimeter brett, och har ett litet hak i bottnen som om det suttit fast i någon slags bas eller i ett större föremål. Kanske har korset tillhört ett litet hemaltare. Vad som är unikt med det är att det är så tidigt, helt säkert 1000-tal och kanske också tidigt i seklet.

På bilden är korset just upptaget ur jorden. Sedan dess har det konserverats och det är utställt i vår basutställning ”Sigtunahistorier”.

Litet träkors från kvarteret Professorn i Sigtuna, 1000-talet e Kr.

Vecka 34 2016

Intill parken Trekanten i Sigtuna hölls ett gästabud en gång runt år 1200. Folk blev mätta och nöjda och kanske lite extra glada framåt småtimmarna. En av gästerna tog upp det revben han just gnagt köttet av och ristade med en knivsudd:

mari * selti * rif a fe mest *| aff | asa

Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom

När han så prisat Marre som stått för festmaten räckte han över benet till sin bordsgranne, som blev präktigt irriterad. Hur har någon mage att påstå att den lille Marre skulle äga mera än självaste kungen? Det var lite som att svära i kyrkan, så grannen drog upp sin kniv och ristade på andra sidan av benet:

kunukr :iaR : matr : bestr: han : a f mest : han iaR þekili

Kungen är den bäste mannen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild

Så kanske det gick till när vi fick en kort diskussion bevarad på ett revben för 800 år sedan. Benet har sedan det hittades 1990 kommit att kallas ”kungabenet”. Texten anses visa vikten av att en kung eller aristokrat skulle vara givmild mot sina vänner och att allierade vanns med hjälp av överdådiga gästabud och dyrbara gåvor.

Runben, det så kallade ”kungabenet” från kvarteret Trädgårdsmästaren, Sigtuna.

Vecka 33 2016

Vi har just haft besök av forskare som skriver om spelpjäser, så veckans föremål får bli tre sådana.

I våra samlingar finns det ett hundrafemtiotal av dem; platta skivformade, toppiga svarvade, några eventuella schackpjäser och ett par dominobrickor. Dominobrickorna är nog från senare historisk tid, men det stora flertalet av de andra tillhör tidig medeltid, 1000 och 1100-tal. Såklart man spelade då med! Ett populärt spel var brädspelet Hnefatafl.

De trevligaste av våra spelpjäser är nog de små toppformade med elegant svarvade knoppar, ofta bara ett par centimeter höga. Av de här tre är den närmaste och den i bakgrunden gjorda av valrosstand. Den stora i förgrunden är från 1030-talet ungefär, medan de två andra är hundratalet år yngre.

Vad vi fick lära oss av de besökande forskarna är att vi förutom valrosspjäserna också har flera som är gjorda av valben. Flera än vi kanske trodde. Det var visst rätt god fart på kontakterna med Norge, Island och Grönland i det tidiga Sigtuna.

Tre spelpjäser från 1000- och 1100-talen. Sigtuna.

Vecka 32 2016

Det är spännande med runor skrivna på kopparplattor. För inte så länge sedan visade vi runblecket från Gula skolan med en gruvlig besvärjelse som börjar med ”Tor sårar du, trollens furste!”. Men det finns ännu flera i Sigtuna, och vi hittar nya hela tiden.

För två år sedan fann vi två ”nya” som gömt sig i museimagasinet ända sedan 1920-talet, som runforskarna Helmer Gustavson och Magnus Källström jobbat hårt med att tolka. Det ena är det på bilden. Där säger den otydliga texten –u–hr-o. Det är ju inte så mycket att gå på, men det andra blecket är ännu knepigare. Det är ristat med lönnrunor som nog var så hemliga att det kanske bara var trollkarlen som skrev dem som begrep vad de betydde.

Helmer och Magnus skriver om de nya blecken i årsboken Situne Dei 2016 som museet snart skall lämna till tryckning. Deras artikel berättar också om det runbleck som hittades vid grävningen vid Götes mack 2014.

Ett runbleck med ofullständig text, Sigtuna.

Vecka 31 2016

Här är en bit målad kalkputs funnen vid Mariakyrkan. Färgen är rester av väggdekor från dominikanerkonventet som revs efter Gustav Vasas reformation på 1500-talet.

Dominikanerorden instiftades i Toulouse 1215 av den spanske prästen Domingo de Guzman, som efter sin död helgonförklarades som S:t Dominicus. Konventen var öppnare och mera utåtriktade än de slutna klostren, och Sigtunakonventet grundades 1237.

Mariakyrkan invigdes 1247 och stod färdig 1255. Den var konventets kyrka och fungerade som sådan fram till reformationen då den blev församlingskyrka. Av de försvunna konventsbyggnaderna kan vi idag tydligt se de igenmurade korsgångsvalven i kyrkans södervägg, samt en liten rest av en mur som sticker upp ur gräsmattan intill kyrkans sydvästra hörn. Konventet ger sig också tillkänna i kyrkogårdstopografin söder om kyrkan.

I våra arkeologiska samlingar finns bland annat tillvarataget formtegel från valvribbor och rester av spröjsade glasfönster från konventet. I Mariakyrkan finns en 1400-talsstaty av S:t Dominicus.

Kalkputs med röda och gröna färgspår från Dominikanerkonventet som revs på 1500-talet, Sigtuna.

Vecka 30 2016

Det brukar sägas att runorna formgavs för att lätt kunna ristas i trä – alla streck i tecknen var orienterade så att de enkelt kunde skäras tvärs eller diagonalt mot träets ådring. Ändå har vi bara tre fynd av runor på trä från Sigtuna, trots långt mer än 100 runfynd från staden.

Det ena är en runpinne som hittades 1936 i kvarteret Handelsmannen. På det står aluumalþ-n -u-st-al. Forskarna har fortfarande inte kommit överens om en tolkning av texten.

Det andra är runsyllabariet, som var ett redskap för undervisning om runalfabetet och som visas i museets träutställning sommaren ut.

Det tredje fyndet är runstickan på bilden som kommer från grävningen i kvarteret Professorn 1999. Till formen liknar den de pinnar med ägarnamn som man stack in i varusäckar i Bergens hamn i Norge på 1100-talet. De var helt enkelt namnlappar av trä som säkrade att fraktgods inte skulle komma bort. Texten på vår runsticka har man dock inte kunnat tyda än, så vi får snällt vänta och se!

Runpinne från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 29 2016

Den här fina lergöken är inlämnad till museet av Claes Hammargren i maj 1980. Den hittades vid trädgårdsarbeten i Lehmanska gården. Den har ett fingerhål, så man kan spela den med två toner och huvudet är doppat i vit engob, en enklare form av glasyr av uppslammad vitlera.

Gökens huvud är avbrutet, vilket är synd eftersom det skulle ha kunnat berätta var göken tillverkats. Till exempel har lergökar från Ängelholm huvudet uppvridet till en spiral, medan Falkenbergsgökar har ett rakt huvud som kan vara vridet något åt höger. Det lilla som är kvar av halsen på vår gök antyder en lätt vridning åt vänster, så vi vet inte riktigt vad vi skall tro.

Dateringen kan vara 1800-tal likväl som 1900-tal men lergökar har medeltida anor. Vi har några till funna i Sigtuna, dock alla från sen historisk tid.

Lergök, Sigtuna. Men är det en Falkenbergsgök eller en Ängelholmsgök?

Vecka 28 2016

Ett vanligt användningsområde för runor var namnmärkning av ägodelar, precis som idag när vi sätter namnlappar på saker vi inte vill förlora. Det här är ett knivskaft som hittades vid grävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90. Det är av horn och knivbladet som varit av järn är borta. Texten lyder helt kortfattat:

liku a knif – Liko (Likko?) äger kniven.

Runföljden liku har ansetts knappast återge ett nordiskt namn, utan snarare ett frisiskt. Det skulle alltså härröra från Friesland som låg vid den nuvarande holländska kusten och delar av Danmarks södra nordsjökust. Frisernas handelsstad Dorestad spelade en viktig roll i nord- och östersjöhandeln från 600-talet och framåt. Det frisiska gillet nämns på två runstenar i Sigtuna.

Alternativt kan liku läsas som det västnordiska kvinnonamnet Lík(n)øy. Forskarna är inte alltid överens om saker och ting. Det är en av de saker som gör forskning så spännande!

Likus knivskaft, från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna.

Vecka 27 2016

I Lund fann man en gång ett litet redskap tillskuret av ben med runtexten tinblbein ristad.

Här är ett sådant från Sigtuna, men med ristad dekor istället för text. Vi har uppemot ett hundratal sådana hos oss så de var väldigt vanliga vardagsredskap, och vi brukar kalla dem ”tinblbein” efter runtexten från Lund. Redskapet är en viktig representant för det tidigmedeltida textilhantverket i staden, tillsammans med fynd av vävstolsdelar, sländtrissor, synålar av metall och bennålar för nålbindning.

Med tinblbeinen har man tvinnat band och snoddar till kläder och snören att hänga saker i. Andra benämningar på föremålen är slunggaffel och påtgaffel. Tekniken ligger nära påtning, som fortfarande är en levande hantverksteknik.

Tinblbein finns i många olika utföranden och storlekar. Exemplaret på bilden är 35 mm högt.

Tinblbein, eller påtgaffel, från det tidigmedeltida SIgtuna.

Vecka 26 2016

Det här träsnittet gjordes på 1680-talet av dåvarande riksantikvarien Johan Hadorph. De tre runstenarna på bilden låg då i Mariakyrkans sakristia.

100 år dessförinnan fanns stenen till vänster, U 383, och den i mitten, U 395, i S:t Pers ruin. U 383 har ingen text kvar eftersom kanterna huggits bort. U 395 är den bekanta stenen med texten ”Sven gjorde dessa stenar … (hä)mta sten (el. stenar) på(?)…, som han förde till Sigtuna.” Texten har tidigare tolkats som att en man fört sin döda hustru till staden för att begrava henne, men den färskaste tolkningen är att det är själva stenen som förts till Sigtuna.

Det är tänkbart att de två stenarna ursprungligen varit gavlar i ett tidigkristet gravmonument, litet lika de så kallade eskilstunakistorna. Det är något speciellt med den röda sandsten som använts, eftersom man ofta huggit gravmonument av den i det sena 1000-talets Uppland.

Den högra stenen, U 382, är också av röd sandsten. Texten säger: ”… lät resa .. efter … Gunnars son i Risne. Sven ristade.” Texten är en minnestext och även denna sten bör ha varit del av ett gravmonument.

Johan Hadorphs träsnitt av gravmonumentet från Mariakyrkans sakristia, Sigtuna.

Vecka 25 2016

Man skrev inte bara runor på ben. Ibland ristade man bilder också. Det här revbenet hittades när mynthustomten i kvarteret Urmakaren grävdes ut för 25 år sedan. Det är daterat till 1200-talets första hälft.

På ena sidan syns ett stolt tillbakablickande lejon. Det var nog ingen i 1200-talets Sigtuna som sett ett lejon på riktigt men många hade säkert sett bilder av dem på vapensköldar och sigill. Tecknaren har faktiskt lyckats väldigt fint med sin bild. Det är knappast någon tvekan om att kroppen, tassarna och hakan tillhör ett kattdjur.

På andra sidan ser vi ett mycket elegant ristat skepp. Att rista bilder av båtar var inte  ovanligt. Båten var ju det viktigaste transportmedlet. Det finns skeppsristningar från 1000-talet i Sigtuna också. I årets utgåva av årsboken Situne Dei kommer att finnas en artikel om några nyupptäckta sådana. Boken kommer i höst

Ett revben med ristat lejon och ett skepp, tidigt 1200-tal. Kvarteret Urmakaren, Sigtuna.

Vecka 24 2016

Då man schaktade inför bygget av före detta Gula skolan nära busstationen år 1931, hittades en amulett av koppar.

Förutom att rista minnesord, skämt och frivoliteter på stenar och revben, var det inte ovanligt att man förr ristade trollformler på metallbleck. Ibland var de läsliga för vem som helst, ibland skrevs de med lönnrunor som få kunde tyda.

En tolkning av runorna som gjordes 1933 lyder så här, med en vikingatida besvärjelses skapligt mustiga språk:

Tor sårar du,
trollens furste!
Fly du nu,
funnen är du!
Have du tre trånader, ulv!
Have du nio trångmål, ulv!
Det driver därtill,
det driver till ökning:
Trivs med det, troll! —
Njut läkedomen!

Amuletten på bilden är en kopia. Originalet finns på Historiska museet i Stockholm.

Runamulett från kvarteret Granhäcken, Sigtuna.

Vecka 23 2016

Vi är inte bortskämda med islamska mynt i Sigtuna. Det skall vi inte heller vara eftersom silverimporten från bortom Kaspiska havet hade sinat flera decennier innan staden anlades. Men dessförinnan hade sådana mynt kommit i enorma mängder. Totalt finns ca 80 000 funna på svensk mark, ett resultat av en livlig trafik mellan Östersjön och Sidenvägens länder.

I Sigtuna finns bara tio stycken, de flesta slagna mellan 800-talets mitt och 950. Två kommer från det abbasidiska kalifatet som hade Bagdad som huvudstad. Andra kommer från det samanidiska imperiet som hade sin kärna i Persien och omfattade delar av dagens Afghanistan, Tadjikistan och Uzbekistan. Mynten var som regel redan gamla i Sverige då Sigtuna blev till. Några av dem är perforerade eller försedda med ögla för att användas som hängen.

Det roligaste av dem är ett av de absolut yngsta samanidmynten som hittats i Skandinavien, präglat så sent som 978-82 i al-Shash, nuvarande Tasjkent i Uzbekistan. Det sticker ut för att det nästan är jämnårigt med Sigtuna stad. Det hittades nära S:t Lars kyrkoruin år 1935.

Två samanidiska dirhemer, funna i Sigtuna. Tidigt 900-tal.

Vecka 22 2016

Den här sländtrissan hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999. Den är av täljsten och har en runskrift som löper runt kanten.

hulma gierþi at sihtrygs i esi þita

”Holma gjorde hos Sigtryggs i Äs(?) detta”

Sländtrissa med runtext från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 21 2016

Veckans föremål är inte alls ett föremål utan ett helt hus, det kanske mest spännande verkstadshus som hittats i Sigtuna sedan mynthuset påträffades 1990. Det hittades i kvarteret Humlegården 2006 och var en smedja från årtiondena kring år 1000. I rekonstruktionens mitt ser du städet och bakom det står ässjan.

I smedjan hade man tillverkat hundratals vikter, något man ägnat sig åt i det samtida mynthuset med – en bra vink om att vikter fortfarande var viktiga för betalningssystemet. Troligen var även den här verkstaden knuten till Olof Skötkonung.

Dessutom påträffades rester efter glasugnar, bland annat de två gulbruna lerkupoler du ser i teckningen. Det var litet unikt, eftersom vi inte sett så tydliga bevis för glastillverkning i Sigtuna innan. Vi drog slutsatsen att ugnarna byggts av resande glashantverkare som byggt en ny ugn varje gång de kommit tillbaka till stan.

Nedtill ser du hur huset såg ut efter utgrävningen. I mitten är det djupa hålet där städstabben stått – stocken som städet varit förankrat i.

Smedjan ”hus X” i kvarteret Humlegården, Sigtuna.

Vecka 20 2016

Veckans föremål är ett kortfattat runben. ”haralt” står det på ena sidan.

Någon hette Harald och bodde i trakten av nuvarande Långgränd i Sigtuna för ungefär 900 år sedan. Harald fann vid något tillfälle nöje i att skriva sitt namn på ett revben.

På baksidan skrev han ”si sa sikh sa i sa sik sa is”.
”Se! Den (som) sig såg i sån, sig såg i isen”.

Den som tittar ned i den frusna dryckeshon, ser sig själv i isen.
Längre än så kommer vi inte med det här. Harald var en lurig prick!

Runben från Sigtuna med texten ”haralt” – Harald.

Vecka 19 2016 – Den ”okända” sigtunamyntningen

Olof Skötkonung och hans son Anund Jakob gjorde ju mynt i Sigtuna för 1000 år sedan. Kanske är det mindre känt att det gjorts mynt i staden under åtminstone tre kungar till.

Efter att Olofs projekt havererat runt 1030 tillverkades inga mynt i Mälardalen förrän på 1170- eller 1180-talet. Då började Svea rike vara så stabilt att kung Knut Eriksson satte igång att mynta igen, i Lödöse i Västergötland och i Sigtuna.

Precis som med kung Olofs myntning har vi bevis för Knut Erikssonmyntningen tack vare provavslag på bly där myntmästaren testat en myntstamp efter att den tillverkats. Blybitarna kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren och kvarteret Kammakaren. Även om de inte är direkta bevis för att kung Knuts myntverkstad legat nära nuvarande Lilla torget kan vi i alla fall vara säkra på att verkstaden som gjorde myntstamparna låg där.

Knut Erikssons mynt var väldigt enkla. Du kan se några exempel hos Svenska Numismatiska Föreningen

Provavslag av myntstampar på bly. Kung Knut Eriksson, sent 1100-tal, Sigtuna.

Vecka 18 2016 – alfabetet baklänges!

På det här benet står det ”-a | fuþorkhnisatbRlm | Roþat”. Det obegripliga ordet i mitten känns igen som ”futharken”, det vikingatida alfabetet: ”fuþork hnias tblmR”. Runben med futharken är inte ovanliga, och de brukar kopplas ihop med undervisningssituationer. Läs- och skrivundervisning helt enkelt.

Men det här benet är litet knepigt, för futharken är skriven baklänges. På det viset påminner det litet om alla krypterade runben som är skrivna med lönnrunor. Någon ville visa sig på styva linan och kanske testa en kamrat: ”klarar du av att läsa det här om jag skriver bak och fram?”.

Det avslutande ordet ”Roþat” är svårt att tyda och inte ens runforskarna blir kloka på det. Om nu texten är en illmarig test från en glad kamrat vid ett vikingatida gästabudsbord verkar det fungera ganska bra fortfarande, 1000 år senare.

Runben med bakvänd futhark från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 17 2016

Det här utplattade fiskeredskapet ser väl inte mycket ut för världen, men det är ett väldigt spännande fynd! Det är en mjärde som ligger uppfläkt på lera från den forntida havsbottnen. Från början var den formad som en strut med en smal ingång, konstruerad så att fiskar lätt skulle kunna simma in men inte hitta ut igen.

Mjärden är uppgrävd uppe på land nära Stora gatan. Eftersom landet låg lägre under tidigare delar av järnåldern låg platsen under vatten då. Vi vet inte exakt hur gammal mjärden är, men vi kan nog anta att den blivit kvarlämnad på bottnen några hundra år innan Sigtuna anlades. Där blev den liggande, en stad byggdes ovanpå, och den hittades inte förrän arkeologerna grävde fram den kanske 1500 år senare.

Det är inte vanligt att vi hittar föremål som berättar om aktiviteter på platsen innan 970 då Sigtuna blev en stad. Faktum är att vi inte alls vet särskilt mycket om vad som funnits här innan.

Mjärdar har använts sedan stenåldern och fram till modern tid. Det finns bra bilder som visar hur de var konstruerade hos Världskulturmuseernas webdatabas.

Mjärde från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 16 2016

”sti” står det helt kortfattat här. Stenen är bara ett fragment och det är texten med. Kanske har runorna ingått i ordföljden ”… lit : raisa : stin : þina : aftR…” (…lät resa denna sten efter…) som ofta förekommer på runstenar.

Stenen är ett exempel på sådana nyfynd som man kan göra vid arkeologiska undersökningar i Sigtuna. Överallt ligger små bitar av runstenar begravda. Ibland utan sammanhang, och ibland använda som stödstenar under stolpar till hus. Det fina med dem är att de legat skyddade under jorden i 900 år, så bokstäverna ser ofta skarpa och nyhuggna ut. Stenar som stått uppe i luften under samma tid är ju alltid slitna av väder och vind.

Just de här runorna, huggna på grå sandsten, hittades vid den stora utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren nära Lilla torget 1988-1990. Stenen slogs sönder och användes i grunden till ett litet hantverkshus intill Stora gatan någon gång i början av 1100-talet.

Runstensfragment, ”sti”. 1000-1100-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna.

Vecka 15 2016

1990 var ett viktigt år för sigtunaforskningen. Att Olof Skötkonung slagit de första svenska mynten i Sigtuna hade man varit övertygad om sedan länge. Det stod ju på slantarna med olika fantasifulla stavningar. ”STUNE”, ”SIDEI” och ”SIHT” borde rimligen stå för Sigtuna. Men några klara belägg fanns inte.

Självklart hoppades museet på att finna otvetydiga bevis någon dag. Men att förhoppningarna faktiskt skulle infrias i närtid och nutid trodde nog de flesta vore för bra för att vara sant.

Men så, i september 1990 under utgrävningar i kvarteret Urmakaren nära museet, poppade beviset upp ur jorden. För bra för att vara sant, men faktiskt sant. En blybit med ett avtryck av ett olofsmynt! En myntmästare hade testat den myntstamp han tillverkat genom att slå den mot blybiten. Fyndet var väl närmast som den berömda nålen i höstacken, men det var ett faktum. Nu var det bevisat att Sigtuna faktiskt varit kung Olofs myntort från år 995 och under ett par decennier därefter!

Blybit med avtryck av Olofsmynt, tidigt 1000-tal. Kv Urmakaren 1, Sigtuna

Vecka 14 2016

Förra veckan visade vi vår medeltida nyckelharpenyckel här. Vi spinner vidare på temat tidigmedeltida musik. Den här veckan visar vi Erres stämnyckel!

Nyckeln är av älghorn och har ett rektangulärt hål på kortsidan som skall passas till stämskruvarna på ett stränginstrument. Det fina med föremålet är att det grävdes upp färdigetiketterat ur jorden, något som arkeologer sällan är bortskämda med.

Runtexten på nyckeln säger nämligen hayr þu · huer hita · kiarþi eri x sliþi x harbu x þisi x hailum x hantum. ”Hör du vem som gjorde detta. Erre skar till denna harpa med lyckosamma händer”. De orden hjälpte oss att förstå vad redskapet använts till. Erre kallar sitt instrument för ”harpa”, en benämning som nog kunde användas till de flesta sorters stränginstrument vid den här tiden.

Tack vare stämnyckeln vet vi att musiklivet var livligt i Sigtuna under 1000-talets sista decennier. Den hittades år 2000 och visas just nu upp på Sigtuna museum.

”Erres stämnyckel”. Älghorn. Sent 1000-tal. Kv Professorn 1, Sigtuna

Vecka 13 2016 – Kommer Sveriges äldsta nyckelharpa från Sigtuna?

Den här knavern – eller tangenten, eller nyckeln – kommer möjligtvis från en nyckelharpa. Den grävdes upp i kvarteret Handelsmannen intill Stora gatan redan 1935, men då daterades den aldrig så den har praktiskt taget glömts bort av forskningen sedan dess.

Nu har vi till sist kunnat datera den med hjälp av keramik som hittades i angränsande kulturlager, och det visar sig att föremålet är från 1200-talet. Hittills äldsta skandinaviska avbildning av en nyckelharpa är från 1300-talets mitt och kommer från Källunge kyrka på Gotland, men denna sigtunanyckeln kan ha gjort instrumentet 100 år äldre.

Nyckel till nyckelharpa. Funnen i 1200-talslager. Kv Handelsmannen, Sigtuna

Vecka 12 2016 – en besvärjelse från kristen tid.

Här är ett sent runben, från 1100-talets sista decennier. Det märks tydligt på språket, som är ett hjälpligt godkänt latin, och på det kristna motivet med omnämnandet av de fyra apostlarna och Jungfru Maria. Likväl är texten mera en besvärjelse än en from bön och benet är en amulett. De gamla förhållningssätten till oknytt, sjukdomar och behov av skydd har uppdaterats och kristna motiv har införlivats i folkskrocken. Texten lyder:

kruks : markus : kruks : lukus : kruks : maþ–… …-oanas : kruks : maria : matra : tomina

Crux Marcus. Crux Lucas. Crux Matth[aeus(?)…Crux(?) I]oannes(?). Crux Maria, mater(?) Domini(?)

”Kors Marcus. Kors Lukas. Kors Matteus(?). [Kors(?)] Johannes(?). Kors Maria, Herrens(?) moder(?)”

Kruks-benet hittades vid grävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90.

Runben, ”kruks-benet”. 1100-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna

Vecka 11 2016

1993 påträffades en grav intill den kyrkoruin som är markerad i Sigtuna museiträdgårds gräsmatta. Byggnadsresterna är idag helt begravda under jord, och kyrkan i sig själv är spännande då vi varken vet exakt när den byggts eller vilket namn den haft. Den verkar ha rivits redan under 1200-talet.

Men så till graven. Den begravde gav ett ganska slitet och gistet intryck, med ena sidans tänder så nedslitna att man kunde ana en halvsidesförlamning – endast ena sidan av ansiktet hade haft kraft nog att tugga maten, med en hård nedslitning av halva garnityret som följd.

De praktfulla gravfynden talade dock ett annat språk. Där fanns dels ett posamentskors av spunnen silvertråd som varit fäst vid den begravdes klädnad. Där fanns också en exklusiv kräkla gjord av valrosstand, ett alldeles unikt fynd för Sigtuna. Frågan är sedan vad kräklan gör vår person till. Han har antagits varit en biskop. Eller kan han ha varit en abbot?

Graven är ett kraftfullt vittnesbörd om den expanderande kyrkligheten i ett förändringens Uppland. Den är daterad till 1100-tal.

Kräkla av valrosstand och posamentkors av silvertråd. Kv S:ta Gertrud 3, Sigtuna

Vecka 10 2016 – tog han verkligen ”henne till Sigtuna”?

Runstenen U395 är en del av ett gravmonument från S:t Pers ruin, men tillhör numera Historiska museets samlingar och finns deponerad hos Sigtuna museum.

Tidigare har stenens skadade text tolkats som ”Sven … rista stenen … som förde henne till Sigtuna”. Tanken var att en make fört sin döda hustrus kropp till Sigtuna för att begrava henne. Men är den tolkningen resultatet av ett traditionellt tänk som oreflekterat förutsätter mannen som aktiv och kvinnan som passiv?

En ny tolkning visar nämligen att texten snarare bör läsas: ”Sven gjorde dessa stenar … (hä)mta sten (el. stenar) på(?)…, som han förde till Sigtuna”. Vad som förts till staden skulle istället ha varit den röda sandstenen som runorna ristats på. Stenens närmaste förekomst är långt nere på Ekerö, så det har definitivt varit ett företag att frakta den hit.

Just så olika kan man läsa en text! Berättelsen om nytolkningen finns i 2015 års utgåva av vår årliga forskningsskrift Situne Dei.

Runsten U 365. 1000-talets senare hälft. St Pers Ruin, Sigtuna

Vecka 9 2016 – en rysk hovguldsmeds degel?

Det här är en degel som en guldsmed smält silver i. Man stoppar i silverbitar i det stora hålet, sätter degeln i elden tills metallen smälter och tar upp den med tång i handtaget nere till höger. Upptill finns en hällpip, så man kan hälla över metallen i en gjutform.

Degeln är funnen i lager från 1000-talets mitt och det roliga är att den är av östslavisk typ och egentligen bara finns i städer som Novgorod eller Kiev, men inte alls i Sverige. Men ändå finns en i Sigtuna!

1045 mellanlandade den blivande kungen Harald Hårdråde här på sin resa från Konstantinopel till Norge. Med på färden var prinsessan Elisabet av Kiev, dotter till prinsessan Ingegerd från Sigtuna och storfurst Jaroslav den vise. Kan prinsessan ha haft med sin personliga guldsmed på resan?

Det här är en vild spekulation som inte kan bevisas, men ibland är det frestande att spekulera. I synnerhet vid sådana här sammanträffanden!

Smältdegel av östslavisk typ. 1000-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna

Vecka 8 2016 – det gruvliga sårfeberbenet!

Somliga av den tidiga medeltidens runföremål bär på besvärjelser avsedda att jaga bort sjukdomar och troll. De är ofta ristade på bleck av bly och koppar, men ibland också på ben. Så är det med det så kallade ”sårfeberbenet” från kvarteret Professorn, som hittades vid utgrävningar 1996. Besvärjelsen är skriven med fornsvenskans kärva och mustiga språk:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”

Härligt snaskigt! Man undrar om kuren fungerade?

Runben, ”sårfeberbenet”. Kv Professorn 4, Sigtuna

Vecka 7 2016

”Herre, bevare din tjänare Kosmas” står det på grekiska på baksidan av det här blysigillet från 1000-talet. Framsidans bild föreställer Johannes döparen och sigillet är funnet vid grävningar i kvarteret Professorn 1996.

Men hur har ett sigill från Konstantinopel hamnat uppe i lilla Sigtuna? En tolkning kan vara att det ha varit ett tullbevis som förseglat en packe lyxvaror som kommit hit därifrån, kanske sidentyg.

En annan rimlig tolkning kan vara att sigillet är ett prästerligt sigill, som kommit med bysantinska sändebud på missionsresa. Vi har många fynd av bysantinsk karaktär i 1000-talets stad; keramikskärvor av amforor, kristna kors och elfenbenskammar; så det här fyndet är ett av många. Det går inte att utesluta en personlig närvaro av människor från medelhavsområdet här uppe. Vi har inga bevis, men möjligheten är kittlande nog.

Sigill av bly med bild av Johannes döparen. 1000-tal. Kv Professorn 4, Sigtuna

Vecka 6 2016

Veckans föremål är ett runben funnet nära Gröna Ladan 1999. Att skriva små meddelanden på ben var vanligt i Sigtuna. Ofta handlade det om magiska besvärjelser eller små meddelanden över gästabudsbordet – man käftade vänskapligt eller skojade till det som man brukar göra då man festar.

På det här benet sker dock något närmast magiskt – det gamla möter det nya och vikingatiden blir till medeltid. Just det kulturskifte som 1000-talsstaden Sigtuna står för, allt fångat i en enda textrad!

Först skrev ristaren fr i runor. Troligen för att skriva fridr – fred. Men redan efter två runor slår skribenten om till latinska bokstäver och låter undret ske. Det här är vårt allra första exempel på en text skriven med det latinska alfabetet i Sigtuna! Ristaren skriver PAXTEC, rimligen en förkortning av Pax Tecum – frid vare med dig, en fridshälsning som gavs i mässan i Sigtunas tidigaste kyrkor.

Detta skedde någon gång mellan åren 1073 och 1093, intill platsen där Gröna ladan ligger idag. Man ryser lite.

”PAXTEC-benet”. Runben, sent 1000-tal. Kv Professorn 1, Sigtuna

Vecka 5 2016 – samer i Sigtuna?

Hur långt ned i landet rörde sig samerna under tidig medeltid och hur såg Sigtunas kontakter ut norröver? Under 1100- och 1200-talen försiggick en omfattande produktion av hornarbeten i staden, i synnerhet av kammar. Vilka var det egentligen som levererade råvaran? Åtgången på älghorn var enorm i kammakerierna längs den stora gatan. Det är lätt att anta att råvaran kommit via handelsvägar norrut.

Vi har också några föremål från staden med karakteristika som kan peka åt samiskt håll, även om det ibland kan vara svårt att avgöra eftersom samiska mönster och senvikingatida mönster på horn ofta mött varandra. Det tycks dock finnas en stark kontakt mellan de olika bildvärldarna.

Denna utsökt dekorerade hornplatta, endast några centimeter bred, påträffades vid utgrävningar nära Gröna Ladan 1999. Det är inte svårt att associera till sameslöjd då man betraktar mönstret.

Dekorerad hornplatta. Kv Professorn 1, Sigtuna

Vecka 4 2016

Eftersom museet medverkar i Destination Sigtunas temaår om runor, kommer vi att lägga upp ett runföremål som Veckans föremål varannan vecka. Det första är ett av våra mest mystiska.

Det är ett myntliknande stycke koppar med spår av försilvring och namnet BURN prydligt skrivet i runor – Björn! Det hittades i museets trädgård vid grävningar i kyrkoruinen 1995, och följer generellt schemat för Olof Skötkonungs mynt från 1000-talets början med en bild av kungen i profil med spretigt hår och kungens namn skrivet runtom. På Olofs mynt var dock texterna alltid skrivna med latinska bokstäver, och dessutom är det här föremålet av koppar. Under tidig medeltid slogs alla mynt på silver, utan undantag.

Så frågorna blir många. Vem var egentligen Björn? En för oss okänd konkurrent till kung Olof? Är föremålet ens ett mynt, är det ett falskt mynt eller ett slags ”medalj” eller något annat? Faktum är att vi egentligen inte vet ett smack. Det är också litet spännande!

Myntliknande föremål, med runtexten ”BURN”. Kv St:a Gertrud 3, Sigtuna

Vecka 3 2016

Grekisk porfyrit är en vulkanisk sten som var populär som pelare och golvplattor i romerska palats. De tyska städerna Köln och Trier grundades av romarna och många av städernas palats och badinrättningar smyckades med den grekiska stenen. Då talar vi om det första århundradet, för 2000 år sedan.

Under tidig medeltid, när palatsen varit övergivna i århundraden, började stenarna spridas som altarstenar i Nordeuropa. De satt i små bärbara altaren som man ställde kalk och oblattallrik på vid mässan. I Sigtuna har vi funnit ett tiotal stenar, som troligtvis fungerat som hemaltaren när mässan firats i 1000-talets hemmiljöer innan det fanns en organiserad kyrka i staden.

Det är en lång väg för en sten att färdas från ett stenbrott på Peloponessos till ett golv i ett badhus i Köln och vidare till hallen på en stadsgård i Sigtuna. Den resan kan ha tagit nära 1000 år!

Sepulskralsten av grekisk porfyrit. Kv Humlegården 3, Sigtuna

Vecka 2 2016

Förra veckans föremål var en av de få helt säkra torshammare som påträffats i Sigtuna. Här är den andra!

Vi visar den dels för att den är så väl bevarad, dels för att den är ett exempel på ett delikat smidesarbete. Amuletten är smidd i järn och är inte mera än 25 millimeter lång. Hammarens handtag är inte bredare än ett par millimeter och ringen upptill, som elegant slutits genom att änden slagits ett varv runt handtaget, är inte mer än en millimeter tjock.

Torshammaren hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999, och kan försiktigtvis dateras till 1000-tal. Det är väldigt spännande att den inte kommer från Sigtunas pionjärperiod på 900-talet, utan från en tid då staden måste anses varit ganska fast etablerad. Det gick tydligen an att vara hedning i den kristna staden. Eller åtminstone smyghedning.

Torshammare av järn. Kv Professon 1, Sigtuna

Vecka 1 2016

Vi börjar det nya året med en svag vind från ett hedniskt förflutet; en torshammaramulett från brytningstiden mellan hednisk och kristen tid. Amulettringar med torshammare av järn dök tidigast upp under 700-talet. De användes som gravgåvor och lades på toppen av urnan med de brända benen innan graven slöts igen. Bruket försvann i och med att kristendomen trängde undan det gamla gravskicket.

Vi borde inte alls finna några torshammare i Sigtuna, som ju anses varit en kristen stad redan från grundläggandet ca 980. Ändå har vi två eller tre säkra fynd härifrån. Den nya religionen tog tid på sig att slå rot. Vi kan nog tänka oss en överlappande period då gamla seder levde parallellt med de nya. Den här ringen är en talande representant för den brytningstiden: en torshammare i kungens nya kristna stad!

Torshammarring av järn. Sigtuna

Vecka 52 2015 – julgransgodis från förra sekelskiftet

Här är några julgransprydnader av sockermassa från åren runt 1900. De har tillhört fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren runt 1930, där hon bodde fram till 1950-talet.

Vi ser en tupp, ett får, en lyra och en rosa lilja. Lyran är märkt med årtalet 1911 och den lilla karamellen med änglabokmärket är märkt med året 1897 på baksidan.

God Jul!

Julgransprydnader från förra sekelskiftet. Från Lindgården, Sigtuna

Vecka 51 2015

Här är en fantastiskt elegant silverinfattad bergkristall, som påträffades 1995 i kvarteret Kyrkolunden i Sigtuna. Den slipade kristallen är 23 millimeter lång.

Liknande kristallinfattningar har påträffats i en 1100-talsgrav i Valsta nära Rosersberg och i samtida gravar på Öland och i Finland. Stilen antyder att smycket är en importprodukt från kontinenten, från det tysk-romerska kejsardömet.

Men man slipade även kristaller i Sigtuna. Vid utgrävningarna i kvarteret Trädgårdsmästaren åren 1988 till 1990 påträffades spår efter en kristallslipares verksamhet. Massor av färdigslipade kristaller och halvfabrikat hittades i anslutning till en stor juvelerarverkstad från 1100-talet. Verkstaden hade bedrivit guldsmide och möjligen hade den också varit knuten till kung Knut Erikssons sigtunamyntning vid 1100-talets slut. Antingen kan mynt faktiskt ha slagits på platsen, eller också tillverkades endast myntstampar här.

Det var vanligt att guldsmeder hade uppdrag att tillverka stampar, de graverade stämplarna som man slog mynt med. De var ju både experter i att hantera metall och i att utforma mönster och ornament. De medeltida myntmästarna rekryterades därför gärna bland guldsmeder.

Slipad bergkristall i silverinfattning. Kv Kyrkolunden, Sigtuna

Vecka 50 2015

Här är ett vikingatida hänglås till vänster och ett något större cylindriskt hänglås i bakgrunden. Järnålderns och medeltidens hänglåsteknik representerar nog sin tids finmekaniska höjdpunkter.

Inuti låsen fanns en liten snillrik konstruktion av stålfjädrar som pressades ihop då man drog nyckeln genom en slits, så att bygeln öppnade sig. De flesta lås var stora som nutida hänglås, men det fanns också oerhört små lås av centimeterstorlek.

Ibland kunde mekanismen vara oerhört enkel, så att låset nog var ganska enkelt att dyrka upp. Lås hade dock en stark symbolisk betydelse, som ett slags flyttbara sigill, så det tog säkert emot att bryta upp något som var säkrat med ett hänglås. I vissa medeltida landskapslagar fastslogs att en stöld var allvarligare om tjuven efteråt förvarade stöldgodset i ett låst utrymme. Låset var ett statement; ett anspråk på äganderätt med en mycket stark laddning.

Den stora lerklumpen till höger, med ett avtryck av ett cylindriskt lås, är en rest av tillverkningen. De olika låsdelarna av järn löddes ihop med mässingslod inbakade i lerpaket. Tack vare fynd av sådana vet vi att produktionen var lokal och blomstrade i Sigtuna, i synnerhet under 1100-talet.

Två bultlås av järn och ett fragment ”brasförpackning” av lera. Sigtuna

Vecka 49 2015

Det här är en gul fingerring av glas. Glasringar var populära under tidig medeltid, och i synnerhet under 1100-talet hos oss i Sigtuna. Vanliga färger var just gula men även gröna.

Det fanns en tillverkning av sådana i England under sent 900-tal, men vi kan nog tänka oss att de ringar som bars i Sigtuna 100 år senare snarare kommit österifrån, från Kievriket.

Glaset var som regel ett blyglas, tillverkat av kvartssand och höga halter blyoxid. Fördelen med sådant glas är att det är gnistrande klart och vackert, nästan som ädelsten eller kristall. Man kan fortfarande ana den kvaliteten i den här ringen trots att den är 900 år gammal.

Av alla fragment av glasringar vi har i museets samlingar, och de är ganska många, är denna ring en av de få som överlevt seklerna i jorden och fortfarande är hel. Ringen hittades vid vattenledningsdragning år 1925 i kvarteret Trekanten, den lilla parken i centrala staden.

Gul fingerring av glas. Kv Trekanten, Sigtuna

Vecka 48 2015

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn år 2000 intill Gröna ladan, hittades ett föremål av ek från 1000-talets första hälft med runor på. Det är ett syllabarium, en trissa med runalfabetets konsonanter ihopparade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa. Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet. Syllabariet är ett undervisningsredskap från tidigt 1000-tal, och ett av många märkliga fynd från denna utgrävning som berättar om det tidiga Sigtuna som en lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas:
”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det senare kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Syllabarium av trä. 1000-talets första hälft. Kv Professorn 1, Sigtuna

>i en artikel i Situne Dei 2017.

Vecka 29 2023

I mitten ser du ett träfodral som skyddat eggen på en yxa, ett vackert träarbete från sen vikingatid. Det hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn, bortslängt bland andra sopor i en dagvattenränna.

Det har en enkel ornamentik och en lagning, en järnplatta som är fastnitad med två nitar. Under den sticker nosen av ett rundjur fram, markerat i rött på den infällda bilden nere till höger. Djuret är typiskt för drakhuvuden på runstenar från perioden 1050–1080, och det stämmer fint med föremålets datering.

Föremålet upptill är ett snidat djurhuvud som liknar en simfågels med nacktofs. Det har en utpräglad nosflik som hos senvikingatida runstensdjur. Det har tolkats som en möjlig käppkrycka, handtaget till en käpp.

Den är hittad i lager från sent 1000-tal, men typen placerar den vid 1000-talets mitt enligt runstenskronologin. Nosfliken är av en typ som endast verkar finnas på runstenar som ristats av runstensmästarna Fot och Visäte, bägge verksamma i Sigtunas omgivningar vid denna tid.

Jämför nu käppkryckans rundjur med djurhuvudet på eggskyddet. Visst är de ganska lika varann?

Fotot av eggskyddet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 28 2023

Förra veckan visade vi en liten samling fynd från kvarteret Professorn. Nu ägnar vi resten av semestern åt att bena upp potpurriet litet. Flera av fynden har varit veckans föremål förut, men de är så fina att det inte skadar att visa dem igen.

Här är fyra spännen från det tysk-romerska kejsardömet. Det stora spännet avbildar en örn. Den är litet abstrakt, men de utbredda vingarna är lätta att se. De mindre spännena är korsfibulor, upp till tre centimeter i diameter.

De är gjutna i mässing och har inläggningar av emalj. Tre av dem har registrerats som guldspännen eftersom de ser så gyllene ut. De kan möjligtvis vara förgyllda, men det är inte lätt att avgöra eftersom jordkemin i de kulturlager de låg i fick alla mässingsföremål att se skinande gyllene ut.

På kontinenten har sådana här spännen burits inom de sociala mellanskikten. Kanske har just dessa ägts av handelsmän med anknytning till kontinentalhandeln, och då kan ju det ha varit både tyska handelsmän likväl som lokala. Det tillhör alla årtiondena uppemot år 1050 och tre av spännena hittades på samma stadsgård.

Fotografierna är tagna av Gabriel Hildebrand.

Vecka 27 2023

Nu återgår vi till små behändiga föremål efter de sista veckornas excesser i gator och hus, men vi visar flera saker på en gång. De flesta har var och en för sig varit veckans föremål förut, men de är också väldigt fina tillsammans. Ett föremålspotpurri från utgrävningen vid Gröna ladan 1999.

Uppifrån och ned ser du en kniv av brons med fågelornamentik i skaftet och kort knivblad, ett träkors, ett möjligen förgyllt ottonskt-saliskt gropemaljspänne med fågelornamentik från nuvarande tyskt område, tre korsemaljspännen av brons eller mässing från samma område, ett handtag i djurornamentik – liknar ett fågelhuvud – som möjligen varit kryckan till en käpp, ett tysk-romerskt mynt präglat under kejsar Otto III, ett toiletteset av brons med sil, örslev och tand- eller nagelpetare, samt längst ned ett eggskydd av trä till en yxa. Tittar du riktigt noga under reparationen på det senare ser du delar av ett liknande rundjur som i käppkryckan ovanför.

Alla föremål tillhör 1000-talets första hälft, utom käppkryckan och eggskyddet som stilmässigt kan dateras till 1000-talets senare hälft.

Alla bilder utom käppkryckan är tagna av Gabriel Hildebrand.

Vecka 26 2023

Ännu ett väldigt stort ”föremål”. Ett hus! Och ett av de yngsta hus som undersökts arkeologiskt i Sigtuna, om inte rent av det allra yngsta.

Byggnaden, som var från 1700-talet, låg vid Stora gatan 41. Den brann ned år 1951. Enligt uppgift från sakkunnige Fred Blomberg, som själv som pojke vandrat kring i brandresterna, bodde under de sista decennierna Gröna ladans biografmaskinist i huset.

På den nedre bilden syns huset från gårdssidan. På den övre ser vi husgrunden under utgrävning våren 1999. Det rektangulära stenpartiet i mitten är underlag till murstock och spis och det bruna partiet till höger där de två arkeologerna gräver är vad som fanns kvar av byggnadens trägolv. Gropen till höger blev till vid en arkeologisk undersökning år 1953.

Vid undersökningen 1999 hittades rödgodskeramik, fajans och flintgods, samt hästskosöm, kritpipor, fönsterglas, buteljglas, två ihopkorroderade Karl XI-mynt och ett fragment av en leksaksbil av plast från 1970-talet(!).

Vecka 25 2023

Det var roligt det här med gatubeläggningar, så här kommer en tredje! Fast ”gatubeläggning” är mycket sagt här. I det här fallet ser vi en broläggning av stockar – en kavelbro – i en tvärpassage på en av Sigtunas stadsgårdar söder om Stora gatan.

Eller bättre ändå? Vi vet ju inte riktigt var kavelbron tar vägen under den outgrävda marken till höger, ned mot sjön. Det finns misstankar om att den kan ha varit en del av en stor bryggkonstruktion mot vattnet av en typ som fanns frisiska städer vid Nordsjön under tidig medeltid.

I så fall skulle det kunna vara ett parti av en kanske ganska omfattande kajmiljö för godsmottagning som vi ser i bilden, en miljö som tillhört det senvikingatida Sigtunas fjärrhandel.

Kavelbroläggningen är daterad till slutet av 1020-talet, och som ni kan se är den i ganska gott skick för att vara tusen år gammal. Stenraden är en syllstensrad, grunden till ett timrat hus.

Vecka 24 2023

Förra veckan gjorde vi en stenlagd gata till ett ”föremål”, och den här veckan gör vi det igen. Det här är en medeltida stenlagd gränd som lett från Stora gatan ned mot vattnet där Gröna ladan står idag. Du ser stenläggningen till vänster i den övre bilden. På den nedre bilden ser du hur välvd gränden varit.

Vid slutet av 900-talet var gränden mera en passage mot vattnet mellan två stadstomter. Att döma av en 900-talsbro under Stora gatan tycks den ha blivit ett dräneringsdike när den reglerade stadsplanen kom till – ett vikingatida dagvattendike där massor av avfall samlats.

Den första trälagda kavelbron i gränden byggdes på 1100-talet och det är ovanligt sent. Det var det först då avloppsdiket upphöjdes till gränd eller allmän passage. På 1400-talet fick den en av de finare stenläggningar som grävts fram i Sigtuna.

På stenläggningen hittades tre blyplomber som suttit på balar med importerat ylletyg. Du ser en av dem på den infällda bilden, en klädesplomb från staden Poperinge i Västflandern i nuvarande Belgien. Poperinge har fortfarande en hand som håller en biskopskräkla i sitt stadsvapen.

Vecka 23 2023

Om vi kunde upphöja ett par staket till ”föremål” som vi gjorde i förra veckan, kan vi väl göra likadant med en väg? Ett rejält stort föremål!

Bilden visar utgrävningen i kvarteret Humlegården år 2006 från nordost. Du ser Prästgatan i nedre högra hörnet. Prästgatans föregångare är det fyra meter breda stenskravlet som löper diagonalt i bildens mitt. Hitom vägen är en medeltidskyrkogård och bortom den ligger vikingatida husgrunder.

Vägen stenlades vid 1000-talets slut, och den löpte från öst till väst och knöt samman de många kyrkorna från trakten av S:t Olof och bort mot S:t Per. Den har tolkats som en väg som använts vid medeltida processioner vid kyrkliga högtider.

Under stenläggningen låg en äldre väg som daterats till senast 990-tal, men den kan ha varit äldre. Om den var äldre blir den en utmanare till Stora gatan i att vara landets äldsta stadsgata. Kanske var den från början en gammal landsväg som togs in i stadsplanen då Sigtuna blev till i slutet av 900-talet.

Vecka 22 2023

Förra veckan visade vi en väl bevarad staketstolpe. Vi talade också om hur man gärna satte upp låga staket närmast husväggarna under sen vikingatid, förmodligen för att hålla gatans avfall borta från fasaderna.

Då är det väl passande att visa hur det kan se ut på riktigt under marken i Sigtuna. De här bilderna är tagna sedan en arkeologisk utgrävning nått ned drygt en och en halv meter. Då befinner vi oss på 1000-talets nivå.

På den undre bilden ser du en stenkonstruktion lagd i fyrkant. Det är syllstenarna som ett timmerhus varit uppfört på. Du ser också ett flätverksstaket i den vänstra halvan av bilden, just ett sånt som satts upp alldeles nära inpå husväggen.

Den övre bilden är en stämningsbild från samma tidsskede. Kanske ett lite sunkigt staket, men alla staketstolparna står fortfarande upprätt djupt under marken, de är bara att gräva fram. Det här är det mest fascinerande med sigtunaarkeologin – att man gräver fram så tydliga miljöer.

Vecka 21 2023

Den här trästumpen är inte vilken stump som helst, även om den ser ut så. Den är faktiskt en bit av en staketstolpe från slutet av vikingatiden.

Den kommer från kvarteret Professorn i Sigtuna, och en av hemligheterna med att den är så välbevarad är att den är av en. Eneträ är kompakt tätvuxet, rikt på hartser och har mycket god rötbeständighet.

Står det dessutom nedbäddat i de syrefria kulturlagren två meter ned i marken tycks trät klara sig nästan hur länge som helst. Faktum är att de här stolparna fortfarande sprider en kraftig och angenäm doft av ene om man sågar i dem, trots att de är 1000 år gamla.

Det fanns många staket i det tidiga Sigtuna. Dels som tomtgränsmarkörer, men ofta var de nog till skydd mot röta som kunde uppstå om gatans avfall låg upptryckt mot husväggarna. De flesta hus hade skyddande flätverksstaket längs fasaderna, på någon decimeters avstånd, som höll avfallshögarna borta.

Vecka 20 2023

Här är tre kammar av olika storlekar och tre som aldrig blev färdiga. Vi visar dem mest för att de är fina och för att de så tydligt visar arbetsgången hos en tidigmedeltida kammakare – först hugger och filar du till kammens form, sedan sågar du ut tänderna.

Den här sortens kam brukar kallas ”dubbelhelkam” eftersom den har tänder åt två håll och eftersom den är utsågad ur ett stycke älghorn, till skillnad från sammansatta kammar som gjordes av flera delar som nitades samman. Typen började tillverkas i Sigtuna vid 1000-talets mitt och var vanlig 1100-talet igenom.

Kammarna har en sida med extra tunna tänder, förmodligen att kamma ur löss ur håret med. Notera den minsta kammen nere till vänster – den är bara två centimeter bred! Vem använder en så liten kam?

Vecka 19 2023

Det var länge sedan vi hade en bildgåta här – en bild av något vi själva inte riktigt vet vad det är, men som det kanske finns idéer om ute i cyberrymden.

Den här saken är av horn, hastigt hugget till en form som liknar en pilspets eller en spjutspets med tånge att fästa i ett skaft. Den är helt flat på baksidan och har inte mycket till egg att tala om så den vore ganska slö att använda som pil.

Längden är tio och en halv centimeter och dateringen ganska vid – sent 900-tal och upp i tidigt 1100-tal. I vår databas är den beskriven som ”hantverksspill” men den är så medvetet formad att den är mer än bara spill. Den är definitivt en sak.

Kan det vara spetsen till en leksakspil eller ett leksaksspjut? Vi har få leksaker i våra samlingar, så det vore givetvis jättespännande om det vore så. Men det finns kanske ännu bättre idéer?

Vecka 18 2023

Här ser vi två tuppar av brons i samma storlek. Den mindre tuppen till höger är knappt fem centimeter hög. De är så lika att man kunde tro att de är samtida och att de haft samma funktion.

Men där bedrar vi oss. Formspråk och teman går igen genom tidevarven. Hanen, eller tuppen, har en stark symbolisk laddning alltsedan Matteusevangeliet skrevs. Om ni minns: ”Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig”.

Otaliga är de svenska kyrkor som har en tupp som vindflöjel, en kyrktupp. Och tuppen har i alla tider högljutt gjort sig gällande på varje gård på landet och på varje gård i de äldre städerna.

Föremålet till vänster är en tappkran för en öltunna från 1500-talet, en så kallad ölhane – bildgoogla så kommer det upp flera likadana. Tuppen till höger, som är gängad nedtill istället för att ha ett ihåligt skaft, är faktiskt handtaget till locket på en oljelampa från 1700-talet. Bildgoogla ”oljelampa tupp 1700-tal” så får du se!

Vecka 17 2023

Vi fortsätter med glas, men med litet yngre glas med närmare produktionsorter än det bysantinska glaset vi visade i förra veckan.

Härmed presenterar vi Kålstjälken – eller ”der Krautstrunk” som den kallades på tyska. Det var en vanlig dryckesbägare som producerades från 1400-talet och något århundrade framåt.

Ursprungsländer var Tyskland och Nederländerna, och det besynnerliga namnet fick bägartypen för att den liknade det som blir kvar av ett kålhuvud efter att man noppat av alla bladen.

Glaset är av sämre kvalitet än det bysantinska, som var tillverkat av sand som smälts tillsammans med natronsalt. På medeltiden var tillgången till natron strypt för Europas del, så istället fick glashyttorna använda träaska för att sänka sandens smältpunkt. Därför kallas det här gröna glaset ”skogsglas”.

Vi har ingen hel Krautstrunk i våra samlingar, men vi har i alla fall sex-sju noppor från ett krossat kärl, och det är ju alltid något! Nopporna är hittade vid utgrävningar 1950 i Dominikankonventet, intill Mariakyrkan.

Vecka 16 2023

I det tidigmedeltida Sigtunas enkla byggnader, som för oss nog mest liknade timmerlador, dukades ibland överdådigt med syrisk keramik och bysantinskt glas. Kanske är det vad du dukar med som gör ditt hem till ett slott, inte husets utsida?

Glaset i de här blå skärvorna av skålar och flaskor är av allra högsta kvalitet. De är fint dekorerade i gult och guld och hör till en typ glaskärl kallad ”Paphosgruppen” efter en stad på Cypern.

