Den äldre medeltidens Sigtuna var en annan värld. Ibland kan den vara enkel att ta till sig. Många av de arkeologiska föremål vi hittar känner vi ju igen i dag (kläder, skor, keramik, smycken och så vidare), vilket gör att vi tycker oss förstå dåtidens människor. Kanske var det inte så stor skillnad mellan oss och dem?

Men ibland blir det uppenbart att dåtidens verklighet var väldigt annorlunda – och utifrån vår förförståelse mystisk. Ett fyndmaterial från Sigtuna som kan blixtbelysa detta är runinskrifterna. Som exempel kan vi ta ett revben med en runinskrift från tiden strax efter år 1150. Benet framkom vid en undersökning vid nuvarande Drakegården invid Stora Gatan.

Runinskriften lyder på ena sidan: ”skiftum : skiþut”. Detta kan tolkas som ”vi byter/bytte ut stången/spjälan” eller ”låt oss byta ut stången/spjälan”. På andra sidan står det: ”skift” och ”lyst ∙ kata ∙ a ∙ bein”. Kanske är det en uppmaning: ”slå Kåte på benet!”, vad det nu kan betyda? (Kåte är ett mansnamn; se M. Källströms artikel i Situne Dei 2015: https://arkiv.sigtunamuseum.se/wp-content/uploads/2016/04/SituneDei2015_RF.jpg ).

Runbenet påträffades nedstucket i en dåtida tomtgräns markerad med ett flätverksstaket. Kanske var den stång eller spjäla som benet omtalar en del av tomtens gränsmarkering. Runbenet kan i så fall ha haft en juridisk funktion att markera eller låsa samma gräns i samband med en rättslig överenskommelse mellan tomtägarna (se den arkeologiska rapporten:   https://pub.raa.se/visa/dokumentation/4657d86e-cc1b-4070-becb-d3953ff24d11).

Tolkningen kan stödjas av den medeltida Upplandslagen. Lagen tillkom inom ett samhälle där skriften fortfarande var underordnad, och juridiska överenskommelser i stället ofta markerades genom icke-skriftliga ritualer och företeelser. I lagen står det skrivet att ”stake och sten och ben” kunde fungera som gränsmarkeringar på landsbygden.

Ifall benet från Sigtuna har haft en likadan funktion, visar det att även gränser mellan stadstomter i vissa fall kunde markeras med ben. Rimligen har detta skett inom ramen för en juridisk – och för oss i dag närmast magisk – ritual. Men i den mer litterata staden har denna i så fall också lämnat ett skriftligt spår i form av runinskriften.

Kanske kan benet alltså uppfattas som ett evolutionärt embryo till den verkliga skriftliga juridiska överenskommelsen?