Konservering – hur och varför man bevarar föremål
Många gamla föremål kan vara skadade på något sätt. Arkeologiska fynd är nästan alltid kraftigt påverkade av jorden eller vattnet de har legat i under långa tider. Föremålet har försvagats både kemiskt och fysiskt. Efter utgrävningen utsätts det för ljus, luft och fukt sönderfallet kan fortsätta mycket snabbt.
Även etnologiska föremål kan behöva lagas för att de har gått sönder av bruk.
Konservering betyder ett försök att bevara fyndet i det skick det befanns i då det påträffades. Målet är att neutralisera de kemiska och fysiska processer som bidrar till nedbrytningen av materialet. Metoderna som används beror på vad föremålet är gjort av och graden av nedbrytning. Helst ska metoden förändra föremålet så lite som möjligt.
Efter konservering kan långsiktigt bevarande bli möjligt om man kan kontrollera luftfuktighet, temperatur och ljusflöde i de utrymmen föremålen sedan förvaras och ställs ut i.
Målet med en konservering, eller någon annan bevarande åtgärd, är att föremålet åtminstone ska kunna studeras av forskare, och helst att det kan ställas ut, så att vi alla ska kunna lära oss något av det.