Till Sigtuna har de troligen kommit från Konstantinopel via Svarta havet och floderna i Kievriket. Kanske med skandinaviska soldater som tjänstgjort i den bysantinske kejsarens väringagarde, och kanske med någon av de norska kungar som passerade Sigtuna på väg hem från öst på 1000-talet?

I en artikel i Situne Dei 2006 av glasforskaren Lars G Henricson, fick de här små men vackra skärvorna dateringar till som tidigast 1100-talets senare del. Sedan dess har ett par viktiga arkeologiska rapporter publicerats som tidigarelägger förekomsten till 1000-talets senare hälft och hundratalet år framåt. Glaskärlens tidigaste ankomst till Sigtuna har plötsligt blivit hundra år äldre!

Henricsons artikel finns här.

Vecka 15 2023

En föremålstyp som vi visat ett par gånger förr är styli, skrivstift att skriva på vaxtavlor med – se veckorna 33 & 34 år 2019 längre ned på sidan.

Nu visar vi ett par stycken till, för de ser lite roliga ut. De är av ben och har vaxglättare i ena änden som ser ut som knivblad. Vaxglättaren användes för att sudda bort text i vaxytan som man skrivit på.

Det roliga är att vaxglättaren på den stora stylusen är utformad som de metallknivar som skrivare använde att skrapa bort text med, att ”sudda” då man skrev med bläck på pergament. Det kan knappast en benkniv användas till, men det är skojigt att skrivarknivarnas formspråk överförts till våra styli. Skrivredskap som skrivredskap!

Dessa två är daterade till strax före och strax efter år 1000. Det har hittats liknande i Lund också, med samma dateringar. Överhuvudtaget tycks flerparten av våra styli vara ganska tidiga. Man kan fundera om det hör ihop med den unga staden Sigtuna som en stad med kunglig, och senare kyrklig, administration.

Administrationen kan också ha varit kopplad till tullväsende och införsel av varor. Sigtuna var bevars en hamnstad!

Skalan till höger visar centimetrar.

Vecka 14 2023

Den oregelbundna, fransiga och bubbliga koppen till vänster i bild är en tidigmedeltida smyckesmeds smältdegel av keramik. Den har säkert varit fin, slät och regelbunden innan användning, men de tusen graderna i smedens ässja har fått keramiken att smälta. Ändå har den hållit ihop. I de här temperaturerna blir keramiken seg, lite som tuggummi, men den brister inte.

Infälld nedtill ser du Erika Åbergs fotografi av hur smält silver hälls ur en liknande degel. Den orangeröda färgen avslöjar hur varmt det är!

Stenföremålet bakom är en silversmeds gjutform att gjuta silverbarrer i, små silvertackor. Att det är just silver som hanterats vet vi eftersom gjutformen har analyserats. Smala tackor av den typ som gjutits i den här formen är återkommande fynd i vikingatida silverskatter.

Silver har blivit högaktuellt i museets basutställning sedan vi öppnade vår utställningsdel om silverskatter i vintras.

Vecka 13 2023

Här är det allra första kartotekskortet i Sigtuna museums samlingar som idag har 160 000 fyndposter – kortet för föremål nummer ”1”, skrivet för hand på 1910-talet. Fyndposten var en koppardosa som troligen innehållit en handelsmans våg och viktsats.

Längs dosans kant fanns en runtext: ”Djärv förvärvade av en man från Samland denna våg i …land. Och Värmund ristade dessa runor” samt den gruvliga besvärjelsen ”En fågel sönderslet den likbleke rövaren, Man såg på asgöken, hur den svällde”. Det senare kan ha skrivits för att skrämma folk från att stjäla dosan.

Föremålet hittades av tapetseraren Haglund i kvarteret Koppardosan i Sigtuna 1911 – jo, kvarteret har fått sitt namn efter föremålet. Upphittaren skall ha öppnat dosan och sett något som mest liknade kaffesump, och bedömt det som så ointressant att han kastat in innehållet i bärbuskarna.

Det är möjligt att vågen och vikterna legat i den bortkastade klumpen. Därför kom tjänstemän från Riksantikvarieämbetet året efteråt och letade igenom jorden under buskarna, men de kunde inte finna någonting.

Dosan köptes in av Statens historiska museum i Stockholm för 50 riksdaler och har idag inventarienumret SHM 14513. Den finns utställd i deras nya vikingautställning.

Vecka 12 2023

Har ni sett vårt stora ankare? Det är så stort att det är svårt att ge det rättvisa i ett foto, och för tungt för att flytta ur hyllan till en bättre fotoplats. En och sjuttio meter långt är det, smitt av tjugofem kilo järn!

Det är hittat vid Hamngatan 1961 och har troligtvis förlorats på 900- eller 1000-talet. Det är ett rejält stort ankare, så det har säkert tappats från en rejält stor båt.

Typen är klassisk, vi känner alla igen det som ett ankare, eller hur? Modellen går igen i andra järnåldersankaren, från Ladby och Ribe i Danmark och från Oseberg i Norge. Vi känner också igen typen i miniatyrankaret från 1200-talet i den infällda bilden nere till höger. Det är bara åtta centimeter långt och vi är osäkra på dess användning – men det har ungefär samma proportioner.

Intressant med fyndplatsen är att den inte varit en djuphamn i en skyddad vik, utan skeppet har snarare legat förtöjt vid en brygga vid en ordinarie stadsgård. Kanske är det så den tidiga stadens relation till vattnet sett ut – att varje strandtomt har haft sin egen brygga, och att någon gemensam ”centralhamn” aldrig har funnits?

Läs mer om ankaret i Situne Dei.

Vecka 11 2023

Våra dragjärn att dra metalltråd med har vi visat förr, men inte tillsammans med vår stora dragtång! Den är viktig, för utan tång kan du inte dra någon tråd.

Dra tråd? Jo, principen för att göra metalltråd är att man drar ett metallämne genom en stålplatta som har en mängd koniska hål av olika storlekar. Genom att dra tråden genom allt mindre och mindre hål gör du den successivt tunnare, tills du gjort en tråd med den tjocklek du vill ha.

Det är ett tungt jobb. Dels bör du smörja in metallämnet så det någorlunda ledigt kan dras genom hålen, men du behöver också en ordentlig tång att dra med. Dragtänger är dessutom försedda med krokar baktill på skänklarna, så att du kan dra med extra kraft då du drar tråd av hårda metaller.

En bra bild av hur arrangemanget kan se ut hittar du hos Wikipedia.

Tången är hittad ganska ytligt i parken Trekanten i Sigtuna, så den kan vara senmedeltida. Dragjärnet i två delar kommer dels från kvarteret Urmakaren, dels från kvarteret Humlegården. Det tillhör perioden 1080 till 1300. Från den senare platsen kommer även koppartrådarna i olika dimensioner.

Vecka 10 2023

Det här är en minnesmedalj från de olympiska sommarspelen i Stockholm 1912.

Medaljen ingår i Borgmästargårdens samling, en del av Sigtuna museum & Arts samlingar, och har förärats en viss Dagmar Lenck (1892-1971) som ingick i den kvinnliga uppvisningstruppen i gymnastik vid spelen.

Olympiaden gick till den svenska historien som Solskensolympiaden, på grund av det ovanligt fina och varma vädret. Och bättre en kvinnlig uppvisningstrupp än inga kvinnor alls! Endast drygt 2 % av de tävlande deltagarna var kvinnor, 57 av 2490.

Medaljen är av tenn och just denna variant gjordes i 6000 exemplar för att delas ut till alla som var med och arrangerade sommarspelen. Den pryds på båda sidor av reliefer i klassisk stil, på ena sidan med utsikt över Norrström, Kungliga slottet och Riksdagshuset i Stockholm. Här finns även den präglade texten ”Till minne af Olympiska Spelen, Stockholm 1912”

1912 var Dagmar Lenck 20 år gammal och ännu under utbildning till gymnastikdirektör vid GCI (Gymnastiska Centralinstitutet, som sedan blev GIH), då känt för att ha utvecklat Ling-gymnastiken. Ett mycket modernt yrkesval för tiden. Dagmar gifte sig Dahl 1920 efter att hon träffat Gustaf Dahl när hon arbetade som sjukgymnast Vattenkuranstalten i Vrigstad, samme Gustav Dahl som blev Sigtunas siste borgmästare.

Vecka 9 2023

Det är inte ofta vi kan visa upp en vikingatida yxa med skaft. Trä ruttnar i jorden, så normalt är det bara det smidda yxbladet av järn vi hittar.

En utmärkt miljö för trä att bevaras i är våta syrefria miljöer, en annan är i lager efter bränder. Om syretillgången i en brand är sparsam förvandlas trä inte till aska som blåser bort i vinden, utan till kol. Och träkol håller hur länge som helst.

Den här yxan hittades vid utgrävningar på museets tomt 1963, vid arkeologen Else Nordahls undersökning inför den planerade utbyggnaden av museet. Else fann spår av en brädlagd gata eller passage som legat mellan två stadsgårdar. Yxan kom från platsens djupare lager ungefär två meter under marken, och bör ha tillhört årtiondena kring år 1000.

Else skriver i fyndförteckningen: ”Eggen har utsvängda hörn, vid skafthålet flikar uppåt och nedåt, kvarsittande del av skaftet är förkolnat. Intill låg ytterligare en del av ett förkolnat träskaft i tre delar, som möjligen hört till yxan.”

1966 blev Else Nordahl Sigtuna museums första anställda museichef.

Vecka 8 2023

Vi visade nyligen en fin fil. Nu gräver vi vidare lite i vår forntida verktygslåda och visar de här hammarhuvudena. De är små, bara knappt sex centimeter långa, så de har nog passat bäst i guldsmeders verkstäder.

Den övre yxan har en bred datering, från ungefär 1180 och ända upp till 1300-talet, och den har ingen känd koppling till någon verksamhet. Det fina med den är att i skafthålet sitter fortfarande den järnkil kvar som en gång slagits ned i skaftets ände för att fästa det stadigt i hammaren. Du kan ana kilen på den översta bilden som visar hammaren uppifrån.

Den undre hammaren kommer däremot från ett fantastiskt fyndrikt utomhuslager från 1000-talets slut. Förutom hela fem runben fanns där både spår efter hornhantverk, glashantverk och smyckegjutning. Där hittades också en infattning av silver eller vitmetall, gjord för att fästa en oval bergkristall i.

Helt säkert har en eller flera silver- eller guldsmeder arbetat på platsen någon gång på 1090-talet. För drygt 930 år sedan. Det är lite svindlande.

Vecka 7 2023

För två veckor sedan talade vi litet om vikingatida låsmakeri i samband med att vi visade en fil från 1000-talet. Därför visar vi nu en liten gruppbild av några vikingatida hänglås.

Det är litet skojigt med de här låsen, eftersom många som inte tidigare sett vikingatida hänglås brukar bli förvånade över att de är så lika våra moderna lås. Därför förtjänar de att visas igen trots att flera av dem visades redan för ett par år sedan. Den stora skillnaden mot nu är att låsbygeln lyftes av helt från de gamla låsen då de öppnades, annars är mycket sig likt.

Idén med små flyttbara lås är faktiskt mycket äldre än vikingatiden. Vikingatida lås lutar sig tillbaka på gammal romersk låsteknik, tusen år tidigare. Varför ändra en idé som fungerar?

Du kan läsa mer om våra gamla lås i Sigtuna om du skrollar ned till vecka 31–34 2020 här på sidan.

Litet om romerska hänglås finner du hos Historical locks.

Vecka 6 2023

Måndagen den 6:e februari är samernas nationaldag. Det var ju alldeles nyss så vi anknyter lite till det.

I vår basutställning har vi några saker vi beskriver som samiska – hornskedar, ett dekorerat lock, ett knivskaft och två klumppilar. Det är dock en vågad slutsats att kalla våra vikingatida hornskedar samiska. Vikingatidens ornamentik och den samiska hade gemensamma rötter och liknade varandra, så uppgiften om skedarnas ursprung kan diskuteras. Du kan läsa om våra hornskedar i fjolårets upplaga av boken Situne Dei.

Flätbandsdekoren var gemensam för norra och södra Sverige i några hundra år. Äldsta säkert daterade exempel på samisk dekor av det här slaget finns på skidor från 700- och 800-talen. När Sydskandinavien närmade sig kristendomen trängde nya dekorstilar snart ut de gamla, men i Sameland levde flätbandsdekoren kvar och det gör den fortfarande efter säkert 1200 år. Det sentida knivskaftet på bilden är ett exempel på det.

De två medeltida hornföremålen nedtill är också säkert samiska. De ser ut som champagnekorkar men är i själva verket pilspetsar! De användes vid jakt på små pälsdjur som ekorre. Istället för att använda vassa pilar som förstörde pälsen, sköt man klumppilar som knockade viltet men lämnade pälsen oskadd.

Du kan läsa mera om flätbandsdekor i Situne dei från 2020.

Vecka 5 2023

Vecka 4 2023

Veckans föremål är två järnföremål med inläggningar i vitmetall. Vi visar dem mest för att de är vackra, och för att det gått flärd även i formgivningen av vardagsföremål.

Eller vardagsföremål och vardagsföremål. Sporren nedtill, som är från perioden 1015–1030, är knappast något vardagsföremål. Med sina vitmetallsinläggningar i fiskbensmönster har den en gång gnistrat som silver. Vem har ägt såna? En kung eller en soldat i kungens hird?

Nyckeln, som är från andra hälften av 1200-talet, kan vi nog räkna till vardagsföremålen. Kanske har den tillhört en skapligt förmögen köpman i det medeltida Sigtuna?

Det blir mest frågor den här veckan. Allt kan vi inte veta, men mycket kan vi ana. Eller i vart fall fantisera om.

Vecka 3 2023

Många tror nog att arkeologer hittar massor av guld jämt och ständigt. Men nej, arkeologer hittar inte massor av guld jämt och ständigt. För folk tappar inte bort sitt guld hur som helst, och undangömda guldskatter är sällsynta.

Men då är det desto roligare då guld dyker upp. Det mesta vi har i den vägen i Sigtuna är guldfoliepärlor, glaspärlor där ultratunt bladguld smälts in i glaset närmast ytan. Ett halsband med såna kan få vem som helst att se stenrik ut, även om mängden guld är ytterst liten.

I anslutning till ett större fynd av guldfoliepärlor i kvarteret Professorn i mitten av 90-talet hittades tre vackra guldfiligranpärlor. Det är två av dem du ser upptill. De är jättesmå, bara fem-sex millimeter i diameter och de är ihåliga, så det är inte mycket guld i dem heller. Men hantverket är av så hög klass att de knappast ägts av vem som helst.

Pärlorna hittades i lager som var sjöbotten på 1000-talet, så de kan ha anlänt med en båttransport österifrån. Tanken har kommit upp att halsbanden kan ha offrats i vattnet i tacksamhet över en avklarad strapatsrik sjöresa.

Du kan läsa lite mer om guldfoliepärlor under vecka 36 2017 nedan här på sidan. Guldfynden i Professorn kan du läsa om under vecka 46 2019 och historien om en samtida sjöresa till Sigtuna hittar du i vecka 12 2022.

Det övre fotot är taget av Gabriel Hildebrand, det undre av oss på museet.

Vecka 2 2023

Det var längesedan vi visade ett riktigt stort föremål här, så stort att det inte kan kallas föremål. Som ett hus eller något annat slags byggnadsverk.

Här är i alla fall ett. Vid gravgrävning 1957 fann man tegelkonstruktioner under marken mellan gamla och nya kyrkogården strax norr om Mariakyrkan i Sigtuna. Det föranledde en arkeologisk undersökning. Ganska snart hade fyra-fem tegelvalv kommit fram, ganska djupt ned under marken.

Man antog att det var rester av ugnarna där teglet bränts vid byggandet av Mariakyrkan och Dominikanerkonventet i början av 1200-talet. Man var inte dummare på den tiden än att man beredde byggnadsmaterialet så nära bygget som möjligt. Leran som teglet gjordes av togs säkert upp ur marken intill eller närmare sjön. Praktiskt och genialt.

Vid en ny undersökning för tre år sedan kunde konstateras att på en djupare nivå, under tegelugnarna, fanns spår efter kalkbränning. Rimligen var det platsen där den kalk brändes som blev kalkbruk till bygget av den ännu äldre S:t Olofs kyrka. Då talar vi sent 1000-tal. Platsen är rik på tidig industriproduktion!

Vecka 1 2023

Vi börjar året med elegans och mystik. Här är sköldmön från Norrtil utanför Sigtuna, som hittades då den vikingatida storgården grävdes ut för ett par år sedan. Den är av förgyllt silver och inte särskilt stor, bara tre centimeter hög.

Valkyrieamuletter är vanliga fynd på vikingatida platser av högre social status. Vi finner dem i Birka och i ett stort antal i Sydskandinavien. Valkyrior var de gudomliga kvinnliga väsen som utsåg vilka krigare som skulle falla på slagfälten, och som välkomnade dem till livet efter detta.

Bland alla de figurer av den här typen som hittats är det dock bara ett tiotal som bär sköld. Skölden och det otydliga långsmala föremålet i figurens högra hand, som kan vara en völvestav, antyder att figuren kan vara en avbildning av gudinnan Freja. Freja tog hand om hälften av de fallna krigarna, de andra hamnade hos Oden i Valhall.

Figuren är från 800- eller 900-talet och är troligen ett beslag som varit fastnitat på något annat föremål. Den är helt unik för Sigtunas omland och säger mycket om statusen hos gården i Norrtil. Den kan beskådas på Historiska museet i Stockholm, där det finns utlånat till vikingautställningen.

Foto: Ola Myrin, Historiska Museet/CC BY

Vecka 52 2022

Vi avslutar året med en peng, men inte vilken peng som helst, utan en riktig fulpeng!

Det här kopparmyntet hittades år 1911 i kvarteret Guldet i västra Sigtuna stad. Det är så slitet att texten knappt syns längre, men det har haft sin förebild i de Pointed Helmet-mynt som kung Knut av England präglade på 1020-talet, och som kung Anund Jakob gjorde likadana i Sigtuna. På de mynten hade kungabilden en spetsig hjälm på huvudet och man kan svagt ana den trekantiga hjälmen strax nedanför korset upptill på myntets framsida.

Men både Knuts och Anunds mynt var av silver. Så vad är det då för fel på det här? Jo, det är givetvis en samtida förfalskning. Myntet är präglat på koppar och har varit försilvrat för att fullborda lurendrejeriet.

Falskmyntning är nog lika gammalt som myntningen själv. Redan från romersk tid finns gott om exempel på falska grekiska mynt som gjutits i brons och försilvrats. Ett sådant hittades för övrigt i Stiklestad i Norge av en metalldetektorist tidigare i år. Man har även hittat gjutformar i Sydeuropa, där dussintals falska mynt kunnat tillverkas i en och samma gjutning.

Så, att försöka göra sig rik för en billig penning är inget nytt.

Vecka 51 2022

Nu är det nästan jul, och lagom till jul varje år brukar arkeologen ta sig rätten att ljuga hej vilt om något föremål. I år blir det dock inget ljug, utan bara sanning.

Av alla de föremål som hittills presenterats vid juletid måste nog den här lilla skeden vara den allra charmigaste, så vi visar den helt sonika igen. För givetvis är det tomtens sked!

Träskedar förknippar vi med julgröt, inte sant? Åtminstone brukar vi köra ned en träsked i grötskålen som vi sätter ut till tomten. För vi sätter väl alla ut gröt till tomten?

Den här skeden är bara 75 millimeter lång med sitt korta skaft. Den är hittad år 1929 i kvarteret Trädgårdsmästaren. Hur gammal den är vet vi inte säkert, men vi vet att allt trä från den platsen tillhör lager som är äldre än 1200-tal. Så den kan säkert vara senvikingatida.

Den person som ägt skeden har försökt dekorera den på ett sätt som var ganska vanligt på små personliga ägodelar som till exempel kammar, lite valhänt ristat med en knivsudd. Det är dock svårt att se vad dekoren skall föreställa. Den liknar mest mystiska tecken, svårtydda och hemliga. Så vad säger ni, har inte denna skeden ganska självklart tillhört en tomte?

Vecka 50 2022

Smart återbruk! Bladet till en ornerad hornsked av vikingatidstyp har återanvänts som vävbricka.

Brickvävning är en mycket gammal teknik att väva band med, till exempel kantband till klädesplagg. Här har en uttjänt sked fått släppa till för att bli en vävbricka, nog den vackraste vävbricka vi har i samlingarna.

Dessutom har två motstående sidor skurits konkava, så det är också möjligt att linda garn runt brickan då den inte används till vävning. Som ett nystan eller en trådrulle.

Den sortens ornerade skedar som här fått en ny funktion, har beskrivits av Inger Zachrisson i en ny artikel i Situne Dei 2022.

Vecka 49 2022

Här är en halv gjutform av kalksten som någon gjutit remändesbeslag av brons i. Remändesbeslag är vad det låter som – tungformiga metallbeslag som suttit i ena änden av livremmar. Du ser ett uppe till vänster på bilden.

Gjutformen är hittad på en tomt daterad till 1000-talets slut, som låg i kvarteret Trädgårdsmästaren under platsen där gymmet och Systembolaget ligger idag.

Beslag av den här typen har ofta dekor av stäppnomad-typ, med urprung kring Svarta havet. Just den här dekoren med sina slingrande växtmönster har en dragning åt Bysans eller från Rus, det gamla Kievriket. Du ser liknande dekor på fragmentet av en glasarmring uppe till höger. Den är bysantinsk, från östra Medelhavet.

Den aktuella tomten i Sigtuna gav väldigt många samtida fynd av bysantinskt och rusiskt ursprung. Glasarmringen kommer till exempel från samma tomt och där har också en degel från Kievriket hittats i en smedja, en degel som någon smält silver i.

Degeln kan du se om du skrollar ned till vecka 9 2016.

Vecka 48 2022

Eftersom vi just öppnat vår fina silverutställning passar vi på att vara lite motvalls. Här är föremålet som gjorde sitt bästa för att se ut som silver, men som inte lyckades särskilt bra.

Det är ett litet myntliknande kopparföremål med spår av försilvring och namnet BURN skrivet i runor – Björn! Det hittades i museets trädgård 1995, och det följer generellt schemat för Olof Skötkonungs mynt med en profilbild med spretig mohikanfrisyr, ett namn och en pärlkrans runt kanten. Under tidig medeltid präglades dock alla mynt på silver, så det här är inget mynt.

Man blir full av frågor. Vem var egentligen Björn? En för oss okänd konkurrent till kung Olof? Är föremålet en provokation mot kungen, ett slags ”medalj” eller något helt annat?

Här ser du två bilder i olika ljus. En bild med belysning som får den tunna försilvringen att glittra, och en bild i ett mera avslöjande ljus som tydligt visar att föremålet egentligen är av koppar.

Eftersom föremålet inte är av silver har det inte fått vara med i silverutställningen, men det ligger utställt i basutställningens övre galleri. Kom gärna förbi och se det på riktigt!

Vecka 47 2022

Det här är här myntet som aldrig blev något mynt, en silverbit som hittades när den tidigkristna gravplatsen i kvarteret Nunnan grävdes ut 1984. Den låg strax väster om centrala Sigtuna.

Föremålet är ett myntämne som stansats runt för att präglas. Det spännande är att just detta aldrig blev präglat. Ändå har det gått ut i cirkulation och handlats med. Det kan vi se av de små ”peck marks” som gjorts med en knivsudd i ytan för att silverkvaliteten skulle kunna bedömas.

Det här var en vanlig rutin bland nordborna som inte räknade mynt i någon större utsträckning, utan hellre betalade efter deras vikt och efter att ha kollat silverhalten. Det var viktigt att inte bli lurad med fulsilver.

Myntämnet är 2 cm stort och väger 1,6 gram. Storleken stämmer ganska väl med den engelske kungen Ethelred II:s Long Cross Pennies från åren 997–1003. Just Ethelred hade oturen att bli pressad på mängder med mynt av belägrande skandinaviska flottor vid den här tiden. De så kallade danagälderna förde mer än 100 ton silver från England till Skandinavien under en trettioårsperiod!

Kanske fick det här myntämnet slinka med i lösensumman en gång då kungen hade slut på färdigpräglade mynt? Det är lätt att råka börja fantisera. Men det kan ju också vara ett ofullbordat sigtunamynt.

Vecka 46 2022

Veckans föremål är en repris, men det är sju år sedan det visades så det kan förtjäna att visas igen. Föremålet är en runsticka.

Vi har bara tre fynd av runor på trä från Sigtuna, trots långt fler än 100 runfynd från staden. Det har säkert funnits flera, men trä är ju ett förgängligt material. Det ena är en runsticka som hittades 1936 i kvarteret Handelsmannen. På det står ”aluumalþ-n -u-st-al”. Forskarna har fortfarande inte kommit överens om en tolkning av texten.

Det andra är runsyllabariet, som var ett redskap för undervisning om runalfabetet och som visas i museets basutställning.

Det tredje fyndet är träpinnen på bilden som hittades i kvarteret Professorn 1999. Till formen liknar den de runstickor med ägarnamn som man stack in i varusäckar i norska hamnstäder på medeltiden. De var namnlappar av trä som säkrade att fraktgods inte skulle komma bort. Vår sticka är äldre än de norska, från tidigt 1000-tal. Den skulle dock kunna haft en liknande funktion eftersom den kommer från en liknande miljö.

Texten är ofullständig så den har inte kunnat tydas. ”…-um  m–…-þan : a–…”.
Mera om den här.

Vecka 45 2022

Vad gör en påvebulla i lilla Sigtuna? Och ett sigill som kanske tillhört Gleb-David, halvbror till storfurst Jaroslav av Kiev?

Det här är två föremål som sigtunaforskaren Rune Edberg berättar om i en artikel i årets upplaga av boken Situne Dei.

Alexander III var påve under 1100-talets senare hälft, och hans tunga blysigill som en gång suttit på ett påvebrev hittades i staden i början av fyrtiotalet. Det andra sigillet har tidigare kopplats till storfurst Jaroslavs sonson David Svjatoslavitj, men Rune öppnar för att det faktiskt skulle kunna vara snäppet äldre och tillhört storfurstens halvbror, som mördades år 1015 och sedermera helgonförklarades.

Om det är Glebs sigill, det som är tecknat på bilden, är detta första gången man påträffar ett sigill efter honom.

Foto: Gabriel Hildebrand

Vecka 44 2022

Här är en mycket liten läderpung som hittades vid utgrävningar i kvarteret Handelsmannen 1935, mitt emot Drakegården i centrala Sigtuna.

Pungen har läderremmar som dragits genom hål i den övre kanten, remmar som den kunde stängas igen med. Som stängd blir den mycket liten, så det faller sig inte orimligt att tro att den använts till att förvara en liten trave mynt i. En medeltida penningpung i så fall.

Det är svårt att exakt datera föremål från utgrävningar från 1930-talet. Pungen är hittad mellan en och två meter under Stora gatans nivå, och vid två meter under gatunivån hittades de yngsta lerklinade flätverkshusen. I andra mera väldokumenterade sigtunaundersökningar förekommer de yngsta flätverkshusen i slutet av 1000-talet, så det är rimligt att tro att vår läderpung är från 1100-talet eller möjligen från 1200-talet.

Fin som snus är den i alla fall.

Vecka 43 2022

Här är ännu ett mynt från utgrävningen i kvarteret Professorn. Det ser lite besynnerligt ut, eller hur? Det är så nedbrutet att det bara är bokstäver kvar runt den runda ramen med kungens bild.

Myntet är präglat i London för kung Ethelred II någon gång mellan åren 985 och 991. Det är hittat i kulturlager från perioden 1000 till 1015. Men vad är det som har hänt med myntet? Det såg såklart inte ut så här då det var nypräglat.

De djupa lagren i kvarteret Professorn är kända för väldigt god bevarandegrad. Bronsföremål, föremål av kopparlegeringar, kan ibland se skinande nytillverkade ut där nere i 1000-talsgödslet. Men som ni ser kan silverföremål istället vara i alldeles bedrövligt skick.

Ett av svaren på gåtan är att koppar reagerar med syre. Syre finns i både luft och vatten. Två meter ned under markytan i Sigtuna är det väldigt syrefritt, så därför kan koppar klara sig utmärkt. Men silver har istället egenheten att det vill reagera med svavel.

Så uppenbarligen är inte de syrefria vikingatidslagren alls fria från svavel. Snarare tvärtom! Det var svaret på den gåtan.

Vecka 42 2022

Så här kan en myntskatt från 1020-talet se ut, eller i alla fall en del av den.

Det är den största skatt vi har från staden, och den hittades i kvarteret Professorn under resterna av ett hus nära Stora gatan. Mynten, som är i dåligt skick, låg i en klump som konservatorn fick stort besvär med att ta isär. Kanske har de kommit hit förpackade som de påträffades och gömts undan redan vid ankomsten till staden?

Klumpen innehöll 156 mynt, de flesta från Tysk-Romerska riket, men också från Böhmen, Italien och England. Det yngsta myntet var italienskt och daterat till 1027.

Huset låg närmast Stora gatan och fynden därifrån var lite extra uppseendeväckande. Förutom skatten påträffades en stor vaxtavla att skriva på och föremål som kan sättas i samband med dyrbar import: en bergkristallpärla, en glättsten av glas och ett fragment av ett gult glaskärl.

Vi ställer ut skatten i den lilla silveravdelning som vi öppnar i vår basutställning före jul. Där kommer vi att berätta om hantering av silver under olika skeden av vikingatiden. Håll ögon och öron öppna!

Vecka 41 2022

Här är ett av snickarens mest oumbärliga verktyg, på medeltiden såväl som idag. Träklubban! Vare sig du bygger hus, möbler eller snidar skålar är klubban din bästa vän. Till exempel om du vill ha god kraft i en mejsel eller ett stämjärn eller om du slår i träplugg och kilar.

Vi har ett knappt tiotal träklubbor i samlingarna, men den här är en av de kraftfullaste. Dels är den tung och stor, 34 centimeter med skaftet, och dels har den ett naturvuxet handtag. Man har utnyttjat att en gren växt rakt ut från stammen och låtit den bli handtag – ett segt och hållbart handtag som inte knäcks av i första taget.

Klubban är hittad vid utgrävningar i parken Trekanten i Sigtunas mitt, 1925 när stadens första vattenledningar lades ned. Den är svår att datera exakt, men eftersom den är hittad nästan två meter under markytan törs vi iallafall slå fast att den bör vara från tidigt 1000-tal. Kanske till och med något tidigare.

Så det kan vara att en vikingatida byggnadssnickare från stadens allra tidigaste period lagt undan sin klubba och glömt bort den.

Vecka 40 2022

Vårt allra fulaste veckoföremål hittills? Ja, vackert är det säkert inte, men ganska spännande.

Det du ser är några bitar taknäver från ett hus från perioden 1075–1090, hus E:C från kvarteret Professorn intill nuvarande Gröna ladan. Björknäver lades som isolerande skikt under torven på torvtak. Torv var ett vanligt takmaterial på de tidigmedeltida Sigtunahusen. Det har lång hållbarhet och god isoleringsförmåga.

Hus E:C var ett fem gånger sju meter stort timrat bostadshus med en rejäl ugn byggd av sten i ena hörnet – den kan du se om du scrollar ned till vecka 40 2017.

Den infällda bilden visar ett ganska typiskt timrat Sigtunahus från perioden. Det vilar på stensyll och har torvtak. Men det har inga fönster utan bara små gluggar. De äldsta fynden av fönsterglas vi har kommer från tidigt 1100-tal. Då var glasfönster en dyr exklusivitet som hörde kyrkorna till.

Bilden av huset är tecknad av Björn Pettersson och finns i kapitlet ”Stadsgården” i boken ”Makt och människor i kungens Sigtuna”. Det hittar du här.

Vecka 39 2022

Vi fortsätter på temat byggnadsteknik eftersom förra veckas muggiga träbit, lite otippat, väckte ett sånt intresse.

På bilden ser du en bit av en syll till ett hus, en del av en träram som legat direkt på marken. I stocken finns regelbundet placerade hål där störar varit placerade. Mellan störarna har vidjor flätats in, nästan som i en gigantisk korg, och till slut har flätverket bestrukits med lera. Vips, så har vi täta och fina väggar till ett flätverkshus!

Den här tekniken var vanlig under 1000-talet, ofta till mindre hus för enklare syften som smedjor och ekonomibyggnader. Då man för första gången fann resterna av ett hus av den här typen, vid grävningar i parken Trekanten 1925, trodde man att det här var det typiska ”Sigtunahuset”. Idag vet vi bättre. Större hus som bostadshus och hallar byggdes istället oftast timrade eller med liggande plank i skiftesverksteknik.

Nedtill ser du delar av syllramar till två flätverkshus liggande på 1000-talets nivå, ungefär en och en halv meter under dagens markyta. Innanför ramarna ligger kompakta lergolv. Bilderna är från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988–1990.

Vecka 38 2022

…och här är ett stycke muggigt trä. Inte så snyggt kanske men litet spännande om man gillar byggnadsteknik. Stocken är en timmerknut från ett sigtunahus från strax före år 1100.

Sigtunas tidigaste knuttimrade hus är från ungefär år 1000, och det är nog så långt tillbaka vi kan spåra tekniken i Sverige. Österut finner vi både slaviska och östersjöfinska traditioner som sträcker sig ända ned till före år 500 efter Kristus. De allra äldsta knuttimrade konstruktioner vi känner är så gamla som från 400-talet före Kristus, från gravkammare i Altai i södra Sibirien. Det är kanske där vi ser ursprunget till byggnadssättet.

De tidiga timmerhusen i Sigtuna hade som regel överliggande långdrag i stockarna. Långdrag är den urholkade längsgående ränna i stocken som fylls med tätande mossa innan nästa stockvarv läggs på. Senare skandinavisk knuttimring har som regel långdragen placerade på stockarnas undersidor – underliggande långdrag.

Våra överliggande långdrag har tydliga paralleller i slavisk knuttimring, till exempel i Novgorod. Det är därför ganska uppenbart att tekniken kommit hit genom stadens täta kontakter över Östersjön och bortom Finska viken.

Vecka 37 2022

Vårt första veckans föremål on line för snart sju år sedan var det här. Det är så spektakulärt att det förtjänar att visas igen.

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn år 2000, vid Gröna ladan, hittades den här trissan av ek med runor på. Det är ett syllabarium, med runalfabetets konsonanter ihopparade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa. Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet.

Syllabariet är ett undervisningsredskap från tidigt 1000-tal, och ett av flera märkliga fynd från denna utgrävning som berättar om det tidiga Sigtuna som en lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas: ”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det senare kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Foto: Gabriel Hildebrand

Vecka 36 2022

Arkeologi innebär i stor utsträckning att gräva i folks gamla sopor. Soporna berättar för oss vad man åt under medeltiden. Matavfallet består främst av massor av djurben, och några av alla dessa är ben från fisk.

Den stora utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren för fyrtio år sedan gav mycket fiskben. Det visade sig att förutom mälarfiskarna gädda, gös och abborre, och östersjöfiskarna strömming och torsk, fanns också atlantfiskarna långa och atlanttorsk representerade. På bilden ser du två torskkotor, magnifikt stora – med sidutskotten är de fem centimeter breda!

Förklaringen till att det åts atlantfisk i Sigtuna under 1100-talet var en långväga handel med torkad fisk från Norge. Medeltiden hade sina handelsnät och det var inte bara råvaror och föremål som färdades långa sträckor, utan även livsmedel.

Den allra mesta fisk som konsumerades var dock lokalt fångad. Under 900- och 1000-talen åt man uteslutande fisk från Mälaren och Östersjön.

Och nålen i förgrunden? Den fick vara med bara för att arkeologen tyckte den var söt. Nog den enda lilla nål av ben med runt huvud som vi har i samlingarna.

Vecka 35 2022

Eftersom sommarens tillfälliga spelutställning i museets entré tas ned nu, knuffar vi lite extra för en spelpjäs som var veckans föremål redan för tre år sedan.

Den är funnen i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den är daterad till perioden 1050–75 och består av ett bulligt stycke valben med en dekorerad yta av brons i ena änden. Denna är fastsatt med en genomgående nit som är säkrad med en stor rund nitbricka på undersidan.

Tidigare har vi inte haft en aning vad den var för något. Våra gissningar stod mellan sigillstamp, vikt eller en spelpjäs. Till slut kom vi tipsvägen fram till att det faktiskt är en irisk spelpjäs. Liknande har påträffats i Dublin, och de har en spetsig tagg undertill som passar hålen i spelbräden av en typ som också påträffats på Irland. På vår pjäs är den taggen avbruten.

Den är en irländsk hnefatafl-kung! Hnefatafl var ett populärt spel på vikingatiden.

Vecka 34 2022

Det här lilla hängkorset av kopparlegering, tre gånger tre centimeter stort, är hittat i lager från 1100-talet. Det är av rusiskt ursprung. Det finns flera fynd av liknande kors bland annat från staden Novgorod.

Novgorod var en viktig handelsstad på medeltiden och nämns i skrift redan på 800-talet. Staden låg nedanför Ladogasjön vid floden Volchov nära Ilmensjön, och ligger fortfarande där. Floden Volchov var tidigt en av de viktiga handelslederna från Östersjöområdet och ned mot Svarta havet.

Korset har rest en bra bit för att komma till Sigtuna. Nu är det som bäst på väg ut på en ny långresa. Tillsammans med tiotalet andra föremål från vårt museum skall den vara med i en stor utställning om nordmännens inflytande i Europa på medeltiden, ”Normanderna – en historia om rörlighet, erövringar och innovation”.

Utställningen öppnas i Mannheim i Tyskland den 18e september och flyttar vidare till Rouen i Frankrike i april. I september nästa år får korset komma hem till Sigtuna igen.

En berest liten sak!

Vecka 33 2022

Kammar har vi många av i museets samlingar. 3964 fyndposter kommer upp då vi slår i databasen. De flesta är av älghorn, några få är av valrosstand och ännu färre är av elfenben. Men bara en enda av de nästan fyratusen kammarna och kamfragmenten från Sigtuna är av trä.

Den kammen är 80 gånger 75 millimeter stor och är daterad till mellan åren 1015 och 1030. Den ser skapligt sliten ut. Är man så gammal som 1000 år kan det nog ursäktas om man är lite trasig.

I Novgorod i Ryssland har det hittats gott om träkammar. Till utseende och storlek ansluter vår kam väldigt väl till flera av kammarna därifrån. Det är alltså inte orimligt att den har östligt ursprung. En analys av träet i kammen skulle kanske kunna ge en närmare vink – träkammarna från Novgorod är oftast gjorda av träslaget buxbom. Någon analys av vår kam är inte gjord i dagsläget.

Sigtuna hade goda kontakter med Novgorod under den period som kammen daterats till, inte minst genom kontakterna mellan storfurst Jaroslav den vise och Olof Skötkonungs familj. Olof gifte ju bort sin dotter Ingegerd till storfursten 1019. Tidsintervallet 1015–1030 omfattar den period då Jaroslav tog makten i Kiev från sin halvbror Svjatopolk I, i en långdragen process mellan åren 1016 och 1019

Historien viftar litet med vingarna också i en trasig träkam som inte ser mycket ut för världen. Men vi vet såklart inte alls vem som ägt den en gång.

Vecka 32 2022

I Sigtuna är det tydligt hur viktiga nötter varit i den vikingatida kosten. Nötskal dyker upp i nästan alla utgrävningar, ofta i koncentrationer där någon suttit och öppnat dem eller där någon slängt sopor. Ibland återfinns också koncentrationer av oöppnade nötter, men det vanligaste är att vi bara hittar skal.

Då är det hasselnötter vi talar om. Hasseln är ett vanligt vildväxande träd i Mellansverige. Vår fynddatabas visar 773 fynd av hasselnötter från staden. Fyndens storlekar kan variera från några få skal från en plats, till flera tusen från en annan.

Valnötter, däremot, är en lyx som varit mycket mera sällsynt. Databasen räknar bara tre(!) fynd av valnötsskal, daterade från tidigt 1100-tal och senare. Ett 1100-talsskal ser du på bilden. Det kommer från en nöt som bara varit hälften så stor som de feta valnötter vi importerar i juletid från Kalifornien och Frankrike idag.

Dagens nordgräns för valnötens utbredning går mellan Blekinge och Småland, och utbredningen inkluderar även Öland och Gotland. Det finns enskilda punktvisa förekomster i Mellansverige, men ordentliga förekomster måste vi resa en bit för att finna.

Wikipedia lär oss att namnet ”valnöt” anspelar på fornnordiskans Valland, det vill säga länder som beboddes av ”valer”: walesare eller kelter. Således även Frankrike och Italien – kelterna eller gallerna var ju utbredda folkgrupper – och Belgien, jämför folkgruppen ”Valloner”.

”Nöt från Valland”. Valnöt är ett gammalt ord, ett järnåldersord.

Vecka 31 2022

Det här revbenet hittades när mynthustomten i kvarteret Urmakaren grävdes ut för 25 år sedan. Det är daterat till 1200-talets första hälft.

På ena sidan syns ett stolt tillbakablickande lejon. Det var nog ingen i 1200-talets Sigtuna som sett ett lejon på riktigt, men många hade säkert sett bilder av dem på vapensköldar och sigill. Tecknaren har faktiskt lyckats väldigt fint med bilden. Det är ingen tvekan om att kroppen, tassarna och hakan tillhör ett kattdjur.

Ristningen är skissartad, och kanske är den ristad som en förlaga till någon annan bild – en väggmålning, i ett manuskript eller i något annat sammanhang. Det kommer vi dock aldrig att få veta.

På baksidan ser vi ett svagt men elegant ristat skepp med höga stävar. Att rista bilder av båtar var inte ovanligt. Båten var ju det viktigaste transportmedlet.

Vecka 30 2022

Här är vårt mest kända lejon på museets mest kända kam. Liksom kammen i förra veckan är det en elfenbenskam från östra Medelhavsområdet.

Kammen är av en typ som ansetts ha använts av präster vid symbolisk utkamning av onda tankar ur skägget inför mässan, så den har tolkats som en liturgisk kam av vissa forskare. Andra menar att kamtypen har haft en bredare popularitet än så, och att djuren som är avbildade – lejon och fåglar – varit ett slags profana familjevapen.

Hur det än är med det är det fantastiskt att den seglats genom Bosporen, över Svarta Havet, längs Ukrainas och Rysslands floder, över Östersjön och in i Mälaren där den passerat Almarestäket och till sist rotts över Sigtunafjärden in till Sigtuna stad. En imponerande resa!

Väl framme blev den nedklottrad av Knut, eller kanske GunndiarfR, som skrev ”kunt” på den. Vad det nu står för. Han ägde kanske kammen och stavade sitt namn fel på den. Klåfinger-Knut!

Kammen skall ut och resa igen till hösten. Den skall ställas ut i en utställning om normanderna i Mannheim och Rouen, och kommer sedan tillbaka till museet hösten 2023. Passa på att se den i basutställningen innan den reser iväg!

Vecka 29 2022

Här kommer ett lejon till, och det är en repris! Men det är fint.

Vi har bara sex–sju lejon i museets samlingar, men det är inte illa för en senvikingatida stad så långt från Afrika. Ett av dem visade vi förra veckan: det stora stenlejonet som är tillskrivet S:t Nicolai kyrka. Ett annat var med veckan dessförinnan: den lilla lejonreliefen på den skånska sandstenen. Ännu ett var uppe här för sex år sedan: en fin lejonristning på ett ben från kvarteret Urmakaren. Ett fjärde är lejonet på den stora elfenbenskammen från kvarteret Trädgårdsmästaren, som finns i utställningen på museet.

Och här är så ett femte lejon, också på en bysantinsk elfenbenskam som hittats kvarteret S:ta Gertrud, museitomten. Det har förlorat litet av nosen, så det kanske inte är så lätt att urskilja, men det har baktassen till vänster och nosen vänd mot höger. Några sådana här kammar från östra Medelhavet kom upp till Sigtuna under 1000-talets senare del. Materialet är elefantelfenben.

Vecka 28 2022

Här är Sigtunas största och stoltaste lejon. Ett imponerande exemplar trots att det tappat huvudet. Det är hugget i röd sandsten, i så hög relief att det nästan är en friskulptur.

Likt många andra arkitekturdetaljer av sten från staden vet vi inte alls var det kommer ifrån. Det finns en spekulation om att det kan ha tillhört den sedan sent 1700-tal helt försvunna ruinen av S:t Nicolai kyrka, men vi vet inget säkert.

Intressant i det sammanhanget är att S.t Nicolai ansetts byggd efter 1100-talets mitt, men de upprullade ändarna till pälsknippena i manen antyder en äldre ålder än så. Vi finner frekvent sådana upprullade ändar i den så kallade ringerikestilen, en runstensstil som hör 1000-talet till.

Den röda mälarsandsten som lejonet är hugget i är också intressant. Den användes intensivt i Sigtuna från 1000-talets mitt och minst 100 år framåt. Och den användes praktiskt taget uteslutande till kyrkliga föremål och kyrklig arkitektur: till exempel till gravmonument och dopfuntar.

Och till lejon, uppenbarligen.

Vecka 27 2022

Den här lilla skifferstenen, bara tre och en halv centimeter stor, hittades på femtiotalet i jordmassor från en grävning i Stora Vattugränd. På den ena sidan syns bakdelen av en oxe i grund relief, och på andra sidan ser vi ett nästan komplett lejon med upprullad svans.

Skiffern har konstaterats vara av skånsk härkomst, och djuravbildningarna antas stilistiskt tillhöra 1100-talet.

S:t Nicolai låg vid foten av Klockbacken, vid nuvarande Prästgatan. Den antas ha varit av sandsten och kan ha haft östliga ortodoxa drag. Det finns ännu ett lejon från Sigtuna som knutits till den kyrkan, om det nu stämmer eller ej. Det lejonet får du se nästa vecka.

Hilmar Ødums artikel hittar du här. Teckningen av stenen är gjord av Harald Faith-Ell.

Vecka 26 2022

Nu blir det lejon! Det finns inte så många lejon i Sigtuna, men nu blir det bara lejon i sex veckor ändå – tre som inte varit med tidigare och fyra som visats förr men som är så stiliga att de kan få synas igen.

Vi börjar med två unga lejon, bara 250 år gamla. Det är rytande katter som håller det svenska riksvapnet på ett avbrutet piphuvud från kvarteret Humlegården. ”Riksvapenpipan” var en av de vanligast förekommande kritpiporna i landet på 1700-talet, och just den här bör ha tillverkats vid hovsekreterare Emanuel Eldhs pipbruk i Stockholm under perioden 1761–1766.

Kritpiporna tillverkades av vit lera som brändes till keramik. De var slit-och-slängprodukter eftersom de så lätt bröts av i skaftet, och de såldes ibland med ett färdigt stopp tobak i.

Tobaken kom till Europa med spanska och portugisiska amerikafarare på 1500-talet, och spreds över kontinenten vid seklets slut. I början av 1700-talet uppmanades till allmän odling i Sverige genom ett kungligt dekret. Man ville göra landet självförsörjande.

Idag är det inte så populärt att röka, och det är väl bra det. Vi har insett att det långt ifrån är en sådan hälsokur som det tidvis påståtts. En avig produkt i sammanhanget var astmacigarretter, som visserligen inte innehöll tobak men väl spikklubba och bolmört. Låter det inbjudande?

Den sista produkten av det senare slaget avregistrerades så sent som 1975.

Nedtill i bild en hel kritpipa, foto: Maria Magnusson/SSM (CC BY).

Vecka 25 2022

Innehållet i ett spadtag sigtunajord. Spadtaget togs vid en utgrävning 1928 inför bygget av gamla apoteket i kvarteret Tryckaren, intill Stora gatan.

Vad vi ser på bilden är avbrutna bennålar. Det kom många nålar från den här platsen – fyrtiosju stycken av ben och horn och två av kopparlegering. Dessutom ett nålhus av kopparlegering – en liten behållare för synålar – fem tinblbein som var redskap då man tvinnade snoddar samt några vävtyngder och hela tjugofem sländtrissor som man spunnit tråd med.

Alldeles tydligt spår av en ganska intensiv textilproduktion. Inget ovanligt i sig – vävstolar har funnits i de flesta tidigmedeltida hem i staden – men mängden bennålar och sländtrissor är lite anmärkningsvärd. I synnerhet som grävningen i bästa fall skett som en schaktningsövervakning, där arkeologerna stått under grävskopan och plockat de fynd man noterat. Flertalet fynd lämnades in till museet av schaktarbetarna själva.

En ganska hastig grävning alltså, där man säkert missat många föremål, så de fyrtiosju nålarna är bara toppen av ett isberg.

Om du undrar hur ett tinblbein ser ut, skrolla ned på sidan, till vecka 27 2016.

Vecka 24 2022

Kammen var en viktig accessoar under vikingatid och medeltid. Det tycks som om alla hade en, och det producerades hela tiden nya i hantverksbodar längs Stora gatan där vi hittat massor av avfall från tillverkningen.

En typ av kam är väldigt speciell. Den är inte särskilt tjusig, absolut ingen överdådig skrytkam som många andra kammar, utan mycket enkel och utan dekor. Men den tycks bara finnas i Sigtuna. Den är faktiskt så specifik för staden att den som regel kallas ”sigtunakam” i vår fynddatabas.

Kammen är en enkelhelkam, det vill säga en kam med en rad tänder och som är gjord i ett enda stycke. Själva den speciella grejen med den är att den har ett triangulärt handtag. Oftast, men ibland även trapetsformat – fyrkantigt men med avsmalnande sidor.

Vi har ett knappt trettiotal i Sigtuna, färdiga och som halvfabrikat, och dateringen verkar ligga från allra senaste 1000-tal och 1100-talet igenom. Någon som sett något liknande från någon annanstans?

Vecka 23 2022

Dags för en bildgåta. Eller kanske snarare en efterlysning. Träföremålet upptill och längst ned på bilden var veckans föremål redan för fem år sedan, med kortaste tänkbara text eftersom vi inte alls vet vad det är för något.

Nu visar vi det igen, tillsammans med ett närmast identiskt föremål från Novgorod. Det senare, som du ser i mitten, har en detalj i spetsen som inte syns på vårt föremål. Vårt föremål har en brottyta där istället, så det kan ha haft en likadan detalj i ena änden som novgorodexemplaret.

Manicken är liten och delikat, bara nio centimeter lång. Den är hittad i resterna av ett timmerhus från början av 1100-talet där läderhantverk bedrivits, allt från garvning till tillverkning av skor. Garveriet låg intill Stora gatan. Det senare är lite anmärkningsvärt eftersom skinngarvning är en verksamhet som luktar väldigt illa, så det vanliga har varit att garverier har placerats mera avsides.

Det är inte säkert att föremålet absolut måste vara direkt knutet till skomakeri. Likheten med novgorodföremålet är iallafall slående, eller hur? Men vad är det för någonting? Vi släpper diskussionen fri!

Vecka 22 2022

Här är en smycketyp som dyker upp i Sigtunas jord ibland.

Det är slaviska tinningringar som burits av kvinnor från andra sidan Östersjön, fästa i ett band runt pannan i höjd med tinningen. Ett exempel på hur dräkt- och smyckeskick i många fall är etniskt betingat – skilda folk har haft skilda traditioner och man har kunnat se på främlingar varifrån de kom.

Fast ibland kan man bli lurad också. För trettiotalet år sedan hittades en grav vid Prästgatan i Sigtuna, där en kvinna begravts som arkeologerna kom att kalla ”Slavia”. Hon hade fått sina smycken med sig i graven. Vid tinningen låg två slaviska tinningringar, men armbandet som fortfarande satt runt handleden var av baltisk typ, möjligen kurisk. Kurerna var ett folk som levde i dagens Lettland.

En multietnisk kvinna således, med sin baltiska armring, sina slaviska tinningringar och med sin grav i Sigtuna.

Ringarna på bilden är ett par centimeter stora. Fotot är taget av Gabriel Hildebrand. Mera om tinningringar och deras många varianter hittar du här.

Vecka 21 2022

De här föremålen har alla varit veckans föremål förut, men de är sådana unikum att de nog tål att visas en tredje gång. Ett kristet träkors, en röntgenbild av en ring med flera torshammare på och en liten ensam torshammare. Korset är ungefär sex centimeter långt, och torshammaren ungefär två centimeter.

Att lägga dem tillsammans är egentligen inte så konstigt, eftersom de så väl berättar om den brytningstid som rådde i Sigtuna vid 1000-talets början – dragkampen mellan gammal och ny religion och gamla och nya politiska lojaliteter. Korset är daterat till ungefär år 1015–1030 och torshamrarna är samtida med det. De har alltså använts i staden under samma tidsperiod!

I den isländska Flatöboken berättas om hur biskop Sigurd, som varit hirdbiskop hos den norske kungen Olav Tryggvasson, vistades i Sigtuna under 1000-talets första årtionde på inbjudan av Olof Skötkonung. Efter tre år såg han hur mäktiga män vände honom och den nya religionen ryggen, och han höll en svidande predikan för avfällingarna.

Rune Edberg har översatt historien om biskop Sigurd och hans predikan till svenska. Den finns att läsa här.

Vecka 20 2022

De här två skedskaften har varit veckans föremål förut, var och en för sig, men vi har säkert nya följare som inte sett dem och de är så fantastiska att de nog förtjänar att visas igen.

De är av trä och den längre skeden som har litet av bladet bevarat är 24 cm lång. Den har ett flätmönster som vi känner från andra föremål från Sigtuna. Banden med mittlinje finner också vi i den danska mammenstilen från 900-talets slut och kristusfiguren på Harald Blåtands runsten i Jelling är inflätad i ett liknande ornament.

Det mindre skaftet har ett rytmiskt flätmönster, och vad man inte ser uppifrån ser man från sidan. I änden avslutas det nämligen av ett litet drakhuvud. Det är diskret utfört och saknar ögon, men det har en omisskännligt rytande liten mun. Det finns spår av ett fortsatt flätmönster, mycket litet och delikat, på drakens panna.

Fantastiska träföremål. Och ännu mera fantastiska är de om vi ser till deras ålder. Skedarna har tillhört sigtunabor från stadens allra äldsta tid. De är båda hittade i lager från slutet av 900-talet.

Vecka 19 2022

Vikingatida träföremål är tacksamma att visa. Generellt finns ju inte så mycket trä bevarat. Därför vågar vi visa den här lilla kåsan trots att den ser ganska eländig ut.

Ungefär sju centimeter lång är den och eländig eller ej så är den faktiskt hittad på en utomhusyta från åren 1040–1055, alldeles intill Stora gatan.

