Skålgropar är runda, inhuggna fördjupningar i stenblock eller berghällar och utgör Sveriges absolut vanligaste form av hällristning. De tillhör framförallt bronsåldern, men bruket att hugga skålgropar har fortsatt in i järnåldern, framförallt äldre järnålder.

Även under sen järnålder har skålgropar fortsatt använts. På Birka finns till exempel ett stort antal skålgropar inhuggna på block och hällar belägna inom Hemlanden, platsens största gravfält.

Att skålgropar i grunden har en religiös och rituell funktion är de flesta forskare eniga om. Ända tills för 100 år sedan fanns folktro knuten till skålgropar som ofta kallades för älvkvarnar. Man tänkte att småfolk malde sin säd eller lagade mat i groparna. Groparna kunde smörjas in med fett eller smör för att blidka väsen och fördriva sjukdomar. Främst verkar det ha varit kvinnor, ”Kloka gummor”, som ägnade sig åt dessa ritualer.

Även i det tidiga Sigtuna hade skålgropar en betydelse, vilket två stenar med skålgropar som påträffades vid undersökningen i kvarteret Professorn 1 visar. Den vänstra stenen är en gråsten som har slagits sönder i tre delar och placerats som skoning till en stolpe i ett hus som uppförts kring år 1040. Den högra stenen påträffades i ett utomhuslager som kan dateras till 1100-talets mitt. Det är en sandsten med böljeslagsmärken.

Kanske har skålgropsstenarna ursprungligen använts för att blidka de småfolk som vakade över gård och hus. Har små offer till gårdstomten placerats i groparna? Har kyrkan haft ett finger med då den ena stenen krossats och använt som skoning, eller var denna handling i sig del av en förkristen/folklig ritual?