Veckans föremål

Förra veckan visade vi ett järnverktyg med en del av träskaftet bevarat. Då nämnde vi att vi har flera skaft av horn där järnverktygen rostat bort. Här är ett av dem, ungefär sju centimeter långt och med runor på, daterat till början av 1100-talet.

Skaftet har faktiskt runinskrifter på tre sidor, alla med litet olika handstilar. Två är futhark-inskrifter, det vill säga att de återger runalfabetet: ”fuþorkhniastbmlR”. På den nedre av dem rymdes inget R i slutet, så där avslutas futharken med ”…tbml”. Litet dålig planering av utrymmet, helt enkelt.

Den tredje inskriften finns inte med på bilden. Den är mycket svagt ristad med stavlösa runor: ”burkaRanaskalþinakuþumutrriti”, och tolkas som ”Borgger(?) äger denna naskal. Gudmund gjorde den rak och slät(?)”. Ordet ”naskal” är litet gåtfullt, men forskarna har dels avlett det till verbet ”naska”, känt från nordiska dialekter: ”tugga, smågnaga, snaska, pyssla, snatta”, dels till det finska ordet ”naskali” som betyder syl eller pryl.

Det senare är intressant, då hålet i änden är runt. Det har inte den form det skulle haft om ett knivblad suttit förankrat där, utan snarare ett redskap med rund profil. Som just en syl.

”Stavlösa runor” då, vad är det? Det är ett yngre runalfabet med väldigt förenklade tecken som fordrar ett väl tränat öga för att läsa. Se här!

Frågor? Kontakta gärna Anders Söderberg