Vid utgrävningen av kvarteret Professorn stod det klart för oss att all tomtmark inte stadigt utnyttjats för byggnader, utan ibland kunde en plats ligga obebyggd en tid efter att ett hus brunnit ned eller rivits. Då kunde den ha använts till olika hantverksaktiviteter, eller som i det här fallet till djurhållning. Ytan var ungefär 35 kvadratmeter stor, stor som ett lagom stort hus.

Att det hållits djur på platsen var tydligt eftersom den var duktigt täckt av gödsel. Det hindrade dock inte att det även fanns många fina fynd där. Vi fann både flera fina träföremål, smycken av silver och mässing och ett bysantinskt mynt från 900-talet. Folk tappade fina grejor hos grisarna!

Vecka 18 2022

Vi vet ju att Olof Eriksson Skötkonung var den förste som gjorde svenska mynt. Det gjorde han i Sigtuna mellan år 955 och 1022. Därefter fortsatte myntningen till ungefär 1030. Men hur blev det sedan?

På 1100-talet bestämde påven i Rom att det första svenska ärkestiftet skulle inrättas i Uppsala, inte i Sigtuna. Man skulle kunna tro att det alldeles tog ifrån Sigtuna stadens kyrkliga och politiska symbolvärde. Men så blev det faktiskt inte. Kung Knut Eriksson gjorde mynt på 1170- och 1180-talen i Uppsala, i Lödöse – och i Sigtuna.

På 1200-talet då? Borde inte staden vara riktigt på fallrepet då? Tydligen inte – staden var fortfarande betydelsefull. Dels slog sig Dominikanorden ned här, dels myntade både kung Erik Eriksson och Valdemar Birgersson eller möjligen Magnus Ladulås.

Det vet vi eftersom vi hittat centimeterstora blyavtryck gjorda av gravörer som tillverkat myntstampar, själva stämplarna som mynten präglats med. Blyavtrycken har gravörerna gjort för att kolla om de nytillverkade stamparna såg bra ut innan de började användas. Det är dem ni ser på bilden, och de hittades i kvarteret Professorn 1996.

Stampavtrycken av Knut Erikssons stampar var veckans föremål redan i vecka 19 2016. Scrolla ned här på sidan så finner du den!

Vecka 17 2022

Nu blir det vikingatid på riktigt! Sigtuna är ju inte riktigt en vikingastad eftersom det är stan där vikingatiden tog slut. Därför har vi inte så många typiska vikingafynd härifrån. Men från den vikingatida storgården i Norrtil strax utanför, som grävdes ut 2018, finns såklart massor av dem.

I förra veckan fick vi fynden därifrån till museet, ja utom det värsta bling-blinget som är utställt på Historiska museet i Stockholm. Men bland de föremål som kom till oss finns också några godsaker.

Överst ser du en variant av ett senvikingatida paradisspänne. Bara ett fragment med en liten figur på. Du kan jämföra med det hela paradisspännet från Norrtil längst ned, det som har två hjortar pånitade istället för den lilla nalle-liknande figuren du ser på fragmentet upptill.

I mitten ligger en mittknopp från ett likarmat spänne. De likarmade spännena var vanliga att fästa ihop tunikan med, vid halsgropen ungefär. Paradisspännen är bara en av många varianter av sådana spännen.

Nedanför mittknoppen ligger två fragment av överskal till spännbucklor av typen P51. Spännbucklorna var den burgna vikingakvinnans kanske viktigaste smycken. De satt på bröstet och höll ihop hängslena till hennes kjol. Du kan se hur hela sådana såg ut här.

Alla fynden är av brons och är från 800- och 900-talen. Bilden av paradisspännet är tagen av Ola Myrin/SHM (CC BY).

Vecka 16 2022

Eftersom vi just öppnat vår spelutställning anknyter vi till denna den här veckan.

De äldsta skandinaviska tärningarna, från 600-talet och framåt, var inte kubiska utan rektangulära. De var också rejält stora. De två till vänster på bilden är ungefär tre centimeter långa. Den besynnerliga formen gör att det är något svårare att få utslag med en kortsida uppåt än med en långsida.

Sådana tärningar finns livligt representerade i Birka. I Sigtuna har vi två, samt en av en mindre variant, den som du ser till höger. De två stora tärningarna är båda från början av 1000-talet. Efter den tidsperioden blev tärningarna istället små och liksidigt kubformade, precis som de vi använder idag. På 1100- och 1200-talen gjordes tärningarna ofta av valrosstand.

Den stora tärningen till vänster kan vara tillverkad av valben. Från 500-talet bedrevs en ganska omfattande jakt på rätval i Nordnorge. Bortsett från att valjakten var grym och brutal är det ändå imponerande att man redan vid den tiden gav sig på femton meter långa valar i Nordatlanten, i öppna båtar och med enkla redskap.

Valarna jagades såklart inte i första hand för att tillfredsställa ett behov av spelpjäser och tärningar. Det var köttet och späcket man ville åt. Men benen gav även råmaterial till flera olika hantverksprodukter.

Vecka 15 2022

Nu blir det lite arkeologihistoria. Vid utgrävningar fram till för femton–tjugo år sedan ritades alla lager och anläggningar in för hand på millimeterpapper.

Idag mäts istället alla värden in med några klick i en så kallad totalstation som lagrar all utgrävningsdata digitalt. Därifrån kan du hämta fram digitala utgrävningsplaner utan att själv behöva dra ett enda streck med penna.

Det du ser på bilden är en bit av en plan från kvarteret Professorn, som grävdes ut 1999. Det är byggnadsdetaljer av trä från ett brunnet och nedrivet hus som legat i en passage mellan två senare hus. Husresterna har nog tjänat som underlag för en gångyta av trä, en kavelbro.

Det var ett tidsödande arbete att göra allt arbete för hand på det här viset. Du ser små siffror överallt också. Det är punkter där arkeologerna mätt upp höjder. Just de här anläggningarna har legat ungefär 7,2 till 7,3 meter över havet.

Utgrävningen i Professorn, som var 260 kvadratmeter stor och två och en halv meter djup, gav ungefär 300 handritade ritningar i storleken 42×59 centimeter. Allt noggrant ritat för hand och med tusentals höjdmått noterade. Såklart då att arkeologi tog tid! Så är det fortfarande, även om det går effektivare nuförtiden med de digitala hjälpmedlen.

Vecka 14 2022

Vi har inte många stenåldersfynd från Sigtuna stad. Det kan ju bero på att på den tiden låg marknivån upp till 20–25 meter lägre än idag. Det mesta av vad vi ser av Sigtuna låg under vattnet då.

Dock tycks som att medeltidens människor varit oväntat livliga stensamlare. Vi har funnit ganska många fossil från Gotland och Sydskandinavien i de medeltida stadslagren. Kanske har de använts som amuletter med magiska egenskaper, eller också har man bara tyckt att de varit besynnerliga och fina. I de sammanhangen har också några stenyxor hamnat i kulturlagren, inte många, men en knapp handfull.

Alldeles nyss lämnades den här yxan in till museet av en privatperson. Den är hittad utanför kulturlagren i den dalgång där Uppsalavägen går norrut från staden. Det är en sydskandinavisk tunnackig flintyxa från mellanneolitikum, den tid vi kallar bondestenåldern för ungefär femtusen år sedan. Den har hittats där stranden kan ha gått på den tiden, så man kan misstänka att den kan ha lagts i vattnet som ett offer. Då kan det här faktiskt vara en riktig stenåldersdeposition, och inte något som en medeltida stensamlare slarvat bort.

Det är nog den vackraste stenyxa som påträffats i Sigtuna hittills, även om den är ganska rå. Ytan är inte slätslipad som de här yxorna ofta kan vara. Men vacker är den.

Yxan är ungefär 14 centimeter lång.

Vecka 13 2022

Här är några av de få orientaliska mynt som hittats i Sigtuna. De är inte många, bara något tiotal totalt, eftersom inflödet av silver från islamskt område redan krympt då Sigtuna grundades.

Under 800-talet inleddes en enorm import av silvermynt från områdena söder och öster om Kaspiska havet. Den handel som tidigare skett direkt mellan Mellanöstern och Europa via Medelhavet, tog en nordlig rutt istället. Kanske delvis därför att Karl den Stores kristna rike inte längre ville befatta sig med slavhandel. Det hade dock nordborna inga större problem med.

Under ungefär 150 år kom stora mängder silver av hög kvalitet nordborna till del, och vi har idag hittat ungefär 100 000 av dessa mynt i skandinaviska skattgömmor. Sundvedaskatten från Valsta är en av de skatterna, med sina nära 500 silvermynt från tolv av den islamska världens länder.

I mitten av 900-talet sinade inflödet. Dels av handelspolitiska problem längs volgaleden, men det verkar också som om silvret i de en gång rika gruvorna i dagens Uzbekistan och Afghanistan faktiskt tog slut. Silverkvaliteten i mynten blev sämre och mynten gjordes tunnare.

Du kan tydligt se kvalitetsskillnaden mellan myntet från Koppardosan längst upp, som är från 917, och myntet nere till höger som är från 980 och som hittats vid Stora torget. Det senare ser grått och trist ut och är mycket tunnare än det äldre myntet.

Alla de tre mynten på bilden kommer från al-Shash, nuvarande Tasjkent i Uzbekistan.

Vecka 12 2022

Här är ett av våra finare kors på ett foto av Gabriel Hildebrand. Det är av silver och ser nästan nytt ut, men tittar vi närmare ser vi att Kristusbilden är litet barnslig och arkaisk. Korset är av en typ som förekom i Bysans och i Kievriket på tusentalet.

Det hittades av en gosse i skolträdgården på Malmen 1918, i kvarteret Plantaget, och någon ordentlig datering har vi inte. Vi vet faktiskt inget alls om fyndomständigheterna, inte ens namnet på gossen själv.

Vi törs kanske anta att det kommit hit med annat östligt gods under sen vikingatid. Vi har flera fynd av östliga föremål från den tiden i Sigtuna. Det var säkert en hel del trafik över Östersjön då.

Vi vet till exempel att den norske kungen Harald Hårdråde kom förbi på resa från Kiev på 1040-talet, med skepp som var tungt lastade med rikedomar. Storfurstinnan Elisabeth, dotter till storfursteparet Jaroslav och Ingegerd, var också med på resan som hans nyblivna hustru. Man kan undra hur många gåvor just det paret lämnade efter sig i staden innan de reste vidare till Norge. Så här skrev Sturlasson i de nordiska kungasagorna om deras ankomst:

”Harald, du förde skeppet
Med den vackraste last.
Omtalad förde du guld
Från Gårdar i Öster.
Du styrde tryggt i stormen,
Ståtlige konung.
Skeppet skred i sjögången
Tills du skymtade Sigtuna.”

Vecka 11 2022

Vi nämnde vår parerstång av älghorn i förra veckan. Då slog det oss att den aldrig fått vara veckans föremål och det är faktiskt lite obegripligt, eftersom den är en av museets mest ikoniska inventarier.

Parerstången sitter längst ned på svärdets handtag, hjaltet, och skyddar handen från den vassa klingan. Oftast är sådana av metall, men de förekommer också utförda i organiska material som horn och valrosselfenben.

Vad som är intressant med just denna är den rika dekoren med en ansiktsmask på en sida och ett slingrande djur, med huvudet och ögat strax till vänster om mitten, på den andra. Dekoren är gjord i en mellanform mellan den danska mammenstilen och den något yngre ringerikestilen och dateringen är ungefär 1000–1025.

Mammenstilen är förknippad med den danske kungen Harald Blåtands Jelling. Därför finns funderingar om arbetet utförts av en dansk hovhantverkare, dock möjligtvis i Sigtuna eftersom älghorn är det vanligaste materialet inom hornhantverket här uppe.

Parerstången är verkligen ett praktföremål värdigt en kung, men en närmare studie för ett par år sedan bedömer den faktiskt som oanvänd – det finns inga spår av att den någonsin skulle ha suttit på ett svärd. Det kan du läsa om här.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand. Besök gärna museets basutställning ”Sigtunahistorier” och se föremålet på riktigt!

Vecka 10 2022

Vi har inga vikingasvärd i Sigtuna. Vi har överhuvud taget inte så mycket vapen förutom en del pilspetsar, ett par spjutspetsar och några yxor. Men vi har några delar till svärd, som regel delar av själva handtagen. Den fantastiska parerstången av älghorn i mammenstil är världsberömd. Den kan du se här på sidan 7.

På bilden ser du en svärdsknapp av järn som hittats i kvarteret Kammakaren. Knappen är den dekorativa del som sitter längst upp på handtaget, själva avslutningen upptill. De kunde vara utformade på många olika vis, men de olika formerna var så bundna till sina tidsperioder att man grovt kan datera svärden efter dem.

Just den här typen av knapp var vanlig kring år 1000, och ansluter närmast till Petersens typ Z. Petersen var en norsk arkeolog som klassificerade vikingasvärden på 1910-talet. Hans klassifikationssystem används fortfarande av arkeologer.

Ytan är svårt nedrostad, men där finns några tunna spår av vit metall så den har troligen haft vackra silverinläggningar, helt likt knappen på ett svärd från Sollerön i Dalarna, där sidoknopparna utgörs av fågelhuvuden med rovfågelsnäbbar. Troligen har vår knapp varit utförd på samma vis.

Vecka 9 2022

Nu vältrar vi oss litet i valrosselfenben. Valrossens betar var eftertraktade i Europa under medeltid, bland annat till kyrkliga föremål som bokband, altarskåp och kräklor. Det användes även friskt som material i tärningar och spelpjäser, och ibland även i kammar för den som hade råd med det.

Forskarna James Barrett och Bastiaan Star från Cambridge och Oslo gjorde analyser av valross för ett par år sedan, bland annat av föremål från Sigtuna. Resultaten styrkte att de medeltida skandinaviska bosättningarna på västra Grönland varit mycket viktiga för tillförseln av elfenben till Europa. I vår kommer Barrett tillbaka till museet för att göra nya analyser.

Den minsta av kammarna upptill i bild är från 1100-talet, och troligtvis är de andra av ungefär samma datum – det var den period då elfenbenshantverket blomstrade som starkast i Sigtuna.

Vi kunde inte riktigt låta bli att visa vår biskops valrosskräkla igen, så du får se en detalj av den nedtill. Biskopen kommer snart att få en ny monter i vår utställning, och då kommer vi även att ställa ut den fina kräklan som varit utlånad till Historiska museet i många år.

Vecka 8 2022

Ibland är arkeologen nog mer än lovligt tossig. Talar först om det dåliga skicket hos metallföremål från Sigtunas jord, och ägnar sedan två veckor år att visa upp de finaste ringspännen museet har!

Det är på tok. Här är ännu några av brons eller mässing som är litet mera representativa för skicket hos kopparlegeringar från staden – och det finns de som är i ännu sämre skick efter tusen år i jorden.

De visar samtidigt upp bredden i storlek hos den här föremålsgruppen. Det stora spännet är nio centimeter brett och det minsta är mindre än två. Och det finns de som är både större och mindre!

Sådär ja. Nu släpper vi temat ringspännen för den här gången.

Vecka 7 2022

Ja, men det här ringspännet är ju detsamma som vi visade förra veckan – har museet alldeles tappat fantasin? Eller har vi börjat få slut på föremål efter sex år med Veckans föremål på sociala medier?

Ja och nej kanske. Eller mest nej, faktiskt. Det var bara det att vi ville visa lillebror till förra veckans spänne. Det är så fint och delikat i utförandet. Och om det till vänster är litet med sina 34 millimeter så är det här spännet ännu mindre, bara 24 millimeter brett.

Det är ännu ett exempel på ett sigtunaföremål i väldigt gott skick, nästan som nytt trots sin respektingivande ålder av 900 år eller mera. Men så är det också gjutet i silver, en metall som klarar sig bättre i jorden än kopparlegeringar. Det är möjligt att det större spännet är av silver det också, men utblandat med koppar. Därav den lätt gröna färgen.

Det lilla är funnet vid trädgårdsarbete i kvarteret Guldet 1926. Det lönade sig kanske att odla täppor i Sigtuna förr? Vid inlämning av upphittade föremål kunde man få en slant i inlösen på den tiden. Eller en gratis visning av museet.

Vecka 6 2022

Då vi betraktar samlingarna i museets magasin är det lätt att slås av att Sigtuna har ganska få riktigt väl bevarade föremål av kopparlegering – mässing och brons.

Det knepiga med sådana här legeringar att de är så känsliga för korrosion. De ingående metallerna vill gärna förena sig med syre. Kanske kan Sigtunas generella jordkemi vara en förklaring till att så många föremål är i dåligt skick, inbäddade i tjocka krustor av metalloxid och sand som knappt ens en konservator riktigt rår på.

Det finns en tendens till att föremål som plockats upp ur jorden tidigt på 1900-talet mår bättre än de som tas till vara idag. Det skulle kunna bero på en tilltagande markförsurning under 1900-talets lopp. En miljöpåverkan med andra ord.

Det här ringspännet är ett lysande exempel. Vi vet inte mer om det än att det är inlämnat till museet av en privatperson 1915. Det är i fantastiskt gott skick och ganska litet, ungefär 34 millimeter brett. Ringspännena var populära runt hela Östersjön under vikingatid och in på 1100-talet, och de användes att fästa ihop klädesplagg med – som mantlar och tunikor.

Vecka 5 2022

Brynen, kan det vara något? Det låter ju jättetråkigt, eller inte? Inte i en medeltida värld där folk var beroende av vassa eggverktyg, alltifrån yxor till vardagens bruksknivar. Brynen var en het handelsvara i vikingatida och medeltida fjärrhandel.

De två långa ämnena på bilden kommer från Eidsborg i Norge, men är hittade i Sigtuna. Det längsta som är halvmetern långt kommer från nedanför Gröna ladan, nedanför vikingatidens strandlinje. Det har säkert anlänt med båt tillsammans med en större last, men tappats i vattnet vid lossning. Längre upp i kvarteret har hittats koncentrationer av skärvor. Troligtvis har nyanlända ämnen bearbetats på plats under 1000-talet, strax efter ankomsten.

Skiffern från Eidsborg bröts alltifrån vikingatid och ända upp i modern tid. Redan tidigt exporterades den till hela Skandinavien, ned mot kontinenten och till England. Den här stenen, som anses vara 920 miljoner år gammal, gav utmärkta brynen och var mycket eftertraktad internationellt.

Analyser av brynen från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna har visat att ungefär 18% av dem kom från Eidsborg.

Läs om de norska stenbrotten och se imponerande bilder av dem här.

Vecka 4 2022

Mariakyrkan och dominikankonventet i Sigtuna började byggas på 1230-talet av den då ganska nygrundade dominikanorden.

Konventet revs 1530 i samband med reformationen då allt katolskt skulle bort. Dess grundmurar finns fortfarande kvar under gräset söder om Mariakyrkan. I kyrkans sydvägg finns synliga igenmurade valv efter korsgången, den pelargång som löpte runt konventets innergård.

Rivningen var en brutal och snabb historia. Kung Gustav Vasa fraktade tiotusentals av konventets tegelstenar till sina slottsbyggen. Svartsjö slott skall ha byggts upp med en god del av det återanvända teglet.

1967 till 1971 skedde grundförstärkningsarbeten runt kyrkan. Då hittades den här lilla runda biten fönsterglas mellan kyrkan och Uppsalavägen. Glaset sitter fortfarande kvar i sin blyspröjs. Det kan ha tillhört ett fönster till konventet eller kanske ännu troligare ett äldre fönster till kyrkans kor.

Glaset är ofärgat eller möjligtvis lätt gultonat, en ton som kan vara en rest av bemålning eller en missfärgning av tidens tand. Det är ungefär 45 millimeter i diameter.

Vecka 3 2022

Här är ett litet föremål, ungefär 18 millimeter i diameter. Det består av en glasknapp monterad i en infattning av kopparlegering. Glaset är djupblått med fem vita prickar i.

Tidigare skrev vi att det kommer det från en dekorerad bokpärm, men sedan kom en uppgift in om att det i själva verket är ett spänne från Tysk-Romerska riket.

Föremålet har hittats i ett hus från 1100-talets slut, i nuvarande kvarteret Trädgårdsmästaren, men det var gammalt redan då det hamnade i jorden. Dateringen av de här spännena ligger i stort sett inom 1000-talet.

Huset är intressant, då där fanns spår av hantverk på hög nivå. Ja, vi har berättat lite om det förut – om guldsmidet, den troliga glaspärletillverkningen och bergkristallslipningen, samt produktionen av myntstampar som det slogs mynt med på 1180-talet – mynt för kung Knut Eriksson. Arns kompis i romanerna, om ni läst Arnböckerna eller sett filmerna.

Ett likadant spänne har hittats vid den vikingatida handelsplatsen i Fröjel på Gotland.

Vecka 2 2022

Hur ofta ser du en spatserkäpp från vikingatiden? Inte så ofta, gissar vi, för vi ser dem inte själva särskilt ofta.

Men här är faktiskt en. Den stack ut ur profilväggen mot Stora gatan vid grävningen i kvarteret Professorn. Egentligen tillhörde den lager som inte grävdes ut, eftersom den till största del var inbäddad i jorden utanför utgrävningsytan. Men självklart togs den tillvara ändå. Den är ju så unik.

Dateringen är ungefär 1030–1040. Kanske en tid då vi inte föreställer oss att det promenerade eleganta sprättar gatan fram och lyfte på hatten åt mötande sällskap – om de nu bar hatt, det vet vi inget om, men uppenbarligen fanns iallafall käppen med som accessoar i stadslivet.

Den är dryga metern lång och väldigt enkel. Ägaren har hastigt dekorerat den med en knivspets. På den lilla kryckan upptill finns en tunt ristad spiral, en liten volut, och mitt på käppen finns en lika tunt ristad valknopsdekor.

I Lund finns en samtida käpp, som dessutom bär ägarens namn ristat i runor; Ulfkil – kanske identiskt med namnet Ulfkettil. Myntmästarnamnet Ulfkil/Ulfcil/Ulfkettil förekommer på mynt både från London, Lund och Sigtuna. Vem som ägt vår käpp vet vi inte, men vi är lika glada att den finns ändå.

Vecka 1 2022

Här är ett av museets större arkeologiska föremål. Det är en del av en träbro från 900-talets slut, som hittades under Stora gatan vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999.

Det visade sig då att tätorten Sigtuna nog uppstod ungefär år 970, men att regleringen av stadsplanen och anläggandet av den stora gatan inte skedde förrän ungefär 990. Fram tills dess fanns ingen gata, utan bebyggelsen orienterade sig mot stranden istället. På platsen för utgrävningen stod ett treskeppigt långhus av ålderdomlig järnålderstyp som vände gaveln mot sjön.

Då staden reglerades och den stora gatan anlades såg man också till att anlägga ett rejält dagvattensystem. Platsen, som vilade på tät lera, var säkert blöt och osund under årets regniga årstider, så från de inre tomterna och ned mot stranden löpte dräneringsdiken.

Den här bron i gatan gick över ett sådant dike. Konstruktionen var rejäl och kunnigt utförd och den var stadig – stolpen är nära 25 centimeter grov. Stödreglarna för broläggningen var fästa i stolparna med dymlingar, träpluggar. Bron var faktiskt så stabil att det fortfarande fanns ett luftfyllt utrymme under den, trots att den tyngts av drygt två meter tjocka kulturlager i hundratals år!

Det här utmanar vår uppfattning om Stora gatan som landets äldsta gata. Möjligtvis kan istället Prästgatans föregångare ha varit snäppet äldre. Kanske var den en del av en landsväg som funnits redan före själva staden.

Vecka 52 2021

Det här är tomtens snusdosa… Nej, arkeologen ljög färdigt för den här julen redan i förra veckan. Det här är inte alls tomtens snusdosa.

Det är någon annans, men vi vet inte vems. Den är inregistrerad i fyndregistret, men de enda uppgifter vi har om den är att den är nio centimeter lång och 4,8 centimeter bred och att den är av näver med pressade ornament.

När museet var ungt, på 1910- och 1920-talen då det fortfarande hette ”Sigtuna fornhem”, lämnade sigtunabor in allsköns föremål som museet tacksamt tog emot för att samlingarna skulle växa. Oftast fick den som lämnade in föremål en slant för det, eller en fribiljett och gratis visning av museet. Därför har vi en del sådana här anonyma saker i samlingarna som vi inte vet så mycket om.

Men dosan är fin. Och inuti ligger faktiskt litet snus kvar. Hundra år gammalt. Kanske tomtens snus, ändå?…

Vecka 51 2021

Den här besynnerliga trämojängen, ungefär 70 centimeter hög, är faktiskt jultomtens väckarklocka. Vi har haft den i samlingarna sedan början av 1900-talet, så om någon reagerat på att tomten kommit litet sent om jularna de senaste hundra åren förstår ni varför.

Vi har gång efter annan försökt begripa hur den fungerar, för den har inget urverk. Många forskare har kliat skäggen över frågan, och en gång var den nära att resultera i en avhandling. Den underkändes dock av betygsnämnden med motiveringen att frågeställningen inte var tillräckligt seriös. Litet snål inställning, kan man tycka.

Troligen fås den att gå med hjälp av små alvers trollkraft. Vi har dock inga alver på museet, så det är väl därför vi aldrig fått igång den.

Det är ju ganska värdelöst att ha en klocka som inte går, så egentligen skulle vi nog kunna lämna tillbaka den till tomten. Vi kommer att diskutera saken internt efter nyår.

Sådär ja. Då har arkeologen fått fabulera fritt den här julen med. Vi har faktiskt inte några uppgifter alls om det här föremålet, men sant är nog att det stått i museets magasin i närmare hundra år.

Vecka 50 2021

Vikingatida glashantverk i Sigtuna, hur var det med det egentligen? Spåren är både tydliga och otydliga. De är lite motsägelsefulla.

Vi fann tydliga spår i kvarteret Humlegården 2006. Där fanns både rester av ugnar och deglar som glas smälts i. Ugnarna var av lera och var såklart kraschade så det låg skärvor av ugnsvägg överallt. Degelskärvorna såg ut som på bilden. De var av en rödbrännande glacial lera med låg kalkhalt och naturligt innehåll av små kvartskorn som gjorde dem extra värmetåliga. De liknar deglar som hittats i Lincoln och Gloucester i England.

Den vita avlagringen på skärvan är rester av blyglas som smälts i degeln. Det var ursprungligen grönt men har förlorat färgen på ytan. Det knepiga var att vi inte alls hittade något avfall som berättade om själva produkterna – vad hade glashantverkarna egentligen tillverkat för något? Vi fann inget spill efter glaspärlor, sådant brukar vanligtvis hittas på tillverkningsplatser. Därför undrade vi om det faktiskt var själva glaset i sig som var produkten, glas av sand och bly som smälts samman i deglarna.

Platsen där ugnarna stått var förknippad med vikttillverkning under Olof Skötkonung i början av 1000-talet. Kanske tillverkade hantverkarna glas på uppdrag av kungen? Glas var en lyxvara med stort värde. Under en period stod för övrigt en glasugn i självaste mynthuset med.

Vecka 49 2021

Fram till 1920-talet hade Sigtuna ganska fantasilösa kvartersnamn, kan man tycka. Stadens kärna hette Stadskvarteret, västerut låg Västra kvarteret och i öster låg Malmkvarteret. För att skilja alla de olika gårdarna åt användes siffror. ”Västra kvarteret No 3”, ”Stadskvarteret No 11”, ”Malmkvarteret No 8”, till exempel.

Då kvarteren skulle ges litet mera målande namn, tog man fantasifullt dessa från företeelser som var typiska för dem. Kvarteret Professorn fick heta så för där bodde professor Lundström och kvarteret Ödåker fick heta så för där låg den lokala dryckesbutiken. Ja, det fanns nämligen en akvavit vid den tiden som hette Ödåkra.

Kvarteret Trädgårdsmästaren fick heta så eftersom trädgårdsmästare Hahne bodde där och kvarteret mitt emot, före detta Stadskvarteret No 14 och 15, fick heta Kammakaren. Där hade nämligen hittats mycket medeltida kammakeriavfall.

Bilden visar en fin parad med nio dubbelhelkammar därifrån. Den här typen av kammar dök upp i staden vid mitten av 1000-talet och användes in i 1200-tal. Dessa hittades 1923.

Vecka 48 2021

Ibland gillar man en ägodel så mycket att man bryr sig litet extra. Så var det med den här lilla kammen från åren mellan 1050 och 1070. Den var så viktig att ägaren gjorde ett enkelt men fint fodral av skinn till den.

Kammen är en dubbelhelkam. Den har tänder åt bägge håll, en rad med litet glesa tänder och en med delikat tunna och täta tänder.

Tyvärr blev den aldrig konserverad vid utgrävningen. Konservering är dyrt och kontot begränsat så den blev inte prioriterad. Därför har den fortfarande varit smutsig, haft litet mögel på sig och sett ganska trist ut. Men nu har konservatorspraktikanten Anna C gjort den ren under mikroskopet så att den kan ståta i all sin glans.

Man skulle vilja öppna fodralet och se hur kammen ser ut, men det går inte för lädret är sprött eftersom det inte togs om hand genast efter utgrävningen. Det gör inte så mycket. Det är en jättefin liten combo med kam och läderfodral som inte är vanlig att finna.

Vecka 47 2021

Den tidiga medeltidens stormannamiljöer och hov, och även kyrkan, hade smak för lyxföremål av exotiska material; guld, silver, silke och elfenben. Sigtuna var givetvis inget undantag.

På flera platser i staden har vi funnit spelpjäser av valrosstand. Spår av bearbetning av materialet har bland annat hittats i den guldsmedja som kallats ”Kung Olofs mynthus” där man också påträffade spår efter Olof Skötkonungs mynttillverkning.

Valrossens elfenben kommer från dess betar som egentligen är förvuxna tänder. Valrossarna är havsdäggdjur på upp till nära två ton. Närmast Sverige finns de på Grönland, Kolahalvön och längs den Sibiriska ishavskusten. Materialet var således en långväga importvara.

Vid utgrävningar i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90 påträffades den här biten av ett valrosskranium med borttagna betar i tidiga 1200-talslager. Det är nosen du ser i det hjärtformade hålet. Framför ligger en spelpjäs av valrosselfenben.

Ett forskningsprojekt i Cambridge gjorde en aDNA-undersökning av kraniet för ett par år sedan, och konstaterade att det har sitt ursprung i en population valrossar från Baffin Bay, väster om Grönland.

Vecka 46 2021

Målade runstenar? Javisst, ursprungligen var runstenarna målade i starka färger, framförallt med lättillgängliga pigment som röd järnockra, svart utvunnet ur sot och blyföreningar som kan ge både vit, gul och orange färg. Men analyser har också visat användning av exotiska importerade pigment, som röd cinnober och blå azurit.

De färgerna är som regel borta sedan länge. Den röda färg du idag ser på runstenar ute i landskapet är moderna förbättringar som gjorts för att de skall bli tydligare.

Men om en sten ligger i jorden i 900 år då, kan inte färgen bevaras bättre då? Jo, de här fragmenten från kvarteret Professorn i Sigtuna har faktiskt färgrester på sig. Riksantikvarieämbetets analys visar tydlig förekomst av bly. Runorna har alltså varit vita, gula eller orange. Du kan ana en blek skorpa i t-runan på den ena stenen, den som är förstorad nedtill.

I Köpings kyrka på Öland finns flera stenar med unikt bevarad bemålning, som kan ge en god vink om hur runstenar sett ut en gång

Vecka 45 2021

Här är ett klassiskt vikingaföremål, delar av en handelsmans våg – en trasig vågskål med vågarmarna liggande ihopfällda. På den lilla bilden ser du hur en sådan våg såg ut då vågarmarna var utfällda, med skålarna hängande i dem.

Betalning med mynt slog inte igenom ordentligt i Sverige förrän under 1200- och 1300-talen. Dessförinnan betalade man mest med silver som man vägde. Även om man betalade med mynt kunde man ofta väga dem istället för att räkna dem.

Tidigare under vikingatiden kom stora mängder orientaliska mynt till Skandinavien. I slutet av vikingatiden kom tyska och engelska mynt istället. De första svenska mynten började tillverkas så sent som 995, i Sigtuna faktiskt, under kung Olof Skötkonung och senare av hans son Anund Jakob.

Det gick nog inte så bra att vänja av folk att betala med utländskt silver, så myntningen upphörde runt 1030. Därefter tog det 150 år innan en svensk kung försökte sig på att producera mynt igen.

Vågen kommer från kvarteret Ödåker i Sigtuna och hittades 2004. Det lilla fotot är taget av signaturen Berig, och beskuret (CC BY-SA 3.0)

Vecka 44 2021

En skojig sak med vårt föremålsmagasin är att det aldrig verkar sluta att släppa ifrån sig nya upptäckter. Våra blå rektangulära ”lådformade” glaspärlor med gul rombdekor, som den längst bak i bilden, har varit veckans föremål tidigare. De finns beskrivna från Minino nära Novgorod, från vikingagravar på Långön nära Hoting i Ångermanland, från den stora vikingagården i Norrtil och vi har flertalet fynd av dem inifrån Sigtuna.

I går uppmärksammade vi att ”lådformen” inte är den enda varianten av de här pärlorna. Vid sökning efter helt andra föremål snubblade vi över minst tre stycken bikoniska pärlor och en som var rund, hoptryckt och litet slarvigt utförd men med exakt samma dekor.

Utöver dem fann vi också en kort tunnformig pärla i samma djupblå glas men med den blekgula dekoren utförd som en bred ring runt hela pärlan istället för en romb. Det är pärlan längst fram och rimligen är den tillverkad i samma verkstad som de andra.

Flera av pärlorna kommer från samma gård, tomt fem i kvarteret Trädgårdsmästaren, från tidsperioden 1020–1050. Att de hittats på samma plats bör betyda att de kommit till Sigtuna med en och samma transport – från Bysans där de anses ha tillverkats, via Konstantinopel över Svarta havet och troligen förbi Kiev. Vilka perspektiv!

Vecka 43 2021

Då man bor i en stad som Sigtuna med kanske både föräldrar, far- och morföräldrar som bott här innan, kan det lätt växa samlingar av upphittade saker i skrivbordslådan. Det inte alltid är så lätt att rota i rabatterna här utan att det kommer upp föremål ur jorden.

Fornsaker skall lämnas in till Länsstyrelsen, men så har man inte alltid gjort. Ofta har man inte känt till regelverken, och så har skrivbordslådorna med tiden blivit som små museer.

Ibland hör folk av sig och vill lämna in sådana samlingar. Föremålen har ofta förlorat sitt arkeologiska värde, men de är ändå intressantare som inventarier i en museisamling än hemma i en låda. Så vi brukar gärna välkomna sådana erbjudanden, förutom då det gäller föremål av ädelmetall eller brons som skall lämnas in till Länsstyrelsen.

Samlingen på bilden kom in i våras, med föremål från olika platser i Sigtuna. Kammar, en bennål, ett nätflöte, en islägg, ett lod, ett skospänne, kritpipor, bestick, ett äldre exemplar av årsboken Situne Dei och ett årskort till Sigtuna fornhem. De flesta föremål är från de senaste århundradena, men kammarna, flötet och bennålen är tidigmedeltida. Liksom hornkilarna nedtill, som kommer från kammakarverkstäder.

Årskortet från 1945 har faktiskt tillhört författaren Sven Stolpe. Det är också historia!

Vecka 42 2021

Som arkeolog får jag jätteofta frågan ”vad är det häftigaste du hittat?”. Frågan ligger längst upp i topp 10-listan av frågor och är ofta den första som ställs. Förväntningen hos den som frågar är nog som regel att få höra spektakulära berättelser om guld och vackra värdesaker. Men mitt svar brukar bli annorlunda.

Det häftigaste ögonblicket var då jag lyfte på en stor sten i ett 1100-talslager och hittade en platt samling vass under den. Vass som fortfarande delvis var grön, och som luktade. Någon sa att doften mest påminde om dynga, men jag tyckte ändå den var fantastisk. Det var ju 850-årig dynga som luktade!

Det näst häftigaste var då jag för första gången rensade fram en hyfsat bevarad träkavelbro av ungefär samma datum. Det är den som ni ser på bilden. Den ser inte mycket ut för världen, men efter framrensning kunde man bli den första som gick på just den gatstumpen sedan år 1130. Det smällde ganska högt!

/Anders Söderberg, arkeolog med rätt att rata guld

Vecka 41 2021

Här är ett mynt som vi hittade vid utgrävningar i kvarteret Humlegården i Sigtuna 2006. Det är präglat i Dublin under kung Sigtrygg Silkesskägg.

Det är inte ovanligt att vi finner utländska mynt i staden. Oftast brukar de vara tyska eller engelska, och de engelska brukar vara präglade för kung Ethelred II. Skandinaviska vikingar pressade ut en väldig massa myntat silver av honom vid slutet av 900-talet och vid 1000-talets början, på riktigt skurkaktigt vis. Irländska mynt är betydligt mera sällsynta hos oss.

Sigtrygg Silkesskägg var kung i Dublin mellan åren 989 och 1036. Han var av norsk härkomst. Alla vet säkert inte att det faktiskt var norrmän som grundade Dublin, på 800-talet. Vikingarna pressades tillbaka från Irland på 1000-talet, men i Dublin höll sig norrmännen kvar ända upp till århundradet därefter.

Vecka 40 2021

Det är något alldeles vackert med ett par gamla galoscher som stått orörda i mer än 30 år och blivit ett med sitt underlag. De är mycket sköra saker i krackelerat och uttorkat gummi. Inuti har ägaren ritat ett stort ”D” i tusch. Förmodligen har galoscherna en gång haft sällskap av andra snarlika skodon.

Numera står de i källartrappan på Borgmästargården, ett av de historiska hus Sigtuna Museum tar hand om. Ägaren var utan tvivel någon av makarna Dagmar och Gustaf Dahl som bodde i här innan huset blev en del av museet.  Just nu pågår en inventering av alla föremål på Borgmästargården och galoscherna är nu formellt en del av museets samlingar.

Vecka 39 2021

Är det här vår finaste sko? Nja, vi har många fina skor i Sigtuna, men det här är ändå en av de finare. Den är visserligen jätteplatt, men den är komplett med både sula och ovanläder.

Skon låg slängd i en utomhuspassage tillsammans med ungefär 10 kilo skomakarspill – små skurna skinnbitar – och den är daterad till ungefär 1055–1075. Det gjordes mycket skor och kastades mycket läder i staden. Till exempel i kvarteret Professorn, där skon kommer ifrån, hittade vi totalt över 100 kilo läder.

Det mesta var skomakarspill, men bland spillet låg också många skor, flera av dem med hål i sulan på stortåns plats. Det är lätt att tänka sig hur sigtunabor har fått nya skor hos skomakaren och slängt sina gamla utslitna bland det övriga avfallet ute på gatan. Och sedan förnöjt spatserat hem i sina nya fina dojjor.

Vecka 38 2021

Sådana här flätbandsdekorerade hornskedar finns både från Birka och från Sigtuna. Vi har ett knappt fyrtiotal i museets samlingar, både hela och fragment.

De brukar ibland omnämnas som samiska eller eventuellt samiska. Frågan om etniska uttryck hos olika folkgrupper i forntid är dock ingen enkel fråga. Dekoren är också en vikingatidsdekor, som var vanlig både på kammar och andra föremål i hela Skandinavien.

Klart är dock att vi känner dekoren från samisk brukskonst både från idag, från 1600-talet och även så tidigt som från ca 700–800-tal på bevarade skidor från Arjeplog och Arvidsjaur i Norrbotten. Skidor från den tiden är tveklöst samiska.

Den intressanta frågan är dock när den skandinaviska dekortraditionen egentligen lämnar flätbanden bakom sig medan den samiska traditionen istället behåller den och gör den till sin. Fram till den tidpunkten har flätbandsdekoren varit en allskandinavisk ornamentik.

Forskaren och arkeologen Inger Zachrisson har skrivit en intressant artikel om ämnet i förra årets Situne Dei. Den boken finns i museets butik och snart kommer den även att finnas tillgänglig digitalt på https://arkiv.sigtunamuseum.se/publikationer/situne-dei/

Vecka 37 2021

2015 flyttade museets ”Veckans föremål” från en analog monter på Sigtuna bibliotek och ut i sociala medier. Ett av de första föremålen som presenterades digitalt var det här arkeologiska fyndet från kvarteret Professorn.

Det är en trissa av ek med ristade runor och det är ett syllabarium, ett undervisningsredskap med runalfabetets konsonanter parade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa.

Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet. Syllabariet har troligtvis använts på 1010- och 1020-talen, och är ett av många märkliga fynd som berättar om det tidiga Sigtuna som en ganska lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas:
”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det sista kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Syllabariet är 12 cm i diameter. Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 36 2021

”Gå till kammakaren? Varför då – jag gjorde min kam själv, jag!”

”…men AJ, vad den luggas….!”

Ibland är det kanske inte så dumt att låta en yrkesman göra jobbet. Alla är ju inte välsignade med gåvan att såga spikrakt.

Den här kammen var veckans föremål redan för fyra år sedan, men den är så charmig att den tål att visas igen. Vi har några kammar av den här kvaliteten i Sigtuna. Vi vet inte säkert varför de ser ut så här.

Det kan dock mycket väl vara fråga om lärlingsarbeten – unga lärlingar som gjort sågövningar på sina första dubbelhelkammar. Det skall böjas i tid. Och det tar nog sin tid att lära sig såga bättre än så här.

Med litet fantasi kan man kanske läsa in att minst två personers händer hållit i sågen. Klantigheterna har lite olika karaktär till höger och till vänster på kammen, som är från 1000- eller 1100-talen.

Vecka 35 2021

Vad som kan fixas med lite silvertejp är inte trasigt, eller? Nå, det var lite tillspetsat. Men vad en konservator kan fixa till är inte ohjälpligt förlorat, även om det kan kännas så då man hittar grejorna i jorden.

Det här är åtta vikter som hittades 1982 i kvarteret Guldet, strax väster om Sigtunas stadskärna. Ja, det är faktiskt samma vikter upptill och nedtill, före och efter konservering!

Vikingatida vikter är knepiga eftersom de ofta består av en kärna av järn och ett tunt ytterskal av mässing. Man kan tycka att mässingen borde skydda järnet, men istället är det tvärt om. I jordens fukt uppstår en galvanisk ström mellan metallerna, där mässingens kopparinnehåll skyndar på järnets korrosion. Järnet rostar och rosten expanderar och spränger vikterna. De blir lite som popcorn.

Men skickliga konservatorshänder kan ändå preparera bort klumparna av rost och jord, och det kan visa sig att föremålen inuti klumparna faktiskt är i bättre skick än de ser ut vid första anblicken. Som i det här fallet.

Foto före och efter konservering av Bengt A Lundberg, RAÄ 1985

Vecka 34 2021

För ett par år sedan skrevs en uppsats om föremål från det äldsta Sigtuna, med fokus på föremål som kunde antyda verksamhet på platsen före grundandet av själva staden på 970- eller 980-talet.

Det här är ett sådant föremål. Ett rundspänne, ett finskt ”ormspänne”. Just den här typen är daterad till 900-talets mitt. Om spännet kommit hit då det var relativt nytt, skulle det ha kommit före stadens tillkomst.

Spännet hittades i kvarteret Dansen på Malmen i östra Sigtuna på 1970-talet. Ett identiskt spänne hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren i slutet av 1980-talet. Det finns utställt på Historiska museet i Stockholm ifall du har lust att se det på riktigt. Ännu ett identiskt spänne finns från grav nummer 104 på gravfältet Hemlanden i Birka.

Spännena berättar både om vikingatida aktivitet i Sigtuna och om det starka kulturutbyte som rådde mellan Mälardalen och områdena runt Finska viken vid den tiden.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand.’

Vecka 33 2021

Åter till Sigtunas fingerringar. Letar vi ordentligt i magasinet inser vi att vi nog har några stycken, men flest finns ändå i fynd nummer 17452 från kvarteret Trädgårdsmästaren.

Det är en liten ringskatt bestående av 51 ringar som någon gömt undan i en ekonomibyggnad någon gång mellan år 1020 och 1050. Den blev kvar där. Ägaren kanske glömde bort den eller också blev den svår att hitta efter att huset brunnit ned. De flesta hus i Sigtuna slutade sina dagar så vid den här tiden.

Ringarna är rimligen importringar av utseendet att döma. De ser väldigt dyrbara ut, värsta bling-blinget, men synar man dem närmare ser man att de egentligen är ganska billiga historier. Metallen är inte silver även om den försöker se ut som det, utan en legering av tenn och bly. Infattningarna är små tunna skärvor från krossade glasbägare.

Lite som fejk-rolexen du (nog inte) köper på stranden på charterresan. Intet nytt under solen!

Vecka 32 2021

Förra veckan visade vi ett vikingatida staket som bäddats ned i Sigtunas kulturlager. Hur ser de då ut, själva kulturlagren? Här är en bild från intill Gröna ladan. Där är lagren ungefär två och en halv meter tjocka och alldeles randiga, som en tårta. Olika lager har olika färg, och en standardsekvens i Sigtunas huslager är grå–brun–orange.

Grå lager är lergolv. De flesta hus hade golv av lera som torkar till en hård och tålig yta, men som är förvånande mjuk och skonsam mot bara fötter. Ovanpå det lagras sedan all den dynga som dras in i huset – smutsen som fastnar under skorna under årets blöta månader. Det lagret är brunt. På det kommer resterna av torvtaket som rasar in då huset brinner ned. Torv innehåller mycket järnrik sand och jord som oxiderar till bjärt orange i eldsvådan. Du ser några såna lager längst upp i tårtbiten på bilden.

Sedan kan det gå en tid mellan att ett hus brinner ned och ett nytt byggs upp. Då hålls kanske en gris eller andra djur på utomhusytan. Då bildas ett tjockt brunaktigt lager av de utskottprodukter som djuren släpper från sej.

De lagren luktar kraftigt av dynga än idag! Det blir så med lager som är instängda djupt under jord, i en miljö som är syrefri och fuktig.

Vecka 31 2021

Här är ett stort föremål, ett flätverksstaket från det senvikingatida Sigtuna. Det ligger kvar där det bröts ned för 960 år sedan och blev överlagrat av avfall och nedbrunna hus. Då vi fann det låg det ungefär två meter under dagens markyta. Det här är inget ovanligt i sigtunaarkeologin. Ibland har vi till och med funnit staket som fortfarande stått upprätt, djupt nere i kulturlagren.

Man kan tycka ”bevara, gör som i Pompeji och spara miljöerna”. Skillnaden är att i Pompeji består lagren av sten, bruk, aska och pimpsten. Det är tåliga material som inte förändrar sig. Sigtunas kulturlager består övervägande av organiska material: hushållsavfall, djurgödsel, läderspill, hornspill och genomblött trä.

Staketet ser ut som friskt trä på bilden. Men det är för att det varit luftfritt nedbäddat i 960 år. När stabiliteten rubbas och syre kommer till ruttnar lagren jättesnabbt, torkar och sjunker ihop. Det gäller staketet med. Det skulle ha varit igenkännligt i högst några dagar om det fått ligga kvar som på bilden.

Vad som kan bevaras efter en utgrävning är god dokumentation, ögonblicksbilder och föremålssamlingar, om vi vill hålla kvar lite av allt det unika som finns i Sigtunas jord.

Vecka 30 2021

En ring till! En klassisk vikingaring den här gången, av silver med dekor av punsade punkter, cirklar och ett kors med cirklar där korsarmarna möts. Det senare är ett motiv som skulle kunna gå tillbaka till den sena vikingatidens tyska, engelska och skandinaviska mynt.

Liksom ringar från de föregående veckorna kommer den här från utgrävningen i kvarteret Humlegården 2006, en utgrävning som vi kanske visar föremål från litet för sällan.

Ringen är hittad i utomhusmiljö i en passage mellan två hus, från ungefär år 1010–1020. På den platsen hade dessförinnan legat en smedja där det tillverkats väldigt mycket vikter, en tillverkning som troligtvis var knuten till Olof Skötkonungs administration. Så det var nog tjusigt folk som rörde sig på den här tomten!

Vecka 29 2021

I förra veckan var temat ”hur man gör en fingerring på enklaste vis”. Vi fortsätter på det temat.

Den här ringen är litet mera komplicerad än ringarna från förra veckan, men ändå enkel. Här har någon gjort en ring genom att vira tre bitar mässingstråd av olika dimensioner kring varann. Enkelt men effektfullt. Skarven i ringen har slutits genom att den tunnare mässingstråden virats femton varv runt denna.

Ringen kommer från den stenlagda processionsväg som var Prästgatans föregångare. Den gick troligtvis hela vägen från trakten av S:t Olofs kyrka och ända bort mot S:t Per, och anlades kring 1080. Ett 35 meters stycke av stenläggningen grävdes ut år 2006.

Någon har tappat ringen på vägen vid något tillfälle mellan år 1080 och 1300, och aldrig hittat igen den.

Vecka 28 2021

Litet enkel vikingagrannlåt! Två fingerringar, en av silver och en av guld.

Ringarna är gjorda på enklaste vis. Du tager en metalltråd, slår om den i en ring som du sluter genom att vira metalltrådens ändar ett par varv kring sig själv. Elegant i all sin enkelhet, och ett mycket vanligt sätt att sluta ringar för alla tänkbara syften under vikingatid.

Silverringen är litet mera påkostad i utförandet än guldringen, med ändarna slagna runt flera varv. Den som gjorde guldringen bemödade sig inte lika mycket om den saken. Det behövdes kanske inte – den var ju ändå av guld och därmed dyr och elegant i sig.

Guldringen är från kvarteret Professorn och daterad till perioden 1000–1015. Silverringen kommer ur fyllningen till en grav i kvarteret Humlegården, en grav som kanske grävdes på 1100-talet. Eftersom den tillhörde fyllningen har den redan legat i jorden innan graven grävdes och åter hamnat i gropen då graven grävts igen, så den är sannolikt från vikingatiden den med.

Vecka 27 2021

Är det här Sigtunas stiligaste viking? Kanske vår klassiska sigtunaviking av horn bör få dela förstaplatsen med den här blott 23 millimeter stora maskbilden av brons eller mässing? Den hittades i sena 1000-talslager vid en utgrävning 2014, vid före detta Götes bensinmack strax öster om busstationen.

Sådana maskbilder var vanliga i Sydskandinavien under vikingatid, och har beskrivits som ”vändmasker”, det vill säga att man kan vända dem upp och ned men att de då fortfarande avbildar ett ansikte. Vår sena mask har förlorat litet av den effekten, även om man i bästa fall kan se en viking med spetsig hjälm om man vänder på den.

Maskbilderna anses ha varit knutna till högreståndsmiljöer och hednisk kult, ofta med koppling till Oden. I tidigkristen tid ser vi möjligen en betydelseförskjutning och finner istället Kristus ansikte i maskerna. Vår mask avbildar inte Oden. Oden hade bara ett öga, medan denna figur nog ser hur bra som helst med sina bägge stora glosögon.

För en vikingatida maskbild är den ovanligt plastisk och skulptural. Den är funnen i en hantverkarmiljö där smyckegjutning förekommit, så den skulle kunna vara tillverkad i Sigtuna.

Vecka 26 2021

Om förra veckans runben med besvärjelsen nästan var övertydligt konkret i sin tydning, är detta istället svävande gåtfullt

Det hittades 2015 vid grävningar runt Drakegården vid Stora gatan i Sigtuna. En spännande liten grävning som gav husrester, en slipad bergkristall och ett fragment av ett uppståndelseägg. Samt det här runbenet med texten Skiftum skīðu ūt som möjligen kan tolkas ”Vi byter/bytte ut stången/spjälan”.

Det låter mystiskt, men texten kanske kan förklaras av att benet satt nedkört i jorden precis i en tomtgräns. Ett litet trivialt meddelande om att man lagat staketet, eller att man gjort en ägouppgörelse grannar emellan?

På andra sidan blir det dock riktigt märkligt. Lyst Kāta ā bæin! ”Slå Kåte på benet!”. Mansnamnet Kåte förekommer på andra runinskrifter. Men varför skulle man slå den stackars Kåte på benet?

Runforskaren Magnus Källström konstaterar att ”Meddelandet är något oväntat i en tidigmedeltida runinskrift, men det verkar vara den enklaste lösningen rent språkligt”. Vi lämnar resten av tolkningen till våra läsares fantasi.

Fotot är taget av Arkeologikonsult. Du kan läsa lite mer om benet här.

Vecka 25 2021

Så här inför midsommar kunde det sitta fint att smälla till med något lite primitivt och hedniskt. Vi tar fram det gruveliga sårfeberbenet igen, som var veckans föremål för fem år sedan. Även om det inte alls har med midsommar att göra.

Somliga av den tidiga medeltidens runföremål har besvärjelser avsedda att jaga bort sjukdomar och troll. De är ofta ristade på bleck av bly och koppar, och ibland på ben. Så är det med det här benet från kvarteret Professorn, som hittades vid utgrävningar 1996. Besvärjelsen är skriven med fornsvenskans kärva och mustiga språk:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”

Härligt snaskigt! Man undrar om kuren fungerade?

Vecka 24 2021

En riktigt förnäm persons stövel? Vi vet inte riktigt, men läderfragmenten är funna i lager från mitten av 1000-talet där det fanns väldigt mycket spillbitar från läderhantverk och även en hel del gamla skor.

Men det är svårt att se en sko i de här bitarna – de vi finner från den här tiden brukar som regel vara låga skor som gått upp till ankeln, men de här fragmenten har en annan form. De skulle dock kunna passas in i formen av ett stövelskaft. Eller för all del i en väska eller ett pilkoger eller något annat. Vi vet faktiskt inte riktigt. Läderstycket är ungefär 25 centimeter långt.

Fragmenten kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan. Så klart, den är ju internt vår mest omhuldade utgrävning just nu eftersom vi skrivit på utgrävningsrapporten i drygt ett år! Snart är den klar och den går i tryck i höst. Det blir en fet bok, ca 400 sidor, späckad med nyheter om det äldsta Sigtuna.

Vecka 23 2021

Nu händer det spännande saker. I Norge. Men det påverkar kanske vår tolkning av ett sigtunafynd som varit veckans föremål tidigare.

I glaciären Lendbreen hittar norska arkeologer ständigt fantastiska ting som smält fram ur isen. Deras senaste rön är resultatet av en analys av innehållet i en fin ask med skjutlock därifrån. Asken innehåller rester av ett vaxljus – den är en ljusask!

