Veckans föremål är en vävluna. Det är en anordning som fungerat i en horisontell vävstol med trampor, för att reglera skaftens läge. Genom att trycka ned respektive trampa höjdes och sänktes respektive skaft, via bärlinan som löpte genom vävlunorna. Det var alltså en mekanisk maskin, och en direkt föregångare till de vävstolar av samma typ som fortfarande är vanliga.

En äldre och enklare typ av vävstol är den stående vävstolen (oppstadgogn), utan rörliga delar. Den har sitt ursprung långt ned i förhistorisk tid och användes fortfarande i det vikingatida och medeltida Sigtuna.

Den horisontella vävstolens fördelar är en betydligt högre produktionstakt och att man kan sitta ned när man arbetar. Till Norden och Sigtuna kom den via Europa, där den äldst kan beläggas i medelhavsområdet. En vävluna från sent 900-tal eller tidigt 1000-tal finns känd från Hedeby. Även i Polen ska horisontella vävstolar ha brukats vid samma tid. De äldsta fynden i Sverige är just från Sigtuna, och har tidigare som äldst daterats till 1100-tal.

Veckans vävluna – som är av horn och har en kvarsittande trissa – har tagits upp tidigare (Veckans föremål 40 2023). Att vi lyfter den igen beror på att vi tittat lite närmare på var den påträffades. Vävlunan framkom vid en utgrävning år 1995, i det understa skiktet som utgjorde vikingatidens sjöbotten. Andra fynd från samma nivå utgörs bland annat av guldföremål och kompletta kärl av keramik. Slutsatsen är att dessa föremål härrör från Sigtunas allra första tid, från stadens grundläggning och högst hundra år framåt.Länk till annan webbplats. Det indikerar att även vävlunan kan ha en vikingatida datering. Närmare undersökningar behövs dock för att säkrare kunna bestämma detta.