En sådan funktion skulle kanske förklara att vårt fina skjutlock är så avlångt, smalt och drygt 30 centimeter långt. Nog ett ganska perfekt format för förvaring av känsliga vaxljus. Vårt lock kommer från ett sammanhang från 1000-talets mitt där vi dessutom har en del kyrkliga anknytningar, bland annat Sigtunas äldsta träkors som är funnet i lager från strax dessförinnan. Dyra vaxljus kan ha använts i mässan.

Om vårt lock tillhört en ljusask skulle det vara ett mycket tidigt exempel på en sådan. Asken från den norska glaciären är från perioden 1400–1600-tal.

Länk till den norska asken här.

Vecka 22 2021

Här är en riktigt stor skoläst, en modell som skomakaren använt vid tillverkning av skor. Den är 28 centimeter lång, så den är för folk med stora fötter!

Den är hittad vid utgrävningar i Stora gatan 2002, och vad som är spännande är att den har fyra bomärken på sig. Du kan se två av dem på bilden, vid hålfoten och baktill vid hälen.

Man funderar över vad de syftar på. Representerar de fyra generationer skomakare? Eller tillhör de fyra stamkunder som haft precis den här skostorleken, så att de enkelt kunde beställa nya skor då de gamla slitits ut?

Lästen är från 1320-talet. Vid den tiden hade ett marknadsmässigt hantverk med köp-och-sälj-tänk hunnit utveckla sig. Hantverkarna hade börjat organisera sig i skrån, hantverksorganisationer som reglerade och såg till deras intressen. De äldsta bevarade svenska skråstadgarna är från 1356.

Penningaekonomin hade dessutom slagit rot då – det hade varit en långdragen process – och Stora gatans hantverkare var till sist affärsidkare i en mera modern bemärkelse.

Vecka 21 2021

Så var det detta med luft, ljus och hälsosam inomhusmiljö. Medeltidsmänniskorna hade lite annorlunda måttstockar för sånt.

Bostadshusen på 1000- och 1100-talen var mörka miljöer med i bästa fall en glugg i väggen eller i taket som kunde stängas med en lucka. Insläppet av dagsljus måste ju ställas i relation till att behålla värmen i huset. Fönsterglas var inte att tänka på.

I Sigtuna är det litet ketchupeffekt med fönsterglaset. Först kommer inget och sedan kommer inget, men så plötsligt i början av 1100-talet rasslar det in fynd. Glasbitarna till vänster är såna bitar. De ser inte mycket ut för världen och det var längesedan de var genomskinliga.

På den tiden var planglas exklusivt och möjligen har destinationen för det här glaset varit någon av stenkyrkorna som byggdes då.

Den målade skärvan till höger är senare, från mitten av 1200-talet. Kanske har det glaset inte nödvändigtvis hört till en kyrklig miljö, utan kanske har det suttit i ett litet blyspröjsat fönster hemma hos någon riktigt välbeställd sigtunabo vid Stora gatan.

Vecka 20 2021

Vi har visat en medeltida pincett här förut, för ett par år sedan. Men den här vill vi visa ändå eftersom Gabriel Hildebrands bild är så fin. Det är en liten pincett, bara ett par–tre centimeter lång.

Pincetten var ett viktigt redskap på medeltiden. Inte bara för att noppa ögonbryn med, utan även i kirurgi. Det fanns pincetter utformade för att hålla undan hudflikar vid sårbehandling likväl som för att hålla ihop dem då såren skulle sys ihop.

Det som är fint med just den här är att den skiner som guld. Nu är det inte guld, utan mässing. Men då vi grävt i den sena vikingatidens små djurhägn inne i Sigtuna stad, där man hållit grisar, har vi upptäckt att gödsellagren ofta bevarat metaller väldigt fint. Vi har hittat metalltråd som varit så skinande blank, att vi ibland undrat om det gått en elektriker förbi och tappat kabel i utgrävningsschaktet.

Så är det ju inte. Det är bara så att dynga tydligen kan ha en ädel inverkan ibland!

Vecka 19 2021

Vad tror ni om våra besynnerliga ”näverfodral”? Vi har hittat såna på flera ställen i Sigtuna, daterade till 1000–1100-tal. De ser ut som små platta fodral av björknäver, ihopsydda med rötter eller bark. Oftast är de ungefär fyra till sex centimeter breda.

Vi fann massor av dem vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan för tjugo år sedan. De gav oss verkligen myror i huvudet. Ett tag tänkte vi att de kunde vara eggskydd för verktyg, till exempel stämjärn. Men snart insåg vi att det gick ju inte. Många var ihopsydda hela vägen runt om, så det skulle inte gå att stoppa in något i dem.

För ett par år sedan hittade arkeologen Rune Edberg liknande föremål från 1900-talets början, från Rågö i Estland. Där användes de som flöten till nät som man fångade flundra med.

Det verkar inte alls orimligt, men frågan står fortfarande öppen!

Vecka 18 2021

Hur ordnar man växeln när det bara finns en myntsort? Hos vikingatidens mynt, både i Tyskland, England och i Skandinavien, fanns bara en enhet – penningen. Alla mynt var penningar och varje mynt var en penning. Inte två och inte en halv, utan en penning kort och gott.

Då är det inte så lätt att få växel tillbaka, eller hur? Inte om ett ekorrskinn skulle kosta en kvarts penning i alla fall.

I Skandinavien var man dock rätt så fiffiga. Här räknade man ändå inte pengarna i någon större utsträckning utan vägde hellre mynten som vilket silver som helst. Då var det ju lätt att ordna växelpengarna genom att helt enkelt dela på slantarna.

De här penningarna, en kvarts och en halv, är båda hittade i Sigtuna. Kvartsmyntet är ett engelskt Knut den Store-mynt och det halva till höger och nedtill är ett Olof Skötkonungs-mynt.

Vecka 17 2021

Mynt är jätteviktiga hjälpmedel vid arkeologisk datering. En bra sak med medeltida mynt är att vi har god kunskap om vilka perioder olika typer tillverkades. Ibland kunde perioderna vara jättekorta, bara 5–10 år, innan det gjordes nya utgåvor. Då kunde de gamla slantarna bli värdelösa och måste växlas in mot nya.

Vi kan alltså få ett ganska exakt tidigaste-datum för en utgrävd konstruktion med hjälp av mynt – men pengen kan ju ha varit hur gammal som helst när den tappades på marken, eller hur? Det är sant, men de ibland korta giltighets- och omloppstiderna ger en viss säkerhet.

Även om myntet inte längre gick att handla med hade det dock fortfarande kvar sitt silvervärde, så det här är aldrig bombsäkert. Då måste myntdateringen kombineras med andra tekniker. Kol 14 eller årsringsdatering av trä till exempel.

Det här lilla myntet är präglat i Deventer i nuvarande Holland under den tysk-romerske kejsaren Henrik II, någon gång mellan 1014 och 1024. Det hittades i en liten klump halvsmälta silverbitar. Tydligen var det meningen att smältas ned av en silversmed i Sigtuna på 1040-talet. Men smeden kom nog av sig, för myntet har vi kvar.

Vecka 16 2021

Här är tre små blysigill som hittats på en stenlagd 1300-talsgata i Sigtuna. De har suttit på balar av importerat ylletyg som ankommit till staden via hamnen. Varje ylleproducerande stad nere på kontinenten hade sitt eget sigill, så då kan ni ana hur många varianter det finns av dem.

Mängden olika sigill med olika symboler gör det till en knivig uppgift att identifiera dem. Vi har nog försökt men inte landat i någon bestämning ännu. De mindre sigillen är ganska otydliga, möjligen anar vi ett lejon på ett av dem.

Men det stora sigillet är så tydligt att det är lättare att knäcka. En dolk och en hand. Eller – ve och fasa – en dolk genom en hand?

(De här plomberna blev en bildgåta i sociala medier, kanske vår knepigaste hittills. Snart fick vi veta att den stora plomben, som avbildar en handske och en kräkla, inte en dolk, kommer från staden Poperinge i västra Flandern, som exporterade ylle på medeltiden. De två mindre är ännu oidentifierade.)

Vecka 15 2021

Här är ett stiligt spänne. Nå, det försöker så gott det kan, men det är inte lätt att vara stilig efter ett millennium i jorden. Emaljinläggningarna har förlorat både glans, färg och transparens. Vad som försöker se ut som guld lyckas litet sidådär. Men bilden är vacker.

Spännet är en korsemaljfibula, ungefär tre centimeter i diameter, gjuten i mässing som möjligen är förgylld och med gropemaljinläggningar i korsets mitt och i korsarmarna. Den var säkert väldigt stilig innan den hamnade i en avfallshög i kvarteret Professorn för tusen år sedan.

Det kommer från det Tysk-Romerska riket, och vi har hittat en handfull liknande i Sigtuna. Kanske har det kommit hit med utländska besökare.

Spännetypen är väldigt vanlig i Sydskandinavien, och det kommer stadigt rapporter om att danska metalldetektorister hittat nya. Dateringen är 1000-talets första decennier.

Fotografiet togs av Gabriel Hildebrand

Vecka 14 2021

Här är en rackarns fet krok, runt sju centimeter lång! Bra om man vill fånga gädda, kantänka. Och den är ganska högteknologisk eftersom den har en inbyggd lekare upptill, en anordning som gör att fisken kan snurra runt hur mycket som helst utan att trassla till fiskelinan.

Den kommer från kvarteret Urmakaren intill Sigtuna stadshotell. Tyvärr har vi ingen datering på den. Men vi har en liknande från kvarteret Professorn vid Gröna ladan, och den är daterad till 1200-talet.

Mälarfisket var en viktig näring i det medeltida Sigtuna. Vi har flera fynd av både metkrokar av mer ordinär storlek, nätflöten av trä och bark, nätsänken av sten och keramik och faktiskt hela nät också, från ett medeltidshus som brunnit och förkolnat näten så att de mest liknar trassliga svarta härvor.

Självklart, kan man tycka. Fisk har alltid varit viktig på människans middagsbord, och ett av de allra tidigaste sigtunafynd vi har är faktiskt en mjärde, en flätad fångstbur för fiske. Den kan till och med vara äldre än själva staden.

Kroken är fotograferad av Gabriel Hildebrand.

Vecka 13 2021

Här ser du två skaft eller handtag, ungefär 25 centimeter långa. Vad de är skaft till har vi på museet nog inte funderat så mycket över tidigare, men de skulle faktiskt kunna vara skaft till fiberfästen. Ett fiberfäste är en lång stav där ullen eller linet fästs medan det spunnits till tråd eller garn.

Det finns ett par kompletta sådana från Norge, daterade till 800-talet. En av dem kommer från vikingaskeppet från Oseberg, som finns i museet Vikingskipshuset i Oslo, och det andra är nyligen hittat framsmält ur glaciären Lendbreen i Oppland.

Våra avbrutna skaft är väldigt lika dem. De kommer båda från kvarteret Professorn och är framgrävda 1967 och 2000. Det du ser upptil kommer från ett 1000-talshus som brunnit ned, så det är helt förvandlat till träkol.

En bild av hur fiberfästet hållits när man spann finner du här.

Fiberfästet från Lendbreen hittar du om du rullar ner en bit på den här sidan, den är engelskspråkig och fiberfäste heter ”distaff” på engelska.

Vecka 12 2021

Den här veckan är vi lite abstrakta och lägger upp de här två runföremålen fast vi inte vet vad som står på dem. Bilderna är så dramatiska att de ändå bör få vara med en stund.

Överst ligger en liten bit ben eller horn med runor som inte alls är tydda ännu, men det är snyggt! Undertill ligger ett runbleck av koppar eller kopparlegering som inte är mycket bättre det. Forskarna har ännu bara fått ut ”–u–hr-o” ur det.

Det är inte så mycket. Men då är också blecket, som hittades 1927, ganska illa medfaret. Det har hittats flera runbleck av koppar i Sigtuna, och ett par av dem har gruvliga besvärjelser och hemliga lönnrunor på sej. Det har kanske varit detsamma med det här?

Vecka 11 2021

Den här järngrejen, 10 centimeter lång, registrerades som en del av ett svärd då den ännu bara var en rostklump. Då såg det nog ut som en avbruten svärdsklinga med en del av parerstången kvar. Men efter konservering visade den sig vara något helt annat.

Föremålet består av en tät kam av järntaggar och nedtill ser du två järnbeslag med rester av trä emellan. Där har kammen suttit fast i en bräda. Vi har antagit att det är en frörepa som använts vid linberedning.

Linberedning är en komplicerad process med många steg. Röta, bräka, skäkta och häckla är bara några av dem, och dessförinnan skall fröna repas av linstjälkarna. Då drar man knippen av lin genom kammen så att fröna lossnar. Fröna kan man sedan pressa olja ur eller ha till att odla nytt lin.

Att finna redskap från linberedning så tidiga som det här, från slutet av 1000-talet, är mycket speciellt för vår del av Skandinavien. Efter att föremålet låg ute som Veckans föremål i sociala medier uppstod dock en debatt om huruvida den är en ullkam istället, som använts vid kamning av ull innan man spinner.

Så, tolkningen är litet tvetydig nu, men vill du se hur en frörepa kunnat se ut, hittar du en bild av en sådan från 1700-talet hos Torekällbergets museum.

Vecka 10 2021

De här trämanickerna har varit uppe i sociala media förut, som bildgåta. Nu får de bli veckans föremål igen. De är fortfarande en bildgåta för ingen har ännu lyckats lista ut vad de är för något.

De är skurna i ett mycket tätväxt träslag, kanske en, och är upp till tio centimeter breda och sex–sju millimeter tjocka. De har elegant utskurna hak i mitten och är perfekt planhyvlade på undersidan, som om de skulle fästas mot ett plant underlag.

Vi var ett tjugotal av dem, daterade till tusentalets början, och alla är hittade på samma ställe. Kanske i närheten av verkstaden där de tillverkats.

Men vad har man dem till? Inte ens vi vet. Återigen släpper vi fantasin fri!

Vecka 9 2021

De här föremålen har alla varit veckans föremål förut, men nu gör vi det måhända provocerande draget att placera dem tillsammans. En röntgenbild av en ring med flera torshammare på, en liten ensam torshammare och ett kristet träkors.

Att lägga dem tillsammans är egentligen inte så konstigt, eftersom de så väl berättar om den brytningstid som rådde i Sigtuna vid 1000-talets början – dragkampen mellan gammal och ny religion och gamla och nya politiska lojaliteter. Faktum är att de tre föremålen funnits i Sigtuna ungefär samtidigt, sida vid sida.

I den isländska Flatöboken berättas om hur biskop Sigurd, som varit hirdbiskop hos den norske kungen, vistades i Sigtuna under 1000-talets första årtionde på inbjudan av Olof Skötkonung. Efter tre år såg han hur mäktiga män vände honom och den nya religionen ryggen, och han höll en svidande predikan för sigtunaborna.

Rune Edberg har översatt historien om biskop Sigurd och hans predikan till svenska. Översättningen finns i fjolårets Situne Dei, som kommer att finnas i museets butik den dag vi åter har museet öppet.

Vecka 8 2021

De här glosögda figurerna brukar kallas ”munkansikten”. Inte för att de nödvändigtvis är munkar, utan nog mest för att de tidigaste svenska forskarna som beskrev dem tyckte att de liknade sådana.

De har suttit på halsen till en drejad rödgodskanna. Rödgods kallas keramiken därför att den är bränd så att den blivit röd. På våra figurer stämmer det inte riktigt – godset är närmast grått. Det är för att kannan fått en låg syretillförsel i ugnen. Det kan man se på den färglösa blyglasyren också, som närmast ser grön ut. På röda rödgodskannor av den här typen rodnar ”munkarna” röda istället.

Kannorna finns spridda i flera svenska medeltidsstäder, bland annat i Lödöse, Kalmar och Lund. Vi har några sigtunafynd från kvarteret Handelsmannen och från Stora gatan. De har importerats från Nordvästeuropa, kanske från Danmark eller Nordsjökusten nedöver mot Holland. Dateringen är 1200-tal.

Foto: Gabriel Hildebrand

Vecka 7 2021

Silversaker visar vi ganska sällan här, förutom de gånger vi visat mynt. Det beror kanske på att vi inte har så många fina såna vid sidan av mynten. Men här är i alla fall ett klockrent senvikingatida silversmycke.

Det är ett litet spänne, bara uppemot två och en halv centimeter brett, med ett slingrande djur som ansluter till 1000-talets runstensornamentik.

Djuret snor sig runt kring sig självt som i en åtta, nästan som en evighetssymbol. Ornamentik med djur som slingrar sig i åtta-form fanns redan i vendeltid, på 500- och 600-talen, så formtraditionen är gammal. Men så gammalt är inte det här spännet.

Det hittades vid utgrävningar för fjärrvärme i Sigtuna stad i början av 1990-talet.

Vecka 6 2021

Vem var han, vår självmedvetne kung som så stolt höjer svärdet? Han är litet svår att se men han visas i högerprofil till vänster, med kronan käckt i nacken och manteln draperad över axlarna. På hängets baksida tronar Kristus. Han ser du till höger.

Hänget, som är gjutet i vitmetall – tenn eller kanske en bly-tennlegering – kommer från lager som troligtvis tillhör 1100-talets mitt. Och vi har inte bara ett, utan vi har två stycken likadana, funna inte långt ifrån varandra.

Det här är en av de mystiska godbitar som kommer att kunna kopplas till sina sammanhang då rapporten från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn 1999 publiceras till sommaren eller hösten. Vi slutför precis grovarbetet, därefter skall den redigeras.

Och vi lovar – från denna fantastiska utgrävning är det här hänget bara en aptitretare ur fyndbyffén!

Vecka 5 2021

Ibland är det skoj att se hur saker ser ut inuti. Det är inte så ofta man kan det, men föremålet nedtill i bilden ger oss faktiskt en sådan möjlighet.

Bilden upptill visar det fina uppståndelseägget som var veckans föremål redan i påskas. Små keramikägg som detta kommer från det rusiska riket, ”Gammalryssland”, det som är Ukraina idag. Det kom flera sådana till Sigtuna på 1100-talet. Dekoren är utförd i en delikat glättad engobeteknik, en slags glasyr av olikfärgade leror. Vad som är skojigt är att äggen är ihåliga och har små lerkulor inuti. De skallrar då man skakar på dem.

Nedtill ser du ett ägg som hittades uppsprucket då fastigheten Professorn 4 grävdes ut 1996. Och lerkulan ligger kvar för allom att titta på!

Vecka 4 2021

Förra veckan visade vi en sits till en vikingatida pall. Den här veckan spinner vi vidare på temat möbler.

Det här stycket trä är ungefär trettio centimeter långt. Det har en tapp nedtill som förmodligen passat in i något, och ett hål upptill som ger känslan att där varit fäst en rundstav eller liknande. Eller en grov rund tapp. Man kunde också tänka sig det som en stiliserad drakhuvudavslutning med ett jättelikt runt öga.

Föremålet är daterat till 1000-talets mitt och kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan i Sigtuna, precis som pallen i förra veckan. Det är registrerat som ”möbeldetalj”, varken mer eller mindre. För vi vet faktiskt inte exakt vad det är, eller vilken del av vad slags möbel vi kan ha att göra med. Om den nu ens tillhört en möbel.

Har du idéer om saken?

Vecka 3 2021

Vikingatida möbler, finns dom? Ja, men inte så många eftersom trä sällan klarar 1000 år i jorden.

Vi har fantastiska exempel på sängar och förvaringskistor ur de norska båtgravarna från Gokstad och Oseberg, och på museet Jamtli i Östersund finns ett tunnlock från Lillhärdal i Härjedalen som är dekorerat med djurslingor. Båtgravarnas möbler är praktmöbler, men hur har vanligt folks vardagsmöbler kunnat se ut?

Det enklaste slaget av möbel är nog pallen. En liten plankbit med tre eller fyra korta ben. Den här halvmeters plankan har fyra hål i sig, sannolikt för ben. Allra troligast är den en sits till en pall.

Vad som är spännande med den är att om den är så här enkel och utan ornamentik kan en vikingatida möbel likna möbler som fortfarande är i bruk. Sådana här pallar kunde vi nog finna som mjölkpallar på 1900-talets gårdar eller som en pall att sitta på framför brasan i sommarstugan idag.

Pallen hittades tillsammans med en vaxtavla som man använt att skriva på, i ett hus från 1000-talets tidigaste del i kvarteret Professorn i Sigtuna.

Vecka 2 2021

Att kalla lämningar efter en människa ”föremål” vore ostädat, men kräklan och korset som följt vår biskop i graven är i alla fall föremål.

Kräklan är av valrosselfenben, ett vanligt material i kyrkokonst i hela Nord- och Centraleuropa under de första århundradena efter år 1000 innan elefantelfenbenet tog över marknaden. Troligen var det denna efterfrågan som fick de skandinaviska grönlandskolonierna att blomstra under 1100-talet och ett par århundraden framåt. Det tunna posamentkorset som syns nedtill på bilden är av silver och har förmodligen suttit fastsytt på biskopens gravklädnad.

Och biskopen själv då, som undersöktes vid en utgrävning i museets trädgård 1993, vad vet vi om honom? Strängt taget ingenting, förutom att hans grav är ett unikum. Kräklan är försiktigtvis daterad till 1100-tal, men det är en osäker datering.

Vad vi vet är att Sigtuna var väl besökt av kyrkans män under både 1000-tal och 1100-tal. Från 1000-talets början finns en berättelse om den norske kungen Olav Tryggvassons hirdbiskop, Sigurd, och hans besök i staden. Därefter skall den engelske biskopen Osmund ha verkat här på 1050-talet – ”Osmund utan huvud” som han kallats för att han inte vigts till biskop under påven utan av den ortodoxa kyrkan – och den tyske biskopen Adalvard den yngre vigdes i Sigtuna ungefär år 1060. Han planerade för övrigt att förstöra hednatemplet i Uppsala, men det är en annan historia.

Ingen av dessa kyrkans herrar anses begravna i Sigtuna. Sigurds grav vet vi nog inget om, Osmund begravdes i England och Adalvards grav finns i Bremen. Så man kan undra vem vår biskop egentligen var?

Vecka 1 2021

I dessa tider förlitar oss helt fantastiskt mycket på raffinerat avancerad elektronik, i alla sammanhang. Hur många vågade till exempel på fullt allvar tro för fyrtio år sedan att många av oss skulle sitta hemma vid skrivbordet och arbeta i år? Endast uppkopplade mot arbetet via en liten TV-skärm, en så kallad datamaskin?

Går vi ännu längre tillbaka i tiden var det en utopi att överhuvudtaget tänka sig att det skulle gå att sända bilder trådlöst genom luften.

På den tiden var den här manicken top notch super hi-tec, det yppersta av nya tekniska framsteg och ett löfte inför framtiden. Trådlöst ljud genom luften – en radio!

Radion är av märket Telefunken Marconi och är licenstillverkad i Sverige. Den har inga högtalare så man fick koppla in ett par hörlurar för att lyssna.

Det senare är vi ju inte alldeles obekanta med idag heller, där halva befolkningen går som halvblinda spöken i gatan och lyssnar på något ur sin mobiltelefon. Men försök få ned den här klumpen i jackfickan!

Vecka 53 2020

Eftersom arkeologen ljög så friskt om tomtens postväska förra veckan, får han nog göra avbön och presentera något lite mera snällt och fromt den här veckan.

Då passar en julängel på en liten julgranskaramell bra.

Karamellen har varit veckans föremål förut, tillsammans med andra julgotter, men nu får den ståta i eget majestät i närbild. Enligt uppgift skall den ha kommit till Sigtuna med fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren runt 1930.

På baksidan står två årtal, 1897 och 1912. Den är alltså skapligt mycket äldre än 100 år gammal.

Och kolan inuti? Den tänker vi inte smaka på. Den är stenhård och karameller mognar inte med tiden. De skall ätas med en gång.

Vecka 52 2020

Det här är jultomtens postväska.

För du visste väl att då tomten far genom de nordligaste och glesast bebyggda delarna av världen, där det bor en inuit per tio kvadratmil och två vättar och en trollpacka var tusende kilometer, då passar han på att dela ut posten också. För annars är det ingen annan som gör det.

Nackdelen med det är givetvis att dessa olyckliga enslingar som bosatt sig så långt från närmsta pressbyråkiosk och paketuthämtningsställe, bara får sin post en gång om året. Men bättre det än ingen alls!

Nu undrar du väl hur ett års post till om inte jättemånga så iallafall en ansenlig mängd inuiter, trollpackor och vättar kan rymmas i en så liten väska? Jo, inuiterna får sin post ändå, trollpackorna får aldrig någon eftersom ingen gillar dem särskilt mycket och di små vättarnas brev är så små att väskan nog rymmer uppemot femhundra vättebrev.

Då går det hela ihop, eller hur?

Sådärja. Nu har arkeologen ljugit bort sin chans att få julklappar den här julen med. Väskan tillhör familjen Hållenius och har deras namnplåt på framsidan. Det är allt vi vet om den. Då var historien om tomtens postväska bättre.

Vecka 51 2020

Här vilar ett litet träskaft i sin ask i museets föremålsmagasin. Kanske är det ett skaft till en sked eller till en liten slev. Det är ungefär sju centimeter långt och har en enkel flätbandsdekor ristat på sig. Dekoren är ganska typisk för vikingatida vardagskonst – inte helt säker på handen, litet kantig och svajig, men ändå väldigt charmig.

Det är ingen van hantverkare som gjort dekoren utan kanske skedens ägare själv, som kanske var en person som vanligtvis sysslade med helt andra saker än att dekorera träföremål.

Skaftet är funnet på golvet till ett hus från 1010–1030 ungefär, från platsen mellan Gröna ladan och Stora gatan i Sigtuna. Detta är i alla fall den datering vi kan ge för dagen. Rapportarbetet om utgrävningen i kvarteret Professorn 1999 är inne i sin slutfas nu, och dateringarna börjar försiktigtvis lägga sig på plats.

Vecka 50 2020

Här är en rejäl björntand, nära åtta centimeter lång! Den har ett hål borrat genom roten eftersom den har använts som amulett.

Vi har drygt fem amuletter av rovdjurstand från Sigtuna, samt en av bäver och några av vildsvin. Rovdjurständerna är av björn i två eller tre fall och kanske varg eller hund i de andra. Dessutom har vi ett par björnkloamuletter och en klo av rovfågel som använts på samma vis.

Bruket att bära amuletter av rovdjurständer har en lång historia, från stenålder och ända upp till 1800-talets Norrland. En tanke bakom kunde vara att ”rovdjur angriper inte det som är som dem – har jag en tand runt halsen låter djuren mig vara ifred”. En vargtand runt vallpigans hals kunde skydda henne från ulven. I andra fall kunde det vara ett medel att vinna rovdjurets kraft över till sig.

Arkeologen Roger Wikell skrev en artikel i Situne Dei 2015 om en av Sigtunas björntandsamuletter.

Det vackra fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 49 2020

Här är en liten knapp av brons som kan ha suttit som beslag på ett bälte eller en väska. Det är ungefär 14 millimeter i diameter och har en svart avlagring på baksidan som kan vara gammalt läder. Den är hittad i kvarteret Professorn vid Gröna Ladan i Sigtuna, i lager som förmodligen är från 1100-talet.

Det tredelade ornamentet kallas triskele. Triskelen är en urgammal symbol som dyker upp redan i femtusenåriga stenåldersgravar som till exempel Newgrange på Irland. Men den är spridd över hela Europa, från antikens Grekland över Sicilien till de keltiska kulturerna på de Brittiska öarna. I den keltiska tappningen har symbolen spiralformade avslutningar, precis som i vårt lilla beslag.

Vidare har den, enligt Wikipedia, använts i en episod av Star Trek, i den tecknade serien The Ultimates, i kortspelet Magic: The Gathering, och i den brittiska tv-serien Merlin där den användes som symbol för druiderna. Det är en väl använd symbol.

Det vållade stor uppståndelse då beslaget dök upp i utgrävningen 1999, och det såldes länge i replik som manschettknappar av silver i museets butik. Men det är inte ensamt. Vi har åtminstone ytterligare två stycken identiska beslag i samlingarna.

Vecka 48 2020

För två veckor sedan visade vi en keramikskärva av orientaliskt vitgods. ”Frit ware”. var en medeltida teknik att tillverka porslinsliknande keramikföremål, genom att blanda leran med krossat glas och kvarts och bränna de färdiga kärlen med en halvtransparant tennglasyr. Det här var det enda sättet man kunde framställa porslinsliknande kärl vid den tiden, ännu var det bara kineserna som kunde göra riktigt porslin.

Skärvan som vi visade då var så tråkig att vi måste få visa hur praktfull den här keramiken kan vara, med ett par skärvor som har litet roligare glasyr. De här bitarna är hittade i lager från 1050–1075 respektive 1100–1125. De skulle kunna komma från samma kärl, så importen från Mellanöstern till Sigtuna kan ha skett vid 1000-talets mitt.

Mönstret i glasyren saknar motstycke i referensmaterialen. De två skärvorna är faktiskt små gåtor.

Vecka 47 2020

Här står några små hästar i rampljuset i en monter på museet. Den kaxiga hästen till vänster var veckans föremål redan i vecka 22 2017. Den är baltisk och från vikingatid, och kanske snarast en amulett. Skymd bakom den står en som mer ser ut som en våt hund. Det är kanske det den är? En våt hund av brons?

Till höger ser du buken på den häst som var veckans föremål i vecka 31 i somras. Den är egentligen ett hänglås, troligen från Bysans eller Mellanöstern. Men den stora hästen bakom då? Den fina med sadel, den som ser så skeptisk ut i ögonen?

Det är en 1200- eller 1300-talshäst som hittats vid utgrävningar av Dominikanerkonventet vid Mariakyrkan, och den är en vikt. Vikter i hästskepnad var vanliga på medeltiden, i synnerhet har det hittats många sådana i Norge. De kan ha använts vid vägning av silver. Intressant nog väger den här 105 gram, och det skulle kunna motsvara en halv mark. Marken var en viktenhet som användes just vid vägning av ädelmetaller.

De två hästarna som varit veckans föremål tidigare hittar du om du scrollar ned här på sidan.

Bilden är tagen av Mikael Agaton.

Vecka 46 2020

Här är en illa åtgången keramikskärva som inte ser så mycket ut för världen. Men den är intressant. Den är ett fragment av ett kärl av orientaliskt vitgods, eller ”frit ware” på fackspråk.

Förenklat kan godset beskrivas som keramik av en ljus lera som blandats ut med krossat glas och kvarts. Receptet uppkom troligtvis i 800-talets Irak. Man ville göra bränningstemperaturen lägre och uppnå porslinets egenskap att skina ljust genom en transparent glasyr. Porslin var man bekanta med genom Sidenvägen, karavanleden från Kina till Medelhavet, men det var bara kineserna som kunde tillverka riktigt porslin vid den tiden.

Nå, vad har det med Sigtuna att göra? Jo, i Sigtuna har vi något tjugotal skärvor av godset, skärvor av kärl som har importerats från Mellanöstern i slutet av 1000-talet eller på 1100-talet. Det här är en av bitarna, och den är funnen vid utgrävningen där man fann spår efter Olof Skötkonungs mynttillverkning.

Vecka 45 2020

Här är en liten glasskärva som hittats i lager från början av 1200-talet i kvarteret Trädgårdsmästaren. Glaset är turkost, delikat tunt och av mycket hög kvalitet. Det har en gyllene fågel inbränd i ytan.

Glaset har kommit långt bort ifrån. Just denna kategori bysantinska glas brukar kallas Paphos-gruppen, efter en fyndplats i Saranda Kolones vid Paphos på Cypern i östra Medelhavet, ett medeltida slott som förstördes vid en jordbävning 1222.

Sigtunas skärvor av paphosglas är alla blå i olika nyanser och målade med guld och emalj. Den här skärvan är vår elegantaste med sin fågel som är typisk för bysantinskt hantverk. Vi har ett drygt tjugotal liknande skärvor som hittats spridda över den centrala staden, motsvarande något femtontal hela kärl. Flera av dem har varit små öppna skålar. De skulle kunna ha levererats i en och samma frakt någon gång kring år 1200, kanske via Ryssland.

Vecka 44 2020

Förra veckans föremål blev så populärt att vi kör vidare i samma spår. Till vänster ser du en fin örslev av silver och till höger ett liknande toiletteset av kopparlegering som förra veckan, men med en lite stukad miniatyrsil. Det är så likt det från förra veckan att de kunde varit gjorda av samma hantverkare.

Bilden i förra veckan väckte en del funderingar kring den besynnerliga miniatyrsilen, men en referens till en möjlig förklaring levererades i en kommentar i en av de delningar som gjordes.

Den kan ha haft en rent symbolisk funktion, en miniatyr av en vinsil som markerat statusen hos kvinnor ur en social elit som haft makt över mjödet eller till och med det dyrbara vinet i förkristna dryckesritualer.

Miniatyrsilar från Gotland, med litet annorlunda mera smyckeslika utseenden, har tolkats så. Här är referensen.

Vi är dock fortfarande öppna för en praktisk funktion. Våra silar sitter ju tillsammans med föremål som antas ha använts praktiskt i hygienskötsel och kanske i läkekonst – om nu inte de också haft symboliska funktioner. Vad tror du?

Föremålen är fotograferade av Gabriel Hildebrand.

Vecka 43 2020

Här är en föremålskombination som var vanlig under vikingatiden. Det är ett litet toiletteset, det vill säga några små föremål till skötsel av både hygien och fåfänga.

Det vanligaste toiletteredskapet i Sigtunas jord är nog pincetten, som kunde användas både till att noppa ögonbryn och att dra ut stickor med. Samt till att hålla samman sårkanter med om ett djupare sår måste sys ihop. I några fall har vi även hittat sådana här kompletta små set, sammanhållna med en bronsring. Vi ser en örslev i mitten och vad som brukar tolkas som en tandpetare till höger.

Med örsleven avlägsnades öronvax, och hur tandpetaren använts är vi alla bekanta med. De här föremålen, tillsammans med alla kammar vi brukar hitta, motsäger bilden av den smutsige och oborstade vikingen. Det finns en skriftlig urkund som berättar hur engelska kvinnor föredrog invaderande skandinaver framför sina egna män, eftersom främlingarna vårdade sitt yttre bättre. De badade varje lördag och bytte kläder ofta, enligt krönikan.

Setet på bilden kommer från kvarteret Professorn och tillhör troligen 1000-talets första hälft. Men den lilla silen till vänster – vad kan den ha använts till?

Vecka 42 2020

Den här vackra guldringen med en liten infattad blå sten i, kanske en safir, är funnen i lager som troligtvis är från 1200-talet.

Ringtypen, som ser förvånansvärt modern ut, är inte ovanlig i Europa vid den tiden. Den finns bland annat funnen på Brittiska öarna, i många fall beskriven som biskopsring, och i Norge.

Vår ring är hittad i kvarteret Professorn vid Gröna ladan, vid den utgrävning från 1999 som vi just håller på att författa rapporten till. Platsen visade antydningar om lärd kyrkoanknuten miljö alltsedan 1000-tal. Troligtvis platsar ringen som handen i handsken i det sammanhanget.

Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 41 2020

Här är två vikingatida vikter att väga silver med, en liten och en stor. Det tog lång tid innan vi betalade med mynt här i Skandinavien. Istället vägdes betalningssilvret och värdet beräknades efter vikt.

Vikterna är av järn med ett tunt skal av mässing eller annan kopparlegering. Men hur fick man det att fästa mot järnet? Att löda fast kopparlegering på järn är svårt. Det krävs en helt syrefri miljö för att inte järnet ska bilda järnoxid på ytan i de 800 till 1000 grader som lödningen kräver. Blir det oxid på järnet fäster inte kopparlegeringen alls.

Idag använder vi vad som kallas flussmedel för att skydda ytorna vid lödning. På vikingatiden användes det som ligger bakom i bild. En smältkula. Smältkulan är egentligen ett skal av sandblandad lera som smetats runt vikten och mässingslodet. Då leran torkat lades det hela i ässjan och hettades upp. Lerskalet skapade ett lufttätt rum – den syrefria miljö som krävdes för att lödningen skulle lyckas. Mässingen smälte och rann ut runt järnet. Och fäste alldeles utmärkt.

I Sigtuna har vi hittat tiotals kilo smältkulor, motsvarande lödningen av över tusen vikter som dem på bilden.

Vecka 40 2020

Här är ännu ett av museets få guldföremål. Det är ett litet pressbleck, tre centimeter långt och bara någon tiondedels millimeter tjockt, som tillverkats för ett stort rundspänne av tidigmedeltida typ.

Arkeologen Ingmar Jansson har kallat föremålstypen ”fågeldrakar” med tanke på den flikiga stjärten åt höger i bild. Kanske är de påfåglar som kämpar mot ormar, i anspelning på det godas kamp mot ondskan.

På ett rundspänne, som kunnat vara upp till nära tio centimeter i diameter, kan ha rymts tre till sex fastlödda fågeldrakar. Spännena har dessutom varit rikt smyckade i filigranteknik, mönster uppbyggda av minimala guldkulor.

Den här fågeldraken har aldrig lötts fast vid något spänne eller smyckats med filigran, utan den är ofärdig. Det antyder att det funnits en guldsmedja i Sigtuna som tillverkat rundspännen vid tusentalets slut. Det är spännande, eftersom de få fynd som finns av spännetypen är koncentrerade till danskt område.

Jansson har skrivit om spännena, och visar vackra färgbilder av dem, i artikeln ”Danskt guldsmide i Sigtuna” .

Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 39 2020

Så här ser 900 år gamla golvbjälkar ut, om någon undrat. Vi berättade i förra veckan om årsringsdateringen av bjälklaget till den översta tornvåningen i S:t Pers ruin. Här är de bjälkar som daterades.

För att vara nio sekler gamla får man säga att de ser oväntat fräscha ut, även om röta och larvangrepp satt sina spår. Men miljön sexton meter upp i luften är väl ventilerad och en god förutsättning för trä att klara sig länge. Träet har rötskador såklart, och inte oväntat har rötan grott på undersidorna där stockarna legat an mot den tidvis fuktiga muren.

Faktum är att en av bjälkarna visade sig vara så hård att såga i då vi skulle dela den inför förpackning och sändning till laboratoriet, att vi nästan trodde att det satt ett ankarjärn inslaget i den. Men det var kärnveden som fortfarande var stenhård.

Ek är tufft. Och nu har den tuffa eken fått berätta för oss att träden till golvet fällts någon gång mellan 1090 och 1130, och att tornet därmed rimligtvis började uppföras under 1000-talets slut. Tidigare forskning har gissat runt 1080 under kung Inge den äldre, och analysresultaten går helt i linje med det antagandet.

Vecka 38 2020

Det här är en av våra konstigare tärningar, daterad till 1020–1050 och ungefär tre centimeter lång. Redan i materialet är den konstig, den är registrerad som ”sten” men har en organisk struktur som ben fast den är påtagligt tung. Ett tips är att det eventuellt kunde vara valben, som har en strimmig struktur och är kompaktare än annat ben. Men vi är inte helt säkra.

Sedan har det blivit knas på distributionen av prickar: 0-4 3-6 4-5, dvs. den har ingen etta eller tvåa men två fyror. Dessutom gör den avlånga formen att det är lättast att slå 3, 4, 5 eller 6, men svårare att slå 0 eller den andra fyran som sitter på kortsidorna.

Vecka 37 2020

I Sigtuna museums arkiv, i en arkivmapp märkt ”Sigtuna Fornhem, Äldre handlingar” finns detta telegram avsänt den 5 december 1916 till licentiat Olof Palme i Stockholm från Lundström som meddelade: ”Köp för all del kistan”.

Mottagaren var ingen mindre än den Olof Palme som grundat Sigtuna Fornhem samma år och avsändaren sannolikt Wilhelm Lundström, Professor i Latinska språk vid Göteborgs universitet. Professorn växte upp i Sigtuna och var mycket engagerad av allt som rörde staden hela livet ut. Olof Palme, historiker och arkeolog, hade några år tidigare genomfört en arkeologisk utgrävning på tomten till det som senare skulle bli dagens museum. Palme var farbror till sin yngre namne som sedermera skulle bli Sveriges statsminister.

Tyvärr vet vi inget mer om kistan. Blev den aldrig inköpt? Kanske hade telegrammet föranletts av en försiktig fråga om finansiell hjälp inför möjligheten att köpa en antikvitet, antingen för att tillföra museets växande samlingar eller att möblera Fornhemmet ståndsmässigt med. Gick tillfället dem ur händerna?

Telegrammet som kommunikationsform var i alla fall mycket utbrett innan alla fick telefon. Det kom fram ganska snabbt, levererat med så kallade telegrambud, och eftersom man betalade per ord blev de ofta väldigt kortfattade. Inte helt olikt dagens SMS.

Vecka 36 2020

Bland fynd av ben och horn från vikingatid och tidig medeltid är nålar i olika utföranden de vanligaste. Här ser du två av Sigtunas mest uppkäftiga bennålar. De är 13 respektive 10 cm långa och bär elegant snidade djurhuvuden. Den övre är så långt driven i sin snirklande 1000-talsornamentik att toppen nästan är svår att identifiera som ett djurhuvud, i synnerhet som ögat rationaliserats bort. Den undre har ett grymt grinande varghuvud i änden.

Beträffande funktionen brukar nålar ofta ses som dräktnålar, men verkligheten är mer komplicerad. Många nåltyper har använts i textilhantverket, både till att nålbinda vantar med men även i vävning. Där finns mycket riktigt dräktnålar, men där finns också den ganska outredda fyndgruppen styli, skrivstift att skriva på vaxtavlor med.

Kategorin nålar med djurhuvudavslutningar, och även avslutningar med mänskliga huvuden, kan säkert sortera in som dräktnålar. Eller är det så helt säkert? I europeisk medeltid finns också exempel på skrivstift med djurhuvuden i änden. I arkeologin är inte allt så självklart. Det finns alltid nya saker att utreda. Och för forskarna att stöta och blöta.

Bägge nålarna ligger utställda i museets basutställning.

Vecka 35 2020

Här är två nycklar av horn från kvarteret Kammakaren i Sigtuna. För att vara nycklar ser de ganska veka ut – även om horn är ganska hårt är det ju inte det vanliga materialet att använda till nycklar. Vi bör kanske tänka oss en symbolisk funktion istället?

Två korslagda nycklar till himmelriket är S:t Pers symbol, och även helgonet S:t Hubertus är knuten till S:t Pers nycklar. Han är bland annat jägarnas skyddshelgon i den katolska kyrkan, och det berättas att han fick en gyllene nyckel från himmelriket då han utnämndes till biskop. Genom den skall han ha fått kraften att bota rabies.

Är det kanske här vi finner funktionen hos de bägge hornnycklarna? Har de varit amuletter till skydd och bot?

Mannen till höger är S:t Per, Sankte Per själv, avbildad i ett 1200-talsarbete från Limoges i Frankrike. Tittar du noga ser du att han håller himmelrikets nycklar i sin högra hand. Passande nog är den lilla helgonbilden funnen i S:t Pers kyrkoruin!

Vecka 34 2020

Här är de sista hänglås vi visar upp för den här gången. Vi har kommit upp i 1500-tal och vridlåsen har blivit vanliga.

Till vänster ser du ett trevligt litet triangulärt hänglås, hittat på museitomten, och bredvid ser du två ”halvt hjärtformade” hänglås. Sedda från sidan har de formen av halva hjärtan. Bägge låstyperna finns representerade över hela Europa.

Vridlåsen var dock inte något nytt för 1500-talet. De hade hängt med ända sedan vikingatid, och omvänt hängde vikingatidens skjutlåsteknologi med ända upp i 1800-tal på sina håll.

Vill du veta mer om låsen och om hur de fungerade finns mycket att hitta på hos Historical Locks.

Vecka 33 2020

Förra veckan visade vi ett vikingatida lås av den trapetsoida – fyrkantiga – typen. Här är den ”nya” låstypen som slog ut de trapetsoida på 1000-talet, det cylindriska bultlåset. Vi har en hel del spår efter tillverkning av sådana i Sigtuna, i synnerhet från 1100-talet. Det översta låset på bilden är bara halvt men det har bygeln kvar så det är därför det fått vara med i bild.

Ett lås är ett kraftfullt uttryck för ägandeanspråk. Det fanns bestämmelser i medeltida landskapslagar som sa att en tjuv skulle straffas hårdare om han efter stölden förvarade stöldgodset i ett låst utrymme. Genom att låsa hade tjuven inte bara haft fräckheten att stjäla, utan också hävdat äganderätt till det stulna genom handlingen att låsa in sakerna.

Cylindriska lås var i likhet med de trapetsoida låsen skjutlås som man sköt eller tryckte nyckeln igenom. Du ser nycklar längst fram och till höger på bilden. Låstypen blev långlivad. På sina håll hängde den med ända upp i 1700- och 1800-talen.

Vecka 32 2020

Då vi ändå visade ett lås i förra veckan, visar vi några till nu. Här är vikingatidens vanligaste typ av bultlås. Visst känner man igen hänglåsidén? Den har varit med länge!

Skillnaden mot ett modernt hänglås är att de gamla bultlåsen var skjutlås – man sköt nyckeln genom en slits i låshuset, och tryckte på så vis ihop ett antal fjädrande metallbleck inuti så att bygeln kunde dras ut. Du ser en sådan lös bygel med metallfjädrar längst fram till höger – hela mekanismen drogs ut då låset öppnades.

Låsen var som regel gjorda i järn, men ihoplödda med mässingslod. Därför skiner de som guld ibland, eftersom lodet har runnit ut och täckt hela låshuset.

De här fyrkantiga låsen var vanliga fram till 1000-talet då de trängdes undan av cylindriska lås.

Låsens idé är gammal. Romarna var duktiga på finmekanik, och rimligen lutade sig tidigmedeltida låsteknik tillbaka på romerskt kunnande.

Vecka 31 2020

Den här lilla hästen, bara några centimeter lång och med busig man över ögat, är faktiskt ett hänglås. Den är funnen vid sållning av jord från utgrävningen i kvarteret Professorn 4, och dessvärre har vi ingen närmare datering av den. Vi törs dock gissa på 1100-tal till 1300-tal.

Hästen är ihålig och innehåller en fjädermekanism som öppnas genom att en nyckel skjuts in i ett hål i bringan, varvid låsets bygel kan dras ut. Nyckeln och bygeln är försvunna. Låstypen kallas bultlås och de var vanliga under järnålder och medeltid.

Pållen är förmodligen en exotisk pålle. Troligen står vi återigen inför ett föremål från Bysans eller kanske från Mellanöstern. Små bultlås av mässing formade som djur tillverkas fortfarande i Kina. En modern produktion som vilar på tusenåriga traditioner!

Hästen finns utställd i museets basutställning. Du finner flera liknande lås här.

Vecka 30 2020

Vi har tidigare visat vår fina bysantinska elfenbenskam med runor, den som ligger i basutställningen. Vi har också visat ett fragment av en annan med ett minimalt men träffsäkert utskuret lejon på.

Men vi har flera. Den här vackra med fågelornamentik är också gjord av elfenben och har samma ursprung, Bysans vid östra Medelhavet. Den är hittad i lager från 1100-talets mitt.

Det gick en väl frekventerad farled mellan Skandinavien och Bysans under 1000- och 1100-talen, längs ryska floder och Svarta havet. Den här kammen är ett av många uttryck för de kontakterna.

Faktiskt hade de bysantinska kejsarna ett särskilt garde, Väringagardet, som huvudsakligen var sammansatt av skandinaver. Den kändaste legosoldaten var den norske kungen Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i kejsarens flotta. Han var så framgångsrik att han blev utnämnd till livvaktsofficer.

Han lämnade Konstantinopel i smyg på 1040-talet eftersom kejsaren inte ville släppa iväg honom. Då han reste hem för att göra anspråk på den norska tronen 1045, skall han enligt kungasagorna ha passerat Sigtuna med skepp fulla av rikedomar. En och annan elfenbenskam också, kanske?

Kammen är utlånad till Historiska museet i Stockholm och utställd där. Fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 29 2020

Nu står du ansikte mot ansikte med medeltiden! För visst är det medeltid i gubben, med ett bistert uttryck som har rötter långt ned i järnålderns kärva bilder av ansikten.

Bekymret med denna lilla praktpjäs, som vi antar är en schackpjäs, är att vi inte har någon ordentlig datering på den. De enda uppgifter vi har är att den är ”funnen i en avstjälpningshög nära Stadshotellet, inköpt från plåtslagare Pettersson för 10 kr” år 1923.

Den bistre figuren är sex centimeter hög, gjord av älghorn och kan beskådas i vår basutställning ”Sigtunahistorier”.

Vecka 28 2020

Man måste hålla reda på sina grejor, även de små. Förr var det vanligt att måla nummer på varje litet museiföremål. Vissa museer gör det fortfarande. Det är ett bra sätt att veta var en sak hör hemma om den skulle hamna på avvägar.

Om föremålet är för litet att måla på går det alltid att sätta etikett på det. Som här, där etiketten blivit nästan lika vacker som föremålet självt, prydligt fastknuten med svart björntråd. Etiketten är jätteliten, inte ens tre millimeter bred, och siffrorna är knappt två millimeter höga.

Pärlan är en guldfoliepärla, en ofärgad glaspärla med tunt bladguld insmält nära ytan. De finns med i svenska fynd sedan äldre järnålder, men riktigt populära började de bli i Sigtuna ungefär från 1020–1030. Därefter var de vanliga upp emot 1200-talet.

De har troligtvis kommit hit från Bysans via Svarta havet och de ryska floderna. Guldfoliepärlor har tillverkats inom ett område från östra Medelhavet och ända bort mot Indien.

Vecka 27 2020

På det här runbenet från 1080- eller 1090-talet står det ”hera nikala…” Benet är avbrutet, så kanske har det stått något mer.

Hera Nikala. Det skulle kort och gott bli ”Herr Niklas” på nutidssvenska, och namnet är märkligt på två vis. Dels har vi herretiteln hærra. Den återger den latinska herretiteln dominus, som i Sverige som äldst endast tycks ha använts för kung Knut Eriksson och för ärkebiskopen och biskopen i Skara på 1100-talet.

Dels är namnet Nikala/Nigulas/Nikulas inte alls ett skandinaviskt namn, utan det går tillbaka till helgonet S:t Nikolaus, som var biskop i Myra i nuvarande Turkiet på 300-talet. En god man som blivit förebilden till vår tids västeuropeiska jultomte, Santa Claus.

Så vem syftar namnet på? Runologen Helmer Gustavson föreslog: ”Möjligen återspeglar skrivningen på revbenet ett muntligt uttal av namnet på den äldsta kända prästen i Sigtuna”. Men det är inget vi säkert kan veta. Kanske syftar det istället på självaste biskopen från Myra vars kvarlevor förts till Bari i Italien 1087, varefter helgonet snabbt blev ett av Västeuropas mest folkkära.

Egentligen är nog bägge tolkningarna lika spännande.

Läs mera om benet här.

Vecka 26 2020

Denna veckas föremål är en bildgåta. Ett träföremål från decennierna kring år 1000, som är registrerat som ett ”klappträ”.

Det är dock väl kort för att vara ett sånt, och handtaget är också för kort för att ge den kraft och schwung som man vill ha vid klappning av byk. Handtagets längd av endast 7 centimeter passar nog bättre till mindre rörelser och finlir.

Brännmärkena är intressanta. De ser ut som droppar av ett hett material droppat på ytan. Så här ser det ut då man droppar smält brons eller silver på trä, och det finns också anknytning till metallhantverk i miljön som saken kommer ifrån.

Men låt inte det styra er! Hjärnstorma allt ni kan, alla förslag är av intresse. Vi vet inte själva vad det är för något, men är tacksamma för alla upptänkliga uppslag.

Vecka 25 2020

Här är något som en metallhantverkare aldrig gjorde färdigt. Det är ett prövostycke, det viss säga ett slags mönsterprov, eller kanske en ansats till att tillverka en gjutmodell – en förlaga att använda vid gjutning.

Vi ser ett upprepat mönster med tre runda medaljonger med inflätade band, entrelac. Mellan dem ser vi vad som liknar en korsform och en mjukare vegetativ form som kanske skvallrar om en påverkan österifrån. Korsformen går igen i entrelacmedaljongerna och den i högra medaljongen avslutas flätorna med något som ser ut som fågelhuvuden.

Mönstret är skuret i bly, och eftersom bly inte fungerar särskilt bra till bruksföremål förstår vi att detta inte var menat att bli en slutprodukt. Bly är mjukt och håller dåligt i längden. Dessutom är metallen giftig.

Den högra halvan är skuren i djup relief medan den vänstra ännu bara är en skiss. Det har funderats mycket vad slags föremål modellen var menad att bli förlaga till. Kanske en dekorpanel till ett praktfullt skrin?

Föremålet är drygt nio centimeter långt och väger 100 gram – bly är tungt! – och daterat till perioden 1050–1075.

Vecka 24 2020

Ren vikingatid, ca 750–1000, är inte så vanlig i Sigtunas föremålsvärld. Det är väldigt tydligt i föremålskulturen att i staden sker tidigt förändringar som förebådar skiftet mellan vikingatid och medeltid.

En del karakteristiska vikingaföremål finns dock, främst i de äldsta lagren. Där finns till och med några föremål som är betydligt äldre än vikingatiden. Det har ganska nyss skrivits en uppsats vid Stockholms universitet om detta, och en artikel på temat är på gång till höstens utgåva av Situne Dei.

Det här föremålet är ett vikingatida hänge i Borrestil. Stilen har sitt namn efter ett norskt gravfynd och dateras till 800-talets mitt och upp till sent 900-tal. Den karakteriseras av bandformiga djur som slingrar in sig i sig själva och som griper sig fast med tassarna i inramningarna. Djurens ansikten visas ofta rakt framifrån. Här ser du det längst upp på hänget.

Det kommer från sena 900-talslager och det passar ganska bra. Det är väldigt likt ett hänge i en silverskatt från Vårby nära Stockholm som antas vara nedgrävd på 900-talet. Sigtunahänget är dock litet förenklat och plattare i utförandet, och materialet är brons.

Vecka 23 2020

Här är en främmande fågel, ett smycke som är ungefär 55 millimeter brett. Det är ett gravfynd från den tidigkristna gravgården i kvarteret Nunnan strax väster om Sigtunas stadskärna. Den grävdes ut på 1980-talet innan platsen bebyggdes. Sammanlagt undersöktes 117 gravar.

Gravgården var uppdelad i tre större gravgrupper som kanske representerat särskilda befolkningsgrupper eller familjer. Den användes under sent 900-tal och in i 1000-tal. Det är alltså de första generationerna sigtunabor vi finner här.

Fågelhänget låg i en grav som gravgåva. Det är ovanligt med gåvor i kristna gravar men de förekommer sporadiskt under tidig kristen tid. Det spännande med just det här hänget är att det inte alls är skandinaviskt utan att det kommer från östersjöfinskt område; Finland, Karelen och östra Baltikum.

Det här är inte det enda föremålet från Sigtuna som kommer från det hållet. Kontakterna med östra Östersjön var starka under vikingatiden, och kanske kom den gravlagde därifrån.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand

Vecka 22 2020

Ett fynd som ännu inte fått vara Veckans föremål är den så kallade ”Ingegerdsringen”. Nu råder vi bot på det.

Ringen är en liten guldring, liten nog att passa en ung flickas finger. Den har en facettstruktur som är  vanlig på hamrade råämnen av silver och guld i vikingatida skattfynd, samt en punsad prickdekor i anslutning till facetternas åsar.

Att den kom att kallas ”Ingegerdsringen” är ett misstag från en visning av fynd från utgrävningen på museets tomt 1995. Museichefen Sten Tesch föreslog för en flicka som fick prova ringen att ”den kanske en gång tillhört en liten prinsessa – kanske rentav prinsessan Ingegerd”.

Därmed var det klippt. En journalist från Uppsala Nya råkade höra konversationen och nästa dag var nyheten såld till TT: ”Prinsessan Ingegerds ring hittad i Sigtuna!”. Ett rent misstag såklart. Ingen har en aning om vem ringen tillhört, men ”Ingegerdsringen” kommer den nog att få kallas till tidernas ände.

Läs Sten Teschs berättelse om händelsen här.

Och se en liknande ring här, funnen i Wales.

Vecka 21 2020

Urnesstilen var vikingatidens sista djurstil, den sista i en lång rad av nordiska stilar som dominerat Skandinavisk dekor i 700 år. 1100-talet markerar slutet för de nordiska ornamenten, då kontinental romansk kyrkoornamentik konkurrerade ut djurstilarna.

Sitt namn har stilen fått efter de subtila djurslingorna i portalen till Urnes 1100-talsstavkyrka i Sogn och Fjordarne fylke i Norge, och den dominerade runstensornamentiken och smyckeornamentiken från 1000-talets sista decennier. Ett spänne som tillverkades och spreds över hela Skandinavien var urnesspännet med ett slankt djur på, insnärjt i böljande slingor.

I Sigtuna finner vi stilen på runstenar, på ett par gjutna beslag samt på en gjutform som någon gjutit ett stort urnesspänne i. Gjutformen hittades nedanför Gröna ladan och representerar ett drivet hantverk. Vi finner inga rester av utbrett gjuterihantverk i Sigtuna vare sig under 1000- eller 1100-talen, mer än smärre nedslag på olika platser där det tycks som om professionella guldsmeder gjort kortare besök i staden.

Nedtill ser du ett litet parti av portalen till Urnes stavkyrka samt ett spänne i urnesstil från Särestad socken i Västergötland. Fotografierna är tagna av Gabriel Hildebrand/SHM (CC BY-2.5 SE) och bilden av stavkyrkoportalen av Bjørn Erik Pedersen (CC BY-SA 4.0).

Vecka 20 2020

Här är en liten samling mynt med anknytning till Sigtuna. De är alla daterade till 900-talets slut och 1000-talets början.

De två fyrkantiga mynten med obegriplig text är ett par av de få Olof Skötkonungspenningar som hittats i Sigtuna. De kommer från samma plats, kvarteret Ödåker. Även myntet längst upp är ett Olofsmynt. På det står OLOF REX SWEVO, Olof svearnas konung.

Vecka 19 2020

Vi har gott om fynd av amforakeramik från Medelhavet i Sigtuna. Det är vi ganska unika för i Skandinavien. Amfororna tillverkades en gång i keramikverkstäder på öar i Egeiska havet och vid Marmarasjön.

Men hur kom de till Sigtuna? Vi kan anta att de fraktats fyllda med vin eller olja med båt över Svarta havet och upp över floden Dnjepr förbi Kiev, som Sigtuna hade goda kontakter med på 1000-talet. Därefter har de skeppats ut genom Finska viken och in i Östersjön.

Vecka 18 2020

Nu blir det kemilektion! Den här fula keramikplattan, fem centimeter bred, är faktiskt använd i vad som anses vara mänsklighetens äldsta kända kemiska analysmetod.

Metoden kallas ”kupellation” och kom till redan långt före vår tideräknings början, när man utvann silver ur blymalm. Silver finns ofta i blyförekomster och för att frigöra det utnyttjades metallernas olika egenskaper. De flesta metaller reagerar med syre, till exempel bly och koppar som då blir bly- och kopparoxid. Ädelmetallerna silver, guld och platina reagerar däremot inte alls så. De förblir rena hur mycket syre de än utsätts för.

Genom att smälta blymalm och blåsa syre över upptäckte man att blyet blev till smält blyoxid som flöt åt sidorna, medan silvret separerades ut och kunde tas tillvara. Samma metod används vid analys av utblandat silver – silver i mynt och smycken är ju oftast blandat med koppar. Man vägde ett litet prov av det orena silvret, kupellerade med bly så att kopparn försvann, och vägde den renade silverbiten igen efteråt. Då fick man reda på silverhalten.

I Sigtuna är de här keramikplattorna vanligast runt år 1000 – en tid då det fanns mycket silver i Skandinavien efter plundringar i England. Det var då kung Olof gjorde mynt i Sigtuna. Sedan finns ännu en period då de var vanliga, i en silversmedja från slutet av 1100-talet. Den smedjan var troligen knuten till kung Knut Erikssons myntning.

Vecka 17 2020

Kärleken till sitt hem. Detta är en husmodell av Drakegården på Stora gatan 33 i Sigtuna. Modellen är gjord av Arvid Drake(född 1876) och uppvuxen i Drakegården. Som 25-åring fick Arvid arbete vid Kungliga järnvägsstyrelsen i Stockholm och flyttade till storstaden. Men han kom ständigt tillbaka till sitt barndomshem och sin hemstad. Arvid var en ihärdig amatörfotograf på sin fritid. Tack vare honom finns en otrolig dokumentation av Drakegården och Sigtuna med omnejd. Sigtuna museum har många av Arvids fotografier i sina samlingar. Arvid satte själv ihop en hel bok om gården som han gav namnet Hemmaboken, den tillhör nu hans ättlingar. I den finns en skriftlig kärleksförklaring till huset på sju sidor, många fotografier och teckningar av huset i stort och i detaljnivå.

Arvids kärlek till sitt hem ses också i denna modell som han tillverkade 1910. Modellen är en skattkista. Huset går att lyfta av och i sockeln finns Arvids ritningar till modellen, en brandstege samt tapetrester från det riktiga huset.

Modellen och mer om det som hänt i huset finns att titta på och läsa om i Sigtunahistorier Drakegården.

Vecka 16 2020

Här är ett fruset ögonblick från 1200-talet. Bilden föreställer en halv degel där den sista droppen smält brons stelnat vid mynningen när smeden sist tömde den. Den lilla bilden, fotograferad av Erika Åberg, visar hur det ser ut när smält silver hälls från en degel till en gjutform.

En degel är alltså en liten kopp av keramik att smälta metall eller glas i. Deglar kan vara stora också. Gjuter du kyrkklockor eller turbiner till jetmotorer behöver du rejäla deglar som rymmer tiotals liter. Men de medeltida guldsmedernas deglar var oftast gjorda för mindre än en deciliter metall.

Smyckegjutningen i det tidigmedeltida Sigtuna var knappast intensiv, i alla fall om vi jämför med föregångaren Birka där man massproducerade smycken på 800-talet. I Sigtuna göts det litet då och då på 1000-talet. Den enda specialiserade silversmedja vi känner till fanns vid Stora gatan i kvarteret Trädgårdsmästaren vid århundradets mitt. Men någon massproduktion som i Birka har vi inte funnit spår efter. Olika tider har olika seder.

Det är spännande med föremål som tiden frusit i. Det är charmen med arkeologi.

Vecka 15 2020

Sigtuna museum & Art önskar alla en Glad Påsk med detta så kallade uppståndelseägg tillverkat i glaserad keramik.

Det tillverkades i Kievtrakten i nuvarande Ukraina och flera liknande har hittats vid arkeologiska utgrävningar på svenska fyndorter med kulturlager daterade till sen vikingatid och medeltid. Sigtuna är en av dessa platser och här har hittats flera. Just det här ägget är daterat till 1100-talet och visas i Sigtuna museums utställning.

Uppståndelseäggen är i håliga och har en liten kula i mitten som rasslar när man skakar på det. Kulan symboliserar livets frö, återfödelse och Jesu återuppståndelse. Ägget har fortfarande ett starkt symbolvärde i den kristna traditionen.

Men dekorerade ägg är en förkristen företeelse som har funnits till exempel i både det antika Rom och i Persien. Och i Kievtrakten kan traditionen att dekorera ägg härledas till dyrkan av den förkristna givmilda solguden Dažbog. När kristendomen spreds överfördes traditionen på den återuppståndne Kristus.

Än idag är man speciellt duktig på att dekorera påskägg i Ukraina, och traditionen kallas ”pysanka”.

Vecka 14 2020

Vikingatiden var färggrann, det vet vi. Men det finns inte så mycket kvar av allt det granna på föremålen från den tiden. I Köpingsviks kyrka på Öland finns runstenar som har originalfärg bevarad eftersom de legat inomhus sedan medeltiden. De är målade i rött, vitt och svart.

De mest lättillgängliga färgerna var röd järnockra, rödorange blymönja, blyvitt och lampsvart som framställts av sot. Det finns också spår av dyra importerade färger, som röd cinnober på en runsten från Spånga kyrka och gul arseniksulfid på en trädetalj från en stavkyrka från Hørning i Danmark, daterad till ungefär 1060.

Vi har inget bevarat måleri från Sigtuna, men den här träpanelen antyder indirekt att den kan ha varit målad. Den har en mönsterslinga som är inristad med en knivspets, så svagt att den inte kan vara annat än en skiss – rimligen en skiss för bemålning. Rekonstruktionen till höger ger en vink om vad som kan hända med vikingatiden om vi leker lite med tidevarvets vanligaste färger.

Vad panelen varit för något vet vi inte. Kanske en möbeldetalj eller en inredningsdetalj? Den kommer från utgrävningen vid Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999.

Vecka 13 2020

Den största myntskatten från Sigtuna stad hittades i kvarteret Professorn 1999. I ett hus från tidigt 1000-tal fanns en klump mynt som konservatorn fick stort besvär med att ta isär. Troligen hade skatten legat förpackad. Emballaget var borta sedan länge men mynten låg fortfarande snyggt staplade.

Klumpen innehöll 156 mynt. De kom från Tyskland, Böhmen, Italien och England, men de allra flesta var tyska. Det yngsta myntet var italienskt och daterat till 1027.

Trots att skatten är samtida med Anund Jakobs myntningsperiod fanns inte ett enda sigtunamynt, och det förbryllade forskarna litet. Kanske har mynten kommit hit förpackade som de påträffades och genast gömts undan vid ankomsten?

På bilden ser du klumpen som den såg ut då den hittades och ett tyskt mynt präglat under kejsarna Otto II/Otto III eller den senares förmyndare kejsarinnan Adelheid, samt ett engelskt präglat under Knut den Store – notera den spetsiga hjälmen på kungaporträttet. Bilderna är tagna av Arkeologiska forskninglaboratoriet.

Du kan läsa mer om skatten här om du vill.

Vecka 12 2020

Eftersom vi börjat bearbeta 1999 års utgrävning i kvarteret Professorn, har vi fått skäl att åter se lite extra på fynden. Det händer saker i snabb takt nu, när fräscha ögon ser på fynd som ingen detaljstuderat de sista femton åren.

I ett fyndrikt hus från sent 900-tal dök ett engelskt ethelredmynt och den här lilla kollektionen upp. Det du ser på bilden togs in som en enda fyndpost som blev katalogiserad som ”föremål”, men nu har vi blivit varse vad föremålen faktiskt är för något!

Det är en amulettring med minst åtta små torshammare av järn, troligen finns rester av en järnring inne i rostklumpen, samt en kedja och ett löst eldstålshänge av mässing. Till det kommer ett fragment av en ringbrynja som du ser upptill i bilden.

Amulettringen är ett ovanligt fynd för att vara från en boplats, som regel brukar de hittas i gravar. Fyndet är en spännande spegling av brytningstiden mellan hedniskt och kristet i det äldsta Sigtuna, och det mångdubblar i ett slag antalet torshammare som vi funnit i staden.

Håll utkik! Det kommer säkert att komma flera överraskningar från den här utgrävningen, som till och med förbluffar oss här på museet!

Vecka 11 2020

Arbetet med att sammanställa rapporten från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn år 1999 har nu sparkat igång. Sedan månadens början arbetar tre projektanställda arkeologer året ut, tack vare fondmedel från Berit Wallenbergs Stiftelse.

Här är ett första ”aha!” som dök upp redan under den första veckans arbete – vi tror det är ett litet fragment av en stående varptyngd vävstol från 900-talets slut! Stycket bör vara en liten del av den stående konstruktionen, med jämnt placerade genomgående hål.

Stolpen kan nog tyckas vek, men den har också krympt rejält då huset med vävstolen brunnit ned. Fragmentet består helt och hållet av skört träkol. Denna vävstol har dock knappast varit lika stadig som den på teckningen, som är uppbyggd av två stadiga trädstammar.

I resterna av huset fanns två små gropar med ungefär 80 centimeters mellanrum som vi tolkar som spår där stolparna stått mot golvet. Som ni ser är fragmentet både smuligt och smutsigt. Det valdes aldrig ut till konservering, rimligen på grund av det dåliga skicket. Konservering är dyrt, och det var många föremål som skulle trängas inom budgeten.

Vecka 10 2020

Den här veckan fortsätter vi på temat vikingatida vardagsgraffiti. Det här är ett av våra mest spännande ristade ben, som hittades vid utgrävningen ovanför Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999-2000.

På den ena sidan tronar ett präktigt långskepp i all sin glans, med litet svajig form men vi känner ändå genast igen det som en klinkbyggd båt. Stävarna är litet besynnerliga med sin V-form. De liknar inte stävarna på andra skeppsristningar.

På den andra sidan finner vi inte mindre än fyra skeppsstävar. Två av dem är skissartade och dolda bakom bilder som vi inte vet hur vi skall tolka. Djuret i mitten – är det en fågel, fisk eller mittemellan? En bäver eller en delfin eller en haj?

Och den besynnerliga julgranslika figuren till höger – den kan tolkas på tusen olika sätt. Är det en mast med ett segel eller en skeppsstäv med åror? Om den är det senare skulle bilden med sitt frontperspektiv vara ganska revolutionerande, i en tid då det mesta – både folk och fä och annat – tecknades från sidan, i profil.

Benet är daterat till 1000-talets början. Teckningarna är gjorda av Uaininn O’Meadhra, och du kan läsa mera om ristningarna i Situne Dei.

Vecka 9 2020

All dekor är inte mästerlig, somlig dekor är naiv men personlig. Vi har många småföremål med enkla ristningar på i Sigtuna: kammar, sländtrissor och många bennålar.

Långt ifrån alla var lika drivna som hantverkarna i verkstäderna, och alla var inte heller lika drivna som den person som hastigt skissade ett djur i urnesstil på den stora dräktnålen till höger. Det är det djuret du ser renritat på teckningen upptill i bilden.

Nej, de flesta var nog som folk är mest när det gäller att rita. De små ornamenten som ristats med knivspets är ofta både kantiga och barnsliga. Men det är inte det viktiga. Det viktiga har varit att göra föremålet till sitt, och att markera detta.

Av alla sådana personliga skisser är kanske den finaste vår vikingatida kam med Kristusfigur på, med utsträckta armar och gloria. Även om den ser barnslig och beskedlig ut, nästan som ett lindebarn, är den inte bara en enkel ägarmarkering. Den är också ett kraftfullt statement i den brytningstid som det tidiga Sigtuna befann sig mitt i.

Renritningen av urnesdjuret är gjord av Uaininn O’Meadhra.

Vecka 8 2020

Eftersom vi visade guldfiligranhänget från kvarteret Tryckaren för några veckor sedan, passar vi också på att visa patrisen från samma plats. Den skvallrar om samma danska högreståndsursprung som hänget.

En patris är ett underlag för tillverkning av smycken av tunt guld eller silver. Den är en form som anger dekoren i stora drag, och när dekorskissen är överförd till föremålet kan guldsmeden gå vidare och utveckla mönstret med filigranteknik och göra det strängt taget hur elegant som helst. Ett av de elegantare exemplen på sådana runda spännen finns i den danska Hiddenseeskatten: https://en.wikipedia.org/wiki/Hiddensee_treasure

Patriser av samma typ har hittats på ett par ställen i Uppland, men framför allt i Sydskandinavien. Det största fyndet består av 42 stycken(!) som en gång tappats i vattnet i hamnen i vikingastaden Hedeby. I Borgeby i Skåne har man funnit en gjutform för en likande patris. Dateringarna ligger generellt i sent 900-tal.

Våra fynds starka anknytning till den danske kungen Harald Blåtand, både guldfiligranhänget och patrisen, är kittlande. Vad den egentligen berättar i detalj kommer forskningen att fortsätta att diskutera länge än.

Fotot är taget av Gabriel Hildebrand

Vecka 7 2020

Det var ett tag sedan vi visade något av trä här, så det är nog dags. Här är ett av våra finaste små träföremål. Det är ett skaft, troligen till en sked, med en vackert skuren flätornamentik.

Vad man inte ser uppifrån, det ser man från sidan. I änden avslutas skaftet nämligen av ett litet drakhuvud. Diskret utfört och utan ögon, men med ornament över pannan och med en omisskännligt rytande liten mun.

Skaftet är hittat i Sigtunas allra djupaste lager, från den äldsta sigtunatiden vid slutet av 900-talet. Äkta vikingahantverk således, och fört till staden av dess tidigaste inbyggare. Eller också är det tillverkat på plats.

Vecka 6 2020

Hur gjorde egentligen runstensmästarna? Högg de på fri hand, eller gjorde de en skiss först?

Det verkar ju rimligt att de skissade upp vad som skulle huggas först, för överblickens och helhetens skull. Som vilken konstnär som helst skulle ha gjort. Det här fragmentet visar att åtminstone en Sigtunamästare har gjort så, vid 1000-talets mitt.

Stenen är ett litet fragment, troligen av ett gravmonument som aldrig blev färdigt, och den har en grund ristning – ett övertygande spår av runristarens arbetsmetod. Fragmentet kommer från ett hus som avlöste Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren. I närheten tycks ha funnits en stenhuggarhytta under 1000-talets slut, knuten till kyrkomiljön på museets tomt.

Just den här röda sandstenen, som brutits på holmarna nere i Södra Björkfjärden i Mälaren, användes ofta i Sigtuna till gravmonument och kyrkliga inventarier. Det finns en artikel av forskaren Cecilia Ljung om det, för den som är nyfiken.

Vecka 5 2020

De här föremålen är isläggar, mellanfotsben av häst som bearbetats så att de kan sättas under skorna och åka på isen med. Det finns även små isläggar av fårben som passar barnstorlekar, och mellanstora av koben.

Traditionen att åka islägg sträcker sig ned i sen stenålder och ända upp i modern tid. Isläggsåkandet var till exempel fortfarande vid liv bland estlandssvenskar på Stora och Lilla Rågö på 1920-talet.

Att åka islägg är litet knepigt, de vet de som försökt. Man kan inte göra skär som när man åker vanliga skridskor, utan man får hålla fötterna stilla och staka sig fram med en eller två stavar istället, som när man åker skidor.

Den här vintern verkar bli ganska isfattig här i Mellansverige, så det blir nog inte aktuellt med något isläggsåkande i år.

Vill du läsa mer om isläggar i Birka och i Sigtuna, finns en forskningsrapport som kan laddas ned här.

Vecka 4 2020

Får vi presentera det läckraste bling-bling som hittats i Sigtuna? Det här kommer från kvarteret Tryckaren i centrala staden. Det är ett litet guldhänge, ett par centimeter brett, med ett stiliserat djurhuvud i filigranteknik. Vi kan se dess glosögda blick nedtill.

Vad som är intressantast med hänget, förutom det påkostade utförandet, är själva stilen. Den går ihop med stilen i en berömd tysk vikingaskatt, Hiddenseeskatten, som bestod av ett knappt tjugotal hängen och spännen om sammantaget 600 gram guld. Allt i samma stil som i vårt smycke.

Skatten är daterad till sent 900-tal, och skatt såväl som stil brukar knytas till den danske kungen Harald Blåtand. Från kvarteret Tryckaren har vi också en patris i snarlik stil, ett redskap att tillverka runda spännen med, som också är knuten till Danmark och Harald Blåtands tid. Så, vad är det vi har här? Spår efter besök av danska hovguldsmeder i det allra tidigaste Sigtuna?

Hänget finns hos Historiska museet i Stockholm. Fotot är taget av Gabriel Hildebrand.

Vecka 3 2020

Och vad är det här då? En låda chips? Nej inte riktigt, men nästan. Det är en talande bild av intensiteten i kammakeriet i Sigtuna under 1100-talet. Sådana här huggspån av älghorn kan man skotta med spade ur decimetertjocka lager längs Stora gatan, åtminstone vid kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn.

Spånen är avfall som blivit till då hantverkarna huggit till älghornen till passande bitar att göra kammar av, bitar som sedan sågats till den form som önskats. Bara från kvarteret Professorn 1, vid Gröna Ladan, har vi tagit tillvara närmare ett och ett halvt ton hantverksavfall från horn- och benhantverk. Då kan var och en förstå omfånget av kamproduktionen!

Kammar har tillverkats alltifrån stadens grundläggande, men vi ser en markant ökning under 1100-talet, då tillverkningen i hög utsträckning skett i små hantverksbodar nära gatan. Det verkar som om var och varannan tomtägare hade kammakare i sin tjänst då, åtminstone under intensiva perioder.

Det är också under denna tid ett merkantilt tänkande så smått börjar få fäste. Sigtuna omtalas ofta som en handelsstad, men var knappast grundad som en sådan. Det tycks vara först under 1100-talet som ett medeltida marknadstänkande börjar växa fram, med hantverksproduktion för avsalu.

Vecka 2 2020

Denna veckas föremål är ett enkelt ting, men ändå ståtligt i allt det enkla och vardagliga. Det är ett handtag av järn till ett större kärl, troligen till en laggad hink eller till en gryta som hängt över elden.

Att en hink är ”laggad” innebär att den är tillverkad på samma vis som tunnor, det vill säga att ett flertal stående bräder – stavar – bundits ihop med ett antal tunnband av metall eller trä.

Vårt handtag är elegant smitt och ämnet böjts till krokar vid sidorna. Det har också vridits i spiral för den dekorativa effektens skull, förutom på mitten där det är slätt för att det skulle ligga bekvämt i handen. Man har funnit ett flertal sådana här på Birka, ett av dem sitter fortfarande monterat vid sin gryta av täljsten.

Handtaget, som är 34 centimeter brett, kommer från en tidig fas i Sigtunas historia, troligen från slutet av 900-talet eller strax därefter.

Vecka 1 2020

Träbiten på bilden ser inte mycket ut för världen, men det är inte lätt att se snygg ut när man suttit 900 år i ett bjälkhål i en stenmur högt uppe i ett torn. Trots sitt luggslitna yttre är det en bit ädelt trä – det är en rest av bjälklaget till den översta tornvåningen i S:t Pers ruin i Sigtuna. Den plockades ut under höstens renovering.

Två prover har nyss skickats till Lunds universitet för årsringsdatering. Årsringsdatering stödjer sig på att år med olika väder ger olika tillväxt i trädens årsringar. Med tillräckligt många ringar bevarade, kan sekvensen av oliktjocka ringar jämföras mot tidigare upprättade kurvor med känd ålder, och det går i många fall att bestämma på året när ett träd huggits ned även om det hände för 1000 år sedan eller mer.

Det här kan bli värdefullt, eftersom vi inte har några absoluta uppgifter om hur gammal kyrkan egentligen är. Den är hittills endast daterad utifrån arkitekturhistoriska jämförelser. Ibland har den daterats till efter år 1100, ibland före.

Har vi nu tur har vi en exaktare datering av slutförandet av det mäktiga tornet innan det nya året är slut. Om årsringarna på proverna nu räcker till för det. Det lär visa sig.

Vecka 52 2019

Förra året visade vi upp tomtens grötsked i mellandagarna. Här är tomtens kåsa, som han förlorade i Sigtuna någon gång mellan år 980 och 1030.

Med den drack han vatten ur bäckar på sina resor, använde till att vattna sina renar och smånissar, och det var säkert den han tog fram när det vankades glögg i gårdarna. Eller mjöd i alla fall, som var mera vanligt på den tiden.

Vi har haft den i våra samlingar sedan vi hittade den i kvarteret Professorn för 20 år sedan. Vid juletid brukar tomten komma förbi och banka på museets dörrar för att få den tillbaka. Då brukar vi släcka lyset och låtsas att vi inte är hemma, för vad skall en tomte med en trasig kåsa till? Då är den mera värd i våra samlingar, tänker vi.

Se där, nu fick arkeologen chansen att ljuga litet den här julen med. Vi vet väl inte sjutton vems kåsa det här har varit. Men att den är 1000 år gammal, det är dagsens sanning!

Vecka 51 2019

Så här veckan före jul brukar arkeologen ljuga ihop en riktigt fet skröna om tomtar och troll, men så blir det inte i år. Vi får se om det kanske blir några härliga överdrifter i mellandagarna istället, men vi lovar inget.

Nej, istället visar vi upp litet historiskt julpynt ur samlingarna. Det här är några julgransprydnader av sockermassa från åren runt 1900. De har tillhört fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren kring år 1930, där hon bodde fram till 1950-talet.

Vi ser en tupp, ett får, en lyra och en rosa lilja. Lyran är märkt med årtalet 1911 och den lilla karamellen med änglabokmärket är märkt med året 1897 på baksidan.

Vecka 50 2019

Året kryper mot sitt slut och vi avslutar det försiktigtvis med att hitta ett nytt runben. Det är ganska typiskt för våra gäckande Sigtunasamlingar!

Eller ben och ben – det är väl snarast ett ”runhorn” detta – en bortkastad bit älghorn från 1000- eller 1100-talets kamverkstäder, i det här fallet från kvarteret Tryckaren strax väster om museet. Det är hittat redan 1928 då man grävde för att bygga apoteket, men det har visst lyckats gömma sig ända sedan dess.

Den här veckan satt vi och redigerade bilder som togs för ett par år sedan för att lägga in dem i databasen (http://emuseum.sigtuna.se) och där, i bildbehandlingsprogrammet, uppenbarar sig plötsligt runorna O och T. Präktigt stora.

Man kan undra vad OT står för. Det betyder nog varken Oliver Twist eller ”oxidationstal”, så mycket är vi säkra på. Vi får se om runexpertisen kan leverera en tolkning, och avgöra om texten är äkta. Det händer att folk är klåfingriga och ritar egna ristningar. Det har vi sett exempel på förr.

Vecka 49 2019

Det här halsbandet är ihopsatt av glaspärlor från en mängd olika platser i Sigtuna, för att ingå i museets basutställning för 40 år sedan. Normalt då man gör så här gör man en liten karta över föremålen och deras fyndnummer, så att det skall vara lätt att lägga dem tillbaka på sina platser när de tas ut ur utställningen igen.

Till de här pärlorna gjordes ingen karta. Så hur bär vi oss då åt för att hitta rätt? Jo förr i tiden, för hundra år sedan och faktiskt ända in på 1970-talet, tog man sig tid att måla nummer på alla föremål. Precis som på de tre små glasföremål du ser i förstoring upptill. Minsta lilla fragment fick otroligt små siffror målade på sig med fin pensel, ibland bara någon millimeter höga.

Vecka 48 2019

Denna veckas föremål är en repris. Vi visade ett liknande 2016, men de här sakerna är så spännande att de förtjänar att synas litet extra. Det är ett litet fragment av en slipad platta av grekisk porfyrit.

Grekisk porfyrit är en grön vulkanisk sten som var populär i pelare och golvplattor i romerska palats. De tyska städerna Köln och Trier grundades av romarna och många av dess palats och badinrättningar smyckades med stenen. Då talar vi om det första århundradet, för 2000 år sedan.

Under tidig medeltid, när palatsen varit övergivna i århundraden, började stenarna spridas som altarstenar i Nordeuropa. De sattes i bärbara altaren att ställa kalk och oblattallrik på vid mässan. Kompletta sådana finns i Tyskland och vi har också en enkel variant funnen i Hedareds stavkyrka i Västergötland, där stenen ligger infälld i ett rektangulärt trästycke.

I Sigtuna har vi funnit ett tiotal stenar som kan ha fungerat som hemaltaren när mässan firades i 1000-talets hemmiljöer, innan det fanns någon organiserad kyrka i staden.

Det är en lång väg för en sten att färdas från ett stenbrott på Peloponnesos till ett golv i ett badhus i Köln och sedan vidare till hallen på en stadsgård i Sigtuna. Den resan tog nära 1000 år!

Vecka 47 2019

Vi hade nyligen arkeologen Inger Zachrisson och etnologen Katarina Ågren på besök i magasinet. De spanade efter föremål som kan härledas till samisk tradition.

Det visade sig att inget är självklart. Vi har ju ett drygt tjugotal flätverksornerade hornskedar eller spatlar i samlingarna, av en typ som också finns på Birka och som ibland försiktigtvis knutits till samisk hantverkstradition. Vi har till exempel gjort så i vår utställning.

Utan tvekan kan senvikingatida mönsterslingor ibland se ”samiska” ut för våra ögon, men det är svårt att sätta fingret på när egentligen den samiska traditionen gjort de här ornamenten till sina. Det tycks osäkert att det skulle ha skett så tidigt som under 900–1100-tal.

Några saker höjde dock ögonbrynen på våra gästande forskare – skeden nedtill på bilden där dekoren avviker i stil, och våra unikt tidiga flätade korgarbeten från slutet av 900-talet. De senare bedömdes vara av finskt ursprung.

Vecka 46 2019

Hösten 1995 gjordes ett spännande fynd i kvarteret Professorn. Vid Sigtunas vikingatida strandzon på vad som en gång varit två till tre meters vattendjup hittades ett hundratal pärlor av karneol, glas med guldfolie och guldfiligran, samt ett par stora fingerringar av guld.

Små skatter helt enkelt. Pärlorna låg i små samlingar inte långt ifrån varandra, som om de en gång varit uppträdda på halsband, och ringarna låg alldeles i närheten.

Vecka 45 2019

De bästa utgrävningarna görs i museernas magasin. Arkeologen Olof Heimer, som hjälpt oss att fotografera föremål en tid, uppmärksammade än en gång denna sanning i förra veckan.

Vid en större utgrävning 1976 för utvidgning av vårdhemmet Humlegården hittades detta föremål och registrerades som ett kopparbleck. Dock skrevs texten ”mynt?” in som en anmärkning, men sedan tycks ingen ha fäst så mycket avseende vid det.

Idag står dock klart att det verkligen är ett mynt, och ganska fint fast det är slitet. Det är ett bysantinskt ”kristusmynt” från perioden sent 900-tal till tidigt 1100-tal. På den hårt slitna framsidan anas en bröstbild av Kristus med en svag gloria runt huvudet, och på baksidan finns texten +IhSЧS / XPISTЧS / bASILЄЧ / bASILЄ – Jesus Kristus, Konungars Konung.

Så, vi fick oss ännu ett bysantinskt mynt till vår kännedom, som letat sig från Konstantinopel via Svarta havet och de ryska floderna ända till Sigtuna. Ordentligt slitet men fint ändå!

Vecka 44 2019

Vi har visat en del mynt under hösten. För några veckor sedan visade vi ett par med probermärken, som man hackat med kniv för att bedöma silvrets kvalitet utifrån färgen. Nu fortsätter vi ett steg till på det spåret.

Ett av järnålderns vanligaste fynd är hängbrynen – små brynen av skiffer. För ett par år sedan presenterade den tjeckiske forskaren Martin Ježek en ny tolkning av dessa. De skulle snarare vara proberstenar, som man skrapat ädelmetall mot och bedömt kvaliteten utifrån färgen på skrapmärket.

Ježek har analyserat brynen från Birkas gravar, och funnit att överväldigande många verkligen har rester efter lätta skrapmärken som innehåller guld och silver. Det fanns en lång europeisk tradition, ända sedan bronsåldern, att lägga ned proberstenar i gravar. I Skandinavien levde den kvar ända in i vikingatid, enligt forskaren.

Om detta stämmer måste vi omvärdera många av våra brynen, och förstå att de berättar en helt annan historia än vi trott. Anknytningen till forntidens värdering av ädelmetaller är en spännande tolkning som vidgar våra vyer en hel del.

Vecka 43 2019

Här är ett mynt från Orienten igen, ett av ett tiotal som vi har från Sigtuna.

Just det här är intressant eftersom det sätter fokus på hur länge föremål kunde vara i bruk innan de kasserades eller slarvades bort.

Myntet är slaget i Samarkand under emiren Isma’il ibn Ahmad under perioden 295–301 efter hijra, det vill säga mellan 912 och 919 enligt västerländsk tideräkning. Sedan har det färdats till Skandinavien där det förgyllts och förvandlats till smycke någon gång under vikingatidens lopp. Som smycke har det använts ända in i medeltid innan det hamnat i jorden, så sent som mellan 1200 och 1230, då redan 300 år gammalt.

Det ger litet perspektiv på problematiken med datering av kulturlager och forntida gravar efter föremålen som finns i dem. Vi måste ha i beräkningen att vissa föremål kan ha varit använda lång tid. Ett enda ensamt föremål ger ingen säker datering.

Vecka 42 2019

Den här veckan presenterar vi en vild spekulation. Eller inte så vild när allt kommer omkring, kanske, men likväl en spekulation.

Här har vi två delar av horn till ett svärdsfäste. Svärdsknappen är funnen i sållmassor från grävningar inför bygget av Humlegårdens vårdhem 1960. Parerstången är funnen vid utgrävningar i anslutning till en utvidgning av samma vårdhem år 1976.

Vi har inte exakt koll på var i schakten de båda är funna, men de kommer från platser mycket nära varandra. Och faktum är att vi har väldigt få delar av vikingatida svärd från Sigtuna. Detta gör sannolikheten att just de här två kommer från samma svärd hyfsat trovärdig.

Den enkla odekorerade och lätt rundade formgivningen är densamma, både på knapp och parerstång.

Vecka 41 2019

Veckans föremål började som en bildgåta i sociala medier. Vi hade ingen aning vad detta var för något.

Föremålet består av ett kort skaft av horn, eller möjligen valben, med en dekorerad yta av brons i ena änden. Denna är fastsatt i skaftet med en genomgående nit som är säkrad med en stor rund nitbricka på motstående sida.

För sin storlek, 27 millimeter hög och lika stor i diameter, är föremålet förhållandevis tungt – 25 gram. Kanske är det valben i föremålet. Valben har en högre täthet och tyngd än annat benmaterial.

Våra gissningar stod mellan en sigillstamp, en vikt, eller en spelpjäs. Till slut kom vi tipsvägen fram till att det är en irisk spelpjäs från vikingatid. Liknande har påträffats i Dublin, och de har en spetsig peg nedtill som passar i hålen i hnefatafl-spelbräden av en typ som också påträffats på Irland. På vår pjäs är peggen avbruten. Det är en irisk hnefatafl-kung!

Den är funnen i kvarteret Trädgårdsmästaren och daterat till perioden 1050–75.

Vecka 40 2019

Sigtuna var från början en kristen stad där kristen gravsed iakttogs. Det kristna begravningsskicket skilde sig från det tidigare hedniska i att man inte längre kremerade de döda och att de inte längre fick med sig några gåvor. Till himlen får man ju ändå inte ta något med sig.

Dock fanns det övergångsvariationer under 1000-talets första hälft. Den döde kanske fick med sig en kniv eller ett mynt. Men inte mer än så.

En grav skiljer sig dock från alla andra gravar vi grävt ut, och det är en kvinnograv som fick namnet ”Slavias grav” vid utgrävningen. ”Slavia” fick faktiskt med sig sina smycken på vandringen till den andra sidan. Det beror på att hon nog var inflyttad till staden. Hennes seder blev respekterade vid begravningen.

De smycken hon fick med sig var de två tinningringarna, som slaviska kvinnor bar vid tinningen i sina huvudkläden, samt sitt kuriska armband. Kurland ligger i nuvarande Lettland, så det är inte helt klart om ”Slavia” var av slaviskt ursprung eller baltiskt.

Bilden är tagen av Gabriel Hildebrand.

Vecka 39 2019

Både smyckesilver och myntsilver blandas som regel ut med koppar, som gör silvret hårt och tåligt. En klassisk smyckestandard med tusenåriga anor är sterlingsilver, med 92,5% silverhalt.

I myntningens idé ingick att myntherren kunde tjäna en hacka för egen del, genom att göra nya myntupplagor med jämna mellanrum och dra in tidigare upplagor från marknaden. De gamla mynten fick växlas in mot den nya upplagan, penning för penning, med skillnaden att det var lite mindre silver i de nya mynten. Silveröverskottet från inväxlingen tog myntherren hand om. Den norske kung Harald Hårdråde (1045–1066) är känd för att ha dragit ned silverhalten i sina mynt ända till 33%.

På vikingatiden hade både hantverkare och affärsmän god koll på silverkvalitéerna. Man skilde på brennt eller skírt silfr – raffinerat silver; finsilver – samt bleikr silfr, blá silfr och grá silfr – blekt, blått och grått silver. Allteftersom det blandas ut försvinner finsilvrets varma färgton och övergår till blå- och gråaktigt. För att avgöra kvaliteten vid affärer var det vanligt att göra små hack med en knivsudd på mynten och bedöma silvrets färg med tränade ögon. Bilden visar ett tyskt 1000-talsmynt och ett opräglat myntämne med sådana så kallade ”peck marks”, funna på gravgården i kvarteret Nunnan.

Vecka 38 2019

Under 800- och 900-talen flödade Östersjöområdet över av orientaliskt silver. Vikingafärder längs den ryska floden Volga till marknader vid Kaspiska havet tog hit så mycket mynt att vi fortfarande kan finna skatter med östligt silver i svensk jord. Särskilt Gotland är rikt på skattgömmor.

Från mitten av 900-talet avtog införseln. Det finns flera förklaringar, bland annat politiska. Skandinaver kunde inte längre handla med folken vid Volgas mynning. Vi ser också att silvret i mynten blev sämre än tidigare och den försämringen kan också ha spelat roll. Från att ha varit nästan rent silver började det blandas ut med allt mera koppar.

Det här är ett av de yngre islamska mynten vi har, en dirhem slagen i nuvarande Tasjkent i Uzbekistan mellan åren 978 och 982. Man ser på färgen att silverhalten är låg. Jämför med lystern hos det äldre myntet av finsilver uppe till höger. Det är också mycket tunnare i godset än tidigare mynt. Det märks att det snålats med silver vid tillverkningen.

Myntet hittades på 1930-talet vid en utgrävning som sträckte sig från Stora torget till S:t Lars ruin. Det är ett av ett tiotal islamska mynt som hittats i Sigtuna.

Vecka 37 2019

Vi vädrar nog vårt lull-lull alldeles för sällan. Ni vet, guld och sånt. Delvis beror det nog på att vi har så litet att vi nästan glömmer att vi överhuvudtaget har något.

Sedan är ju inte allt det som glimmar guld, heller. Det är det här lilla emaljcloisonnéarbetet ett bra exempel på. Det är jättelitet guld i det. Det fina är istället kombinationen med glaset och den lilla fyrklöverformade blomman mot den smaragdgröna bakgrunden. Och att den är så liten. Bara 6–7 millimeter i diameter.

Smyckedetaljen hittades i ett hus från 1175–1200 i kvarteret Trädgårdsmästaren, på en tomt som huserade en rik juvelerarverksamhet i hundratalet år, och kanske tillverkning av myntstampar för kung Knut Eriksson.

Men den är knappast gjord där. Den kommer från medelhavsområdet och representerar en högt driven bysantinsk eller italiensk juvelerarkonst.

Vecka 36 2019

Trä är ju väldigt trevligt, så vi tar fram ett träföremål den här veckan med. Ett ordentligt fat den här gången, eller en skål. Halv visserligen, men fin.

Det är inte så vanligt att finna 1000- och 1100-talens husgeråd av trä så intakta, och vi är kanske inte alltid beredda på att de skall vara så här delikata i formen heller? Formgivningen skulle lika gärna kunna passa en designad skål fylld med äpplen och bananer på ett vardagsrumsbord i Märsta år 2019!

Men nu är den här skålen faktiskt senvikingatida eller tidigmedeltida. Diametern är 42 centimeter och tjockleken ungefär 2 till 2,5 centimeter. Som så många andra av våra unika träföremål kommer kärlet från utgrävningen i kvarteret Professorn 1999–2000.

Vecka 35 2019

Här är något ganska ordentligt fint, fast det kanske inte ser så ut vid första anblicken. Det är två väskbyglar av trä från 1000-talet. Väskan har varit ganska stor, nästan 50 cm bred, och byglarna har suttit upptill på ömse sidor om öppningen.

Liknande väskbyglar har hittats på Birka och i Hedeby, den stora vikingastaden i nordligaste Tyskland. Birkabyglarna är något mindre medan de från Hedeby närmar sig våra storleksmässigt.

I några av hålen sitter fortfarande rester av väskan kvar. Den verkar ha varit vävd av ganska grovt växtfiber. Byglarna kommer från kvarteret Professorn, vid Gröna ladan, där de hittades 2000.

Vecka 34 2019

Förra veckan visade vi en stylus att skriva på vaxtavlor med, från kung Olofs mynthus. Den här veckan visar vi en till.

Den är litet speciell, på två sätt. Dels för att det finns en nästan likadan som är av samma storleksordning och med djurhuvud i änden precis som denna. Dels för att den har varit skild från sitt fyndnummer i nära trettio år, och på så sätt förlorat uppgifterna om exakt var den hittats.

En av arbetsuppgifterna i ett museimagasin är just att klura ut sådana här problem, och föra hemlösa föremål tillbaka till sina sammanhang. I synnerhet i samband med magasinsflytten 2014 har vi haft många sådana ärenden att ta hand om, eftersom flytten åtföljdes av ett väldigt uppordningsarbete.

Och den här är ett av de senaste ärendena. Sedan förra veckan vet vi att den hittats i kvarteret Trädgårdsmästaren, i resterna av ett bostadshus från perioden 985–1000, den allra tidigaste fasen i Sigtunas historia. Och den har äntligen fått sitt fyndnummer tillbaka.

Vecka 33 2019

Här är litet lull-lull från Kung Olofs mynthus från början av 1000-talet.

I mitten ligger en vacker stylus, ett skrivstift att skriva på vaxtavlor med. Ett praktiskt sätt att föra anteckningar på. När anteckningen var inaktuell suddades texten enkelt ut och tavlan var klar för nya noteringar. Vaxtavlor har använts på det viset sedan antiken.

Det är inte konstigt att en stylus dyker upp just i myntverkstaden, som bör ha varit en lärd miljö där man både kunde skriva och räkna. Men det är inte bara där de finns i Sigtuna. Vår föremålsdatabas har ett sjuttiotal registrerade och de dyker upp på flera platser. De allra flesta finns dock i den centrala staden som kanske varit litet mera gräddhylla än utkantskvarteren.

I Ryssland och på de brittiska öarna finns tavlor som fortfarande har bevarat vax med nära tusenårig skrift i.

Vecka 32 2019

Är det här en bit av en mast till ett vikingaskepp? Stocken på bilden hittades 1923 nedanför vikingatidens vattenlinje i kvarteret Kammakaren, men det finns väldigt lite dokumentation om den. Fyndet hanterades inte särskilt väl utan fick självtorka utan att ha tvättats av först. Det är därför det spruckit och har en grå färg av intorkad lera.

Stocken antogs vara ett mastfragment vid påträffandet, kanske på grund av det avlånga hålet upptill. Det skulle kunnat ha varit en så kallad húnbora, hålet upptill på masten där fallet löpte, det rep som rå och segel hissades med.

Den lilla trissan intill är associerad till det antagna mastfragmentet, och beskrivs som en del av ett block. Den registrerades under samma fyndnummer, men vi vet inte alls i vilken position sakerna låg i förhållande till varann då de hittades.

Många frågetecken, men spännande! Vad tror du?

Vecka 31 2019

Här är ett av de finaste träföremål vi har. Det är ett snidat djurhuvud som liknar en simfågels med nacktofs, litet som en vigg, men den har också en utpräglad nosflik som hos senvikingatida runstensdjur.

Det har tolkats som en möjlig käppkrycka, det vill säga själva handtaget till en käpp. En väldigt elegant käpp att spatsera Stora gatan fram med, i så fall.

Den är försiktigtvis daterad till sent 1000-tal eller 1100-tal, men huvudets typ placerar den vid 1000-talets mitt enligt runstenskronologin. Det har noterats att nosfliken är av en typ som endast verkar finnas på runstenar som ristats av runstensmästarna Fot och Visäte, bägge verksamma i Sigtunas omgivningar vid denna tid.

Fick man fantisera tänkte man nog att ”tänk om det är någon av de två mästarnas käpp vi hittat!” Och fantisera får man så klart.

Vecka 30 2019

Här kommer sommarens sista mussla från oss. Den kallas målarmussla och finns bland annat i Mälaren.

Den äkta målarmusslan, Unio pictorum, heter så därför att den har använts till att blanda färg i. Det kan man förstå – musselskal är ju alldeles utmärkta färgkoppar.

Just de här, som nog är av arten spetsig målarmussla och från slutet av 1000-talet, kommer från utgrävningarna i kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn där det gjordes flera fynd med anknytning till skrivkunnighet och kyrklig bildning.

Kan vi tänka oss en grupp skrivare i det tidigmedeltida Sigtuna? Och kanske till och med bokmålare, illuminatörer, noggranna hantverkare som målade vackra bilder, anfanger och vinjetter i kyrkliga manuskript på pergament?

Det är lätt att se inre bilder då fantasin drar iväg med en, men det här känns inte som en alltigenom otänkbar fantasi. Inte i Sigtuna.

Vecka 29 2019

Ännu en mussla! Ett ostronskal! Vi har ett par sådana från Sigtunas kulturlager, och man kan undra över vilka omständigheter de kommit hit.

Det är ju knepigt detta med musslor som livsmedel. När de dör blir de snabbt dåliga och orsakar riktigt elaka matförgiftningar. Om de här ostronen kommit till östra Svealand för att ätas, skulle de således ha behövt hållas vid liv ända från västkusten, några veckors resa till sjöss, hela vägen via Öresund och in i Östersjön.

Inte omöjligt, så klart, men då pratar vi om medeltida lyxkonsumtion av den mera avancerade sorten. Och kunde man på 1600-talet så kunde man nog på 1100-talet.

Vecka 28 2019

Vi spinner vidare på temat exotiska mollusker. Det här är snäckskal av den stora kammusslan. Den förekommer i Atlanten, från den Norska kusten och hela vägen ned till Kanarieöarna.

Underarten pilgrimsmussla kallas så därför att den symboliserade aposteln Jakob och därför blev ett pilgrimsmärke som togs hem av de som vallfärdade till hans grav i Santiago de Compostela i Spanien, en av Europas viktigaste vallfartsorter.

Att några skal av musslan faktiskt funnit vägen ända till Sigtuna, hänger sannolikt samman med att medeltida sigtunabor vallfärdat till Santiago och därefter återvänt hem. En fantastisk bedrift, det är ju en lång väg att gå. Wikipedia berättar:

”Man fick ett pilgrimspass med sig från den lokale prästen, ungefär som en identitetshandling för att bevisa att man var en äkta pilgrim och inte en allmän lösdrivare. Mot uppvisande av pilgrimspass kunde pilgrimen få mat och härbärge på olika pilgrimshärbärgen som snart uppstod längs de viktigaste pilgrimslederna. Att ge husrum åt en pilgrim var en kristen plikt.”

Vecka 27 2019

Det här är en kaurisnäcka från kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna, daterad till perioden 1030–1050. Snäckan är ett exotiskt fynd som inte är unikt för Sigtuna, de finns i Birka och på Gotland också, men den tillför ett spännande perspektiv till vikingatidens långväga kontaktnät. Myntkabinettet skriver:

”En av världens viktigaste och vanligaste valutor var kaurisnäckan. Den har använts i Kina, Indien, Sydostasien, Oceanien och Afrika. Namnet kauri kommer från språken hindi och urdu. Snäckorna användes både som prydnad och valuta. De träddes ofta på snören för att enklare kunna räknas och transporteras. Kaurisnäckan finns omtalad som valuta i Kina mer än tusen år f. Kr. Små kaurisnäckor av brons var bland de första kinesiska mynten. Tecknet för kaurisnäcka kom att beteckna pengar i det kinesiska skriftspråket.”

Du kan läsa mera om kaurisnäckor här.

Vecka 26 2019

Här är ett stycke blyinfattat glas. Det är inköpt ”på auktion efter Haglund”, året obekant, och skall ”enligt påskrift” komma från Mariakyrkan i Sigtuna.

Dominikankonventet och dess kyrka anlades på 1230-talet. Kyrkan invigdes 1247 men stod inte färdig förrän kring 1255. Om ungefär 15 år kommer vi således att kunna fira 800-årsminnet av konventets och kyrkans grundande.

Vid Gustav Vasas reformation kom Mariakyrkan att få stå kvar som församlingskyrka. Dominikanernas konvent, däremot, gick ett brutalt öde till mötes. Det revs ned till grunden och14 000 tegelstenar skall ha skeppats från staden för att återanvändas i Venngarns och Svartsjö slott.

Idag finns en läspulpet från konventet bevarad på Historiska i Stockholm, samt ett antal böcker hos Universitetsbiblioteket i Uppsala.

Vecka 25 2019

Så var det midsommartid igen, och det är lätt att halka in på tanken att vilja visa ett föremål som anknyter till årstiden.

Midsommar, blomning, prunkande växtlighet, fruktbarhet, fruktsamhet… Lite ägg kanske? Uppståndelseägg? Nej, de tillhör nog mera påsken och den tredje dagen.

Vad kan vi då erbjuda? Några äggskal? Just de här skalen kommer från kvarteren Trädgårdsmästaren och Professorn, och de hålls fortfarande ihop av skalmembranen, hinnorna på insidan av skalet. Utgrävningarna har visst brakat rakt in i hönshusen!

Så, årets midsomriga fynd blev nog ganska fula föremål. Även om vi måhända bör skänka mer vördnad än att kalla dem fula, åt äggskalen från slutet av 900-talet.

Vecka 24 2019

Det här keramikkärlet, som nästan ser ut som ett modernt designat kärl med sin dramatiskt feta glasyr, visades analogt på biblioteket som veckans föremål för fem år sedan. Nu får det göra en digital vända också.

Kärlet är en degel för smältning av glas. Vi vet ännu inte så mycket om hur glashantverket gestaltat sig i Sigtuna. Vi har länge förstått att det funnits, men först på senare år har vi kunnat identifiera rester av ugnar och deglar som man smält glaset i.

De typer av glas som användes smälte vid 800-900 grader och uppåt. Man kan ha tillverkat pärlor och kanske sländtrissor och spelpjäser. Glas var ett dyrt material, och troligen lika statusladdat som ädelmetaller.

Degeln är 950 år gammal och helt komplett. Den innehåller tjocka skikt av glas som runnit som stearin nedför degelns utsidor. Inuti kan man se hur man hällt ur den sista slatten hett glas den sista gången degeln användes. Det har runnit ungefär som seg knäck innan det stelnat.

Vecka 23 2019

Den här lilla båten har inte fått vara Veckans föremål förrän nu. Man kan undra litet varför, eftersom den är ett så fint fynd i all sin skraltighet.

Den är en liten leksaksbåt, täljd ur ett trästycke, ungefär 16 centimeter lång. Den har tillverkats av någon som var väl förtrogen med båtars konstruktion och funktion. Skrovformen är delikat och undertill löper en väl markerad köl.

Leksaker från vikingatid är inte så vanliga. I Sigtuna har vi en möjlig leksaksyxa av horn, som var veckans föremål i vecka 45 2016. Dessutom har vi ungefär 200 vinare eller ”snurreben” från staden – ben som snurrades uppträdda på tråd så att det brummade om dem.

Från Birka finns en fin leksaksanka av horn, och från Trondheim finns leksakssvärd och andra träleksaker bevarade. Ungar har alltid lekt, också i tidevarv då de förväntades vara vuxna tidigt.

Bilderna är tagna av Gabriel Hildebrand, som tagit många fina fotografier av våra föremål.

Vecka 22 2019

Före 1920-talet hade Sigtunas kvarter inga namn, förutom de tre storkvarteren Västra kvarteret, Stadskvarteret och Malmkvarteret. Därunder fanns en nummerindelning av fastigheterna – Stadskvarteret 1, Stadskvarteret 2 och så vidare.

Då kvarteren skulle få egna namn satte sig stadens kloka och slog samman sina huvuden. Man tog fasta på sådant som utmärkte kvarteren, ofta med avstamp i tidens Sigtunaarkeologi. Ett exempel är kvarteret Kammakaren som fick sitt namn för att man hittat mycket kammakeriavfall där.

Man tog också fasta på utmärkande personer som ägde fastigheterna. Trädgårdsmästare Hahnes tomt fick till exempel sätta namn på kvarteret Trädgårdsmästaren.

Ibland tröt fantasin, eller också fick herrarna i sig litet för mycket punsch och blev på skämthumör. Som med kvarteret där vinbutiken låg – vad skulle man döpa det till? Jo, det fick helt enkelt namn efter Ödåkra akvavit!

Buteljerna på bilden togs tillvara vid en utgrävning just i kvarteret Ödåker, 2004.

Vecka 21 2019

Det brann ofta i de medeltida trästäderna. I Sigtuna blev husen i genomsnitt inte mera än 20–30 år gamla. De flesta hus tycks ha avslutat sina existenser i bränder.

Öppna eldar i spisarna och brännbara byggnadsmaterial som trä och vass, samt bebyggelsens täthet, bäddade för ständigt återkommande katastrofer. Brann ett hus tog det gärna med sig granntomten i elden också.

Att det här lilla svarvade locket bevarats beror faktiskt på en eldsvåda. Det är helt förvandlat till kol eftersom det legat i en del av branden där tillgången på syre varit snål. Locket har kolats på samma vis som kol tillverkas i kolmilor.

Hade det inte hänt hade locket ruttnat bort med tiden, men träkol ruttnar inte. Att tacka en brandkatastrof för att vi har det kvar är kanske magstarkt, men det är i alla fall ett nästan rörande vackert litet lock från perioden 1030–1050.

Vecka 20 2019

Hur är det med båtfynd i Sigtuna. Båten var ju ändå medeltidens effektivaste transportmedel, så vi måste väl ha massor av lämningar?

Nja, inte riktigt. Vi kan varken presentera något Osebergsskepp eller ens peka ut var någon centralhamn legat. Det kanske inte fanns någon? Alla tomter som vände bakänden mot stranden avslutades med en brygga, och det kanske räckte? Det har hittats ett par vaga antydningar till stenskoningar som kan ha varit kajer, men de är funna i så små titthål i marken att det är svårt att få en helhetsbild.

Däremot finns massor av små båtfragment uppe på tomterna. Båtnitar av järn finner vi överallt, liksom små stumpar av bordläggning, årtullar och även ett par fragment av åror. Möjligen kan gamla uttjänta båtar ha huggits upp till bränsle att värma husen med. Virke var en bristvara i det avskogade omlandet.

Den här bottenstocken som suttit på tvärs inuti en båt vet vi inte varifrån i staden den kommer, men den är ett av de finaste båtfragment vi har. Den har fortfarande kvar en träplugg, en dymling, som fäst den vid bordläggningen.

Vecka 19 2019

Vi har en knapp handfull runben från Sigtuna där gamla seder möter kristendomen. Ett par har varit uppe här tidigare, och här är ännu ett.

På den sida som syns på bilden är skrivet med kvistrunor, krypterade lönnrunor; ”Tyd du runorna” – en inte alldeles ovanlig uppmaning på runben. På den andra sidan står: ”Crux(?), Jesus, Jesus, Jesus! Kalkens väktare(?), Jesus, Jesus, Jesus!(?)”.

Texten skall kanske inte ses som en bön utan mera som en besvärjelse, med uppradandet av laddade religiösa motiv – korset; crux; och kalken; nattvardskalken. Kort sagt en traditionell besvärjelse, men uppbyggd med kristna motiv istället för hedniska.

Benet är funnet i kvarteret Guldet 1982, och är daterat till 1100- eller 1200-talet. Man undrar hur tidens präster såg på utövandet av den här sortens folktro.

Vecka 18 2019

Och vad är detta för en charmlös brun klump? Ja, för att vara en charmlös brun klump är den faktiskt ganska ädel. Klumpen är nämligen ett och ett halvt kilo bivax från slutet av 1000-talet eller 1100-talet.

Den hittades vid den stora utgrävningen mellan Gröna Ladan och Stora gatan 1999, och väckte hela grävteamets förundran. Nu visade det sig snart att fynd av detta slag inte är så unika som vi genast trodde, de finns påde på Gotland och i Lund. Vax är en fettprodukt som är väldigt beständig över tid. Se på den övre bilden – materialet har fortfarande en ”vaxig” struktur och är vackert gult under den smutsbruna ytan.

Vax var en användbar produkt, både i flera hantverk och vid tillverkning av vaxljus. Det senare kan ha varit viktigt i den tidigt kristna staden Sigtuna med alla sina kyrkor. Nordiskt bivax var internationellt eftertraktat redan under vikingatågens tid på 800- och 900-talen, och var en av de produkter som såldes i österled.

Vecka 17 2019

Vi visade nyligen en fin gjutform för ett hängsmycke här. Nu visar vi två gjutformar till. Om den förra var en gjutformarnas eleganta sportbil är de här dock mera som ett par mullrande traktorer.

De här enkla sandstensformarna hör nämligen till silversmidets grovgöra. De är till för att gjuta metalltackor med. Inte särskilt stora, upp till någon centimeter breda bara.

Det är en dimension som är ganska vanlig hos silvertackor i vikingatida skattfynd. Analyser har också visat att bägge formarna använts just vid gjutning av silvertackor. Det skedde i en smedja i kvarteret Humlegården strax före år 1000.

Antingen har man smält om större mängder silver till standardiserade enheter, eller också har man använt formarna till att hälla av smält metall som blivit kvar i degeln efter att man gjutit silversmycken. Än idag använder silversmeder liknande formar i ungefär samma storlek, men av järn.

Vecka 16 2019

Varför finns det romerska bronsmynt i västra delen av Sigtuna stad? Här är ännu en fråga som ger myror i huvudet.

Dessa är funna vid grävning 1924. De är daterade till århundradeskiftet 200–300 och de är alla präglade i Alexandria, under kejsarna Diocletianus, Maximianus Herculius och Licinius I.

De borde inte alls finnas här. Sigtuna är inte så gammalt. Eller pågick det något för oss okänt i grannskapet redan vid den tiden?

Två forskningsprojekt berör just nu frågorna med grejor som egentligen är för tidiga för Sigtuna – ett projekt finansierat av Statens Forskningsråd och en masteruppsats vid Stockholms universitet.

Vi kanske får se en lösning på knepigheterna snart?

Vecka 15 2019

Här är en gjutform av kalksten. Den ena halvan är funnen ”utanför Hahnes staket” på Stora gatan vid nuvarande kvarteret Trädgårdsmästaren, den andra är funnen vid ”Brobergs skoaffär”, möjligen vid Stora gatan 46.

De är hittade i anslutning till en stor vattenledningsgrävning 1925, men inköpta från privatpersoner. En mängd fynd inlöstes av museet i anslutning till den här utgrävningen. Folk hittade saker i sållhögarna på kvällarna och gick till museet dagen efter och fick en slant för dem. Också ett slags arkeologi!

Gjutformen har använts vid tillverkning av ett hängsmycke med en bild av en stor kyrkokupol på ena sidan och tre korsprydda kyrktorn på den andra. Man kan undra vad symbolerna stått för.

Motivet med kyrkorna går igen på en blyplomb från 1200-talet som hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988. Den ligger till vänster på bilden. Var de tre kyrkorna en symbol för staden Sigtuna?

Vi vet inte, men motivet är så spännande att det fick bli symbol för museet i många år.

Vecka 14 2019

Många av våra föremål har lämnats in av privatpersoner, saker som kommit fram vid trädgårdsarbete. I synnerhet under museets första decennier lämnades en väldig massa saker in på det viset.

Här är en inlämning som fått ligga kvar i det kuvert där de lades 1969 i väntan på registrering. Det är spännande, eftersom emballaget i sig nästan är intressantare än själva mynten, som kanske inte ens är mynt utan runda brickor av järn.

Kuvertet är ett gammalt officiellt kuvert för Sigtuna Fornhem, som museet hette fram till 1970-talet. Det är ett ganska vackert stycke historia.

”Else” på anteckningsbladet, det är Else Nordahl som var museets intendent mellan 1966 och 1974. Hon gjorde flera viktiga arkeologiska undersökningar i staden. Till exempel utgrävningen inför utvidgningen av museet 1963.

Precis som på Strindbergs halva ark papper, finns en del historia i ett gammalt kuvert och en minnesanteckning som i vanliga fall skulle ha slängts bort.

Vecka 13 2019

Vecka 12 2019

Ibland hittar saker till museet som legat glömda i byrålådor i långa tider, föremål som kan ha hittats vid trädgårdsarbete i Sigtunas rabatter.

Den här veckan kom en sådan liten samling in till oss, förvarad i en ask för en flygplansbyggsats från 1960- eller 1970-talet. På asken står prydligt präntat ”RÖR EJ” och ”STENÅLDER”. Arkiveringen röjer att det är en mycket ung person som förvaltat fynden.

Innehållet är typiska sigtunaföremål: några bitar svartgodskeramik från 1000- eller 1100-talen, en fin bennål och ett kamfragment från samma tidsperiod samt en medeltida stengodsskärva och ett skospänne av senare datum.

Vi är glada att sådana här små samlingar kommer in till oss. De kan inte sorteras in i samlingen på samma vis som utgrävningsfynd, men de blir väldigt bra referensföremål, både i forskning och i pedagogik.

Föremålen kommer nog att få ligga kvar i sin fina ask ett tag. Den är liksom en del av historien kring just den här samlingen.

Vecka 11 2019

När man börjar en utgrävning börjar man givetvis vid ytan. Allt annat vore jättekonstigt.

Ett problem med de ytliga jordlagren är att de ofta påverkats av sentida aktiviteter, till exempel odling. Då hamnar föremål från olika tider i oordning. Vi brukar kalla sådana lager omrörda. Omrörda lager kan inte dateras eftersom både kulturjord och föremål hamnat huller om buller.

Vecka 10 2019

Eftersom det nyss var fettisdag, tycker vi att det passar fint att visa en konditorimatta den här veckan.

Mattan ligger numera i salongen på Borgmästargården köptes av Sigtuna stads siste borgmästare Gustaf Dahl. Den har enligt uppgift kommit från ett konditori som drevs i det hus som kallades Palmegården och som låg vid Stora torget.

Huset brann ner i januari 1939, en händelse som följdes av en omtalad rättslig prövning om anlagd mordbrand och förskingring. Ingen mindre än borgmästare Dahl själv agerade åklagare vid rättegången. Idag står tegelhuset med banken och folktandvården på platsen.

Tyvärr vet vi inte vem som formgett mattan men den kan möjligen ha varit specialbeställd för konditoriet, med tanke på det giffelliknande mönstret i väven.

Vecka 9 2019

Här är ännu ett litet under från Sigtuna, ett stycke fruset ögonblick. Det är ett ryskt-bysantinskt kors som fortfarande ligger inlindat i sin kedja. Möjligen har det legat på det viset omslutet ett tyg eller instoppat i en pung av skinn då det gått förlorat.

Det är ett skapligt stort kors, 6 centimeter högt, och den grova kedjan går inte heller går av för hackor. Möjligen är den senare av silver. Den slingrar sig som en orm runt korset.

Ofta brukar vi ju tala om kvarteret Professorn, där Gröna Ladan ligger, som ett tidigt kyrkligt center eftersom där hittats så många föremål som anknyter till lärdom och prästerskap. Men det är i kvarteret Trädgårdsmästaren som de flesta av stadens kors är funna. Som regel är de importerade österifrån.

Precis som det här, som tappades bort någon gång vid 1000-talets slut.

 

Vecka 8 2019

Här är återigen en sådan sak som inte borde finnas i Sigtuna. Det är det övre skalet till en oval spännbuckla av 900-talstyp, ett spänne som var hopplöst ute under Sigtunatid. Det var ett traditionellt spänne som kvinnorna använde till att fästa hängslena i sina hängselkjolar.

Vadå? Syns inte det? Nej, såklart inte, den är fortfarande inbäddad i en smaskig skorpa av kulturlagermaterial som hålls samman av kopparoxid, så som den var då den togs upp ur jorden vid parken Trekanten 1925. Till höger syns i alla fall en ändknopp tränga fram genom skruttet.

Det skulle vara riktigt gott att göra en konserveringsinsats på den, och avlägsna skorpan så det ståtliga smycket får skina i all sin glans med sin vackra ornamentik. Vi vet dock inte hur metallen mår innanför skorpan efter nära hundra år i magasin, så vi är inte så säkra på vad vi skulle få ut av den.

Nedtill syns två liknande spännen från Birka, fotograferade av Gabriel Hildebrand/SHM/CC-BY-2.5 SE

Vecka 7 2019

Den här modellen är inte på långt när så gammal som de föremål brukar vara som visas här i vanliga fall. Den föreställer vattentornet i Valsta nära Märsta. På basplattan står ”Märsta vattentorn 1965”, modellen är troligen en minnesaskkopp från invigningen.

Vattentornet i Valsta är – vad törs vi kalla det? En skulpturalt utformad byggnad? Eller rent av en jättelik skulptur?…

Tornet är formgivet av skulptören Göran Strååt. Av den djärva arkitekturen med de smäckra valvbågarna anar vi kanske att det är en aktiv konstnär som stått för formgivningen.

Formen är tidlös. Vi känner igen drag ända från bondestenålderns stendösar och i rummet undertill bildar pelarna ett kryssvalv likt i en medeltida kyrka.

Kommunens största konstobjekt!

Vecka 6 2019

Vid utgrävningen 1996 i kvarteret Professorn nedanför Lundströmska gården hittades två blysigill från 1000-talet. Det ena var bysantinskt med Johannes döparen på ena sidan och en text på den andra: ”Gud bevare Kosmas, din tjänare”. Det sigillet ligger utställt på museet.

Det andra var gammalryskt och skulle kunna föreställa David Svjatoslavitj, sonson till storfurst Jaroslav av Kiev och prinsessan Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter. Det är ganska ankommet och inte alls lika tydligt som Kosmas sigill. Därför visar vi det tillsammans med en lite tydligare teckning.

Men varför hittar man två långväga blysigill på en sigtunatomt nära den vikingatida strandlinjen? Det har spekulerats om de båda är vad som finns kvar av ett gammalt arkiv, där skrifterna gått förlorade och bara ett par av sigillen finns kvar. Tanken kunde gå bra ihop med att utgrävningen 1999 på tomten intill gav många fynd som skvallrade om prästerskap och lärdom. Det är en tilltalande hypotes, men vi vet inte.

Kosmas sigill finner du här.

Vecka 5 2019

De här sirliga rankorna finns på en bit av en dopfunt som är funnen på museets tomt mitt i Sigtuna.

Hantverket är ett mästerstycke i tidigromansk stil med kvardröjande element från de gamla nordiska djurstilarna, som övergavs vid 1100-talets början till förmån för den romanska kyrkokonsten.

Det är ett av tre liknande fragment av röd sandsten som påträffats i den centrala staden. De tre bitarna kommer inte från samma dopfunt, men är ändå så lika att vi kan ana att de tillverkats i samma verkstad. Eller i vart fall i samma tradition

Röd sandsten – gravmonument, större huggna stycken och små avslag – finns koncentrerat till stadens centrala del kring museets tomt. Vi kan ana att det funnits stenhuggerier här under 1000- och 1100-talen. Det är inte otänkbart att det är här dopfuntarna huggits.

Vecka 4 2019

Förra veckan visade vi vad som kunde vara ett skäktsvärd av valben från 1000-talets senare hälft. Den här veckan visar vi ett föremål som länge tolkats som ett vävsvärd av trä från samma tid. Det är ungefär samtida med skäktsvärdet och kommer från utgrävningen vid Gröna ladan 1999.

Föremålet är 36 centimeter långt. Vi har tidigare antagit att det använts vid vävning, då man slagit ihop inslagen i varpen. Varpen är de lodräta trådarna som sitter i vävstolen, och inslagen är det garn man för in i varpen från sidan. Inslag för inslag blir väven långsamt längre, och för att tyget skall bli tätt och fint fordras att man slår ihop det inslagna garnet med jämna mellanrum.

Men efter att föremålet diskuterats på sociala medier har funktionstolkningen ifrågasatts. Slutligen blev det uppenbart för oss vad det egentligen är för något, efter ett spektakulärt glaciärfynd i Norge sommaren 2019 då man fann en fantastiskt väl bevarad ask med skjutlock, gjord enligt samma princip som äldre tiders maskburkar och pennskrin. Vårt ”vävsvärd” är helt enkelt ett lock till en rejält stor vikingatida ask!

Vecka 3 2019

Det här 22 centimeter långa fragmentet hittades i schaktmassor vid en mindre grävning i kvarteret Urmakaren 2007.

Det är registrerat som ett skäktsvärd. Skäktning är ett led i beredningen av lin, då de vedartade ytlagren av linväxterna separeras från de inre fibrerna, de som sedan spinns till tråd.

Föremålet har rester av en vacker ornamentik i sen runstensstil, som daterar det till decennierna före eller kring 1100. På det viset är det intressant eftersom det kan ge en antydan om linberedning i det senvikingatida Sigtuna. Intressant är också att det verkar vara gjort av valben, och bör därför vara importerat från Norge.

Det skulle också kunna vara ett vävsvärd som använts för att slå ihop inslagen i en väv. Korta vävsvärd av trä med liknande form, använda vid bandvävning, finns från det tidigmedeltida Bergen.

Vecka 2 2019

Olof Skötkonungs myntning mellan 995 och 1022, den tidigaste på Svealändskt område, är förknippad med en hel del gåtor.

Till exempel var texten ofta obegriplig, bara slumpvisa krumelurer. Mynten höll heller ingen noggrant avvägd vikt. Ibland brydde man sig inte ens om att göra slantarna runda, utan klippte slarviga fyrkanter ur utvalsade silverband. Det gick fortare så, men det gjorde det ännu svårare att hålla en jämn vikt.

De här är funna på samma ställe, i kvarteret Ödåker en bit väster om museet. De är två mynt slagna med samma över- och understampar. Detta är en sällsynthet att finna eftersom det tillverkades väldigt många stampar under den tid myntningen varade.

På platsen hittades också flera andra mynt av olika nationaliteter, bland annat ett mynt slaget i London för kung Ethelred. Man kan undra vad fynden berättar för oss, med två ocirkulerade Olofsmynt från samma plats. Låg det en myntmästares verkstad eller bostad här?

De två fyrkantiga mynten och Ethelredmyntet finns utställda i vår basutställning.

 

Vecka 1 2019

Vi börjar det nya året med något riktigt fint – en vikingatida skinnväska med enkel geometrisk dekor.

Den är liten, bara 11 centimeter bred, och tillverkad av delikat tunt läder som tack vare konservatorns behandling fortfarande är mjukt. Kanske har den suttit fäst vid midjan i någons bälte?

Det fina med den är givetvis att den är så gammal. Den tillhör perioden 1030–1050 och är, precis som träsleven i förra veckan, hittad i kvarteret Trädgårdsmästaren mitt i Sigtuna stad.

Vecka 52 2018

Träskedar förknippar vi med julgröt, inte sant? Åtminstone brukar vi köra ned en träsked i grötskålen som vi sätter ut till tomten. För vi sätter väl alla ut gröt till tomten?

Den här lilla är bara 75 millimeter lång med sitt korta skaft. Den är hittad år 1929 i kvarteret Trädgårdsmästaren, där Sigtuna Läkarhus ligger idag. Hur gammal den är vet vi inte säkert, men vi vet att allt trä från den platsen tillhör lager som är äldre än 1200-tal. Den kan säkert vara senvikingatida.

Den person som ägt den har försökt dekorera den lite. Det är svårt att se vad dekoren skall föreställa. Den är valhänt och liknar mest mystiska tecken, svårtydda och hemliga. Vem vet, skeden kanske faktiskt har tillhört en tomte?

Vecka 51 2018

Det här är tomtens omaka skor.

Då menar vi inte den välnärde moderne jultomten i röd dräkt, S:t Nicoalus som anses bo vid Nordpolen men som i själva verket var ärkebiskop i Myra på 300-talet. Nej, vi syftar på de riktiga tomtarna, dem man satte ut gröt åt förr, så de inte skulle ställa till ofog utan fortsätta att se till att djuren hade det bra.

Wikipedia beskriver dem som ”en del av den fornnordiska religionen som kvarlevt synkretiskt med kristendomen” och noterar att S:ta Birgitta varnar för att hedra tomtegudar (tompta gudhi) i sina uppenbarelser.

De riktiga tomtarna är nästan bortglömda idag och det är väl ingen som egentligen vet om de finns längre. Ända sedan tjugotalet finns i alla fall den sist kände Sigtunatomtens stövlar i museets samlingar. Den ena med rejäl träsula och klack, den andra så reparerad att den nästan bara består av lagningar. Di var små, di gamle nissarne, så stövlarna är bara i storlek 19 ½.

Nehej. Nu ljög vi litegrann, igen, men ibland gör nog lite ljug en historia bättre.

Vecka 50 2018

Det här verktyget är så fantastiskt att det är ett under att det inte har fått vara veckans föremål förrän nu.

Nå. Verktyget i sig är kanske inte fantastiskt. Det är ett skavjärn som kan ha använts till urholkning av skålar och tråg, och sådana ser likadana ut än idag. Det fantastiska i det här fallet är dateringen och skicket. Det hör inte till vanligheterna att finna vikingatida eggverktyg som fortfarande har sitt skaft bevarat.

Men detta är just ett sådant – det är funnet i lager från 1000-talet i kvarteret Professorn intill Gröna ladan. Skaftet, gjort av en naturvuxen grenklyka, ser litet vekt ut. Träslaget är oklart. Jämför med föremålet i länken nedan, från tidigt i förra seklet. Likheten är klockren, inte sant?

https://digitaltmuseum.se/011023861470/skavjarn

Vecka 49 2018

Fram till i våras var det här bara en klump jord med gröna stänk i och små gula prickar som skvallrade om eventuell förgyllning. Det var först under konservatorns verktyg som det avslöjades vad som fanns inuti klumpen: en liturgisk – kyrklig – fingerring av förgylld mässing eller brons.

Den är lite åtgången så det är inte lätt att se direkt, men tänk att knoppen längst upp är Jungfru Marias huvud och den lilla knoppen strax nedan till höger, ovanför Marias vänsterarm, är Jesusbarnets. Då ser du att ringen är prydd med en komplett liten Mariabild! Till och med Marias fötter sticker fram längst ned. Hon bärs fram av två änglar vid sidorna. Du kan ana deras huvuden och händer.

Ringen, som är medeltida, är påträffad 1997 vid utgrävning av gravar vid S:t Lars kyrkogård under Prästgatan. Nu får den bli vår krubba inför julen.

Vecka 48 2018

Sigtuna museums har tagit emot en ny donation! En stilig uniformshatt, en svart bicorne eller en så kallad ”båthatt” med en rund sidenkokard i blågult med dekorativa guldbuljoner. Den har ingått i den länsmansuniform som tillhört Sigtunaborgmästaren Karl Hugo Hallerström. Han var enligt en uppgift borgmästare i Sigtuna i nära 30 år, från 1892 till1916.

En borgmästare hade ofta många uppgifter, bland annat var han både polismästare och åklagare. I museets arkiv finns en bild på Borgmästare Hallerström tillsammans med sina rådmän i rådsalen i Sigtuna Rådhus vid förra seklets början.

I donationen ingick även ett fotografi av den sittande borgmästare Hallerström iförd paraduniformen med dräktvärja och bicornen i knät. Donationen kommer från Hallerströms släktingar.

Vecka 47 2018

Att kalla någons framtänder ”föremål” är kanske magstarkt. Liksom att visa tandsten i superförstoring. Men de här tänderna är så spännande att de får lite dispens. De tillhör en reslig man som begravdes för 1000 år sedan på gravgården vid Götes Mack. Alla tre tänder är modifierade, men den i mitten är tydligast förändrad. Det ser ut som om den är filad.

Fenomenet är känt från andra gravar i staden och från andra platser i Skandinavien och England. Det har spekulerats i om det är sociala markeringar hos grupper av krigare, men faktum är att vi inte alls säkert vet vad det är för något. Märkena skulle också kunna vara slitspår uppkomna av någon speciell hantverkssyssla som upprepats under en följd av år.

Arkeologen Daniel Sahlén och osteologen Anna Kjellström har gjort analyser av sådana tänder med svepelektronmikroskop. En kort rapport om de analyserna finns i Situne Dei 2018.

Vecka 46 2018

Veckans föremål är tre ringspännen, relativt små och i ganska enkelt utförande.

Ringspännet var en av järnålderns och den tidiga medeltidens absolut vanligaste accessoarer. Det kunde vara gjutet i silver eller mässing eller smitt i järn. Det användes till att fästa ihop större tygstycken i klädedräkten, som till exempel en mantel som fästes samman i axelhöjd.

Vecka 45 2018

En spelpjäs, nu igen? Ja, vi visar den för att berätta litet om nyheter som svävar i luften just nu.

Efter de nya rön kring medeltida valrossjakt som beskrevs i en vetenskaplig artikel i höstas, har vi fått bättre och bättre ögon för vilka föremål som är valross och vilka som är något annat. Nästan varje gång vi drar i lådor med ben och horn dyker det upp nya föremål av valrosstand som vi inte känt till förut. Vi hittar spelpjäser, tärningar, kammar och halvfabrikat.

Det finns fortfarande frågor kring råmaterialet, och dr James Barrett från Cambridge som leder forskningsprojektet vill gärna gå vidare med analyser av våra föremål eftersom han ser en potential i Sigtunamaterialet. Det går fortfarande att tränga djupare i frågorna kring västligt och östligt ursprung. Vad kommer från Grönland och vad kommer från den europeiska ishavskusten.

Spelpjäsen, nyss identifierad som trolig valross, kommer från kvarteret St:a Gertrud, museets egen tomt. Det skojiga med den är att den ser helt nysvarvad och opolerad ut.

Vecka 44 2018

Veckans föremål är än en gång den prominenta sigtunavikingen, med sin toppiga hjälm med nässkydd. Den lilla skulpturen av älghorn hittades 1937. För att vara en ansiktsavbildning från 1000- eller 1100-talet är den ovanligt naturalistisk och levande, med utförligt framställd frisyr, tvinnad mustasch och en synnerligen självmedveten min.

Porträttet är så känsligt utfört att det skulle kunna föreställa en specifik person. Vem det skulle vara vet vi inte, men vissa forskare tror att det kan vara ett kungaporträtt. Uaininn O’Meadhra är en av dem. Hon snuddar försiktigt vid en möjlig identifiering efter att ha gjort en djupanalys av föremålet i en artikel i Situne Dei 2018.

Vecka 43 2018

Våra rusiska, eller gammalryska, miniatyryxor har varit uppe här förut. Men vi flaggar litet extra för dem eftersom Rune Edberg och Anders Söderberg berättar om dem i årets utgåva av Situne Dei.

Vi har sexton fynd av dem från Sigtuna, hela och som fragment, daterade i ett spann över 1000- och 1100-talen. En sådan koncentration funna på en enda ort är en hög siffra även internationellt.

De är alla gjutna i kopparlegering, olika varianter av brons, och aldrig större än ungefär 55 mm. Men vad har de varit för något? Amuletter? Tjänstetecken knutna till Kievfurstens hird?

Vecka 42 2018

Det här är sländtrissor av volhynisk skiffer. Sländtrissor användes på sländor som man spann tråd och garn med. Trissan, fäst på sländtenen, tyngde och gav ett jämnt och bra snurr till sländan. De är mycket vanliga fynd i medeltida stadsgårdsmiljöer.

Trissor av just den här röda skifferstenen importerades från stenbrott i Ovruch, strax nordväst om Kiev i nuvarande Ukraina. De finns ett fåtal av dem från Birka och de finns också på andra platser i landet. Till Sigtuna kom de framförallt under loppet av 1000- och 1100-talen.

Vecka 41 2018

Här är litet nyidentifierad exotism som nyss gett sig till känna vid genomgång av gamla fynd. Föremålet är en kindtand av valross. Den spetsiga änden är roten som suttit fast i käken, och den flata åt höger är den väl slitna tuggytan.

Det var inte bara elfenbenet i valrossens betar som togs tillvara på medeltiden när skallarna levererades till Nordeuropa från jaktmarkerna kring Grönland. Även tänderna erbjöd ett vackert material, som med fördel kunde förvandlas till tärningar. Vi vet inte om tärningarna på bilden är gjorda av valrosstand, för de har aldrig analyserats. De fick vara med här för att de är fina exempel.

Tanden kommer från utgrävningen 1996 i kvarteret Professorn 4 och tärningarna från undersökningen i Professorn 2 året dessförinnan.

Vecka 40 2018

Hur tillverkade smeder metalltråd för tusen år sedan, och hur gör de idag? Upptill ser du två tråddragningsplattor. Det är plattor med koniska hål i, som är olika stora. Hålen i den gamla järnplattan till vänster är fulla av rost, så de syns nästan inte.

När en silversmed ville göra tråd tog han eller hon en avlång bit silver som var lite tjockare än det största hålet. Den filades spetsig så ena änden kunde träs igenom. Sedan tog smeden tag i änden med en rejäl tång, och drog silverämnet genom det trånga koniska hålet. Då blev ämnet lite smalare, och flyttades till nästa hål som var lite mindre. På det viset drogs tråden successivt tunnare och tunnare tills den var så tunn som önskat.

Dragplattan till höger är av ben. Ben är mjukare än järn och duger inte att dra silvertråd med. Däremot är tenn mjukt nog. Dragplattor av ben eller horn är en tradition känd från samiskt tennsmide, så det här kan vara ett tecken på samisk närvaro i det gamla Sigtuna.

Och hur gör man idag då? Precis likadant faktiskt, inte mycket är nytt under solen! Nedtill ser du två moderna dragplattor av stål, fotograferade av Skatebiker/public domain.

Vecka 39 2018

Här är vårt senaste runben, ett av våra allra minsta.

Det hittades faktiskt redan för tjugo år sedan när jord från en utgrävning sållades av allmänheten på Arkeologidagen, under handledning av arkeologer. Det uppmärksammades säkert redan då, men undgick ändå att registreras och föll i glömska.

Det blev bortglömt ända fram till i vintras då en praktikant hjälpte oss med oregistrerade fynd. Vår praktikant var dock en lågmäld och strukturerad person, så han ropade inte ut ett överlyckligt: ”kolla – ett runben!” som de flesta andra arkeologer skulle ha gjort. Han registrerade det bara i all tysthet, sakligt och ordentligt med anmärkningen ”runinskrift, knappt läslig”, och jobbade sedan vidare. Heder åt dej, för att du såg de svaga runorna!

Så glömdes benet bort ännu en gång, fram tills igår då vi studsade till vid informationen ”runinskrift” vid genomgång av listor som skall överföras till vår databas. Nu väntar vi bara på att runexperten Magnus Källström kommer över och reder ut runorna åt oss.

Under tiden brister vi ut i ett exalterat: ”kolla – ett runben!”.

Vecka 38 2018

Här är en typ av vikingatida hornsked som vi har hittat ganska många av i Sigtuna. De finns från andra platser runt om i landet med, bland annat från Birka.

Den översta visar hur skedarna ser ut med komplett skedblad, men den i mitten visar hur de ofta ser ut istället. Bladet ser alldeles nedskavt ut. Hade vikingarna sandpapper i gommen, eller har de skrapat skeden mot botten av grötgrytan gång på gång under många års användning?

Tittar vi närmare på bladet ser vi dock att det inte är skavt, utan att det faktiskt är tillskuret till sin nya form med kniv. Titta på närbilderna längst ned.

Så, vad berättar det här om? Har folk jämnat till gamla uttjänta grötslevar med kniv för att kunna använda dem lite till innan de kasserades, eller har de återanvänt dem när de kommit ur bruk och anpassat dem för någon sorts hantverk istället? Vi vet inte. Vet du?

Vecka 37 2018

Nu har vi visat fåglar två veckor i rad, och här kommer en tredje!

Det här är en väldigt enkel pippi av horn, funnen vid en större utgrävning inför fjärrvärmeinstallation som gjordes åren 1991 och 1992. Lika diskret och enkelt utformad som den är, lika undanglidande anonym ter den sig för oss. Den är inte stor, bara drygt fyra centimeter från bakkant till näbbspets, och alldeles blanksliten. Den har hållits av många nävar och fingrar..

Men den är fin. Lite rörande fin. Amulett eller leksak? Vad tror du?

Vecka 36 2018

Vi fortsätter på temat fåglar med en liten påfågel av bly. Den hittades vid den stora Sigtunautgrävningen 1988–90, och är daterad till perioden 1230–1260.

Arkeologiska påfåglar är inget nytt för 1200-talet. Redan i den norska båtgraven i Gokstad, från ungefär år 900, begravdes en påfågel tillsammans med sin ägare. Rimligen är den halsbrytande förekomsten av en påfågel i Norge ett uttryck för den begravdes breda kontaktnät utomlands.

Vecka 35 2018

Sigtuna grundades tidigast på 970-talet, ändå hittas fynd av äldre datum ibland.

Detta fågelspänne dateras till sen vendeltid, kanske uppemot 700-tal, och borde inte finnas i Sigtuna. Typen förekom på båtgravfältet i Vendel, där för övrigt en tvilling till vårt spänne hittades. De har även dykt upp på flera andra platser runt om i Skandinavien och fågelsymboliken förekommer också på föremål från den rika 600-talsbåtgraven vid Sutton Hoo i England. Inom arkeologin brukar vi lite informellt kalla typen för ”Vendelkråka”.

Vårt spänne är påträffat vid trädgårdsarbete i kvarteret Borgaren 1933, och vi vet inte hur djupt ned i lagren det kröp fram. Ofta brukar sådana ”alltför tidiga” avvikelser förklaras med att det är gamla föremål som kanske kommit hit i någon hantverkares metallförråd under sigtunatid.

Det kan dock finnas anledning att fundera litet extra kring dem. Om det funnits en viss aktivitet på platsen före 970 – vilket inte är helt orimligt med tanke på det strategiska läget vid farleden mot Uppsala – kan spåren ha sopats bort av senare aktiviteter och vara svåra att fånga.

Vecka 34 2018

Våra föremåls identiteter förändras lite ibland, beroende på vilka forskare som råkar få syn på dem. I tisdags hade vi besök av professor Joanita Vroom vid Leidens universitet i Holland. Joanita är expert på medelhavskeramik och hon ville se vår keramik från Medelhavet och Orienten.

Efter det besöket har våra fynd av amforakeramik – vars mängd förvånade henne – fått lite tydligare identiteter. De kommer från ön Ganos i Marmarasjön i Bysans själva hjärta i nuvarande Turkiet, och från den grekiska staden Chalkis på ön Euboia/Evia i Egeiska havet.

Joanita kunde till och med referera till de verkstäder på Euboia som tillverkat dem, eftersom hon själv grävt ut dessa, och hon var lite paff att plötsligt sitta uppe i Skandinavien med krukskärvor från samma verkstäder i handen!

Marmara-amfororna, som till exempel handtaget på bilden, är daterade till 1000-tal och de Egeiska, det stora ljusare stycket, till 1100- och 1200-talen. De har förts hit över Svarta havet via de ryska floderna till Östersjön och Mälaren. En skaplig resa!

Vecka 33 2018

Veckans föremål är en hel kollektion lull-lull, det mesta från en märkvärdig juvelerarverkstad som låg vid nuvarande Nicolai gränd i hundra år, på 1100- och 1200-talet. Ni ser en keramikdegel för smältning av ädelmetaller, oslipad bergkristall och en jätteliten slipad sådan, samt slipade gula och gröna stenar som dock inte har säker anknytning till just den här verkstaden.

På platsen utfördes avancerat hantverk, som raffinering av ädelmetaller för att göra dem så rena som möjligt, slipning av kristall, kanske glashantverk samt tillverkning av myntstampar till kung Knut Erikssons myntning. Det var vanligt att det var just guldsmeder som fick sådana uppdrag, och som rekryterades som myntmästare till mynthusen.

Det var också i den här miljön som det berömda ”kungabenet” hittades – runbenet där någon lovprisar kungens generositet.

En fantasikittlande miljö, inte sant? Och väldigt lik 1000-talsmiljön i kung Olofs mynthus, där högstatushantverk blandades med myntstampstillverkning. Den här något yngre hantverksgården råkar bara vara lite mindre känd.

Vecka 32 2018

Nu har vi ägnat oss åt konstiga föremål i några veckor. Får vi sticka emellan med ett par fula föremål också? Som ser så tråkiga ut att man undrar varför man ens plockar upp dem ur jorden?

Det här är bottenskållor av slagg. De bildas i botten av ässjan, härden där järnet hettas upp när man smider. Slaggen består av överskottsämnen, bland annat kiseloxid som kommer från malmen som järnet gjorts av. Den välvda underdelen av skållorna har fått sin form av själva ässjans botten.

Vi kan faktiskt få reda på en del om medeltidens smide genom att studera de här smälta klumparna. Vi ser skillnad mellan primärsmide – utsmidning av nytillverkat ämnesjärn – och sekundärsmide, lokalt föremålssmide. Primärskållorna är ofta kompakta och stora, upp till ett par decimeter, medan sekundärskållorna ibland bara är några centimeter stora.

I Sigtuna var smidet ganska lågintensivt under 1000- och 1100-talen. Det var nog mest husbehovssmide man ägnade sig åt. Under 1200-talet ökade det dramatiskt, bland annat i en smedja nära nuvarande Lilla Torget där bottenskållorna var så stora att där nog skett en intensiv bearbetning av färsk järnråvara. Mitt inne i stan!

Vecka 31 2018

De konstiga föremålens museum 5.

Älghorn, femton centimeter långt, registrerat som ”halvfabrikat”. Det kan man nog hålla med om, för grejen är inte färdig på långa vägar.

Men vad var det någon tänkt att göra, en dag i början av 1100-talet? Och varför gav någon upp efter att ha karvat sig så djupt ned i det hårda hornet?

Vecka 30 2018

De konstiga föremålens museum 4.

Här är ett av de knäppare föremålen vi har registrerade. Någon har skjutit fast två kotor över ett revben. Det ser ganska groteskt ut.

En illustration till uttrycket ”Man skall inte leka med maten”? Är det vad som hänt, att någon har lekt med maten en kväll på 1000-talet?

Vecka 29 2018

De konstiga föremålens museum 3.

Veckans föremål är konstigt men utan att för den skull vara knasigt. Istället är det en liten delikat historia. Det är en liten nål av ben, bara 3 centimeter lång. Fint utförd och med profilerat huvud.

Men vad har man använt den till?

Vecka 28 2018

De konstiga föremålens museum 2.

I föremålsdatabasen är den här beskriven som ”Föremål av keramik, ihåligt i form av tillbucklad hög hatt med utvikt kant upptill”. Den är ungefär fem centimeter hög.

Men vad sjutton är det för något? Är det Skalmans hatt, från serien om Bamse?

Goda uppslag mottages tacksamt.

Vecka 27 2018

De konstiga föremålens museum 1.

Nu i semestertider tar vi vår folkbildande uppgift litet lättsammare och konstaterar att man inte behöver veta vad en grej är bara för att den finns i en museisamling.

De här stenarna dyker upp ibland i Sigtuna. Huggna till hyfsat rund form och sex till åtta centimeter i diameter. De kan vara gjorda i olika sorters sten. På bilden är den ena av röd sandsten och den andra av skiffer.

På utgrävningar har de ibland gått under arbetsnamnet ”bullstenar”, därför att ingen vetat vad de är för något men att de skulle vara lagom stora att grädda en vetebulle på.

”Bullstenar”? Nja. Har du en bättre idé?

Vecka 26 2018

Nu har vi varit så upptagna med paradisspännen, eftersom vi fick låna in det fina från Norrtil, att vi nog börjar bli lite småtrötta på vargar och hjortar.

Då är det mera fart i lejon! Vi har bara fyra–fem i samlingarna, men det är inte illa för en senvikingatida stad så långt från Afrika. Ett av dem visade vi här för några veckor sedan: det stora stenlejonet som är tillskrivet S:t Nicolai kyrka. Ett annat var uppe för två år sedan: lejonristningen på ett ben från kvarteret Urmakaren. Ett tredje är lejonet på den stora elfenbenskammen från kvarteret Trädgårdsmästaren, som finns i utställningen på museet.

Och här är ett fjärde, också på en bysantinsk elfenbenskam. Från kvarteret S:ta Gertrud, museitomten. Det har förlorat nosen, så det kanske inte är så lätt att urskilja, men det har baktassen till vänster och nosen vänd mot höger. Sådana här kammar från östra Medelhavet kom upp till Sigtuna under 1000-talets senare del.

Vecka 25 2018

Eftersom vi lånat det fina paradisspännet från Norrtil till vår gästmonter på museet, kan det passa fint att visa vad som finns i samlingarna i den vägen sedan tidigare.

Det är inte mycket, bara två fragment. Den avbrutna biten till vänster har ett varghuvud fastnitat. Ett vanligt motiv på dessa spännen är två vargar och två hjortar kring en brunn i spännets mitt. Så länge hjortarna dricker ur paradisets brunn är de säkra från hotande rovdjur. Det skulle kunna vara en tolkning av den tidigkristna symboliken.

Den gröna figuren till höger är just en hjort som suttit fastnitad på ett längesedan försvunnet paradisspänne. Den har varit fetare från början och haft längre ben, men den är kraftigt korroderad så den har blivit ganska tunn.

Den stora biten är också väldigt korroderad. Den är hittad i lager från 1100-talets mitt så den var över 150 år gammal när den hamnade i jorden och säkert ur mode sedan länge. Kanske har den huggits sönder för att smältas ned. Bägge fragmenten kan ha ingått i smyckesmeders metallförråd.

Vecka 24 2018

Här är ett glättbräde av valben. Det är ett ”strykbräde” som användes vid strykning av linne med hjälp av ett kompakt och slätt glasstycke, en glättsten.

Upptill kan ha funnits två motställda hästhuvuden, och någon gång har brädet brustit itu på mitten så vi har bara hälften kvar. Var den andra hälften tagit vägen har ingen haft en aning om, tills i våras då vi faktiskt hittade en liten bit i magasinet.

En dag råkade vi se ett fragment registrerat som ”hantverksspill”, av samma slags material och med likadan dekor av stora punktcirklar. Biten kommer ett par kvarter från Långgatan där brädet hittades. Någon har sågat till den, antagligen för att tillverka något, och det är uppenbart att det är en bit av den försvunna halvan.

Vecka 23 2018

I dag passar några glaspärlor bra. Den här typen har vi en dryg handfull av från Sigtuna. De är påträffade på flera ställen i staden, bland annat i mynthuset. Alla är daterade till 1000-talet.

De anses av expertisen vara av bysantinskt ursprung.

Vecka 22 2018

Här är ett spännande exempel på kontakter mellan Sigtuna och folken vid södra Östersjökusten, och på en sammansmältning av seder från vitt skilda håll.

Att förvara salt i behållare av urholkat horn är en slavisk tradition. Behållarna finns spridda över Centraleuropa, men möjligen var ett traditionsbärande område delar av nuvarande Holstein och Mecklenburg.

Som regel tillverkades de av kronhjortshorn. Men inte den här. Den är tillverkad av älghorn och ornamentiken visar en starkt skandinavisk påverkan, så troligen är den tillverkad i Skandinavien. Kanske i Sigtuna, rent av?

Olof Skötkonungs hustru Estrid kom från just det område i nuvarande Nordtyskland som angetts som saltbehållarnas ursprungsområde.

Litet löst har gjorts kopplingar mellan den här behållaren och henne, ett tankeexperiment som är lika bedrägligt som att knyta en guldring till prinsessan Ingegerd. Det är lösa antaganden som ingen kan bevisa. Men likväl svindlande fantasier.

Vecka 21 2018

Lejon har vi inte så många av i Sigtuna. Men vi har några, och det här är det största. Ett imponerande exemplar, trots att det saknar huvud.

Det är hugget i hög relief i röd sandsten, så hög relief att det nästan är en friskulptur.

Likt många andra arkitekturdetaljer av sten från staden vet vi inte var det kommer ifrån. Det finns en spekulation om att det kan ha tillhört den sedan sent 1700-tal helt försvunna ruinen av S:t Nicolai kyrka, men vi vet inget säkert.

Den röda mälarsandsten som lejonet är hugget i är intressant. Den användes intensivt i Sigtuna från 1000-talets mitt och minst 100 år framåt. Och den användes praktiskt taget uteslutande till kyrkliga föremål och kyrklig arkitektur: till exempel till gravmonument och dopfuntar.

Och till lejon, uppenbarligen.

Vecka 20 2018

Veckans föremål är en teaser, en förhandsvink om kommande storslagenheter.

Den kräkla, eller biskopsstav, av valrosselfenben som hittades 1993 i en grav i museets trädgård, kommer tillbaka till museet till vintern. Den har varit utlånad till Historiska museet i Stockholm en lång tid.

Efter en översyn vid leveransen lär vi få svårt att avhålla oss från att ställa ut den. Det känns som om den hör hemma i utställningen, bland de andra kyrkliga föremålen.

Om biskopen i graven vet vi inget, förutom att han var i 40-årsåldern och hade dålig hälsa. Om kräklan vet vi att typen kan peka mot de Brittiska öarna. Om gravens ålder vet vi inget säkert, men vi tror att den tillhör 1100-talets första hälft.

Vecka 19 2018

Den här kammen är stor som ett hus, 23 centimeter bred. En riktig skrytkam från 1000-talets första hälft. Men det är egentligen inte storleken som är spännande med den. Skrytkammar har vi många av.

Det roliga är den lilla figuren som är inristad på kammens ändplatta. Den är naiv och liknar nästan ett lindebarn. Tittar vi noga inser vi att formen runt huvudet är en gloria och att armarna är utsträckta åt sidorna. Det är en Kristusfigur!

Vecka 18 2018

Här är en förkolnad bit av ett nätflöte som fortfarande sitter fastbunden vid en rest av nätets överteln, den grövre lina som löpt längs överkanten av fisknätet. Den andra bilden visar den orediga härva som är själva nätet – flera bitar snodd lina som hör till över- respektive underteln, och finare tråd som tillhör själva nätet. Dateringen är tidigt 1100-tal.

Det ser inte mycket ut för världen med en sådan här fragil förkolnad härva, men vi kan ändå vara glada att det hus som nätet förvarades i brann ned. Annars hade nätet fortsatt att användas, slängts bort en dag och ruttnat bort. Då hade vi aldrig fått se det. Kol, däremot, ruttnar inte.

Vecka 17 2018

Den här veckans föremål är ett stort föremål – en hel plats! Vi besökte nyss Rävstagravfältet mellan Märsta och Sigtuna tillsammans med stadsbyggnadskontoret och landskapsarkeologen Gerhard Flink. Platsen är en av kommunens vackraste fornlämningar med hundratalet gravar och inhägnader, så kallade stensträngar, samt en väg från historisk tid som senast syns på 1912 års karta.

Den äldsta graven är från före vår tideräknings början och de yngsta är vikingatida. Gravfältet har använts i närmare 1500 år. Och ännu bättre – vi fann att där finns flera små åkerlyckor, en rejäl långhusplatå samt husgrunder till ytterligare två hus. Platsen är med andra ord en helt komplett järnåldersmiljö med bevarat gårdsläge, odlingsfält, hägnader och förfädernas gravar. Troligen har de sankängar som fanns där det nu är moderna åkrar gett gott bete åt djuren.

Vecka 16 2018

Den här grejen är vilse i tiden. Det finns ett bakgrundsbrus bland Sigtunas fynd, med föremål som egentligen är alldeles för gamla för att finnas här. De kan ha kommit hit som arvegods eller tillhört någon smyckesmeds förråd av skrotmetall, ämnat att smältas ned till nya smycken.

Det här är just en sådan sak. Ett likarmat spänne av 800-talstyp. Bara knappt hälften är bevarat, ursprungligen har det varit 12 cm brett, och det har suttit vid halsgropen som spänne för en kjortelkrage eller en sjal. Det är funnet vid gravgården Nunnan nedanför S:t Per, men det hittades inte i en grav utan bland bebyggelse.

Ett helt identiskt spänne finns från grav 657 på Birka, en skelettgrav som grävdes ut av arkeologen Hjalmar Stolpe på 1800-talet. Birka var inte långt borta från Sigtuna. Ändå helt annorlunda och en annan, förfluten, tid.

Vecka 15 2018

Den här veckan har vi en bildgåta igen, utan något givet svar. För två veckor sedan var den här plankan vår enda dass-sits från 1000-talets mitt. I alla fall i några dagar tills vi kom på bättre tankar.

I sagorna från den tiden finns ganska bra beskrivningar av hur gårdarnas utedass var inrättade, men vi har inte funnit något i Sigtuna som står i samklang med berättelserna, inte ens den minsta latringrop. Folk kanske gick undan, långt ifrån bebyggelsen?

Vecka 14 2018

Den här veckan är veckans föremål två. Vi har nyligen fått in fynden från utgrävningen vid Götes mack 2014, och detta ett par av de finaste.

Överst ser vi ett halvt svärdshjalt av brons, parerstången till ett svärd. Det har ett stort hål i ytan som är ett gjutfel. Det har dock inte hindrat att hjaltet använts, eftersom man verkar ha lagt niello i mönstret trots att gjutningen misslyckats. Niello en svart pasta av silversulfid som bränns fast i ornamenten och poleras blank. Hjaltet har troligen, på sin ålders höst, hamnat i en hantverkares förråd av metallskrot för nedsmältning.

Vecka 13 2018

Här är tre saker som är en gåta för oss alla. Vi känner till dem från Sigtuna, Novgorod och platser längs Volga, samt från den marinarkeologiska undersökningen i Birkas hamn för ett par år sedan.

Dateringen är 900-tal. De två hela föremålen på bilden är 69 och 73 millimeter i diameter. De är svarvade och det är också centrumhålen och de mindre fördjupningarna som ofta finns runt centrumhålet. Den undre har en krok av järn upptill.

I Novgorod tenderar de att vara gjorda av buxbom från Kaukasus flera hundra mil därifrån, men träslaget i våra exemplar är möjligen lokalt.

Någon som har idéer om vad det kan vara? Föremålen har en tendens att dyka upp i sammanhang knutna till sjöfart och fiske, men låt inte det begränsa fantasin.

Vecka 12 2018

Tillåt oss presentera en liten sensation. Ett bräde för strategispelet Hnefatafl. Tidigare har det varit registrerat som ett oidentifierat föremål, men doktoranden Andrej Grinev från Moskva gjorde oss uppmärksamma på rutmönstret som är inristat. Och visst – det är ju ett uppenbart spelbräde med 11 gånger 11 rutor!

Det finns massor av fynd av spelpjäser från järnålder och medeltid så vi vet att man spelade mycket spel. Spelbräden finns det dock betydligt färre av, från till exempel Norge och de Brittiska öarna. Nu fick vi ett till, daterat till ungefär 1050–1075.

Det är inte bara forskare som får ut resultat av att besöka vårt magasin. Vi på museet har också glädje av deras specialkunskaper. De ser saker med andra ögon, saker som vi inte kan identifiera eller sådant som vi helt enkelt har missat. Som i det här fallet. En riktigt trevlig överraskning!

Vecka 11 2018

Här är ännu en lovsång till vårt museimagasin som ständigt bjuder på nya överraskningar.

Den här lilla saken av kopparlegering hittades på 1920-talet och är bara registrerad som ”en knapp?” utan ytterligare kommentarer. Men både vi och ni ser ju att det är ett ansikte på ”knappen”, eller hur? En flinande figur med långa uppåtvridna mustascher. Det såg inte arkeologerna 1925.

”Knappen”, eller om det är ett bältesbeslag eller något som suttit fast på ett annat större föremål, är bara en centimeter i diameter.

Ansiktsdekorer av den här typen var inte helt ovanliga i slutet av 900-talet och på 1000-talet. Och mustascher har de nästan alla.

Vecka 10 2018

Här är ett viktigt redskap från det tidiga Sigtuna. I lagren från stadens första århundraden har vi funnit mängder av pincetter av kopparlegering.

De var inte bara till för att dra ut skäggstrån och plocka fästing med, utan användes även i kirurgi. Det finns flera varianter, bland annat de som är utformade för att hålla undan hudflikar vid sårbehandling och för avlägsnande av främmande föremål ur sår, likväl som för att hålla ihop hudkanterna då såren skulle sys ihop.

Medeltida kirurgi var på många vis mera avancerad än vi kanske tror, och detta gäller även tidens kirurgiska instrument. Den här pincetten är den enda vi har som är utformad som ett kors. Man kan tänka att den säger mycket om kyrkans och klosterväsendets roll i behandlingen av sjuka.

Den är jätteliten, bara tre centimeter lång.

Vecka 9 2018

Här är ett exempel på smått krafs med väldigt stor betydelse. Fragmentet, som bara är 15 millimeter brett, är funnet i Olof Skötkonungs mynthus bredvid Stadshotellet.

Materialet är en kypertväv av silke, med en invävd guldtråd som vridits i spiral ungefär 50 varv per centimeter. Bredvid fragmentet ligger några lösa guldtrådar som är otroligt tunna.

Vecka 8 2018

Knivar är vi riktigt bortskämda med i Sigtuna. De var ju medeltidens viktigaste verktyg, så vi har massor av dem.

Men vi är inte bortskämda med knivar med skaftet kvar. Av dem har vi bara en knapp handfull. Om skaftet är av trä ruttnar det bort i jorden med tiden. Men om kniven hamnar i djupa fuktiga jordlager där inget syre kommer åt, då trivs inte de mikroorganismer som bryter ned trä.

En kniv fick du nog redan som litet barn, vare sig du var flicka eller pojke. Du kunde använda den till allt från att äta med till att tälja i trä med och själv tillverka saker du behövde.

Gå till Historiska museet någon gång och titta på rekonstruktionen av Birkaflickan, som bara var sex-sju år gammal då hon gick bort. Hon hade sin kniv med sig i graven.

Vecka 7 2018

Du sökte ett hjärta och fann ett…? Det är inte lätt att hitta ett bra hjärta i våra samlingar. Vår välkända hjärtsymbol kom inte att representera människohjärtat förrän tidigast på 1300-talet. Men det fanns föregångare.

Under antiken skattades en växt som kallades Silphium högt, en växt som skall ha använts till allt från afrodisiakum till att bota kärlekens dårskap – lite motsägelsefulla funktioner. Plinius noterade dessutom att ”getter nyser och får somnar av den”. På mynt från nordafrikanska Kyrene finns hjärtformade symboler som kan representera frön av växten.

Sedan finns orientaliska palmetter på beslag för bälten och väskor från trakterna kring Svarta och Kaspiska haven. Vi hittar dem också i Birka, hos samefolken och i Sigtuna. Bland dem finns hjärtliknande symboler, och de palmetterna kan ha gift sig med romansk ornamentik via Bysans och sedermera utvecklats till vår välkända symbol för livets viktigaste muskel.

Hur det än är med de här små beslagen är de ändå ganska lika hjärtan. Och hyfsat fina.

Vecka 6 2018

Under den tidiga medeltiden sträckte sig samernas intresseområde längre söderut än idag. Kontakterna med svealänningarna var säkert täta och nära. Den vikingatida handeln österut vilade delvis på fina skinn och medeltidens enorma kamproduktion var beroende av en stadig tillförsel av älghorn.

Vilka var leverantörerna? Vilka kunde skogen, vidderna och viltet bäst?

Vi har några föremål i samlingarna som pekar mot samiskt ursprung, som det här knivskaftet och den besynnerliga klumppilen – en svarvad pilspets av horn, fast utan spets så att den inte förstörde pälsen hos småviltet. De finns båda utställda i museet.

Vecka 5 2018

Här är ett ben. Det syns med tydlighet på de snygga ledytorna upptill.

Det roliga är att det är ett knivskaft också, eller möjligen ett nålhus som man förvarat nålar i. Benet har fasats så att det nästan har ett fyrkantigt tvärsnitt och framtill är ett hål borrat. Där kan knivens tånge ha suttit, eller också stoppades nålarna in där och hålet hölls tillstängt.

Hur det än är med den saken, är det extra roligt att man sparat leden upptill. Det ger föremålet en lite brutal framtoning. Det är lite heavy metal över det. Eller familjen Flinta, för oss som minns dem.

Benet är från 1100- eller 1200-talet.

Vecka 4 2018

Som arkeolog får man ofta frågan ”hittar ni mycket guld?”. Svaret är som regel ”Nej, vi hittar pyttelitet guld, nästan aldrig”.

Guld är dyrt. Lika noggranna som vi är med att inte slarva bort guld, lika noggranna var man på vikingatiden. Lika noggrann med att återvinna minsta lilla filspån, som guldsmeder gör idag, lika noggrann var man förr. På medeltiden kunde du anklagas för stöld och till och med förlora handen om du slarvade med ädelmetallrester.

Fast vi så sällan hittar guld, kan vi göra en hel verkstad av så små korn som på bilden. Eftersom guld är sällsynt betyder varje droppe väldigt mycket. Och ser vi till kontexten kring fyndet, det sammantagna sammanhanget, kan det ge nyckeln till svaret på varför gulddropparna finns i jorden just där.

De här kornen är funna på tomten bredvid Stadshotellet, där Olof Skötkonungs mynthus låg i början av 1000-talet. Tillsammans med andra hantverksfynd i grannskapet bekräftar dropparna att tomten fortsatt att vara en viktig verkstadsmiljö också ett femtiotal år efter att mynthuset upphört.

Vecka 3 2018

Bennålar tillhör de vanligaste fynden från järnålder och medeltid. De är som regel knutna till textilhantverk men kan också ha använts som dräktnålar och som skrivstift, allt beroende på utformning.

Nålar som använts i textilhantverket kunde användas i nålbindning, en teknik som liknar stickning eller virkning. Den lämpade sig utmärkt till att göra vantar, mössor och sockor med, viktiga plagg i den bistra nordiska vintern. Bennålar kunde också användas istället för skyttel vid mönstervävning med inslag i flera färger. Då användes flera nålar, en för varje färg.

Vecka 2 2018

Det här är två sisare, saxar. Den stora, som är 21 cm lång, är elegant dekorerad med mässingsinläggningar och en räfflad dekor längs sidorna som inte syns på bilden. Den lilla, 13 centimeter lång, är enklare utförd.

Saxar av den här typen har använts till fårklippning långt upp i historisk tid. Under medeltiden användes de mera mångsidigt, och den elegant smyckade större saxen har kanske snarare använts i hantverksmiljö än ute i fårhagen, till exempel till att klippa textilier med. Den lilla kan ha använts i hemmiljö.

Under medeltiden var sisaren standardsax. Vår moderna skänkelsax är dock inte så ny som man kunde tro. Den uppträdde faktiskt redan under 800-talet, men blev rejält vanlig först framemot 1500-talet.

Den lilla sisaren är funnen i kvarteret Koppardosan och den stora i Lilla Nygatan.

Vecka 1 2018

Vi välkomnar det nya året med ännu ett runben med namn på. ”Sigurðr” – Sigurd. Till skillnad från namnet Niklas som var uppe här förra veckan, är Sigurd ett nordiskt namn.

Den mest kände Sigurd är nog Sigurd Fafnesbane från Völsungasagan. Sigurd dödade draken Fafner med svärdet Gram, Fafner som vaktade en skatt som Sigurd därmed kunde knipa åt sig. Efter dråpet grillade han Fafners hjärta och brände sig på fingret. Genast stoppade han fingret i munnen och fick särskilda förmågor och kunde förstå fåglarnas språk. Fåglarna avslöjade hans brors, smeden Regins, mordkomplott mot honom.

På en stor runristning på Ramsundsberget nära Eskilstuna, den så kallade Sigurdsristningen, finns sagan skildrad i bilder – Sigurd som ränner svärdet i draken, elden där han grillar hjärtat med fingret i munnen och trädet där fåglarna sitter och talar. Betecknande nog tycks de lurigt lika papegojor.

Vem Sigurd i Sigtuna var har vi dock inte en aning om. Benet är daterat till ca 1070–1090.

Vecka 52 2017

Det här runbenet är nog det närmaste jultomten vi kommer i Sigtuna. Där står ristat ”hera nikala”; ”Herr Niklas”.

Niklas är inte ett nordiskt namn. Det går tillbaka till det betydligt mera sydliga ”Nikolaus”, tillsammans med formerna Nikolaj, Nikolás, Nicholas, Claus och Klas. S:t Nikolaus känner vi som den moderne jultomtens prototyp, den vänlige ärkebiskopen från 300-talets Myra i nuvarande Turkiet.

Att namnet finns på ett runben från slutet av 1000-talet skulle dels kunna förklaras som ett omnämnande av en tidig prästman i Sigtuna. I så fall är det ett av de äldsta namnen vi känner på en kyrklig person från staden. Men det skulle också kunna anspela på en vid den tiden vida omtalad händelse; då sjöfarare rövade bort S:t Nikolaus reliker undan saracenernas härjningar och tog dem till Bari i Italien år 1087.

Just nu meddelar arkeologer att de funnit helgonets grav i lämningar av en äldre kyrka under Nikolauskyrkan i staden Demre nära Antalya. De hävdar bestämt att benen ligger kvar där, så man kan nog undra vad det egentligen var de djärva sjöbusarna fick med sig hem.

Så – från ett litet runben i Sigtuna till dagsfärska nyheter från Turkiet. Det är en skaplig tidsresa!

Vecka 51 2017

Det sägs att den förste museichefens hustru, Ola Palme, år 1917 avtalade med jultomten att han fick förvara reservnyckeln till tomteverkstan på Fornhemmets vind.

Efter ett tag glömde alla bort vems nyckeln var, och den registrerades in som ett vanligt samlingsföremål. Det hela höll såklart på att sluta i katastrof julen 1953 då tomten, som förlagt sin ordinarie nyckel, gick till museet för att hämta reservnyckeln och museipersonalen inte alls begrep vad den lille lustige herrn talade om. De försökte blidka honom med en gratisbiljett till utställningen istället.

Arg som ett bi stegade tomten hemåt, fast besluten att bryta upp verkstan och skylla inbrottet på museet. Dörren var visserligen stadig, men med litet välriktad julilska skulle det säkert gå. Väl hemma möttes han av en glad och solig tomtemor, som skrattande undrade varför i all sin dar tomtegubben gömt nyckeln till verkstan längst ned i julgröten.

Nej, nu ljög arkeologen så det stänkte om det. Det var i alla fall ett försök till en bra historia. Nyckeln, som nog inte är så väldigt gammal, hittades av lantbrukaren Hjalmar Johansson i Killinge, Håtuna, vid schaktning för en ny loge. Den skänktes av honom till museet i juni 1925.

God jul!

Vecka 50 2017

För två veckor sedan hade vi besök av forskaren Ivan Goryachev från Moskvas statliga universitet. Ivan forskar om vikter, med inriktning på frågor om var de tillverkats och var de använts. Hos oss fann han en märklig vikt.

Normalt har vikingatida vikter punktmarkeringar som talar om var i viktsatsen de hör hemma. De största kan dessutom ha graverade symboler inspirerade av text från islamska mynt. Men just den här vikten, troligtvis från 1000-talets mitt eller senare del, har faktiskt en skandinavisk djurornamentik inristad. Ganska enkel men omisskännlig.

Det här är mycket speciellt. Vi får se vad Ivan kommer fram till då han bearbetat resultaten. Vi har halvt löfte från honom om en artikel i nästa års utgåva av Situne Dei.

Vecka 49 2017

Igår hade vi magasinsbesök av Linda Qviström från Stockholms universitet. Linda forskar om medeltidsmänniskans förhållande till ljus och ljussättning.

Hon tittade på medeltida glas i våra samlingar, och gjorde oss uppmärksamma på vad som kan dölja sig på åtgånget glas som inte ser mycket ut för världen vid första anblicken.

Den här skärvan ser mest brun, tråkig och murrig ut betraktad rakt uppifrån, men med rätt ljus ser vi att den faktiskt varit målad med en akantusslinga, ett sirligt växtornament.

Skärvan, som varit del av ett blyinfattat fönster från 1200-talet, är märkligt nog inte hittad i en kyrklig miljö utan på en vanlig stadsgård i kvarteret Trädgårdsmästaren. Vad nu det kan betyda. Glasfönster var en dyr lyx som blev vanligt först sent i historien.

Vecka 48 2017

Här är en vanlig tegelsten. Inte alls speciell, men det är litet trevligt att någon ristat en båt med mast på den innan den torkats och bränts. Den är väldigt enkel, mera ett tecken för en båt än en avbildning av en båt.

Det är inte ovanligt att tegelbruksarbetare genom tiderna ristat bilder i obränt tegel. Man kan tänka sig att den obändiga klotterlusten, som är tidlös och mänsklig, varit drivkraft bakom. Och om ingen ristade bilder kunde det traska en hund över de nyformade tegelämnena och då blev det tassmärken på teglet istället. Men det går ju lika bra att bygga med det, som med tegel utan tassar.

Tegelstenen kommer från utgrävningen bredvid Stadshotellet, där Kung Olofs mynthus påträffades. Från 1300-talet och framåt fanns tegelbyggnader på den platsen, och ett av husen hade en hypocaust, ett uppvärmningssystem med en ugn av tegel i bottenvåningen.

Vecka 47 2017

Det var väldigt roligt att lägga upp föremål som vi inte vet vad de är. Det gav väldigt spännande diskussioner på vår facebooksida. Därför gör vi det igen denna vecka.

De här är funna tillsammans i kvarteret Trädgårdsmästaren där Systembolaget ligger idag. Sammanlagt är de femton stycken, daterade till sent 900-tal. De är nästan identiska men storleken varierar något, mellan 8,5 och 11,5 centimeter. Undersidorna är helt släta, så det är tydligt att de är menade att fästas mot plana underlag. De är gjorda i ett mycket tätvuxet träslag, möjligen ene.

Det är faktiskt allt vi vet, resten är gåtor. Någon som har förslag till gåtornas lösning?

Vecka 46 2017

Det här föremålet har vi inte en aning om vad det är. Men du får gärna gissa.

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan för 17 år sedan hittade vi stora mängder bevarat trä från 1000- och 1100-talen. Det här ett av de föremålen. Litet, bara knappt 90 millimeter långt, med ett kort skaft och en ornamenterad del som är så delikat tunn att den nästan bryts om man blåser på den. En slags rustik elegans.

Men vi vet absolut inte vad det är för något.

Vecka 45 2017

Här är Sigtuna Fornhems gamla lappkatalog, ett kartotek med uppgifter om drygt 15 000 föremål som registrerats under 1900-talet. ”Sigtuna Fornhem” var Sigtuna museums gamla namn.

Det första föremålet i katalogen är den koppardosa med runor på som hittades vid trädgårdsgrävning för över 100 år sedan, den som fick ge namn åt kvarteret Koppardosan. Den tillhör Historiska museet nu, men katalogkortet från 1911 har vi kvar.

De 15 000 uppgifterna har under det sista året förts över för hand till digital form. De skall läggas in i museets stora samlade föremålsdatabas. Men lappkatalogen har vi såklart kvar ändå. Förutom att den innehåller uppgifter som ännu inte hunnit digitaliseras, är den i sig ett viktigt historiskt dokument. Så här sköttes museer före dataåldern!

Vecka 44 2017

Veckans föremål är mest för ögonfägnads skull. En svag men vacker djurristning i urnesstil på en bennål. Du ser huvudet med det överdrivet stora mandelformade ögat till vänster.

Motivet hör till den senare hälften av 1000-talet och bennålen är hittad vid den forntida mälarstranden i kvarteret Professorn, nedanför Lundströmska gårdens tomt.

Vill du läsa mera om nålen och om liknande ristningar i Sigtuna kan du läsa Uainnin O’Meadhras artikel ”Skisser i urnes-/runstensstil på horn och ben” i Situne Dei 2010.

Vecka 43 2017

Det här är en halv malsten till en vridkvarn. Sådana drevs för hand och fanns i de flesta tidigmedeltida hem. Brödet var viktigt i kosthållet och man malde själv sitt mjöl.

Detta är överliggaren som man snurrade runt över en annan sten, underliggaren, med säden emellan. Stenen är lite speciell, en sandstensskiffer från Dalarna som vi brukar kalla malungssten. Vi hittar sönderslagna bitar av den nästan överallt i Sigtuna, och den dyker också upp i andra medeltidsstäder och på gårdsplatser på landet. Den var en viktig handelsvara.

Om man studerar kindtänderna på gamla skelett kan man ofta se att de är mycket nedslitna. De är platta i tuggytan och tandbenet är blottat för att emaljen är borta. Det visar nackdelen med stenmalet mjöl. Det följde alltid med litet stendamm från kvarnarna i mjölet, så när man åt bröd varje dag malde man också långsamt ned sina tänder.

Vecka 42 2017

På 1100-talet sändes ett påvligt brev till Sigtuna. Brevet är borta så vi vet inte vad som stod i det men vi har kvar sigillet, eller bullan. Den bär Alexander III:s namn. Alexander var påve mellan 1159 och 1181.

Det var mycket trafik mellan påvestolen och Sverige vid den här tiden. Ärkesätet i Uppsala inrättades 1164 då ärkebiskop Stefan invigdes, av just påve Alexander. Samme Stefan undertecknade för övrigt det så kallade Vibybrevet samma år, det äldsta brev vi har bevarat i landet.

Då ärkesätet bildades förlorade Sigtuna formellt sin status som stiftsstad. I praktiken hade det då inte suttit någon biskop här på länge. Från början av 1200-talet finns dock ett påvligt beslut om att ärkesätet skulle flyttas från Uppsala till Sigtuna. Det skedde aldrig, oklart varför.

Läs mera om bullan här, på sid 81.

Vecka 41 2017

Vad är det här då? Två gula klumpar? Både ja och nej. Gula klumpar, jovisst, men inte vilka klumpar som helst. Materialet är ett exotiskt målarpigment, så kallat auripigment eller kungsgult. Under medeltiden användes det främst i bokmåleri och i kyrkokonst, både i väggmålningar och på helgonbilder.

Pigmentet förekommer naturligt i Anatolien och Kurdistan, så vi får anta att det inhandlats på nordbornas Svarta havsresor innan det hittat vägen hit. För det användes i Sigtuna så klart, på flera ställen, bland annat i grannhuset till kung Olofs mynthus. Vad för nipper som användes nere i Bysans på 1000-talet användes inte av Sigtunaborna?

Pigmentet används sällan idag. Numera föredrar målare giftfria färger, så många gamla pigment har kommit ur bruk.

Vecka 40 2017

Vi fortsätter på temat hus och stora fynd. Här är en ugn från ett 1000-talshus som brunnit ned. De flesta hus slutade sina dagar på det viset i medeltidens Sigtuna. Den här ugnen är från kvarteret Professorn, ovanför Gröna ladan.

Ugnen stod i hörnet i ett bostadshus och hade funktioner som värmekälla och spis för matlagning och bak. På natten var det vanligt att man sparade litet glöd i ett keramikkärl, en glödkruka. Då fanns alltid levande glöd kvar på morgonen då man skulle tända spisen i det kanske utkylda huset. Rationellt och bra.

Glödkrukor är vanliga fynd i Sigtuna och påträffas ofta som på bilden, kvar på sin givna plats där den stått då huset brunnit ned. Krukan står nere i bildens högra hörn. En situationsbild från ett ögonblick för 900 år sedan.

Vecka 39 2017

Veckans föremål är ett hus. Det ser inte mycket ut för världen. Det brukar inte medeltidshus göra då man gräver ut dem. Men husgrunden på bilden är faktiskt resterna av Olof Skötkonungs myntverkstad.

Innan museet grävde på den här platsen hade man funnit ett avtryck på bly av en myntstamp som visade att Knut Eriksson, kung 1167-96, gjort mynt i Sigtuna. Blybiten hade blivit till då en myntmästare provat en nytillverkad stamp innan den härdades och användes till att slå mynt med.

Drömmen blev givetvis att också hitta ett blyavtryck som bekräftade Kung Olofs sigtunamyntning i början av 1000-talet. En omöjlig dröm så klart. Som att söka en hypotetisk nål i en höstack. Men hösten 1990 poppade den omöjliga blybiten upp ur jorden iallafall. I den här husgrunden.

Några år senare hittades liknande bevis för att även kungarna Valdemar och Magnus Ladulås slagit mynt i staden under 1200-talets andra hälft. Det fanns visst många nålar i höstacken!

Från utgrävningen av Olof Skötkonungs mynthus i Sigtuna 1990.

Vecka 38 2017

Nu har vi hittat ett ”nytt” föremål i magasinet igen, ett som inte identifierats tidigare. Våra knivskaft med fågelhuvud har ju varit uppe här förr, och ett ligger dessutom i utställningen. De är mystiska på många vis, mest för att vi har så många just i Sigtuna. Vi har fem stycken och det är mer än någon annanstans i Skandinavien.

Nu dök det upp ett knivskaft till, det som är nedtill på fotot. Inte med någon fågel på, men tillverkat i samma exklusiva teknik: ett vackert skaft av brons har gjutits fast på knivbladet av järn. Bladet är dock bortrostat sedan länge.

Knivarna är väldigt speciella, och vi vet inte vad de använts till. I Situne Dei 2017 finns dock en artikel som ger ett förslag på deras funktion.

Vecka 37 2017

Ibland är att gräva i vikingatiden litet som att gå på Skansen eller Nordiska museet, men bara när bevaringsförhållandena är extremt goda. De är de ofta i Sigtuna. I synnerhet är det fascinerande att så mycket organiskt material finns bevarat – som trä, näver, textil, läder och bivax.

Skansenkänslan får man när man grävt fram plankbeläggningar på gator och gårdar. Ibland gräver vi dessutom fram hela staket som fortfarande står upprätt, fast två meter under dagens markyta. Då står man plötsligt i en förbluffande tydlig tusenårig miljö.

Vecka 36 2017

Vi hittar sällan guld i Sigtuna. Guld har alltid varit dyrt, det har funnits litet av det och folk har låtit bli att tappa bort det. De vanligaste gyllene föremål vi hittar är guldfoliepärlor, glaspärlor där bladguld lagts på ytan och täckts av ett genomskinligt glasskikt.

Betraktar vi en sådan pärla ser det ut att vara mycket guld i den, men det är bara lur. Guld är en seg metall som kan valsas otroligt tunt, ända ned till 0,0001 mm. Det blir vi varse när vi finner pärlor av låg kvalitet, där glaset nästan är förstört som dem baktill på bilden. Då är det bara guldfolien som är ordentligt bevarad, och den är jättetunn och väger knappast någonting.

Det betyder inte att guldfoliepärlor var lågt skattade. Glas i sig värderades högt, i synnerhet om det var importerat. Guldfoliepärlor har tillverkats i ett bälte från östra Medelhavet och österut ända bort till Indien. Även om vi hittar pärlor av skruttigt glas ibland är glaset för det mesta av utmärkt kvalitet, fortfarande fullt genomskinligt och med högglans i ytan trots 1000 år i jorden.

Tre hela guldfoliepärlor, två av dåligt nedbrutet glas och litet löst bladguld. Sigtuna 1000-1100-tal.

Vecka 35 2017

Vi har undrat litet över en glaspärla som hittades tillsammans med ungefär 120 andra vid utgrävningen av Olof Skötkonungs mynthus. Pärlan är djupblå med blekgula romber insmälta i ytan och glaset är av mycket hög kvalitet.

Vid en översiktlig sökning dröjde det inte länge förrän vi funnit tre till av samma typ. En är rund i tvärsnittet och kommer från museets trädgård, medan två har fyrkantigt tvärsnitt och är funna i kvarteret Trädgårdsmästaren. Den från mynthuset är daterad till tidigt 1000-tal. Efter att vi hört med andra arkeologer vet vi nu att pärlorna är av bysantinskt ursprung, det vill säga att de hämtats hit från östra medelhavsområdet.

Om vi skulle ge oss in på en litet noggrannare sökning i magasinet skulle det knappast förvåna någon om det dök upp fler. Det här är så typiskt Sigtuna museums samlingar – om man letar hittar man ofta mer av det man söker. Sigtuna levererar, helt enkelt!

Blå bysantinska glaspärlor från 1000-talets Sigtuna. Efter att vi publicerat den här bilden har dock ifrågasatts om typen verkligen är bysantinsk. Rysk forskning känner inte till dem från färdvägarna från Bysans, vid Svarta havet och Kiev och från Ryssland. Det här är typiskt för arkeologisk forskning. Den ifrågasätts och ändrar sig hela tiden. Kanske är det vad som gör arkeologi så spännande. Vi får alltid ha några gåtor kvar!

Vecka 34 2017

…veckans huvudbry. Hur hamnade ett mynt från Rhodos i östra Medelhavet uppe i Eriksund norr om Sigtuna? En didrachm från ca 400–335 f Kr med en sliten bild av solguden Helios på ena sidan och en ros på den andra? Knepigt. Vi har bara uppgiften om att myntet är ”funnet vid Eriksund”.

1. En gammal grek åkte fel med sin båt på 300-talet före Kristus och hamnade där solen knappast skiner. Ja, jämfört med hur solen skiner över Medelhavet, då.

2. Pengen har hittat hit via handel och silverimport. Före vår tideräknings början eller efter.

3. En myntsamlare har gått över gräsmattan med fickan full och tappat det. Kunde ha hänt vilken söndagseftermiddag som helst mellan 1620 och 1920. Grovt uppskattat.

Vi har inga säkra jordfynd av så gamla antika mynt i Sverige. Hittills. Men inget är omöjligt. Farleden upp mot Uppsala har länge varit viktig och frekventerad. Vi lär dock aldrig få veta vilket av de tre alternativen som är det rätta.

Vecka 33 2017

Det här är ingen jakttrofé från sommarstugan, utan avfall från Sigtunas hornverkstäder. Hantverket nådde sin höjdpunkt under 1100-talet, och det märks på avfallsmängderna vid Stora gatan. Där kan man skotta horn med spade om man vill. Lagren är tjocka.

Som ni ser har man slösat på råvaran – det här är ett halvt älghorn som man kunnat göra många kammar av. Det har man inte gjort, utan det har åkt ut på avfallshögen tillsammans med massor av horn i samma kompletta skick. Man har med andra ord inte varit särskilt ekonomisk. Det är litet gåtfullt.

Forskningen antar att att hantverkarna inte försett sig med råvara själva, utan att de har arbetat för rika huvudmän som kunnat förse dem med hur mycket råvara som helst. Det kanske till och med var en skrytgrej att visa att man kunde ge sina kammakare mera råmaterial än de egentligen behövde.

Vecka 32 2017

Här är en främmande gäst i den uppländska myllan – ett romerskt guldmynt från Viggeby i Rosersberg! Myntet är präglat i Östrom för kejsar Arcadius någon gång mellan åren 395 och 408. Gott så långt – men hur sjutton har det hittat hit?

Vi vet att nordiska äventyrare tog värvning i den romerska armén under de första århundradena av vår tideräkning. Vanligtvis hade de med sig lönen då de återvände hem. Den betalades ut i ett sorts guldmynt som kallades solidus. Därav det gamla ordet för soldatlön – sold – och själva ursprunget till ordet soldat.

Det kom upp mycket guld till Norden, så trafiken söderut och kontakten med romarriket var nog tätare än vi kanske tror. Myntet har säkert kommit hit på det här viset, med någon från trakten som tjänat som soldat vid Medelhavet.

Bilden är tagen av Ola Myrin, Kungliga myntkabinettet.

Vecka 31 2017

Den här knivtypen från 1000-talets början är full av gåtor.

Totalt finns ett drygt tiotal av dem påträffade; från Gästrikland i norr till Öland i söder samt exemplar i Finland, Danmark och England. Navet i spridningsbilden är dock Sigtuna, där vi har fem stycken. Just den här kommer från kvarteret Professorn vid Gröna ladan.

Det är ingen vanlig snickarkniv, det här. Frågan är vilken verksamhet den kan knytas till. Säger ringerikeornamentiken med sitt vackra fågelhuvud något om dess sammanhang? Döljer det exklusiva materialvalet några svar? En kniv med skaft av solid brons är ju något väldigt speciellt. Och vad betyder det att så många är funna just i Sigtuna?

Du finner en artikel om knivtypen här.

Vecka 30 2017

Här är ett fragment av en bysantinsk armring av glas. Det bysantinska glashantverket vilade på grekisk, romersk och egyptisk tradition. Glasarmband av den här typen hade tillverkats sedan antiken.

Det fina i kråksången med de här armbanden var att de var målade i vackra mönster med en silverlösning som brändes in i glaset. Det här var en arabisk teknik som togs in i bysantinskt glashantverk under 800-talet.

Det ännu finare i kråksången var att just den här armringen av nästan svart glas hittade ända upp till Sigtuna vid 1000-talets slut. Ganska typiskt Sigtuna, vars kontakter mot Svarta Havet intensifierats vid den här tiden. Kanske har hela armbandet tagits hit, eller också bara det lilla fragmentet för återanvändning i lokalt glashantverk.

Vecka 29 2017

Att medeltidens Sigtuna var en kyrklig stad blir vi ständigt påminda om vid utgrävningar. Införandet av kristendomen gick hand i hand med skiftet till en central kungamakt av den typ som redan fanns i England, på den Europeiska kontinenten, i Kiev och vid östra Medelhavet. Alla de här områdena var nog inspirationskällor till den förändring av styrelseskicket som tog sin början med Olof Skötkonung på 1000-talet.

Skiftet av religion innebar att knyta Svealand närmare kontinentala seder och det var även en stark symbol för själva styrelsesskiftet i sig.

Den här gjutformen för ett litet korshänge är bara en av många liknande gjutformar från staden, och degeln har använts att smälta silver eller brons att gjuta med. De kristna symbolerna ersatte de gamla hedniska praktiskt taget redan från första början efter stadens anläggande.

Vecka 28 2017

Medeltida textilhantverk har vi berättat om förr. Det skall inte orda så mycket om den här gången. De här sländtrissorna av glas visar vi främst för att de är så rackarns snygga!

Sländtrissor fanns i många material – sten, ben, keramik och horn, men de snyggaste är nog de av glas. De fanns både i genomskinligt glas och ogenomskinligt. I vissa fall är glaset av så hög kvalitet att det knappast förändrats. Dåligt glas faller sönder till grus med tiden, men trissan till vänster är lika fräsch och klar som den var en gång för 900 år sedan.

De var nog dyra, och i de flesta fall troligen importerade från andra sidan Östersjön. De satt på snurrande sländor som man spann tråd och garn med.

Vecka 27 2017

Sigtunas medeltida fossilsamlare har figurerat ett par gånger förr här, representerade av både trilobitfossil och ortoceratitfossil, kräftdjur och bläckfiskar som levde för 400 miljoner år sedan.

Vid sökning efter något annat i magasinet förra veckan hoppade plötsligt de här fram, och de är så fina att de bara måste få vara med. De är fossil av sjöborrar, bara några centimeter stora, och de är delikat detaljerade.

Hur de hamnat i Sigtuna kan man ju undra. De måste ha importerats hit. Närmast hittar man sådana här fossil på Gotland och vid södra Östersjökusten. Några som bott vid den stora gatan på 1100-talet verkar ha samlat på dem. Varför vet vi inte. Kanske för att de var fina och exotiska, eller kanske användes de som amuletter.

Vecka 26 2017

Veckans föremål är en av våra mest prominenta sigtunasymboler – sigtunavikingen, med sin toppiga hjälm med nässkydd. Den lilla skulpturen av älghorn hittades i kvarteret Trädgårdsmästaren 1937.

För att vara en ansiktsavbildning från 1000- eller 1100-talet är han ovanligt naturalistisk och levande, med utförligt framställd frisyr, flätad eller tvinnad mustasch och en självmedveten uppsyn. Han ser ganska nöjd ut.

Porträttet är så känsligt utfört att det skulle kunna föreställa en specifik person. Vem det skulle vara vet vi inte, men vissa forskare tror att det kan vara ett kungaporträtt.

Vecka 25 2017

”Gå till kammakaren? Varför då – jag gjorde allt min kam själv, jag!”

”…men AJ, vad den luggas….!”

Ibland är det kanske inte så dumt att låta en yrkesman göra jobbet. Alla är ju inte välsignade med gåvan att såga spikrakt.

Vi har några kammar av den här kvaliteten i Sigtuna. Vi vet inte alls varför de ser ut så här. Om de är hemmagjorda är de iallafall gjorda av folk med tillgång till lika finbladiga sågar som kammakarna hade.

Det kan också vara fråga om lärlingsarbeten – unga lärlingar som gjort sågövningar på sina första dubbelhelkammar. Det skall böjas i tid. Och det tar nog sin tid att lära sig såga bättre än så här.

Dubbelhelkam, troligen 1100-tal, från Sigtuna. En lärlings sågövning?

Vecka 24 2017

Ibland görs nyfynd i museets magasin, ofta av en ren slump. Nyss ökade våra fynd av vikingatida miniatyryxor av brons med ännu en yxa. Ett fragment visserligen, men om fjorton fynd plötsligt blir femton är ju det ändå trevligt. Dessutom är yxbladet, som endast registrerats som ”föremål” vid den stora Sigtunautgrävningen 1988-90, av den ovanliga bredeggade typen. Av dem hade vi bara ett exemplar tidigare.

Yxorna har sitt ursprung i Kievriket i nuvarande Ukraina och Ryssland. Möjligen var de krigaramuletter som gavs till yrkessoldater i Kievfurstarnas arméer. Antingen är våra femton yxor spår efter svear som tjänstgjort österut, eller också är de spår efter besök av östslavisk nobless.

De vanligaste miniatyryxorna är skäggyxor, som ser ut som klassiska stridsyxor av vikingatidstyp. Den har vi tretton stycken av. Men sedan i tisdags har vi plötsligt två bredyxor i stället för en!

Två yxamuletter av kopparlegering, funna i Sigtuna.

Vecka 23 2017

Och nu över till bling-blinget. Vi har inte jättemycket guld i Sigtuna, men vid utgrävningen i kvarteret Professorn vid Gröna ladan 1999 hittades några spännen med emaljinläggningar och de ser iallafall ut som guld. De har kommit hit från det tysk-romerska kejsardömet. Spännet på bilden, som är det största av dem, bär en bild av en örn. Den är litet abstrakt, men de utbredda vingarna är lätta att se.

På kontinenten har spännen av den här kvaliteten burits av personer ur det sociala mellanskiktet. Om detsamma varit fallet i Sigtuna vet vi inte.

Intressant är att tre av spännena, inklusive det på bilden, påträffades på samma stadsgård och kan dateras till samma tidsperiod; årtiondena uppemot år 1050. Man undrar vilka som bott just på den tomten. Kvarteret Professorn ruvar på många sådana spännande hemligheter.

Är spännet av guld, då? Nej, det är nog gjutet i mässing. Möjligen kan det vara förgyllt.

Ottonskt guldspänne med emaljinläggningar. 1000-talets första hälft. Sigtuna.

Vecka 22 2017

Vår vikthäst igen. Vi har just fått veta att föremålstypen är så pass vanlig runt Rigabukten, i Estland och Lettland, att den rimligen har sitt ursprung där. Den är ett ganska vanligt gravfynd och minst 16 liknande hästar finns påträffade. Vissa tolkar dem som vikter, medan en forskare istället betraktar dem som hundar som vaktar dödsriket.

Det är inte konstigt att vi inte kunnat finna motsvarigheter eftersom vi hittills bara letat västerut och dessutom i helt fel tidsperiod. De skandinaviska vikthästarna är som regel från 12- och 1300-talen, medan de här baltiska krumelurerna är flera hundra år äldre – från 700-talet och framåt in i vikingatid.

Så. Vår kuse blev invandrare och några hundra år äldre. Typiskt Sigtuna. Föremålet ansluter på så vis till förra veckans föremål, kvinnan ”Slavias” baltiska och slaviska smycken. Stan var i mångt och mycket en invandrarstad.

Vår lilla bronshäst från kvarteret Humlegården, med ursprung i Baltikum.

Vecka 21 2017

Gravgods är ovanligt i Sigtunas medeltidsgravar. Staden var tidigt kristen och därför fanns inte bruket att lägga gåvor i gravarna. Enstaka personer har dock fått med sig en kniv eller ibland ett mynt att betala färjkarlen till andra sidan med.

Men från en 1100-talsgrav vid en försvunnen kyrka mellan St Per och St Nicolai har vi en hel liten smyckeuppsättning. Den gravlagda kvinnan bar fortfarande sitt armband och vid huvudet låg två ringar. De är så kallade tinningringar som suttit fästa vid huvudklädet. Det är en slavisk sedvänja, och även armbygeln kommer från andra sidan Östersjön. Kvinnan hade kommit över havet och vi kan tänka oss att det var viktigt för hennes efterkommande att hon fick sin identitet med sig in i döden.

Baltiska och slaviska smycken från en kvinnograv funnen vid Prästgatan i Sigtuna.

Vecka 20 2017

Här är ett hittills anonymt fynd som nyss blivit identifierat tack vare kollegor på sociala medier. Ett av våra fetare metallfynd, en klump av 1,87 kilo kompakt järn.

Med all sannolikhet är det motvikten till en pyndare, en äldre sorts våg som liknade ett besman med skillnaden att motvikten var flyttbar längs vågens arm. På besmanet satt motvikten fast i armens ände istället. Ett bra exempel på en komplett pyndare från vikingatiden finns från Mästermyr på Gotland: http://historiska.se/upptack-historien/object/107096-vag-pyndare-av-jarn-brons/

Kronan beslöt förbjuda pyndare och besman 1638, då man höjde kontrollkraven på vägandet. Förbudet efterlevdes dåligt, så nya dekret gick ut både senare under 1600-talet och under 1700-talet.

Vår pyndare är påträffad i grannhuset till kung Olofs mynthus från 1000-talets första hälft. Det är väldigt spännande att det är just där den dyker upp, i ett sammanhang av värdemätning och tidig kunglig administration.

Motvikt till en pyndare, en våg, funnen i miljön vid kung Olofs mynthus i Sigtuna. Tidigt 1000-tal.

Vecka 19 2017

Det här är ett fodral att skydda eggen till en yxa med, ett vackert träarbete från sen vikingatid. Det hittades vid utgrävningen vid Gröna ladan i kvarteret Professorn 1999, bortslängt bland andra sopor på gatan.

Det har en enkel men smakfull ornamentik och ett hål vid mitten så man kunde knyta fast det med en rem runt yxans nacke. Det har blivit lagat en gång vid en spricka i kanten, med en järnplatta som är nitad med två nitar. Under järnplattan sticker nosen av ett rundjur fram, typisk för drakhuvuden på runstenar från perioden 1050–1080.

Det finns liknande fynd från andra platser, särskilt från vikingastaden Hedeby vid Schleswig i nordligaste Tyskland som har ett drygt tiotal. Ett par av dem liknar vårt eggskydd till formen, men inget av deras är riktigt lika elegant som vårt.

Eggskydd av trä till yxa. Sigtuna, 1000-talets senare hälft.

Vecka 18 2017

Bruket att fläta föremål av näver – skor, korgar och eggskydd till liar – har ansetts kommit hit med finsk immigration under 14- och 1500-talen. Folklivsforskningen har traditionellt uppmärksammat sådana föremål i områden där så kallade skogsfinnar slog sig ned, finnmarkerna i södra Norrland, Dalarna och Värmland.

Men hur ser det ut arkeologiskt? En ny studie från Mittuniversitetet visar att näverflätning funnits här betydligt tidigare än man trott. Ett av de tidigare fynden står faktiskt Sigtuna för, den tillplattade korgen från slutet av 900-talet som syns på bilden.

Mellansverige hade tät kontakt med södra Finland under vikingatiden och där finns också platser med stora gravfält av mellansvensk typ. Sigtuna hade dessutom kontakt med Ryssland och säkert också med samer norrifrån som kan ha försett staden med horn och pälsverk. Med detta inte sagt att traditionen nödvändigtvis är östlig, den kan också uppstått oberoende på flera platser.

Ett tillplattat korgarbete av näver. Sigtuna, ca 980 – 1000.

Vecka 17 2017

Armborstet har en 2000-årig historia, men hur länge det använts i Skandinavien är osäkert. Det kan ha varit representerat redan under vikingatid, men blev vanligt i militärt bruk under medeltiden.

Ibland hittas spetsar till armborstpilar vid utgrävningar, men sällan andra delar till vapnet. Här är dock ett undantag från kvarteret Handelsmannen i Sigtuna. Föremålet uppmärksammades nyligen av arkeolog Olle Heimer som jobbat med digitaliseringen av museets äldre fynd under vintern.

Det är en krihake, eller en armborstspännare. Det var tungt att spänna det kraftiga vapnet så det behövdes specialredskap till det. Haken var kopplad med en kraftig snodd till ett bälte som satt på skytten. De bägge krokarna framtill grep om armorststrängen då den spändes.

En krihake, en del av mekanismen som använts då man spände armborst under medeltiden.

Vecka 16 2017

Vi visar ett stort föremål den här veckan; Sigtunas kanske mest okända ruin. Dess murar ligger helt under mark i museets trädgård, förutom lite av den södra korsarmen som sticker upp ur gräset vid staketet mot Stora Nygatan.

Bilden är från utgrävningar som museets skapare Olof Palme den äldre gjorde 1915. Först spekulerades i om det var en medeltida borg som påträffats, men snart stod det klart att det var en kyrka. Då fick kyrkan namnet ”S:ta Gertrud” men idag är det enda vi vet, att vi faktiskt inte alls vet dess namn. Forskarna kallar den helt enkelt ”kyrka 1” och är ganska säkra på att den rivits redan under 1200-talet.

När byggdes den då? Det finns tre linjer – en som hävdar att den grundlagts runt år 1100 eller tidigare, en som tänker sig 1100-talets mitt och en som vill hävda runt år 1200. Den ligger i alla fall där i museiträdgården, markerad med stenplattor i gräset. Kom över en sväng och titta!

”Kyrka 1” i museets trädgård, Sigtunas mest väl dolda ruin?

Vecka 15 2017

Det här är en vävtyngd som sträckt varpen i en stående vävstol. Oftast hittar vi sådana tyngder söndersprängda till småsmulor. Då kan de vara så svåra att bestämma att de bara förs in i registren som ”bränd lera”.

Vävtyngderna gjordes av lera som ligger så ytligt att den lätt kan hämtas upp med en bra spade. Sådana leror är oftast täta och klarar inte av snabba värmechocker från eldsvådor, utan sprängs till bitar redan vid 400–500 grader. Om man inte blandar sand i leran, men det brydde man sig inte om. Tyngderna användes ändå som regel obrända. De blev inte brända förrän huset brann ned.

Vecka 14 2017

Det finns stora kammar och det finns små kammar. Man undrar vad som avgör storleken. Hur stort huvud man har? Eller behovet av att skryta?

Den största kammen på bilden är 23 centimeter lång. 1000-talet var en guldålder för de här jättestora kammarna, i synnerhet i Sigtuna där det bodde mycket tjusigt folk med skrytbehov. Att ha fått en ståtlig kam i gåva av en viktig person, eller till och med av kungen, gjorde såklart att kammens ägare kunde få känna sig extra viktig.

De andra kammarna kallas dubbelhelkammar. Sådana blev rejält vanliga under 1100-talet och framåt. Det finns de mest skilda storlekar. Den minsta på bilden är bara knappt 2 centimeter bred. Man undrar vem som kan ha haft ett så litet huvud? Eller liten plånbok?

Kammar, 1000- och 1100-tal. Sigtuna.

Vecka 13 2017

1925 kom vattnet till Sigtuna. Ett utbrett ledningsnät lades ned i de viktigare gatorna. Det gav anledning till den dittills största arkeologiska utgrävningen i staden. Ansvariga blev birkaarkeologen Holger Arbman och sigtunaforskaren Erik Floderus.

Utgrävningens resultat blev så uppseendeväckande att till och med stockholmstidningarna slog på stort. Här är en helsida ur DN i november samma år. Ett riktigt bildreportage!

Rubrikerna lyder ”Kulturlager till över fyra meters djup” – en mild överdrift, vet vi idag – ”Vackra prov på medeltida hantverk” och ”Det märkligaste fyndet – ett vikingahus”. Den sista rubriken rör fyndet av ett lerklinat flätverkshus i kvarteret Trekanten. Det var det första huset som grävts ut i sin helhet i staden. Hur man visste att det varit just ”en gammal viking” som bott i det kan man förstås fundera över.

Dagens Nyheter den 8 november 1925.

Vecka 12 2017

Fanns det läkare och rent av kirurger på vikingatiden? Vi finner iallafall föremål knutna till läkekonst och kirurgi vid utgrävningar på vikingatida och tidigmedeltida platser. Vi hittar till exempel pincetter, spatlar och skalpeller i en massa olika varianter.

Den här skalpellen kommer från Sigtuna och användes i slutet av 1000-talet. Den är tiotalet centimeter lång och själva bladet är drygt ett par centimeter. Stålet är otroligt tunt, inte bara själva eggen utan hela bladet. Med det kunde man säkert göra delikat fina snitt vid till exempel öppning av bölder.

Läkekonstens historia går djupt ned i antiken, och det gör även läkekonstens redskap. Av våra tidigmedeltida fynd förstår vi att traditionen inte varit bruten, inte ens i den medeltid som vi ibland lite slarvigt brukar döma som ”mörk”.

En senvikingatida skalpell från Sigtuna.

Vecka 11 2017

Här är en hå från mitten av 1000-talet, en årtull till en båt. Den har varit fastknuten vid relingen, på samma sätt som i båtbyggare Lennart Widerbergs rekonstruktion på den nedre bilden. Den här sortens årtullar förekom i hela Skandinavien under järnåldern.

Årtullen kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren där Sigtunas systembolag ligger idag. Man kan undra hur en bit av en båt hamnat så långt uppe på land, men uttjänta båtar återanvändes gärna eftersom de innehöll mycket användbart trä. Ibland har uppfläkta båtsidor lagts på marken som kavelbroläggning att gå på, ibland fick de bli bottnar i kistor vid begravningar och säkert högg man gärna upp dem till ved om vintrarna. Man kan göra mycket med en gammal båt.

Den naturvuxna klykan liknar nästan en hajfena. Det är inte för inte som den kallas för hå. Uttrycket har hämtats från benämningen på en variant av pigghaj, håkäringen.

Vikingatida årtull från kvarteret Trädgårdsmästaren i Sigtuna, och en modern rekonstruktion.

Vecka 10 2017

Vi fortsätter på temat textilier. Det här är rester av en hantverksmiljö från ett hus från 1100-talets början, nedpackade i fem fyndlådor. Troligen representerar den ganska fantastiska röran vad som är kvar av en stående vävstol och dess varp.

Fyndet består av bränt trä som kan vara rester av vävstolen, vävtyngder av lera som sträckt varpen, samt massor av bränd textil i olika kvaliteter. Här finns tråd, snoddar, knutna nät och små vävda textilstycken av ytterst fin kvalitet.

Husets torvtak hade rasat in då det brann ned och skapat en syrefri miljö, som i en kolmila. Det gjorde att organiskt material förvandlades till kol istället för att brinna upp fullständigt. Det är därför all textil klarat sig så bra. Den är såklart värdelös som textil då den är helt förkolnad, men vi kan tydligt se vilka kvaliteter av tyg man arbetat med. Och det är vad en arkeolog skulle kalla att ”klara sig bra”.

En härva av förkolnad textil, resterna av en textilhantverkares arbetsplats i ett 1100-talshus i Sigtuna.

Vecka 9 2017

Här är en vikingatida trådrulle, tillplattad och sönderbränd. Förr spann man tråd med handhållen slända. Den bestod av en sländten, en lång pinne, med en rund sländtrissa påträdd som gjorde att tenen lätt kunde fås att snurra. Den snabbt snurrande sländan tvinnade ihop ullen till tråd som samlades upp runt tenen.

När sländan var full med tråd drog man av trissan och tenen fick fungera som trådrulle. Det är en bit av den förkolande sländtenen som sticker ut framtill ur trådhärvan på bilden.

Vår vikingatida tråd är funnen i resterna av ett hus som låg under nuvarande Nicolai gränd, ett hus som brann ned runt år 1050. Tack vare branden förkolnade många saker av trä och textil, och kol ruttnar ju inte. Det är därför den här unika trådrullen klarat sig fram till vår tid. Ett litet under.

En bränd slända med förkolnad tråd från 1000-talets mitt. Kvarteret Trädgårdsmästaren, Sigtuna.

Vecka 8 2017 – samtidsarkeologi

Här är resterna av en kapsyl, en sådan som satt på läskflaskor fram till 1970-talets början. Den hade en tunn flärp nedtill som man skulle dra runt kapsylen för att öppna den. För små barn var det lögn att göra det. Flärpen gick ofta av utan att flaskan ens blivit öppnad.

Kapsylen är ett av de först tillvaratagna föremålen från utgrävningen i kvarteret Professorn ovanför Gröna ladan. Fram till 1999 var där en öppen plats med gräsmatta där det hölls utomhuskafé om somrarna. Många minns säkert Haggan i Backens café. Nu har fiket blivit arkeologi!

Bakom ligger vad som är kvar av en kam, ett av de föremål som först togs tillvara vid grävningen i kvarteret Humlegården 2006. Den är helt korrekt registrerad som en enkelhelkam av röd plast. ”Enkelhelkam” är torr arkeologiterminologi. Och i det här sammanhanget lite arkeologhumor.

Rester av en röd plastkam och en läskkapsyl, en så kallad alkakork. 1930-tal till 1970-tal.

Vecka 7 2017

2008 hittades den största vikingatida silverskatt som påträffats i Mälardalen sedan 1827. Det hände vid arkeologiska undersökningar då bostadsområdet Steningehöjden byggdes. Skatten hade grävts ned vid mitten av 800-talet i en tusen år äldre grav.

Sundvedaskatten består av 481 mynt från hela den dåtida islamska världen och ett mynt från det Karolingiska riket. De orientaliska mynten representerar 25 myntorter i tolv av det islamska områdets moderna länder: Uzbekistan, Afghanistan, Turkmenistan, Iran, Irak, Azerbajdzjan, Armenien, Turkiet, Syrien, Tunisien, Marocko och Spanien.

Skatten finns hos Myntkabinettet i Stockholm, men elva av mynten finns med i vår utställning Sigtunahistorier. Bilden är en detalj ur ett foto av skatten före konservering.

Sundvedaskatten, funnen nära Valsta i Märsta 2008. Foto: Gabriel Hildebrand/Historiska museet.

Vecka 6 2017 – ett litet städ

Ibland då vi inventerar fynd i magasinet kikar de mest poetiska små föremål fram ur mörkret. Som då en medeltida hornsmeds eller guldsmeds lilla städ hoppade ut framför ögonen på oss. Städet är gjort av den hårda rosenkransen av ett älghorn och har en blanksliten yta med ett par grunda borrhål och en del repor i. Det är väl använt under lång tid.

Vänder man på det ser man att en rostig bit järn sticker ut ur undersidan – såklart: städet har varit försett med en tånge som förankrat det i en arbetsbänk! Bänken är ju väck sedan 8-900 år, men nu då vi förstår att det funnits en bänk är det lätt att börja möblera upp lokalen i fantasin. Verkstaden får lite liv igen.

En medeltida guldsmeds städ, gjort av ett stycke älghorn. Sigtuna.

Vecka 5 2017

Det här är faktiskt en pilspets, vad man än kan tro. Nyttan med klumpiga pilspetsar var att de slog ut småvilt utan att förstöra pälsen. En annan fördel var att pilen inte fastnade högt uppe i trädet om man missade bytet. De här klumppilarna, som de kallas, var ofta av horn och de förekommer i ett bälte från Nordnorge till Sibirien. Svenska exempel är ett samiskt fynd från Tärna i Västerbotten och ett annat från Ås i Jämtland.

Färsk forskning visar att samer kan ha levererat horn till Sigtunas kammakerier på 1100-talet. Att döma av våra två klumppilar i samlingarna kan vi tänka oss att även pälsverk levererats från samma håll. På medeltiden sträckte sig samernas områden längre söderut än idag.

Klumppil för ekorrjakt. Närmare datering okänd.

Vecka 4 2017

Veckans föremål är två. En gotisk fönsterbåge från 1200-talet från Vidbo kyrka och en korstolsgavel från 1500-talet från Odensala kyrka. Bägge i trä, men med helt olika uttryck. Fönsterbågen är nästan rörande enkelt tillyxad medan korstolsgaveln är mera storslagen i utförandet.

Det har inte suttit något glas i fönsterbågen utan nubbhål på baksidan antyder att det suttit pergament i den, skinn som beretts så det blivit tunt nog att släppa igenom ett milt ljus. Det förstärker föremålets enkla utförande ännu mera.

Bägge är utlånade av Historiska museet till vår utställning Sigtunahistorier.

Gotisk förnterbåge från Vidbo kyrka och en korstolsgavel från Odensala kyrka.

Vecka 3 2017

Det här är en av våra vikthästar. Vikthästar var vikter som troligen användes då man vägde silver. De var vanliga på 1300-talet, speciellt i Norge där man hittat många. Men vi har några i Sigtuna också, som den här som kommer från kvarteret Humlegården.

Den ser litet speciell ut. Vi har faktiskt inte hittat någon vikthäst från andra platser som ser ut som den här. Den har lång hals och ett väldigt speciellt ansikte. Ser glad ut. Ibland kallar vi den ”krokodilhästen” för den ser faktiskt ganska krokodilaktig ut med de stora ögonen placerade ovanpå huvudet.

Vikthäst, eller hästvikt, från kvarteret Humlegården, Sigtuna.

Vecka 2 2017

Vår St Per är en liten bronsfigur med emaljdekor och rester av förgyllning. Den anses vara tillverkad i Limoges i Frankrike på 1200-talet. Petrus, lärjungen och aposteln Simon Petrus – Simon klippan, anses ha varit Roms förste biskop och brukar avbildas med himmelrikets nycklar i handen. Sigtunas lille St Per är faktiskt funnen i St Pers kyrkoruin, vilket naturligtvis passar bra.

St Per från Limoges. St Per från St Per i Sigtuna.

Vecka 1 2017

I början av 1000-talet grävde någon ned en näve glaspärlor i lergolvet i guldsmedjan vi brukar kalla ”Kung Olofs Mynthus”. Eller om det var så att någon tappade dem en stressig dag och trampade ned dem i golvet. Vi vet inte. Totalt har vi iallafall 120 pärlor som hittats inom en väldigt liten yta.

En liten skatt, helt enkelt. Särskilt som den arabiske krönikören Ibn Fadlan berättat att vikingarna gärna betalade ett silvermynt per glaspärla borta vid Kaspiska havet. Några av pärlorna är guldfoliepärlor, med bladguld insmält i glaset. Femtio av dem är gröna pärlor som bara är två till tre millimeter stora. Kan de ha använts till en tidig variant av pärlstickning? Vi vet att också textilhantverk utövades i mynthuset.

En liten glaspärleskatt från mynthuset i kvarteret Urmakaren, Sigtuna.

Vecka 52 2016

Så här i mellandagarna får det bli en favorit i repris. Benet där någon började skriva ”fríðr”, men fick det ryckt ur näven redan efter två runor av någon som tyckte det lät bättre med latin. Om det nu var på det viset det gick till när vi fick vårt tvåspråkiga runben år 1073. Eller om det kan ha varit 1093.

PAXTEC blev det iallafall. Du kan se benet med egna ögon i museets basutställning.

Vecka 51 2016

Tre små grisar?

Nja, inte riktigt. Vi har inga grisar på museet som är photogenique nog att bli julkort. Men de här tre bennålarna från vikingatid går inte av för hackor de heller.

Djurhuvudet i mitten ser så suspekt ut att den nålen faktiskt kallades ”grishunden” av en av kollegorna som flyttade museimagasinet för ett par år sedan. Det har tänder och bakåtstrukna öron som en hund eller varg i försvarsställning, men framtill har det ett riktigt stiligt gristryne.

Grishunden duger bra för ändamålet. God Jul!

Tre vikingatida bennålar från Sigtuna.

Vecka 50 2016

Ibland är runor så diskreta att de nästan inte syns. De är bara lätt ristade med en knivsudd och syns bara i ordentligt släpljus.

Det behövs bra ögon vid utgrävningar, särskilt i Sigtuna där det finns så många runben. Och utgrävningar görs under tidspress, så ekvationen går inte alltid så bra ihop. Ändå lyckas arkeologerna vara noggranna nog för att även se sånt som knappast syns. Ibland kan det vara ett väldigt vridande och vändande på små benbitar i schakten.

Den här lilla tvåcentimeters stumpen, från Långgränd, säger inte så mycket. ”…tmlR”, de sista tecknen i runraden. De syns knappt, men arkeologerna missade den iallafall inte.

Litet runben från Långgränd i Sigtuna. ”…tmlR”.

Vecka 49 2016

Här är tolv glaspärlor från vikingatiden. De ser egentligen inte så speciella ut. Faktum är att man gärna omgav sig med betydligt snyggare glaspärlor än så här på den tiden. Men de lite skruttiga pärlorna kommer från en spännande plats.

I Märsta, där kommunhuset ligger idag, låg en stor gård på järnåldern. När huset skulle byggas 1916 grävdes delar av gårdens gravfält ut, och andra delar undersöktes på 1960-talet. Gravarna daterades till 400–500-talet och långt upp i vikingatid. Den yngsta var en obränd kistgrav enligt kristen sed, så gravfältet användes fortfarande på 1000-talet och kanske ända in i 1100-talet när kristendomen bredde ut sig.

Glaspärlor från vikingagården Sätuna i Märsta.

Vecka 48 2016

Varför skrev Knut ”kunt” med runor på den bysantinska kammen? Eller var det GunndiarfR som gjorde det?

Det är en fråga man kan bråka länge med. Om man inte tycker det är förunderligt nog att en elfenbenskam från östra medelhavsområdet har hittat ända upp hit på 1000-talet.

Kammen är av en typ som ansetts har använts av präster vid symbolisk utkamning av onda tankar ur skägget inför mässan. Från sitt ursprungsområde har den seglats genom Bosporen, via Svarta Havet, längs ryska och estniska floder, över Östersjön och in i Mälaren där den passerat Almarestäket och till sist rotts över fjärden Skarven in till Sigtuna. En imponerande resa!

Väl framme blev den nedklottrad av Knut, eller kanske GunndiarfR, som skrev ”kunt” på den. Han ägde väl kammen och tyckte han hade rätt att skriva sitt namn. Klåfinger-Knut!

Knuts bysantinska elfenbenskam med felstavning? Kvarteret Trädgårdsmästare, Sigtuna.

Vecka 47 2016

Det här myntet hittades i kvarteret Ödåker år 1924. Det är slaget av myntmästare Godwine i London för den engelske kungen Ethelred II, någon gång runt år 1000. Åtsidestexten säger EDELRED REX ANGLO och frånsidan säger +GODPINE MOO LVND – Godwine i London.

Förutom att nordmännen var över rätt ofta och pressade ur den stackars Ethelred silver, bortemot 100 ton till sist, blev hans penningar också modell för de första mynten i Sverige, Norge och Danmark. Troligen kom engelska myntmästare till Sigtuna för att lära lokala hantverkare konsten att slå mynt.

Det lustiga är att just Godwines namn också dyker upp på vissa av Olof Skötkonungs mynt. Så antingen har han faktiskt varit här personligen eller också har sigtunamyntarna kopierat texten från de engelska mynten, eller också fanns det fler än en engelsk myntmästare som hette så.

Anglosaxiskt mynt, kung Ethelred II, funnen i kvarteret Ödåker i Sigtuna.

Vecka 46 2016

Här är ett hemlighetsfullt runbleck av koppar som kanske är ristat av en senvikingatida trollkarl. Det hittades på okänd plats i Sigtuna 1927 och har just blivit beskrivet i en artikel av runforskarna Helmer Gustavson och Magnus Källström.

De skriver: ”Att de snarlika tecknen är just nio till antalet och är fördelade på tre grupper med tre i varje talar för någon form av magi. Förmodligen rör det sig här om en tankevärld som vi inte längre kommer åt”. Det är ju jättespännande även om vi inte förstår det!

Artikeln finns i årets upplaga av museets årsskrift Situne Dei.

Ett runbleck med en trollkarls besvärjelse?

Vecka 45 2016 – Barn i medeltidsstan!

Det här är en yxa som hittades vid utgrävningar i kvarteret Ödåker 1922-23. På katalogkortet är den bara beskriven som ett ”yxblad av älghorn till symbolisk yxa”.

Symbolisk är yxan utan tvekan, eftersom eggen är alldeles platt och trubbig. I värsta fall kan man kanske ge någon en bula i pannan med den. Men man undrar varför arkeologen som registrerade den inte gick ännu ett steg och beskrev den som en leksaksyxa? För att vi vuxna människor ofta är lite småtråkiga och har glömt hur det var att leka?

En leksaksyxa är den nog ändå ganska säkert och den har litet osäkra mönster på ytan som mycket väl kunde vara ristade av ett barns hand. Med det kan vi lägga den till de ytterst få fynd av barns leksaker som vi har i samlingarna. Tack till gamle sigtunaarkeologen Olle Heimer som fick upp ögonen för yxan och levererade tolkningsförslaget!

Leksaksyxa av horn från Sigtuna.

Vecka 44 2016 – Lönnrunor som inte ens ger dig en puss!

Ni minns benet med hemliga runor som säger ”kyss mig” om man tyder dem rätt? Här är ett ben till med samma kodsystem av korta och långa streck. Runalfabetet är ju uppdelat i tre grupper, ätter, med fem-sex runor i varje. Tre korta och fem långa streck betyder att man skall kolla femte runan i tredje ätten. Det blir ett ”r” – om man bara räknar ätterna baklänges så att den första ätten blir den tredje. Riktigt krångligt skall det vara.

När man så har trasslat sig igenom alla streck får man inte alls fram något trevligt ”kyss mig”-budskap, utan bara ”r a þ u” – ”tyd du”. Jamen tack. Det var ju det jag just gjorde! Och inte ger baksidan värst mycket klarhet heller, för där står ”isiiiuuii” och man inser att man nog aldrig kommer att förstå det här benet.

Krångelnissar! Kyss mig-benet var faktiskt roligare.

Runben med lönnrunor från Sigtuna. Sent 1000-tal.

Vecka 43 2016

Det vanligaste fyndet från medeltida städer är keramik. Keramik har använts till förvaring och matlagning genom hela historien. Krukor håller dock inte i evighet utan går sönder till sist, så då måste man ordna nya. Då gick man knappast till en keramiker och handlade, utan det fanns säkert folk på varje gård som kunde göra dem.

Så var det förstås i Sigtuna med. Från våra digitalt registrerade utgrävningar från 1985 och framåt har vi ungefär 930 kilo skärvor tillvaratagna. Räknar vi in museets äldre grävningar har vi mellan ett och ett halvt och två ton keramik i magasinet. Och alla krukor är trasiga. Utom en. En enda.

Och det är den här, som grävdes fram av arkeologen Else Nordahl då hon undersökte museets tomt inför bygget av den nya utställningshallen 1963. Kärlet är så kallad östersjökeramik, en kärltyp med slaviska influenser, och troligen lokalt tillverkat i Sigtuna under 1000-talets senare del.

Östersjökeramik. Ett komplett kärl från Sigtuna.

Vecka 42 2016

Har vi funnit en ny sak med runor på? Nu när museets äldre fynd katalogiseras digitalt, stöter vi ofta på sånt vi inte sett förut. Den här sländtrissan till exempel, som är gjord av en kompakt och kalkrik lera, fick vi upp ögonen för i måndags.

Det gamla katalogkortet från 1920-talet berättar om mönstret som löper i en bård runt kanten, men säger ingenting om runor. Ändå tycks det finnas en och annan misstänkt runa där. Närmast i bild, vid ”klockan 6” syns något som liknar en f-runa. Där finns också former som väldigt mycket liknar ett och annat a.

Så här är det i Sigtuna – här finns alltid nya saker att upptäcka! Men vi skall inte ropa hej förrän runforskarna varit här och nagelfarit föremålet. Det kanske inte alls är några runor. Fortsättning följer!

En sländtrissa från Sigtuna. Är det runor på den?

Vecka 41 2016

Det här är nog en av de tidigaste Kristusbilder som gjorts i Sigtuna. Du ser originalet upptill i bild och en gipsavgjutning nedtill.

Den lite rörande naiva figuren är ristad i en bit sten eller lera. Ansiktet är skuret i relief medan resten av kroppen bara är skissad. Troligen hade tillverkaren tänkt göra en gjutform, men kom av sig efter att ansiktet var färdigt.

Gestalten har gloria, fotsid klädnad, fem fingrar spretande på varje hand med tummarna vända uppåt och ett elegant hakskägg. Katalogkortet beskriver honom som en ”Kristusfigur av primitiv romansk typ”.

Gjutformen hittades 1927 i kvarteret Humlegården. Tyvärr grävde man inte lika noggrant på den tiden som vi gör i dag så vi har ingen klar datering. Men den kan nog uppskattas tillhöra perioden mellan 1000-talets mitt och uppemot 1200.

Tidig kristusbild från Sigtuna, ristad på en gjutform.

Vecka 40 2016

Alla föräldrar har kanske inte samma finstämt delikata smak när de döper sina barn.

För ett par veckor sedan visade vi runbenet med texten eller namnet fuma, som kanske kan läsas som ”den tokiga, galna; eller darrhänta”. Veckans runben bär texten bofe, ”Bove”.

Databasen Sigtunas lösföremål berättar: ”Mansnamnet Bófi förekommer i ett femtontal runinskrifter från södra Sverige och Danmark.. ..De medeltida beläggen på namnet har en orientering mot Götalandskapen och Skåne, framför allt Lund, när de förekommer före 1300-talet.. .. Det är enligt Lena Peterson..  ..snarast ett binamn bildat till ett appellativ *bófi ’tjockis’, jfr nyisländskans bófi ’skurk, lymmel’.”

Det hade inte varit någon höjdare att vara döpt till Skurk. Och Lymmel vore knappast bättre.

Runben med texten ”bofe”, kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 39 2016

Sigtunas medeltidsorkester växer – nu har vi hittat ännu en stämnyckel till ett stränginstrument!

Eftersom fyndlistorna från det tidiga 1900-talets utgrävningar håller på att digitaliseras, går vi igenom många fynd som inte studerats så noga på länge. Och se vad som kom fram! En släkting till de två stämnycklar vi redan har – musikanten Erres stämnyckel med runor på och den vackra med ornamentik i runstensstil från 1000-talet.

Den ”nya” nyckeln är mycket enklare i utformningen är de två andra. Den är bara hastigt tillskuren och saknar ornament, men den har vad som behövs för att den skall passa till en fyrkantig stämskruv – ett fyrkantigt hål i ena kortänden.

Fornhemmets skapare Olof Palme den äldre fann redskapet när han undersökte museiträdgården 1915. Materialet är horn. Bilden visar den ”nyfunna” nyckeln närmast, och den vackra med ornamentik i bakgrunden.

Två av Sigtuna museums stämnycklar till tidigmedeltida stränginstrument.

Vecka 38 2016

Det här runbenet är funnet vid en utgrävning i kvarteret Professorn 1996. Det är väldigt kortfattat, och säger bara fuma, skrivet med ett bakvänt f.

”Sigtunas lösföremål”* skriver: ”Om läsningen fuma är riktig med en u-runa kan runorna tolkas som ett kvinnligt binamn ’Fumma’, bildat till ’fumm’ n. ’dårskap, dumhet’ eller verbet ’fumma’ ’vara tokig, galen; vara darrhänt’, jämför svenskans imitativa ’fumla’. Båda orden är kända från svenska och norska dialekter och i nyisländskan.”

Så. Då vet vi att folk var både tokiga och fumliga också för 1000 år sedan. Då som nu. Vi har väl inte förändrats så mycket kan man tro.

* Sigtunas lösföremål som nämns i texten beskriver de flesta av stadens mindre runföremål.

Vecka 37 2016

På 1200-talet byggde dominikanermunkarna konventet och Mariakyrkan i Sigtuna. De byggde i tegel, som var ett helt nytt byggnadsmaterial i Mellansverige då.

Vid utgrävningar norr om kyrkan på 1950-talet hittades anläggningar under marken som kan vara resterna av ugnarna där teglet brändes. Vi kan också tänka oss att själva leran som teglet gjorts av hämtats i närheten, på bekvämt avstånd från byggarbetsplatsen.

När leran blandats med sand och trampats mjuk och följsam tillverkade man tegelstenarna i fyrkantiga träformar, ungefär på samma sätt som man gör sandkakor på stranden när man är barn. Sedan fick de ligga utomhus och torka innan de brändes i ugnarna.

Det var då det hände! En natt kom en stor hund förbi och gick över de våta mjuka obrända tegelstenarna. Och så fick vi den här fina tegelstenen med ett 8 centimeter långt tassavtryck i!

Profiltegel med tassavtryck av stor hund. 1200-tal, Dominikanerkonventet i Sigtuna.

Vecka 36 2016

Ibland ville man göra det krångligt för sig. Av ren lekfullhet. Runtexten uppe till vänster är skriven med runor som får en annan betydelse om de vänds upp och ned. Vips står det något annat istället. raþ betyder ”tyd”, men vänder man det upp och ned står det þat, ”detta”. raþ þat – tyd detta!

Sådana här upptåg kan man ju tänka sig har passat fint vid glada fester, och ett annat ben bekräftar faktiskt festsammanhanget. Där står aul – öl – men vänder man på det får man den utvidgade betydelsen aul kut – gott öl!

Benet, som är daterat till perioden 1055-1075, är vårt tidigaste belägg för ordet öl på vikingatidsskandinaviska. Nu behöver det inte vara så att det bara var ölet som var gott, utan hela festen. Att ”hålla öl” kan också ha stått för att ”hålla en fest”. Jämför de sentida uttrycken ”taklagsöl” som byggare firar då taket lagts på en ny byggnad, och ”gravöl” som står för begravningsmiddag.

Bägge runtexterna kommer från den stora utgrävningen i kvarteret Professorn 1999, intill Gröna ladan.

Runben med lönnrunor från kvarteret Professorn 1 i Sigtuna.

Vecka 35 2016

Det här lilla träkorset är ett unikum. Vi fann det vid den stora grävningen intill Gröna ladan 1999-2000, en grävning som gav otroligt mycket bevarat trä och flera föremål knutna till prästerskap, lärdom, skrivkunnighet och undervisning.

Korset är jättelitet, bara några centimeter brett, och har ett litet hak i bottnen som om det suttit fast i någon slags bas eller i ett större föremål. Kanske har korset tillhört ett litet hemaltare. Vad som är unikt med det är att det är så tidigt, helt säkert 1000-tal och kanske också tidigt i seklet.

På bilden är korset just upptaget ur jorden. Sedan dess har det konserverats och det är utställt i vår basutställning ”Sigtunahistorier”.

Litet träkors från kvarteret Professorn i Sigtuna, 1000-talet e Kr.

Vecka 34 2016

Intill parken Trekanten i Sigtuna hölls ett gästabud en gång runt år 1200. Folk blev mätta och nöjda och kanske lite extra glada framåt småtimmarna. En av gästerna tog upp det revben han just gnagt köttet av och ristade med en knivsudd:

mari * selti * rif a fe mest *| aff | asa

Marre(?) skänkte revbenen. Han äger mest egendom

När han så prisat Marre som stått för festmaten räckte han över benet till sin bordsgranne, som blev präktigt irriterad. Hur har någon mage att påstå att den lille Marre skulle äga mera än självaste kungen? Det var lite som att svära i kyrkan, så grannen drog upp sin kniv och ristade på andra sidan av benet:

kunukr :iaR : matr : bestr: han : a f mest : han iaR þekili

Kungen är den bäste mannen(?). Han äger mest egendom. Han är givmild

Så kanske det gick till när vi fick en kort diskussion bevarad på ett revben för 800 år sedan. Benet har sedan det hittades 1990 kommit att kallas ”kungabenet”. Texten anses visa vikten av att en kung eller aristokrat skulle vara givmild mot sina vänner och att allierade vanns med hjälp av överdådiga gästabud och dyrbara gåvor.

Runben, det så kallade ”kungabenet” från kvarteret Trädgårdsmästaren, Sigtuna.

Vecka 33 2016

Vi har just haft besök av forskare som skriver om spelpjäser, så veckans föremål får bli tre sådana.

I våra samlingar finns det ett hundrafemtiotal av dem; platta skivformade, toppiga svarvade, några eventuella schackpjäser och ett par dominobrickor. Dominobrickorna är nog från senare historisk tid, men det stora flertalet av de andra tillhör tidig medeltid, 1000 och 1100-tal. Såklart man spelade då med! Ett populärt spel var brädspelet Hnefatafl.

De trevligaste av våra spelpjäser är nog de små toppformade med elegant svarvade knoppar, ofta bara ett par centimeter höga. Av de här tre är den närmaste och den i bakgrunden gjorda av valrosstand. Den stora i förgrunden är från 1030-talet ungefär, medan de två andra är hundratalet år yngre.

Vad vi fick lära oss av de besökande forskarna är att vi förutom valrosspjäserna också har flera som är gjorda av valben. Flera än vi kanske trodde. Det var visst rätt god fart på kontakterna med Norge, Island och Grönland i det tidiga Sigtuna.

Tre spelpjäser från 1000- och 1100-talen. Sigtuna.

Vecka 32 2016

Det är spännande med runor skrivna på kopparplattor. För inte så länge sedan visade vi runblecket från Gula skolan med en gruvlig besvärjelse som börjar med ”Tor sårar du, trollens furste!”. Men det finns ännu flera i Sigtuna, och vi hittar nya hela tiden.

För två år sedan fann vi två ”nya” som gömt sig i museimagasinet ända sedan 1920-talet, som runforskarna Helmer Gustavson och Magnus Källström jobbat hårt med att tolka. Det ena är det på bilden. Där säger den otydliga texten –u–hr-o. Det är ju inte så mycket att gå på, men det andra blecket är ännu knepigare. Det är ristat med lönnrunor som nog var så hemliga att det kanske bara var trollkarlen som skrev dem som begrep vad de betydde.

Helmer och Magnus skriver om de nya blecken i årsboken Situne Dei 2016 som museet snart skall lämna till tryckning. Deras artikel berättar också om det runbleck som hittades vid grävningen vid Götes mack 2014.

Ett runbleck med ofullständig text, Sigtuna.

Vecka 31 2016

Här är en bit målad kalkputs funnen vid Mariakyrkan. Färgen är rester av väggdekor från dominikanerkonventet som revs efter Gustav Vasas reformation på 1500-talet.

Dominikanerorden instiftades i Toulouse 1215 av den spanske prästen Domingo de Guzman, som efter sin död helgonförklarades som S:t Dominicus. Konventen var öppnare och mera utåtriktade än de slutna klostren, och Sigtunakonventet grundades 1237.

Mariakyrkan invigdes 1247 och stod färdig 1255. Den var konventets kyrka och fungerade som sådan fram till reformationen då den blev församlingskyrka. Av de försvunna konventsbyggnaderna kan vi idag tydligt se de igenmurade korsgångsvalven i kyrkans södervägg, samt en liten rest av en mur som sticker upp ur gräsmattan intill kyrkans sydvästra hörn. Konventet ger sig också tillkänna i kyrkogårdstopografin söder om kyrkan.

I våra arkeologiska samlingar finns bland annat tillvarataget formtegel från valvribbor och rester av spröjsade glasfönster från konventet. I Mariakyrkan finns en 1400-talsstaty av S:t Dominicus.

Kalkputs med röda och gröna färgspår från Dominikanerkonventet som revs på 1500-talet, Sigtuna.

Vecka 30 2016

Det brukar sägas att runorna formgavs för att lätt kunna ristas i trä – alla streck i tecknen var orienterade så att de enkelt kunde skäras tvärs eller diagonalt mot träets ådring. Ändå har vi bara tre fynd av runor på trä från Sigtuna, trots långt mer än 100 runfynd från staden.

Det ena är en runpinne som hittades 1936 i kvarteret Handelsmannen. På det står aluumalþ-n -u-st-al. Forskarna har fortfarande inte kommit överens om en tolkning av texten.

Det andra är runsyllabariet, som var ett redskap för undervisning om runalfabetet och som visas i museets träutställning sommaren ut.

Det tredje fyndet är runstickan på bilden som kommer från grävningen i kvarteret Professorn 1999. Till formen liknar den de pinnar med ägarnamn som man stack in i varusäckar i Bergens hamn i Norge på 1100-talet. De var helt enkelt namnlappar av trä som säkrade att fraktgods inte skulle komma bort. Texten på vår runsticka har man dock inte kunnat tyda än, så vi får snällt vänta och se!

Runpinne från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 29 2016

Den här fina lergöken är inlämnad till museet av Claes Hammargren i maj 1980. Den hittades vid trädgårdsarbeten i Lehmanska gården. Den har ett fingerhål, så man kan spela den med två toner och huvudet är doppat i vit engob, en enklare form av glasyr av uppslammad vitlera.

Gökens huvud är avbrutet, vilket är synd eftersom det skulle ha kunnat berätta var göken tillverkats. Till exempel har lergökar från Ängelholm huvudet uppvridet till en spiral, medan Falkenbergsgökar har ett rakt huvud som kan vara vridet något åt höger. Det lilla som är kvar av halsen på vår gök antyder en lätt vridning åt vänster, så vi vet inte riktigt vad vi skall tro.

Dateringen kan vara 1800-tal likväl som 1900-tal men lergökar har medeltida anor. Vi har några till funna i Sigtuna, dock alla från sen historisk tid.

Lergök, Sigtuna. Men är det en Falkenbergsgök eller en Ängelholmsgök?

Vecka 28 2016

Ett vanligt användningsområde för runor var namnmärkning av ägodelar, precis som idag när vi sätter namnlappar på saker vi inte vill förlora. Det här är ett knivskaft som hittades vid grävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90. Det är av horn och knivbladet som varit av järn är borta. Texten lyder helt kortfattat:

liku a knif – Liko (Likko?) äger kniven.

Runföljden liku har ansetts knappast återge ett nordiskt namn, utan snarare ett frisiskt. Det skulle alltså härröra från Friesland som låg vid den nuvarande holländska kusten och delar av Danmarks södra nordsjökust. Frisernas handelsstad Dorestad spelade en viktig roll i nord- och östersjöhandeln från 600-talet och framåt. Det frisiska gillet nämns på två runstenar i Sigtuna.

Alternativt kan liku läsas som det västnordiska kvinnonamnet Lík(n)øy. Forskarna är inte alltid överens om saker och ting. Det är en av de saker som gör forskning så spännande!

Likus knivskaft, från utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna.

Vecka 27 2016

I Lund fann man en gång ett litet redskap tillskuret av ben med runtexten tinblbein ristad.

Här är ett sådant från Sigtuna, men med ristad dekor istället för text. Vi har uppemot ett hundratal sådana hos oss så de var väldigt vanliga vardagsredskap, och vi brukar kalla dem ”tinblbein” efter runtexten från Lund. Redskapet är en viktig representant för det tidigmedeltida textilhantverket i staden, tillsammans med fynd av vävstolsdelar, sländtrissor, synålar av metall och bennålar för nålbindning.

Med tinblbeinen har man tvinnat band och snoddar till kläder och snören att hänga saker i. Andra benämningar på föremålen är slunggaffel och påtgaffel. Tekniken ligger nära påtning, som fortfarande är en levande hantverksteknik.

Tinblbein finns i många olika utföranden och storlekar. Exemplaret på bilden är 35 mm högt.

Tinblbein, eller påtgaffel, från det tidigmedeltida SIgtuna.

Vecka 26 2016

Det här träsnittet gjordes på 1680-talet av dåvarande riksantikvarien Johan Hadorph. De tre runstenarna på bilden låg då i Mariakyrkans sakristia.

100 år dessförinnan fanns stenen till vänster, U 383, och den i mitten, U 395, i S:t Pers ruin. U 383 har ingen text kvar eftersom kanterna huggits bort. U 395 är den bekanta stenen med texten ”Sven gjorde dessa stenar … (hä)mta sten (el. stenar) på(?)…, som han förde till Sigtuna.” Texten har tidigare tolkats som att en man fört sin döda hustru till staden för att begrava henne, men den färskaste tolkningen är att det är själva stenen som förts till Sigtuna.

Det är tänkbart att de två stenarna ursprungligen varit gavlar i ett tidigkristet gravmonument, litet lika de så kallade eskilstunakistorna. Det är något speciellt med den röda sandsten som använts, eftersom man ofta huggit gravmonument av den i det sena 1000-talets Uppland.

Den högra stenen, U 382, är också av röd sandsten. Texten säger: ”… lät resa .. efter … Gunnars son i Risne. Sven ristade.” Texten är en minnestext och även denna sten bör ha varit del av ett gravmonument.

Johan Hadorphs träsnitt av gravmonumentet från Mariakyrkans sakristia, Sigtuna.

Vecka 25 2016

Man skrev inte bara runor på ben. Ibland ristade man bilder också. Det här revbenet hittades när mynthustomten i kvarteret Urmakaren grävdes ut för 25 år sedan. Det är daterat till 1200-talets första hälft.

På ena sidan syns ett stolt tillbakablickande lejon. Det var nog ingen i 1200-talets Sigtuna som sett ett lejon på riktigt men många hade säkert sett bilder av dem på vapensköldar och sigill. Tecknaren har faktiskt lyckats väldigt fint med sin bild. Det är knappast någon tvekan om att kroppen, tassarna och hakan tillhör ett kattdjur.

På andra sidan ser vi ett mycket elegant ristat skepp. Att rista bilder av båtar var inte  ovanligt. Båten var ju det viktigaste transportmedlet. Det finns skeppsristningar från 1000-talet i Sigtuna också. I årets utgåva av årsboken Situne Dei kommer att finnas en artikel om några nyupptäckta sådana. Boken kommer i höst

Ett revben med ristat lejon och ett skepp, tidigt 1200-tal. Kvarteret Urmakaren, Sigtuna.

Vecka 24 2016

Då man schaktade inför bygget av före detta Gula skolan nära busstationen år 1931, hittades en amulett av koppar.

Förutom att rista minnesord, skämt och frivoliteter på stenar och revben, var det inte ovanligt att man förr ristade trollformler på metallbleck. Ibland var de läsliga för vem som helst, ibland skrevs de med lönnrunor som få kunde tyda.

En tolkning av runorna som gjordes 1933 lyder så här, med en vikingatida besvärjelses skapligt mustiga språk:

Tor sårar du,
trollens furste!
Fly du nu,
funnen är du!
Have du tre trånader, ulv!
Have du nio trångmål, ulv!
Det driver därtill,
det driver till ökning:
Trivs med det, troll! —
Njut läkedomen!

Amuletten på bilden är en kopia. Originalet finns på Historiska museet i Stockholm.

Runamulett från kvarteret Granhäcken, Sigtuna.

Vecka 23 2016

Vi är inte bortskämda med islamska mynt i Sigtuna. Det skall vi inte heller vara eftersom silverimporten från bortom Kaspiska havet hade sinat flera decennier innan staden anlades. Men dessförinnan hade sådana mynt kommit i enorma mängder. Totalt finns ca 80 000 funna på svensk mark, ett resultat av en livlig trafik mellan Östersjön och Sidenvägens länder.

I Sigtuna finns bara tio stycken, de flesta slagna mellan 800-talets mitt och 950. Två kommer från det abbasidiska kalifatet som hade Bagdad som huvudstad. Andra kommer från det samanidiska imperiet som hade sin kärna i Persien och omfattade delar av dagens Afghanistan, Tadjikistan och Uzbekistan. Mynten var som regel redan gamla i Sverige då Sigtuna blev till. Några av dem är perforerade eller försedda med ögla för att användas som hängen.

Det roligaste av dem är ett av de absolut yngsta samanidmynten som hittats i Skandinavien, präglat så sent som 978-82 i al-Shash, nuvarande Tasjkent i Uzbekistan. Det sticker ut för att det nästan är jämnårigt med Sigtuna stad. Det hittades nära S:t Lars kyrkoruin år 1935.

Två samanidiska dirhemer, funna i Sigtuna. Tidigt 900-tal.

Vecka 22 2016

Den här sländtrissan hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999. Den är av täljsten och har en runskrift som löper runt kanten.

hulma gierþi at sihtrygs i esi þita

”Holma gjorde hos Sigtryggs i Äs(?) detta”

Sländtrissa med runtext från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 21 2016

Veckans föremål är inte alls ett föremål utan ett helt hus, det kanske mest spännande verkstadshus som hittats i Sigtuna sedan mynthuset påträffades 1990. Det hittades i kvarteret Humlegården 2006 och var en smedja från årtiondena kring år 1000. I rekonstruktionens mitt ser du städet och bakom det står ässjan.

I smedjan hade man tillverkat hundratals vikter, något man ägnat sig åt i det samtida mynthuset med – en bra vink om att vikter fortfarande var viktiga för betalningssystemet. Troligen var även den här verkstaden knuten till Olof Skötkonung.

Dessutom påträffades rester efter glasugnar, bland annat de två gulbruna lerkupoler du ser i teckningen. Det var litet unikt, eftersom vi inte sett så tydliga bevis för glastillverkning i Sigtuna innan. Vi drog slutsatsen att ugnarna byggts av resande glashantverkare som byggt en ny ugn varje gång de kommit tillbaka till stan.

Nedtill ser du hur huset såg ut efter utgrävningen. I mitten är det djupa hålet där städstabben stått – stocken som städet varit förankrat i.

Smedjan ”hus X” i kvarteret Humlegården, Sigtuna.

Vecka 20 2016

Veckans föremål är ett kortfattat runben. ”haralt” står det på ena sidan.

Någon hette Harald och bodde i trakten av nuvarande Långgränd i Sigtuna för ungefär 900 år sedan. Harald fann vid något tillfälle nöje i att skriva sitt namn på ett revben.

På baksidan skrev han ”si sa sikh sa i sa sik sa is”.
”Se! Den (som) sig såg i sån, sig såg i isen”.

Den som tittar ned i den frusna dryckeshon, ser sig själv i isen.
Längre än så kommer vi inte med det här. Harald var en lurig prick!

Runben från Sigtuna med texten ”haralt” – Harald.

Vecka 19 2016 – Den ”okända” sigtunamyntningen

Olof Skötkonung och hans son Anund Jakob gjorde ju mynt i Sigtuna för 1000 år sedan. Kanske är det mindre känt att det gjorts mynt i staden under åtminstone tre kungar till.

Efter att Olofs projekt havererat runt 1030 tillverkades inga mynt i Mälardalen förrän på 1170- eller 1180-talet. Då började Svea rike vara så stabilt att kung Knut Eriksson satte igång att mynta igen, i Lödöse i Västergötland och i Sigtuna.

Precis som med kung Olofs myntning har vi bevis för Knut Erikssonmyntningen tack vare provavslag på bly där myntmästaren testat en myntstamp efter att den tillverkats. Blybitarna kommer från kvarteret Trädgårdsmästaren och kvarteret Kammakaren. Även om de inte är direkta bevis för att kung Knuts myntverkstad legat nära nuvarande Lilla torget kan vi i alla fall vara säkra på att verkstaden som gjorde myntstamparna låg där.

Knut Erikssons mynt var väldigt enkla. Du kan se några exempel hos Svenska Numismatiska Föreningen

Provavslag av myntstampar på bly. Kung Knut Eriksson, sent 1100-tal, Sigtuna.

Vecka 18 2016 – alfabetet baklänges!

På det här benet står det ”-a | fuþorkhnisatbRlm | Roþat”. Det obegripliga ordet i mitten känns igen som ”futharken”, det vikingatida alfabetet: ”fuþork hnias tblmR”. Runben med futharken är inte ovanliga, och de brukar kopplas ihop med undervisningssituationer. Läs- och skrivundervisning helt enkelt.

Men det här benet är litet knepigt, för futharken är skriven baklänges. På det viset påminner det litet om alla krypterade runben som är skrivna med lönnrunor. Någon ville visa sig på styva linan och kanske testa en kamrat: ”klarar du av att läsa det här om jag skriver bak och fram?”.

Det avslutande ordet ”Roþat” är svårt att tyda och inte ens runforskarna blir kloka på det. Om nu texten är en illmarig test från en glad kamrat vid ett vikingatida gästabudsbord verkar det fungera ganska bra fortfarande, 1000 år senare.

Runben med bakvänd futhark från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 17 2016

Det här utplattade fiskeredskapet ser väl inte mycket ut för världen, men det är ett väldigt spännande fynd! Det är en mjärde som ligger uppfläkt på lera från den forntida havsbottnen. Från början var den formad som en strut med en smal ingång, konstruerad så att fiskar lätt skulle kunna simma in men inte hitta ut igen.

Mjärden är uppgrävd uppe på land nära Stora gatan. Eftersom landet låg lägre under tidigare delar av järnåldern låg platsen under vatten då. Vi vet inte exakt hur gammal mjärden är, men vi kan nog anta att den blivit kvarlämnad på bottnen några hundra år innan Sigtuna anlades. Där blev den liggande, en stad byggdes ovanpå, och den hittades inte förrän arkeologerna grävde fram den kanske 1500 år senare.

Det är inte vanligt att vi hittar föremål som berättar om aktiviteter på platsen innan 970 då Sigtuna blev en stad. Faktum är att vi inte alls vet särskilt mycket om vad som funnits här innan.

Mjärdar har använts sedan stenåldern och fram till modern tid. Det finns bra bilder som visar hur de var konstruerade hos Världskulturmuseernas webdatabas.

Mjärde från kvarteret Professorn, Sigtuna.

Vecka 16 2016

”sti” står det helt kortfattat här. Stenen är bara ett fragment och det är texten med. Kanske har runorna ingått i ordföljden ”… lit : raisa : stin : þina : aftR…” (…lät resa denna sten efter…) som ofta förekommer på runstenar.

Stenen är ett exempel på sådana nyfynd som man kan göra vid arkeologiska undersökningar i Sigtuna. Överallt ligger små bitar av runstenar begravda. Ibland utan sammanhang, och ibland använda som stödstenar under stolpar till hus. Det fina med dem är att de legat skyddade under jorden i 900 år, så bokstäverna ser ofta skarpa och nyhuggna ut. Stenar som stått uppe i luften under samma tid är ju alltid slitna av väder och vind.

Just de här runorna, huggna på grå sandsten, hittades vid den stora utgrävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren nära Lilla torget 1988-1990. Stenen slogs sönder och användes i grunden till ett litet hantverkshus intill Stora gatan någon gång i början av 1100-talet.

Runstensfragment, ”sti”. 1000-1100-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna.

Vecka 15 2016

1990 var ett viktigt år för sigtunaforskningen. Att Olof Skötkonung slagit de första svenska mynten i Sigtuna hade man varit övertygad om sedan länge. Det stod ju på slantarna med olika fantasifulla stavningar. ”STUNE”, ”SIDEI” och ”SIHT” borde rimligen stå för Sigtuna. Men några klara belägg fanns inte.

Självklart hoppades museet på att finna otvetydiga bevis någon dag. Men att förhoppningarna faktiskt skulle infrias i närtid och nutid trodde nog de flesta vore för bra för att vara sant.

Men så, i september 1990 under utgrävningar i kvarteret Urmakaren nära museet, poppade beviset upp ur jorden. För bra för att vara sant, men faktiskt sant. En blybit med ett avtryck av ett olofsmynt! En myntmästare hade testat den myntstamp han tillverkat genom att slå den mot blybiten. Fyndet var väl närmast som den berömda nålen i höstacken, men det var ett faktum. Nu var det bevisat att Sigtuna faktiskt varit kung Olofs myntort från år 995 och under ett par decennier därefter!

Blybit med avtryck av Olofsmynt, tidigt 1000-tal. Kv Urmakaren 1, Sigtuna

Vecka 14 2016

Förra veckan visade vi vår medeltida nyckelharpenyckel här. Vi spinner vidare på temat tidigmedeltida musik. Den här veckan visar vi Erres stämnyckel!

Nyckeln är av älghorn och har ett rektangulärt hål på kortsidan som skall passas till stämskruvarna på ett stränginstrument. Det fina med föremålet är att det grävdes upp färdigetiketterat ur jorden, något som arkeologer sällan är bortskämda med.

Runtexten på nyckeln säger nämligen hayr þu · huer hita · kiarþi eri x sliþi x harbu x þisi x hailum x hantum. ”Hör du vem som gjorde detta. Erre skar till denna harpa med lyckosamma händer”. De orden hjälpte oss att förstå vad redskapet använts till. Erre kallar sitt instrument för ”harpa”, en benämning som nog kunde användas till de flesta sorters stränginstrument vid den här tiden.

Tack vare stämnyckeln vet vi att musiklivet var livligt i Sigtuna under 1000-talets sista decennier. Den hittades år 2000 och visas just nu upp på Sigtuna museum.

”Erres stämnyckel”. Älghorn. Sent 1000-tal. Kv Professorn 1, Sigtuna

Vecka 13 2016 – Kommer Sveriges äldsta nyckelharpa från Sigtuna?

Den här knavern – eller tangenten, eller nyckeln – kommer möjligtvis från en nyckelharpa. Den grävdes upp i kvarteret Handelsmannen intill Stora gatan redan 1935, men då daterades den aldrig så den har praktiskt taget glömts bort av forskningen sedan dess.

Nu har vi till sist kunnat datera den med hjälp av keramik som hittades i angränsande kulturlager, och det visar sig att föremålet är från 1200-talet. Hittills äldsta skandinaviska avbildning av en nyckelharpa är från 1300-talets mitt och kommer från Källunge kyrka på Gotland, men denna sigtunanyckeln kan ha gjort instrumentet 100 år äldre.

Nyckel till nyckelharpa. Funnen i 1200-talslager. Kv Handelsmannen, Sigtuna

Vecka 12 2016 – en besvärjelse från kristen tid.

Här är ett sent runben, från 1100-talets sista decennier. Det märks tydligt på språket, som är ett hjälpligt godkänt latin, och på det kristna motivet med omnämnandet av de fyra apostlarna och Jungfru Maria. Likväl är texten mera en besvärjelse än en from bön och benet är en amulett. De gamla förhållningssätten till oknytt, sjukdomar och behov av skydd har uppdaterats och kristna motiv har införlivats i folkskrocken. Texten lyder:

kruks : markus : kruks : lukus : kruks : maþ–… …-oanas : kruks : maria : matra : tomina

Crux Marcus. Crux Lucas. Crux Matth[aeus(?)…Crux(?) I]oannes(?). Crux Maria, mater(?) Domini(?)

”Kors Marcus. Kors Lukas. Kors Matteus(?). [Kors(?)] Johannes(?). Kors Maria, Herrens(?) moder(?)”

Kruks-benet hittades vid grävningen i kvarteret Trädgårdsmästaren 1988-90.

Runben, ”kruks-benet”. 1100-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna

Vecka 11 2016

1993 påträffades en grav intill den kyrkoruin som är markerad i Sigtuna museiträdgårds gräsmatta. Byggnadsresterna är idag helt begravda under jord, och kyrkan i sig själv är spännande då vi varken vet exakt när den byggts eller vilket namn den haft. Den verkar ha rivits redan under 1200-talet.

Men så till graven. Den begravde gav ett ganska slitet och gistet intryck, med ena sidans tänder så nedslitna att man kunde ana en halvsidesförlamning – endast ena sidan av ansiktet hade haft kraft nog att tugga maten, med en hård nedslitning av halva garnityret som följd.

De praktfulla gravfynden talade dock ett annat språk. Där fanns dels ett posamentskors av spunnen silvertråd som varit fäst vid den begravdes klädnad. Där fanns också en exklusiv kräkla gjord av valrosstand, ett alldeles unikt fynd för Sigtuna. Frågan är sedan vad kräklan gör vår person till. Han har antagits varit en biskop. Eller kan han ha varit en abbot?

Graven är ett kraftfullt vittnesbörd om den expanderande kyrkligheten i ett förändringens Uppland. Den är daterad till 1100-tal.

Kräkla av valrosstand och posamentkors av silvertråd. Kv S:ta Gertrud 3, Sigtuna

Vecka 10 2016 – tog han verkligen ”henne till Sigtuna”?

Runstenen U395 är en del av ett gravmonument från S:t Pers ruin, men tillhör numera Historiska museets samlingar och finns deponerad hos Sigtuna museum.

Tidigare har stenens skadade text tolkats som ”Sven … rista stenen … som förde henne till Sigtuna”. Tanken var att en make fört sin döda hustrus kropp till Sigtuna för att begrava henne. Men är den tolkningen resultatet av ett traditionellt tänk som oreflekterat förutsätter mannen som aktiv och kvinnan som passiv?

En ny tolkning visar nämligen att texten snarare bör läsas: ”Sven gjorde dessa stenar … (hä)mta sten (el. stenar) på(?)…, som han förde till Sigtuna”. Vad som förts till staden skulle istället ha varit den röda sandstenen som runorna ristats på. Stenens närmaste förekomst är långt nere på Ekerö, så det har definitivt varit ett företag att frakta den hit.

Just så olika kan man läsa en text! Berättelsen om nytolkningen finns i 2015 års utgåva av vår årliga forskningsskrift Situne Dei.

Runsten U 365. 1000-talets senare hälft. St Pers Ruin, Sigtuna

Vecka 9 2016 – en rysk hovguldsmeds degel?

Det här är en degel som en guldsmed smält silver i. Man stoppar i silverbitar i det stora hålet, sätter degeln i elden tills metallen smälter och tar upp den med tång i handtaget nere till höger. Upptill finns en hällpip, så man kan hälla över metallen i en gjutform.

Degeln är funnen i lager från 1000-talets mitt och det roliga är att den är av östslavisk typ och egentligen bara finns i städer som Novgorod eller Kiev, men inte alls i Sverige. Men ändå finns en i Sigtuna!

1045 mellanlandade den blivande kungen Harald Hårdråde här på sin resa från Konstantinopel till Norge. Med på färden var prinsessan Elisabet av Kiev, dotter till prinsessan Ingegerd från Sigtuna och storfurst Jaroslav den vise. Kan prinsessan ha haft med sin personliga guldsmed på resan?

Det här är en vild spekulation som inte kan bevisas, men ibland är det frestande att spekulera. I synnerhet vid sådana här sammanträffanden!

Smältdegel av östslavisk typ. 1000-tal. Kv Trädgårdsmästaren 9 & 10, Sigtuna

Vecka 8 2016 – det gruvliga sårfeberbenet!

Somliga av den tidiga medeltidens runföremål bär på besvärjelser avsedda att jaga bort sjukdomar och troll. De är ofta ristade på bleck av bly och koppar, men ibland också på ben. Så är det med det så kallade ”sårfeberbenet” från kvarteret Professorn, som hittades vid utgrävningar 1996. Besvärjelsen är skriven med fornsvenskans kärva och mustiga språk:

”Jorils (sår)pinne! Väx ur Krok! Han band febern, krossade(?) febern. Och sejdandet gjorde slut på sårhuset. Han har fångat varet fullständigt. Fly bort feber!”

Härligt snaskigt! Man undrar om kuren fungerade?

Runben, ”sårfeberbenet”. Kv Professorn 4, Sigtuna

Vecka 7 2016

”Herre, bevare din tjänare Kosmas” står det på grekiska på baksidan av det här blysigillet från 1000-talet. Framsidans bild föreställer Johannes döparen och sigillet är funnet vid grävningar i kvarteret Professorn 1996.

Men hur har ett sigill från Konstantinopel hamnat uppe i lilla Sigtuna? En tolkning kan vara att det ha varit ett tullbevis som förseglat en packe lyxvaror som kommit hit därifrån, kanske sidentyg.

En annan rimlig tolkning kan vara att sigillet är ett prästerligt sigill, som kommit med bysantinska sändebud på missionsresa. Vi har många fynd av bysantinsk karaktär i 1000-talets stad; keramikskärvor av amforor, kristna kors och elfenbenskammar; så det här fyndet är ett av många. Det går inte att utesluta en personlig närvaro av människor från medelhavsområdet här uppe. Vi har inga bevis, men möjligheten är kittlande nog.

Sigill av bly med bild av Johannes döparen. 1000-tal. Kv Professorn 4, Sigtuna

Vecka 6 2016

Veckans föremål är ett runben funnet nära Gröna Ladan 1999. Att skriva små meddelanden på ben var vanligt i Sigtuna. Ofta handlade det om magiska besvärjelser eller små meddelanden över gästabudsbordet – man käftade vänskapligt eller skojade till det som man brukar göra då man festar.

På det här benet sker dock något närmast magiskt – det gamla möter det nya och vikingatiden blir till medeltid. Just det kulturskifte som 1000-talsstaden Sigtuna står för, allt fångat i en enda textrad!

Först skrev ristaren fr i runor. Troligen för att skriva fridr – fred. Men redan efter två runor slår skribenten om till latinska bokstäver och låter undret ske. Det här är vårt allra första exempel på en text skriven med det latinska alfabetet i Sigtuna! Ristaren skriver PAXTEC, rimligen en förkortning av Pax Tecum – frid vare med dig, en fridshälsning som gavs i mässan i Sigtunas tidigaste kyrkor.

Detta skedde någon gång mellan åren 1073 och 1093, intill platsen där Gröna ladan ligger idag. Man ryser lite.

”PAXTEC-benet”. Runben, sent 1000-tal. Kv Professorn 1, Sigtuna

Vecka 5 2016 – samer i Sigtuna?

Hur långt ned i landet rörde sig samerna under tidig medeltid och hur såg Sigtunas kontakter ut norröver? Under 1100- och 1200-talen försiggick en omfattande produktion av hornarbeten i staden, i synnerhet av kammar. Vilka var det egentligen som levererade råvaran? Åtgången på älghorn var enorm i kammakerierna längs den stora gatan. Det är lätt att anta att råvaran kommit via handelsvägar norrut.

Vi har också några föremål från staden med karakteristika som kan peka åt samiskt håll, även om det ibland kan vara svårt att avgöra eftersom samiska mönster och senvikingatida mönster på horn ofta mött varandra. Det tycks dock finnas en stark kontakt mellan de olika bildvärldarna.

Denna utsökt dekorerade hornplatta, endast några centimeter bred, påträffades vid utgrävningar nära Gröna Ladan 1999. Det är inte svårt att associera till sameslöjd då man betraktar mönstret.

Dekorerad hornplatta. Kv Professorn 1, Sigtuna

Vecka 4 2016

Eftersom museet medverkar i Destination Sigtunas temaår om runor, kommer vi att lägga upp ett runföremål som Veckans föremål varannan vecka. Det första är ett av våra mest mystiska.

Det är ett myntliknande stycke koppar med spår av försilvring och namnet BURN prydligt skrivet i runor – Björn! Det hittades i museets trädgård vid grävningar i kyrkoruinen 1995, och följer generellt schemat för Olof Skötkonungs mynt från 1000-talets början med en bild av kungen i profil med spretigt hår och kungens namn skrivet runtom. På Olofs mynt var dock texterna alltid skrivna med latinska bokstäver, och dessutom är det här föremålet av koppar. Under tidig medeltid slogs alla mynt på silver, utan undantag.

Så frågorna blir många. Vem var egentligen Björn? En för oss okänd konkurrent till kung Olof? Är föremålet ens ett mynt, är det ett falskt mynt eller ett slags ”medalj” eller något annat? Faktum är att vi egentligen inte vet ett smack. Det är också litet spännande!

Myntliknande föremål, med runtexten ”BURN”. Kv St:a Gertrud 3, Sigtuna

Vecka 3 2016

Grekisk porfyrit är en vulkanisk sten som var populär som pelare och golvplattor i romerska palats. De tyska städerna Köln och Trier grundades av romarna och många av städernas palats och badinrättningar smyckades med den grekiska stenen. Då talar vi om det första århundradet, för 2000 år sedan.

Under tidig medeltid, när palatsen varit övergivna i århundraden, började stenarna spridas som altarstenar i Nordeuropa. De satt i små bärbara altaren som man ställde kalk och oblattallrik på vid mässan. I Sigtuna har vi funnit ett tiotal stenar, som troligtvis fungerat som hemaltaren när mässan firats i 1000-talets hemmiljöer innan det fanns en organiserad kyrka i staden.

Det är en lång väg för en sten att färdas från ett stenbrott på Peloponessos till ett golv i ett badhus i Köln och vidare till hallen på en stadsgård i Sigtuna. Den resan kan ha tagit nära 1000 år!

Sepulskralsten av grekisk porfyrit. Kv Humlegården 3, Sigtuna

Vecka 2 2016

Förra veckans föremål var en av de få helt säkra torshammare som påträffats i Sigtuna. Här är den andra!

Vi visar den dels för att den är så väl bevarad, dels för att den är ett exempel på ett delikat smidesarbete. Amuletten är smidd i järn och är inte mera än 25 millimeter lång. Hammarens handtag är inte bredare än ett par millimeter och ringen upptill, som elegant slutits genom att änden slagits ett varv runt handtaget, är inte mer än en millimeter tjock.

Torshammaren hittades vid utgrävningen i kvarteret Professorn 1999, och kan försiktigtvis dateras till 1000-tal. Det är väldigt spännande att den inte kommer från Sigtunas pionjärperiod på 900-talet, utan från en tid då staden måste anses varit ganska fast etablerad. Det gick tydligen an att vara hedning i den kristna staden. Eller åtminstone smyghedning.

Torshammare av järn. Kv Professon 1, Sigtuna

Vecka 1 2016

Vi börjar det nya året med en svag vind från ett hedniskt förflutet; en torshammaramulett från brytningstiden mellan hednisk och kristen tid. Amulettringar med torshammare av järn dök tidigast upp under 700-talet. De användes som gravgåvor och lades på toppen av urnan med de brända benen innan graven slöts igen. Bruket försvann i och med att kristendomen trängde undan det gamla gravskicket.

Vi borde inte alls finna några torshammare i Sigtuna, som ju anses varit en kristen stad redan från grundläggandet ca 980. Ändå har vi två eller tre säkra fynd härifrån. Den nya religionen tog tid på sig att slå rot. Vi kan nog tänka oss en överlappande period då gamla seder levde parallellt med de nya. Den här ringen är en talande representant för den brytningstiden: en torshammare i kungens nya kristna stad!

Torshammarring av järn. Sigtuna

Vecka 52 2015 – julgransgodis från förra sekelskiftet

Här är några julgransprydnader av sockermassa från åren runt 1900. De har tillhört fröken Sofia Söderhjelm, som flyttade in i Lindgården i kvarteret Snickaren runt 1930, där hon bodde fram till 1950-talet.

Vi ser en tupp, ett får, en lyra och en rosa lilja. Lyran är märkt med årtalet 1911 och den lilla karamellen med änglabokmärket är märkt med året 1897 på baksidan.

God Jul!

Julgransprydnader från förra sekelskiftet. Från Lindgården, Sigtuna

Vecka 51 2015

Här är en fantastiskt elegant silverinfattad bergkristall, som påträffades 1995 i kvarteret Kyrkolunden i Sigtuna. Den slipade kristallen är 23 millimeter lång.

Liknande kristallinfattningar har påträffats i en 1100-talsgrav i Valsta nära Rosersberg och i samtida gravar på Öland och i Finland. Stilen antyder att smycket är en importprodukt från kontinenten, från det tysk-romerska kejsardömet.

Men man slipade även kristaller i Sigtuna. Vid utgrävningarna i kvarteret Trädgårdsmästaren åren 1988 till 1990 påträffades spår efter en kristallslipares verksamhet. Massor av färdigslipade kristaller och halvfabrikat hittades i anslutning till en stor juvelerarverkstad från 1100-talet. Verkstaden hade bedrivit guldsmide och möjligen hade den också varit knuten till kung Knut Erikssons sigtunamyntning vid 1100-talets slut. Antingen kan mynt faktiskt ha slagits på platsen, eller också tillverkades endast myntstampar här.

Det var vanligt att guldsmeder hade uppdrag att tillverka stampar, de graverade stämplarna som man slog mynt med. De var ju både experter i att hantera metall och i att utforma mönster och ornament. De medeltida myntmästarna rekryterades därför gärna bland guldsmeder.

Slipad bergkristall i silverinfattning. Kv Kyrkolunden, Sigtuna

Vecka 50 2015

Här är ett vikingatida hänglås till vänster och ett något större cylindriskt hänglås i bakgrunden. Järnålderns och medeltidens hänglåsteknik representerar nog sin tids finmekaniska höjdpunkter.

Inuti låsen fanns en liten snillrik konstruktion av stålfjädrar som pressades ihop då man drog nyckeln genom en slits, så att bygeln öppnade sig. De flesta lås var stora som nutida hänglås, men det fanns också oerhört små lås av centimeterstorlek.

Ibland kunde mekanismen vara oerhört enkel, så att låset nog var ganska enkelt att dyrka upp. Lås hade dock en stark symbolisk betydelse, som ett slags flyttbara sigill, så det tog säkert emot att bryta upp något som var säkrat med ett hänglås. I vissa medeltida landskapslagar fastslogs att en stöld var allvarligare om tjuven efteråt förvarade stöldgodset i ett låst utrymme. Låset var ett statement; ett anspråk på äganderätt med en mycket stark laddning.

Den stora lerklumpen till höger, med ett avtryck av ett cylindriskt lås, är en rest av tillverkningen. De olika låsdelarna av järn löddes ihop med mässingslod inbakade i lerpaket. Tack vare fynd av sådana vet vi att produktionen var lokal och blomstrade i Sigtuna, i synnerhet under 1100-talet.

Två bultlås av järn och ett fragment ”brasförpackning” av lera. Sigtuna

Vecka 49 2015

Det här är en gul fingerring av glas. Glasringar var populära under tidig medeltid, och i synnerhet under 1100-talet hos oss i Sigtuna. Vanliga färger var just gula men även gröna.

Det fanns en tillverkning av sådana i England under sent 900-tal, men vi kan nog tänka oss att de ringar som bars i Sigtuna 100 år senare snarare kommit österifrån, från Kievriket.

Glaset var som regel ett blyglas, tillverkat av kvartssand och höga halter blyoxid. Fördelen med sådant glas är att det är gnistrande klart och vackert, nästan som ädelsten eller kristall. Man kan fortfarande ana den kvaliteten i den här ringen trots att den är 900 år gammal.

Av alla fragment av glasringar vi har i museets samlingar, och de är ganska många, är denna ring en av de få som överlevt seklerna i jorden och fortfarande är hel. Ringen hittades vid vattenledningsdragning år 1925 i kvarteret Trekanten, den lilla parken i centrala staden.

Gul fingerring av glas. Kv Trekanten, Sigtuna

Vecka 48 2015

Vid utgrävningen i kvarteret Professorn år 2000 intill Gröna ladan, hittades ett föremål av ek från 1000-talets första hälft med runor på. Det är ett syllabarium, en trissa med runalfabetets konsonanter ihopparade med vokalerna i ett rytmiskt mönster som i en ramsa. Det är skrivet så för att man lätt skulle kunna lära sig runalfabetet. Syllabariet är ett undervisningsredskap från tidigt 1000-tal, och ett av många märkliga fynd från denna utgrävning som berättar om det tidiga Sigtuna som en lärd stad. Det är kanske inte så vi spontant brukar betrakta vikingatiden, eller hur?

På ytterbandet står: fufofafi – – – – oþaþ …orarikukokakihuhohahinunonani
På innerbandet står: tutotatibubob – – … – umomamilulolali
På kanten står: frufrofrafri…nribu
På andra sidan står: nus ftr mik : þurþir : mana : mist och det kan uttolkas:
”Lär efter mig! Du må våga(?) mest av män.”

Det senare kan kanske läsas som en antydan om att kunskap är kraft, att lärdom är väl så mäktig som rikedom och skarpslipade vapen?

Fotografiet är taget av Gabriel Hildebrand.

Syllabarium av trä. 1000-talets första hälft. Kv Professorn 1, Sigtuna